Det normala är viktigt! Hur viktigt märker man när man inte kan få det. I det kaos som uppstod när B blev sjuk gick det inte att göra något som var normalt. Antingen var det på riktigt omöjligt eller så hade jag inte krafter... Saknade så. Nu känns det som om små normala fenomen gör livet värt att leva. Att B kommer till mej - för första gången på över två månader - och vi kan äta söndagsmiddag tillsammans. Som vi alltid brukar. Att vi ska tanka bilen tillsammans - nåt som vi också brukar göra eftersom jag tycker det är så oläckert att tanka. Att jag kan gå på stadsdall på lördag förmiddag. Att vi har nåt som liknar lördagssupé. Små saker - men just nu känns de som livet självt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar