Påverkans makt

Jag är som känt en dålig sovare. Och tillåter mej att ta Imovane vid behov. Små bitar eller större bitar, under benämningen flisor.
Hade en bra period under fotkonvalescensen. Tydligen lugnare liv.
Men så kom en oro in i mitt liv och det blev aktuellt med flisor igen. Trots att jag så gärna skulle låta bli. Och det är inte så lätt att sluta heller eftersom man har lärt sej att det hjälper med flisor.
Beställde ny medicin av min läkare via Kanta och råkade läsa föreskriften eller vad den heter - den text som läkaren hade skrivit. Den slutade så här "Försök låta bli att använda".
Och faktiskt så fick jag helt rätt känslor av den meningen. För det första upplevde jag att hon var omtänksam och personlig och för det andra så fick jag en kick att anstränga mej litet mer.
Vad gör det om jag ligger länge vaken innan jag somnar? Och det har hjälpt. Faktum ätt att jag somnar ganska bra nu just. Att jag sen vaknar alltför tidigt - det gäller både med och utan flisor. Kan ibland hitta sömnen på nytt efter mina nattbestyr. Och flisorna finns om det kniper.
Men summa summarum-hon påverkade mej med sina ord. Måste komma ihåg att tacka nästa gång vi talas vid.
Och nu har jag också ett smartarmband som mäter min sömn. Blir nog bra det här ska ni se.

Lucia

O, så skönt att numera kunna sova i lugn och ro natten till Lucia.
Under min lärartid var det inte alltid så.
Och nu alla gullungar som har lussat mej genom åren - det jag skriver är inte nåt negativt om er. Om vi säjer som så - det var inte fel på sändaren utan på mottagaren. Så tack för att ni orkade stiga upp mitt i natten för att sprida lussestämning till era lärare. Kanske traditionen ännu finns.
Vi backar något decennium.
Jag med min nattsömn - att ligga och lyssna efter lucialjud och spritta till varje gång nåt hördes på gatan! Låst ytterdörr - reagera så de inte väcker alla i höghuset. Tysta ner när det travas i trappan. Men stort plus - det tassades - skorna togs av nere i trapphuset.
Medan jag jobbade i Petalax kom inte egna elever men det hände att vi styrde B:s Korsholmselever till mej. Och att de inte hittade. Ringde och visste inte riktigt var de var. Körde fast i snödrivor. Kom så sent att jag hade hunnit fara till jobbet. När jag jobbade i
Korsholm kom egna elever.
Och sen tyckte jag det var så pinsamt att sitta i soffan och glo och le medan de sjöng för mej. Och sjöng och sjöng. Och de var så många, ibland flera grupper ihop. I min lilla lägenhet. Och stearin rann på min julbonade parkett.
Det där med att sitta ensam löste jag en gång med att be grannfarbror komma in och ta del. Undrar hur det såg ut - där satt vi i soffan i våra morgonrockar - grannfarbror och jag...
Som sagt - ett underbart tilltag men det passade inte in i mitt ensamliv i höghus. I slutet av min karriär blev det så att man fick önska luciabesök. Hoppas det fortsätter. Må ju vara ett fint minne för abiturienter att få komma hem till sina lärare - trots att skoldagen efter säkert kändes lång. Tack abi.
Ja och i samma veva ska jag berätta om att jag också har lussat. I eget höghus. Med nämnde grannfarbror och B som stjärngossar. Nere i trappan hade grannens fru bullat upp och vi skred sjungande nerför trappan. Och tydligen var det samma situation där som med mej och skolluciorna. Mottagarna, grannarna gick ut på stan eller lät bli att komma. En granne var vår gäst. Men roligt hade vi.

Minnesboken

Talade igår med en vän om våra föräldrars situation under kriget. Konstaterade att min far var för ung för att bli inkallad och att min mor jobbade på krigssjukhuset i Jakobstad.
Kom ihåg att jag har en liten minnesbok efter min mor - en bok som fylldes av minnesverser tydligen skrivna av patienter på sjukhuset. Allt var skrivet 1942.
Helt fascinerad av det de skrev! Poesi på samma nivå som i mina minnesböcker från ungdomstiden där flickkompisar och lärarinnor plitade ner sin livsvisdom.
Men det här var skrivet av unga män, med namn och boendeort under. Hittade tom kända namn där.
Men dikterna - undrar om de hade en samling att ta ur... Tid hade de ju och det resulterade i konstnärliga fina utsmyckningar och tom bilder.
Helt öppna "kärleksförklaringar" fanns där också och förstås - unga människor möts i en tid när världen utanför brinner. Klart att man skriver om hur man kommer att sakna.

"Du är mitt allt på jorden
endast dej jag har så kär
varför måste vi nu skiljas
ensam jag min smärta bär"

"Du går från säng till säng och putsar,
och gör så fint och rent.
Är inte skraj fast någon hostar
du hänger i från bittida och till sent"

"Kynttilän kun sytytät
polta loppuun asti
Poikaa jota rakastat
saata hautaan asti"¨

"Sörj ej den gryende dagen
njut av den flyende var minut
Kasta gårdagens  blomma åt sidan
och plocka var morgon en ny"

"En sådan man jag önskar dig
som beder alla stunder
som bibeln uppå bordet har
och flaskorna därunder"

"En liten blomma på stranden vinkar
med blåa ögon hon ser på dig
och viskar sakta
förgät ej mig
jag kan aldrig förglömma dig"

Skriver nån yngling så här idag? Skriver nån flicka så här idag? Då jag var flicka skrev vi. Flickor skrev. Lärarinnor skrev åt oss.  Som sagt - minnesboken fylldes av livsvisdom. Och en vacker glansbild.
Var det i Svenska skolan krigssjukhuset fanns - Singsing som det tycks kallas. Se bild.