Sweet home

O, vilken lycka jag kände imorse när jag tassade omkring i min lägenhet! Nu får jag stationera mej här på riktigt. Kollosovandet är förbi.
Det verkar ju helt perverst att tänka så. Speciellt som jag har stornjutit på kollo. Alldeles mycket de senaste omgångarna i det fina mörkret.
Naturligtvis kommer jag att fara till kollo över dagen - finns ju massor med trevligt att göra där. Och mycket som skall göras innan jag stänger före operationen.
Men tillbaka till min starka känsla för hemmet. Må vara pervers eller inte men den finns där. Mina hem har varit älskade hem - alla utom ett. Och nu tänker jag alltså på hem som jag haft för mej själv, studiebostäder undantagna.
Mitt första hem var en etta i Astorhuset. Minns den lycka jag kände när jag fick ta mitt pick och pack från studiebostaden på Lärkan och flytta in i eget. Möbler skaffades - jag älskade hemmet. Med gröna väggar och stora orange blommor på gardinerna. Minns att jag gick ut på den lilla asfaltgården ibland och kikade upp för att se hur vackert det lyste i fönstret. På julen bjöd huset på granar till alla balkonger på gatsidan (jag hade ingen balkong). Bodde i världens lyxhus! Det faktum att jag kände huset från barndomen - mina kusiner bodde där då - gjorde ju inte saken sämre. Och ett fullstort badkar hade jag i den lilla lägenheten.
Småningom började jag söka nåt större. Köpte en liten tvåa på Storalånggatan. Minns den lycka jag kände när jag första morgonen såg utöver trähusen på Timmermansgatan. Snö, rök ur skorstenarna. Tyvärr finns bara ett av husen kvar nu. Den lägenheten behövde tapetseras. Vardagsrummets medaljongtapet var så häftig att de enda gardiner jag kunde ha var vita lakan. Första gången i mitt liv jag var med balkong och den blev en oas för mej. Första våningen så friaren B kunde kliva in över staketet. Och så vackert kök jag hade! Med utsikt mot gatan genom stora buskar. Morgonsol i sovrum och kök, kvällssol i vardagsrummet. Trevliga grannar, speciellt en tant i samma våning. Som visserligen ansåg att jag inte var hemma tillräckligt. "Jumala ottaa sulta kodin pois, kun et koskaan ole kotona". Också här ett fullstort badkar. Följde ritualen från enrummaren - "badade in" mej på flyttkvällen.
Av någon anledning tyckte jag att jag skulle bo större än i tvårummare på 45 kvadrat och det blev att köpa lägenhet på Skolhusgatan nära sjukhuset. Och det var nog ett felköp - det märkte jag genast. Trots att jag bodde ett stenkast från B och fina promenadområden och en fantastisk soluppgångsutsikt.  Och fullstort badkar. För högt uppe, för långt från centrum. Började packa ihop så fort jag hade packat upp. På kvällarna gick jag och strök i mina gamla kvarter, in på gårdarna och längtade. Måste bo kvar ett år för att inte behöva betala vinstskatt. Iofs blev det ingen vinst sedan - hade satsat en del på parkettgolv i den stora trerummaren.
Så kom det en annons att det fanns en tvåa i mina kvarter - på Kaserngatan. Var på visning. Minns inte vad som var fel med den - men mäklaren sa att det fanns en annan också - på Kaserntatan 18. Huset jag hade tittat på och drömt om när jag bodde på Storalånggatan!  Gick efter nycklarna - bad att få gå ensam och titta. Tittade med hela kroppen i lugn och ro. La mej på bastulaven, på sovrumsgolvet och bara visste - den ska jag ha. Balkongen, gården, lyxigt stora badrummet. Bestämde utan att B fick vara med och se. Minns att vi stod på gården och kollade när han sen kom från jobbet. Tog ett tag innan jag flyttade. Och som en granne sa - först kom riset på balkongen, sen kom flickan och sist kom möblerna. Sov på madrass på golvet ett tag. Minns vilken lycka det vara att bo mitt i stan igen. Njöt av allt!Inget badkar i den moderna lägenheten - men det skaffade jag snabbt. Och det här hände på 80-talet och jag bor kvar ännu. De flesta möbler jag har är köpta till den här lägenheten och jag bara tycker det är så vackert här. Jag bor i ett älskat hem!
Det här hemmet har också fått vara min trygghet när det blåste snålt när min mamma var sjuk och dog och när B var sjuk och dog. Det var som en famn som tog emot mej i min ångest.
Ni ser - det är starka känslor jag har och har haft för lägenheter jag bott i. Och det är väl nog en del av problematiken med att ha två ställen. Är nästan sjukligt bunden till det riktiga hemmet.
Iofs kollar jag lägenheter och hus fortsättningsvis. För att hitta det optimala. Hem och odlingar på samma ställe. Blir intressant att se hur det lyckas.
Och - det jag har nu är tillräckligt bra. Och jag är säkert annorlunda än alla andra.

Råkade bli en påskbild