O, människorna!

På väg genom Arbretum så jag ett gäng, typ skolklass, som avslutade sin picknick vid "rastplatsen". De försökte få en gruppbild - men blev ju litet skevt när en skulle vara fotograf.Jag gick fram och erbjöd mej att ta en bild av alla.
Såleiis gjorde jag och när jag gick fick jag med mej en låda struvor!
Det visade sej att det var en klass kockstuderande från Vamia. Vuxen-? Nyfinländare en hel del.
Alldeles underbart att få en sån kontakt. Det händer i Arboretum.
Nu ska vi bara hoppas att ett par struvor finns kvar imorron. De är supergoda!

Ifjol den här tiden

När jag läser det som Fb påminner mej om att jag har skrivit för ett år sedan har jag svårt att fatta att jag klarade det så bra. Det jag talar om är bytet från torp till kollo.
Hur stor grej det var - både fysiskt och psykiskt.
Dagens datum tex tömdes kallvinden. Och kontrakten var ännu oskrivna.
Och naturen började vakna. Det är den biten jag tänker mest på nu. Och saknar. Saknar det där trygga i att följa naturens vaknande via scillor, vitsippor, liljekonvaljer och så vidare. Igår på kollo såg jag inte just något vaknande. Knoppar på träd och buskar nog men inte det andra. Kanske för tidigt, kanske har det frusit - och framför allt - jag vet inte var jag ska leta. Var petade jag ner lökarna?
Men det blir nog bra att samla en ny arsenal av växter till det lättskötta. Det som har gett mej ro i vinter - jag har vetat att huset klarar sej.
Men ändå. Att halvera bohaget, att lämna ifrån sej ett ställe som betytt så mycket för mej trots allt. Att lämna det där jag haft så mycket fin gemenskap - med B, med mamma.
Jag måste ha haft skygglappar på mej ifjol. Och förstås styrd mot målet - nåt nytt.
Styrd av det jag länge hade vetat - att jag måste göra mej av med torpet. Styrd av ivern att få ordning i överflödet.
Nu gäller det att vila i att det var så bra det som skedde. Och vara glad över att jag hade kraft att göra det. För i verkligheten gick det ju som på Strömsö.

Fantastiska Facebook!

Igår på stavgångspromenaden såg vi en rullstol nerkörd i ett dike. Snygg och prydlig med en grön kudde i. Kan inte ha legat där länge.
Tankar och funderingar kring vad som har hänt. Ingen människa i sikte.
Nåväl - jag tog bild och la upp på Facebook. Både min egen uppdatering och i gruppen Puskaradio Vaasa.
Det tog inte länge förrän någon i Puskaradio taggade ett par namn - som sen visade sej vara föräldrar till en ung man vars rullstol hade blivit stulen. Och körd en bra bit om jag fattade rätt.
Försåg pappan med en karta över området och vad jag förstod så kom stolen till sin rätta ägare. Hade också en privat chatt med pappan.
Fantastiskt säjer jag! Att på kort tid reda ut en sån där sak. Hur skulle man göra det utan modern teknik - och utan ett stort nätverk.
Sen kan man ju fråga sej vad det är för dårfinkar som stjäl en rullstol och kör den till skogs. Hoppas de också är medlemmar i Puskaradio så de får läsa kommentarna till mitt inlägg.

Med magkänsla

Jag ska få påverka i två stora val inom två veckor.
Först biskopsvalet den 10 april. Jag var ju en Lisa Enckell-anhängare i första omgången. Tycker hon skulle ha varit en frisk fläkt och förändring - och naturligtvis kompentens.
De återstående är helt bra också så nu skulle det gälla att välja en. Vi talat alltså om Bo-Göran Åstrand- B-G och Sixten Ekstrand, S. Jag har noga följt med alla debatter och har kommit till att min ursprungliga favorit B-G är den som får min röst. De är lika på många sätt men jag gillar B-G:s sätt att tala på ett naturligt sätt med naturliga ord. S börjar snabbt "tala präst". B-G säjer samma sak med samma teologiska djup men säjer det med vanliga ord. Dessutom tycker jag om hans mjuka utstrålning. B-G blir det där.
Sen har vi riksdagsval den 14 april. Och jag får rösta på valdagen  eftersom jag tackade nej till att sitta i valnämnd.
Helt klart att partiet denna gång ska vara SFP. Kandidat då? Vi har de två starka Anna-Maja Henriksson och Joakim Strand. Och de ska in - så är det bara. Den tredje kunde vara Ole Norrbacksonen. Han som liknar pappa Ole så att nån kanske de tror de röstar på den gamle.
Den fjärde då som man hoppas på att få in. Vi har flera unga fina kandidater i valkretsen. Har rört mej på olika tillställningar för att få en uppfattning om dem. Har upplevt både hiss och diss. Igår var jag på en tillställning där andan var så fräsch och positiv att jag nästan började fundera på att ansluta mej till partiet. Jag sa nästan alltså.
De unga tjejer som var där tillsammans med Joakim har sån utstrålning och framåtanda att man skulle önska att det skulle gå vägen.
Och jag själv skulle gärna bidra till att de skulle känna sej uppmuntrade att försöka på nytt om fyra år om dörren till granitborgen denna gång är stängd. Mentorer - håll i och uppmuntra era adepter också efter valet - de behövs.
Får se om det blir en av de trygga gamla eller om jag satsar på ett nytt kort. Blev litet imponerad av speciellt en kandidat igår.
Intressant med val - både kyrkliga och världsliga. Viktigt både att rösta och att bilda sej en uppfattning om vad kandidater står för. Och det senare är enkelt idag med träffar både på nätet och irl.