onsdag 30 januari 2019

Esperi och de andra

Måste erkänna att jag den senaste tiden har kastat en småelak blick på det Atttendovårdhem jag passerar på min morronpromenad. Just så, det är där de låter åldringar som fallit under natten ligga kvar tills morgonskiftet kommer. I sina dygnsgamla blöjor. Och hungriga.
Men kanske inte där just, och kanske har de inte alla problem.
Nävisst, men jag är människa och jag generaliserar och överdriver dessutom. Och drar alla över en kam. Så snart drar jag helt oskyldiga företag i mina tankar.
Nä jag gör ju inte alls det där men man kan förstå att det lätt blir sånt som cirkulerar. Åtminstone på nätet.
För det är ju så att de flesta av oss nånstans i en sån här rumba känner oss rädda. De yngre - hur ska det gå med mina föräldrar, vi äldre - hur ska det gå med oss.
Det här är ju inte ett ärende där vi kan rösta med fötterna och välja bort. Inte i allmänhet som privatpersoner. När behovet kommer på har vi att ta den plats som bjuds.
Kommuner och städer kan däremot välja och tyvärr är det just det de har gjort - utifrån ekonomiska premisser. Och då har företagen pressat priserna för att få vara med. Pressat så att det inte är möjligt att sköta på ett bra ätt. Och dessutom - skickar vinsten utomlands. Nåja - nu generaliserar jag igen. Om kommunerna väljer enligt andra premisser kan det gå bättre. Realism i allt!
Men jag skulle vilja säja att det nu är dags för upp till bevis-läge - för nämnda och icke nämnda. Att återfå förtroendet bland oss generaliserande och överdrivande människor - och naturligtvis bland dem som ska betala. Problemet löses inte av att ledande personer avgår.
En sak som jag tycker borde talas mera om är personalens yrkesstolthet. Det är något annat än att må rimligt eller orka på jobbet. Yrkesstoltheten gör att man inte klarar av att tvingas missköta sitt jobb utan reagerar - trots att det är obekvämt. Yrkesstolthet ät att leva upp till den vackraste tanken i den utbildning man fått. Och det må ju finnas många sådana tankar när man har ett så viktigt jobb som att ta hand om människor. Bygg upp den stoltheten!
En positiv sak i eländet är att strålkastarna nu är riktade på vården av äldre.
En intressant sak är att det här lyfts upp i ett kinkigt skede av Sotefunderingarna. Endel påstår att det är den sista spiken i Sote-kistan och andra menar att Sote per automatik kommer att rätta till problemen (starkare upphandlare om det är landskap som gör det).
Jag tutar med samma tuta som alla andra gör nu just - med rätta.
Men som slutkläm vill jag lägga det faktum att min enda erfarenhet av hem för äldre är oerhört positiva. Ett vanligt kommunalt Hem där min moster fick den bästa tänkbara vård. Att sånt.





tisdag 29 januari 2019

Skräpmail

För ett tag sedan trodde jag att jag skulle hindra skräpmail från att nå mej genom att blockera. Tji fick jag och nu har jag gett upp.
Normalt raderar jag bara men den här veckan har jag sparat för att riktigt se vad som kommer.
I huvudsak kommer skräpet på Hotmailadressen och Netikka-adressen (och därifrån till Outlookadressen där de hamnar i skräpkorgen tillsammans med sånt som inte borde hamna där).
Nå vad har jag fått då?
Dobbel och spel. En massa mail från nåt som heter One Casino. Gratis pengar - storkovan. Kommer under olika rubriker.
Låna pengar - bl.a för att bli av med gamla dyra lån - tex från Nordic banks.
Bitcoin - en massa kryptovaluta har landat på mitt konto. Dumma jag som inte tar chansen.
Sen nånting som man kan bli osäker på. Vinn ett presentkort från Citymarket. Men då man ser varifrån mailet kommer blir man säker. Inte Citymarket.
Sen en som kallar mej sokerihiirulainen och bjuder ut godis.
Och viktväkteri förstås.
Och Elias från Biomedi som bjuder ut nån hälsoprodukt.
Och en Nice Russian 22 år som bjuder ut sej med bilder och allt.
Könsfel nummer två - alla som bjuder ut piller som ska förbättra min erektion. Eller räknar de med att jag ska ha en skål på bordet för eventuella gäster?  En skål med Viagra och dess kompis Viagro. Ett mail kommer från nåt å trovärdigt som Läääkärimaailma. Och Hälsokliniken som lockar med att jag kan bli så stor som jag alltid har velat vara.
Och dating förstås. Gör ett gratis personlighetstest!
Och skönhetsmedel och prylar.
Räknade inte hur många mailen var - men jag kan säja - många.
Finns väl inget sätt att bli av med dem. Nå jag kunde stänga Netikka-adressen men det kan finnas nåt ställe ännu där jag har uppgett den. Får hänga med ett tag.
Men - det är bara att ta bort. Bums. Ingen risk att jag öppnar. Superförsiktig.
Man kan ju undra varifrån de kommer. Tycker jag är så försiktig surfare.
Kanske Fb har sålt min adress.



tisdag 22 januari 2019

Förkyld pensionär

Länge sen min förkylning har blivit till nåt. Brukar gå att mota i sin linda. Men nu är den på sån nivå att jag måste säja att jag är förkyld. Hostar, är öm i halsen, huvudvärk, hade stegring en kväll.
Och kan bara konstatera - skönt att vara pensionär! Inte behöva fundera på om man ska fara till jobbet eller inte. Svaret blev ju i allmänhet fara till jobbet. Så många som drabbades om man var borta och så mycket att arrangera - och läkarintyg skulle det vara. Eller hur blev det med det? Vet inte för jag var inte borta från jobbet.
Åtminstone om det inte var feber for jag dit - kom hem med tungt huvud efter lång arbetsdag. Sällan hände det för jag hade lyckan att inte just drabbas av smittor som gick. Var väl litet impregnerad av de bobbor som fanns i en så stor människohop som en skola ändå utgör.
Men nu då - skönt att kunna välja bort. Kände mej så kry att jag var och höll datastöd igår. Hoppas ingen blev smittad. Försökte hålla mej på avstånd men lyckades inte hela tiden. Men å andra sidan nyser jag inte - bara hostar diskret bortvänd, i tröjärmen.
Men allt går att välja bort om det känns så - jumpan, stavisen och tom rådets möte. Det återstår att se - som det nu känns ska åtminstone mötet gå bra.
Och idag inget bokat - får ta det precis så lugnt som jag vill.
Det har dock visat sej att frisk luft känns bra. En lugn promenad till stan ska väl passa. Pensionärsliv.


tisdag 15 januari 2019

Så lämplig

Åkte taxi från järnvägsstationen i Åbo igår. Och fick en chaufför som nog var så lämplig på sin post!
Nyfinländare. Talade finska bra och småpratade med mej och mitt sällskap.Märkte att vi talade svenska sinsemellan och styrde in diskussionen på språk.
Svenska behärskade han inte men det fanns i planerna att ändra på det.
Han hade varit med om en långkörning från TYKS - en körning där den sista i bilen var en person som inte kunde finska alls. Allt gick bra - allt var grundat när den sista finskkunniga lämnade bilen.
Annars upplevde han inte att han hade nytta av svenska - turisterna från Sverige talar engelska - oberoende av ålder. Men han vill ändå kunna svenska.
I och för sej hade han redan många språk - arabiska, nåt eget  landsspråk, finska och engelska.
Och trots att han inte klarar en verbal kommunikation på svenska tror jag att han klarar sej ändå. Han hade rätt atttyd och ett människointresse som klarar av många språkbarriärer.
Jag tror inte att den som blev ensam i taxin med honom upplevde att det var nåt problem. Och jag tror också att det skulle ha blivit toapaus om det skulle ha behövts (det som talades om i skräckvittnesmålet för ett tag sedan).
Naturligtvis vill vi att vi ska bli betjänade på vårt modersmål -speciellt den situation det här handlade om - en resa från sjukhus i stora främmande staden. Men - vi måste acceptera att det inte alltid lyckas. Och det absolut viktigaste är nog ändå attityden hos taxichauffören (och oss själva). Mänskligt bemötande kommer man långt med fast orden inte finns.
Vi tog en liten svenskövning som avslutning på färden - Ha en bra fortsättning på dagen!



torsdag 10 januari 2019

Bokberg

Nyblivna pensionärer tycks ha ett behov av att rensa hemmet. Så också ett par nära mej som en av sina första dagar gick lös på bokhyllorna. Med en beslutsamhet som jag aldrig lyckas uppbringa. Resultatet blev en massa böcker som skulle bort. vart? Avfallsstationen mest logiskt för vem som helst eftersom "ingen" vill ha böcker idag.
Sånt klarar jag ju inte av att höra, förstås. Alla böcker kom följaktligen till mej. Jag som inte kan kasta böcker var ju tvungen att ta emot hela högen. Utom Bra böckers lexikon och läkarlexikon. Täcks väl inte bjuda ut dem - fast jag lyckades med läkarlexikonserien ifjol.
Vad göra?
Nå först lägger jag upp i mitt eget Fb-flöde. Det gick bra igår - blev tom kö. Men så var det en fin folksagoserie. Idag försöker jag med storböcker om natur.
Följande steg blir Roskalava på Fb.
Och det sista blir att så småningom smyga in böcker i bibbans byteshylla. Och kanske bjuda ut sommarlektyr på kollo. Loppisar tar inte emot.
Själv har jag hittills bara lagt undan två böcker åt mej själv - Folksagoboken om oknytt och den häftiga gamla läkarboken Kvinnor se upp. Och vissa romaner ska jag läsa innan de troligen går vidare.
Tänk att bokberget har blivit ett problem! Inte länge sen man i ett normalhem hade en Bibel. Punkt.
Nu ska jag leverera en bok på min förmiddagspromenad.
Om du läsare behöver böcker - vänd dej i förtroende till mej.
En del av bokberget



måndag 7 januari 2019

Språklighet

Den för mej obekanta unga Hvc-läkaren hade finska som modersmål men talade gärna svenska. Bra. Det ska förstås vara så. Läkaren talar patientens språk.
Jag öppnade i alla fall med att hen kan ta till finska om hen behöver.
1) Det gjorde jag inte för att snobba eller kritisera hens svenska.
2) Det gjorde jag för min egen skull. Om en läkare är osäker på svenska och talar så jag har svårt att förstå - då väljer jag hellre finska. Helst så att jag talar svenska och läkaren finska.
3) Jag hejar alltid på att de talar mitt modersmål - behövs träning. Och de kan i allmänhet.
4) Det viktigaste - jag upplever att det blir en öppen och förtrolig stämning när man lägger språkkorten på bordet.
Då har jag också möjlighet att hjälpa till om orden tryter eller om nåt går fel. Hjälpen mottas med tacksamhet.
I något skede blev det också så - helt naturligt. Det är inte så lätt att skilja mellan klia och kittla tex.






fredag 4 januari 2019

Kollofolket

Jag lärde inte närmare känna så väldigt många på kollo i somras. Undantag förstås för mina härliga närmaste grannar. Och några till.
Det hade nog till en del att göra med att mitt hus är i utkanten av hela området. Folk körde förbi och vi vinkade och det blev vid det.
Dessutom var det ett enda byggande och iordningställande. Tog mej inte tid att vandra ner till gemenskapen. Jag vet att de fanns där, folket.
Nu under vintern har jag riktigt fått upp ögonen för vilken stark gemenskap det finns bland kolonifolket.
Vi har två some-grupper nu. En Fb-grupp som jag startade som något av det första jag gjorde och en Whatsapp-grupp som nån annan drog igång. Till både nytta och nöje.
Nån skickar bild från ett vinterbesök. En grillstund, ett nerfallet träd. Det skickas jul- och nyårshälsningar.
Och - när det fara hotar är alltid nån på plats och rapporterar. Husen står kvar, taken på plats, kullblåst trädgårdsmöbel upplyft. Området är så litet att man snabbt har koll på allt.
Och nu under nyårsstormen som började på A var mina grannar på plats i sin stuga (man kan alltså med behållning bo där på vintern) och kunde ge lägesrapport åt alla som är med i grupperna. Toppen.
Också kul att bli presenterad för en nykomling i gemenskapen - en hundvalp som hör till stuga XX.
Och på hösten väckte en igelkott på besök en storm av gillanden och funderingar.
Ja  - kollo betyder nog gemenskap. Blir kul att komma igång på nytt på våren.
Ja- och sen är ju många Vasabor och tycks handla i samma mataffär som jag. Och alltid växlas några ord om det gemensamma - kollot. Och de känner igen mej direkt.


onsdag 2 januari 2019

Helsidessnutt

Fann mej själv på en helsida i dagens blad. Visste förstås om att jag blivit intervjuad men levde i tron att det skulle bli en massa enspaltare av oss som svarat - i anslutning till nån artikel. Började ana vad som var på gång när den ena senioren efter den andra poppade upp som helsideshgrej.
Nåväl - inget fel med det. Men texten, så få saker som rymdes med.
Vi hade ett så trevligt samtal - reportern och jag-. Och så mycket viktigt blev sagt.
Temat är "Alla har rätt att vara digitala". Visste inte om jag skulle berätta om mej själv om digital eller om min roll som datastödperson. Så samtalet böljade fram och tillbaka.
Bad att få se det som skulle publiceras. Hade så fullt upp med att styra upp orden att jag inte kom mej för att ändra innehållet - annat än med ett tillägg.
Tänk så mycket jag kunde ha sagt på den helsidan - med en liten bild i ett hörn! Förstår nog idén med bara några textrader men ändå.
Känns på nåt sätt så stympat det här med korta inslag av ambitiöst upplagda intervjuer. Som att se ett foto där man ser bara halva ansiktet. Detsamma gällde ju sopsorteringsintervjun för tv. Hela köket fylls av teknik - strålkastare,stativ, filmkamera, två yle-människor. En massa filmande- välregisserat och genomtänkt. Och resultatet är några ord.
Och nej, ingen har lurat mej- jag visste precis att det skulle handla om nån minut tv (radioversionen var betydligt längre) och i tidningsfallet några meningar i ett citat.
Men ändå känns det halvt. När man har så mycket viktigt att säja - och har sagt det.
Och sedan är det väl så att vi som intervjuobjekt betraktar oss som viktigare än vad vi i verkligheten är.
Borde sluta ställa upp på intervjuer som betyder att bara en snutt av det jag sagt kommer med. Allt eller inget. Men jag vet att jag säjer ja om det kommer nån fler gång. När det gäller att tala för det jag brinner för finns inga spärrar.
Men tacka vet jag långa helsidesreportage! Och bloggen - där jag precis bestämmer hur det ska se ut.


Å