lördag 14 september 2019

Knottror

Blir så trött på tröjor som blir knottriga efter nån användnng.
Talar om tröjor och koftor som är litet tjockare än helbomull, som är mjuka och sköna. Och som tydligen innehåller viskos.
Har två nya exemplar just nu, en långärmad köpt på ett icke-billigt ställe och en kofta köpt på en sportaffär. Men det betyder väl inget om det är viskosen som är boven
Kan inte använda smycken som skaver, får vara försiktig med axelbandet på väskan. Eller vet inte, de kommer tydligen överallt, knottorna.
Är det nu så att vi får vad vi förtjänar. Borde vi köpa helylle (var man nu får tag i sånt) och helbomull? Det är bara det att de  här tröjtyperna är så lämpligt mellan tunna och tjocka.
Saknar Benetton där jag fick kläder som (oftast) fungerade utan knottror.
Inte världens störta problem men blir så trött på knottror. Vill kunna använda mina plagg länge.


torsdag 12 september 2019

Nervös?

Man frågar mej om jag är nervös inför fotoperationen.
Det är jag nog inte - men vet ju inte hur det känns dagen före. Litet nyfiken är jag dock.
Jag vet att jag har en lång konvalescenstid men jag tror att - om jag inte har så ont - det kommer att vara en lugn och skön tid. Under min bästa årstid dessutom.
Kommer säkert att vara frustrerad över mina begränsningar många gånger men att tossa på hemma brukar ju inte vara fel i min värld.
De flesta i min omgivning som har genomgått Hallux valgusoperation är nöjda. Men för nån dag sen hörde jag om en som går med värk efter sin operation.
Då man hör sånt funderar man ju. Skulle man klara sej med läget som det är? Skaffa specialbreda skor istället.
Men så behövs det bara att det värker och bultar i foten efter en vandring så tror man igen att det är rätt.
Kommer nog att sörja över långpromenaderna som inte lär bli av på ett bra tag. Och skorna - mina gamla skor - kommer de att gå på foten? Tröstar mej med att när jag lägger bort sjukhusets specialsko börjar det vara dags för piggskor. Och de polstrade stora skorna ska väl gå att använda. Till vardag och fest om så behövs.
Bara att gå in för det hela med gott mod nu och lita på kirurgen.


måndag 9 september 2019

Nödfall

Var på promenaden inne och handlade nåt smått i den relativt stora närbutiken. In kom en dam och frågade kassan om det finns toa i butiken. Nej var svaret.
Lögn vill jag påstå. Tydligen har man ingen kundtoa men personalen har garanterat en. Och jag anser att en person i nöd ska få använda den.
Det har jag lyckats bra med i fina gatans fina butiker i Hesa.
Har nog också misslyckats - på en bank i stan. Hade ärende till banken och satt och väntade - frågade i infon efter toa - infotjejen gick bort för att reda ut - kom tillbaka och sa nej, vi har ingen. Pftt!!
Jag menar - man frågar inte efter toa om man inte är i nöd. Och nöden kan vara verkligt stor tex för folk med nån tarmsjukdom. Och att släppa in nån på kundtoan kan väl inte vara så farligt.
Det hör till de mänskliga rättigheterna att få kissa och bajsa. Gratis.
Tack för fina gratistoan i Rewell center!






fredag 6 september 2019

Styrkeöverföring

Vi åkte ner i samma hiss från avdelningen på stadssjukhuset där vi varit och besökt i samma rum. Jag frågade om det var hennes mamma som hon hälsat på. Jo det var det och hon berättade att mamman hade en plats på nåt Hem i staden men klarade sej inte mera där. Och hur ska det nu gå?
Jag märkte hennes ångest. Kände igen den från när min egen mamma var sjuk. Försökte få något av min styrka över till henne. Vi kramades inte men jag tror jag rörde vid hennes arm och önskade henne kraft. 
Kom efteråt att tänka på en situation när min mamma låg för döden och jag hade varit och besökt. Måste bara stanna upp innan jag lämnade avdelningen, bara pysa ut litet av det jag kände. Det här såg en personal som höll på att mata en patient i ett rum. Hon lämnadedet hon hade för händer och kom ut i korridoren och kramade om mej. Den människostyrka jag fick i den kramen minns jag ännu  - 15 år senare.
Hoppas jag lyckades förmedla något av samma sak till kvinnan jag åkte hiss med.


onsdag 4 september 2019

På gym

Jag tycker mera om att vara på gymmet än jag nånsin hade trott. Jag har ett program - ett antal utvalda apparater och ett antal gånger jag ska dra och vrida och böja eller vad man nu ska göra i dem. Vänlig personal. Blev instruerad första dagen. Nu söker jag själv nya apparater som jag ser andra använda och som verkar bra för mej.
Idag kom en personal fram och berättade att jag hade använt en apparat fel - eller åtminstone ineffektivt. Det var ju trevligt att hen hade sett mej.
Det finns också en gemenskap med de andra gymmarna - man hälsar, byter några ord och känner igen varann.
Och för att inte tala om att det känns bra. Känner att mina axellåsningar till en del är öppnade. Känner mej pigg efter ett pass.
Men som det nu känns kommer det i alla fall bara bli den här månaden. Tycker vägen till gymmet är så vansinnigt tråkig at gå trots att jag nångång kan räkna med sällskap. Vill inte ta bilen sen i smällkalla vintern. Och sen - om man ska gå två gånger per vecka så är det ett pusslande att få in det - speciellt om det följer hårtvätt efter (jaja - jag hör era fnysnigar).
Tror nog jag när foten är användbar igen efter operationen återgår till min ljuvliga  Opistojumpa på Kasernområdet.
Undrar förresten varför det låter snärtigare att säja att man går på gym (eller ännu bättre salilla) än att säja att man går på jumpa.
Nåväl - pigg och belåten efter dagens pass. Fick igång skakapparaten idag också så jag fick avsluta men en härlig shakestund.

måndag 2 september 2019

Sweet home

O, vilken lycka jag kände imorse när jag tassade omkring i min lägenhet! Nu får jag stationera mej här på riktigt. Kollosovandet är förbi.
Det verkar ju helt perverst att tänka så. Speciellt som jag har stornjutit på kollo. Alldeles mycket de senaste omgångarna i det fina mörkret.
Naturligtvis kommer jag att fara till kollo över dagen - finns ju massor med trevligt att göra där. Och mycket som skall göras innan jag stänger före operationen.
Men tillbaka till min starka känsla för hemmet. Må vara pervers eller inte men den finns där. Mina hem har varit älskade hem - alla utom ett. Och nu tänker jag alltså på hem som jag haft för mej själv, studiebostäder undantagna.
Mitt första hem var en etta i Astorhuset. Minns den lycka jag kände när jag fick ta mitt pick och pack från studiebostaden på Lärkan och flytta in i eget. Möbler skaffades - jag älskade hemmet. Med gröna väggar och stora orange blommor på gardinerna. Minns att jag gick ut på den lilla asfaltgården ibland och kikade upp för att se hur vackert det lyste i fönstret. På julen bjöd huset på granar till alla balkonger på gatsidan (jag hade ingen balkong). Bodde i världens lyxhus! Det faktum att jag kände huset från barndomen - mina kusiner bodde där då - gjorde ju inte saken sämre. Och ett fullstort badkar hade jag i den lilla lägenheten.
Småningom började jag söka nåt större. Köpte en liten tvåa på Storalånggatan. Minns den lycka jag kände när jag första morgonen såg utöver trähusen på Timmermansgatan. Snö, rök ur skorstenarna. Tyvärr finns bara ett av husen kvar nu. Den lägenheten behövde tapetseras. Vardagsrummets medaljongtapet var så häftig att de enda gardiner jag kunde ha var vita lakan. Första gången i mitt liv jag var med balkong och den blev en oas för mej. Första våningen så friaren B kunde kliva in över staketet. Och så vackert kök jag hade! Med utsikt mot gatan genom stora buskar. Morgonsol i sovrum och kök, kvällssol i vardagsrummet. Trevliga grannar, speciellt en tant i samma våning. Som visserligen ansåg att jag inte var hemma tillräckligt. "Jumala ottaa sulta kodin pois, kun et koskaan ole kotona". Också här ett fullstort badkar. Följde ritualen från enrummaren - "badade in" mej på flyttkvällen.
Av någon anledning tyckte jag att jag skulle bo större än i tvårummare på 45 kvadrat och det blev att köpa lägenhet på Skolhusgatan nära sjukhuset. Och det var nog ett felköp - det märkte jag genast. Trots att jag bodde ett stenkast från B och fina promenadområden och en fantastisk soluppgångsutsikt.  Och fullstort badkar. För högt uppe, för långt från centrum. Började packa ihop så fort jag hade packat upp. På kvällarna gick jag och strök i mina gamla kvarter, in på gårdarna och längtade. Måste bo kvar ett år för att inte behöva betala vinstskatt. Iofs blev det ingen vinst sedan - hade satsat en del på parkettgolv i den stora trerummaren.
Så kom det en annons att det fanns en tvåa i mina kvarter - på Kaserngatan. Var på visning. Minns inte vad som var fel med den - men mäklaren sa att det fanns en annan också - på Kaserntatan 18. Huset jag hade tittat på och drömt om när jag bodde på Storalånggatan!  Gick efter nycklarna - bad att få gå ensam och titta. Tittade med hela kroppen i lugn och ro. La mej på bastulaven, på sovrumsgolvet och bara visste - den ska jag ha. Balkongen, gården, lyxigt stora badrummet. Bestämde utan att B fick vara med och se. Minns att vi stod på gården och kollade när han sen kom från jobbet. Tog ett tag innan jag flyttade. Och som en granne sa - först kom riset på balkongen, sen kom flickan och sist kom möblerna. Sov på madrass på golvet ett tag. Minns vilken lycka det vara att bo mitt i stan igen. Njöt av allt!Inget badkar i den moderna lägenheten - men det skaffade jag snabbt. Och det här hände på 80-talet och jag bor kvar ännu. De flesta möbler jag har är köpta till den här lägenheten och jag bara tycker det är så vackert här. Jag bor i ett älskat hem!
Det här hemmet har också fått vara min trygghet när det blåste snålt när min mamma var sjuk och dog och när B var sjuk och dog. Det var som en famn som tog emot mej i min ångest.
Ni ser - det är starka känslor jag har och har haft för lägenheter jag bott i. Och det är väl nog en del av problematiken med att ha två ställen. Är nästan sjukligt bunden till det riktiga hemmet.
Iofs kollar jag lägenheter och hus fortsättningsvis. För att hitta det optimala. Hem och odlingar på samma ställe. Blir intressant att se hur det lyckas.
Och - det jag har nu är tillräckligt bra. Och jag är säkert annorlunda än alla andra.

Råkade bli en påskbild


lördag 24 augusti 2019

Ännu ett uppdrag

Jag kvinkar och kvider ibland över att jag är fullbokad. Över att jag inte får egen tid i min normalvecka. För det kommer ju in sånt också som jag inte har planerat själv.
Så när lockropen ljöd härom dagen försökte jag värja mej. Inte ett frivilliguppdrag till!
Men hur det nu var så kunde jag inte motstå - det kändes nästan som ett kall. Och nu är jag anmäld till utbildning (på finska - den svenska kvällen var jag upptagen).
Och vad är då det? Jo, frivillig på sjukhuset kan vi väl kalla det. Olka heter det.
En sak som jag alltid varmt har pläderat för. Eventuellt finns det redan grönvästade Olkor på plats. Men nu ska det alltså utbildas. Och lämplighetintervjuas.
Jag föreställer mej att vi som står i aulan ska hjälpa folk att hitta rätt, kanske sitta tillsammans med patienter och vänta, kanske i några fall vara erfarenhetscoachar. Dvs göra sjukhusbesöket så bra som möjligt för de behövande.
Det är ju inte alla som har en vän eller anhörig som kan vara med. Så som jag kunde när B var sjuk. Och när min mamma var sjuk.
Tror också att jag skulle klara av jobbet - jag är tvåspråkig och social. Vi får hoppas att jag hittar i det stora huset - mitt lokalsinne är inte av denna världen - hi.
Nåväl - anmäld till kurs i början av september - sen blir det ju inte så mycket mer på ett tag eftersom fotoperationen kommer i vägen.
Ett fantastiskt projekt!

fredag 23 augusti 2019

I samhället

Satt på min vanliga plats i saluhallen och drack kaffe.
Ser ett gäng nyfinländare komma in. Några andra var tidigare där så jag visste vad de hade på gång. De var ute i samhällsträning för att våga använda finska på riktigt.
Såg tydligen nyfiken ut för de flockades kring mej hela bunten och jag fick svara på deras frågor om vad det var för mat på menyn just idag - tills de började läsa själva. De hade papper med frågor.
Passade på att köra litet studiehandlederi (hur annars) och annars också småprata med dem.
De kunde inte engelska - på gott och ont. Gossen jag talade mest med kom från Afganistan och hade som modersmål en variant av persiska (minns inte namnet).
De sade att de förstår finska bra - skriver finska bra men att tala är värre. Så få finländare som vill tala med  dem (!) så de får så litet träning. De går i grundskola och hade drömmar om yrkesutbildning efter - teknik, vård nämndes.
Underbara, modiga ungdomar som har kommit till oss. Nu med ett mål för ögonen - att lära sej finska och så småningom få en utbildning.
Artiga ungdomar som tackade för pratstunden med mej och kafépersonalen.
De gick vidare till skolan till den sista uppgiften på sitt papper - att ta kontakt med första bästa människa på skolan och ställa ett antal frågor till den. Haastatella var ett svårt ord som behövde redas ut.
Tror att vi skiljdes litet rikare både jag och ungdomarna. Önskar dem lycka till.




Högkänslig?

Tror inte att någon - inte ens jag själv - skulle klassa mej själv som högkänslig.
Och jag vill absolut inte med det här inlägget förringa högkänsligas problem. För jag vet att det finns många som lider.
Men det är så intressant att jag i olika test/via olika kriterielistor finner att jag passar in i beskrivningen på högkänslig.


Nu senast en tiopunktslista som jag hittade


1. Peruutat suunnitelmiaTykkäät kyllä ihmisistä, mutta viihdyt kotosalla etkä aina jaksa olla sosiaalinen. Olet saattanut lupautua lähtemään jonnekin, mutta kun sen aika koittaa, et kerta kaikkiaan jaksa lähteä ihmisten ilmoille.
2. Laitat mieluummin tekstiviestin kuin soitaPuhelin ei ole lempiviestintävälineesi. Etenkin ventovieraalle soittaminen tuntuu jopa tuskastuttavan hankalalta.
3. Isossa ryhmässä jäät tarkkailijan rooliin, mutta tuttujen kesken uskallat tuoda äänesi kuuluvilleJoskus tuntuu siltä ettet keksi mitään järkevää sanottavaa kun paikalla on isompi ryhmä ihmisiä. Tuttujen ihmisten seurassa, joihin luotat, uskaltaudut kuitenkin jopa hulluttelemaan.
4. Käyt pääsi sisällä jatkuvaa sisäistä keskustelua”Kunpa saisin ajatukseni sammutettua”, tuskailin jo teini-ikäisenä. Onko sinunkin pääsi sisällä käynnissä jatkuva keskustelu, pohdinta ja analyysi?
5. Harkitset mieluummin kuin heittäydytTarvitset päätöksentekoon aikaa. Haluat tutustua asiaan ja olla perillä vaihtoehdoista ennen kuin kokeilet jotain uutta tai sitoudut johonkin päätökseen. Et ole luontaisesti kovinkaan spontaani, vaan harkitseva.
6. Nautit yksinolostaEt lainkaan kärsi siitä jos joudut olemaan itseksesi. Päinvastoin nautit siitä, että saat olla yksin omien ajatustesi kanssa. Saat parhaat ideasi kun kukaan ei ole häiritsemässä sinua.
7. Nautit hiljaisuudesta ja käytätkin usein kuulokkeita julkisilla paikoillaHiljaisuus on maailman ihanin ääni. Istut julkisissa kulkuvälineissä ja kahviloissa kuulokkeet korvilla jotta saat suljettua hälyn pois. Vastamelukuulokkeet ovat erityisherkän toivelahja!
8. Vieroksut vihaisia ihmisiäEt tiedä miten toimia vihaisten ihmisten kanssa. Toisen kiukku saa sinut hämilleen. Herkkä inhoaa konflikteja ja syyttää herkästi itseään toisten pahantuulisuudesta, joten turvallisempaa on pysytellä erossa ristiriitatilanteista ja kiukkuisista ihmisistä.
9. Et harrasta small talkiaRakastat syvällisiä kahdenkeskisiä keskusteluja, mutta et tiedä miten päin olisit jos joutuisit cocktailtilaisuuteen, jossa et tunne ketään. Tyhjänpäiväisyyksistä jutustelu ei ole sinun juttusi.
10. Vältät väkijoukkojaIsot ihmismassat vievät sinusta mehut varsin nopeasti ja koet tarvetta vetäytyä jonnekin rauhalliseen paikkaan itseksesi. Monenlaisten aistiärsykkeiden pommitettavana oleminen on uuvuttavaa.
Egentligen stämmer alla punkter utom punkt 3 och 10 på mej. Orkar inte vara social, har nästan telefonfobi, ältar saker oupphörligt, tvekar när det gäller förändringar, njuter av att vara ensam, njuter av tystnad (dock inte så jag störs av ljud), undviker ilskna människor,klarar inte av small talk.

Punkt 3 stämmer inte - jag är helt ocensurerad när det gäller att uppträda och tala till folk (lärarrollen?). Punkt 10 - jag klarar bra av stimuli i folkhopar - bara jag får strosa där på egna villkor.
Det var alltså mycket som stämde - men ingenting som stör mej - jag kan ordna det så att jag inte behöver utsätta mej.
Det kan hända att min stelbenthet stör mina vänner mera.
Men jag tror nog att det ska mera till för att man ska kalla sig högkänslig. Eller så att man ska uppleva kriterierna väldigt intensivt. Det här hittade jag på ett ställe där man ville bjuda ut kurser för högkänsliga...
Men det var intressant att få det verbaliserat.




onsdag 21 augusti 2019

Att vara behövd

Jag träffade henne igen under promenaden. Den gamla dam som bor ensam i ett stort hus och kan allt om Kappsäcken.
Idag plockade hon aroniabär på gården - satt på sin rollator.
Hon berättade att han är död nu, mannen hon har besökt på nåt Hem varje dag. Vi fick anledning att kramas för första gången.
Jag vet inte vad de har haft för relation men han har varit viktig för henne.
Men förutom sorgen efter vännens död sörjer hon nu också att en viktig uppgift är borta - att ta bilen en viss tid och fara och besöka honom.
"Sen takia poiminkin nämä marjat". Hoppas hon hittar någon uppgift när bären tagit slut.
Det är viktigt att ha en uppgift, att vara behövd.



söndag 18 augusti 2019

Förberedelser

Jag har fått tid för min fotoperation - Hallux valgus ska åtgärdas - till slutet av september.
Systematisk som jag är sysslar jag med förberedelser redan.
Har turen att ha ett par nyopererade i bekantskapskretsen. Av dem har jag fått nyttig information. Tack för det! För trots att jag vet att varje människa reagerar olika, varje ingrepp är unikt, så har det ändå känts bra. Och jag vet att de finns där om jag behöver bollplank sedan också.
Jag har bokat tid för blodprov och noterat dagen när sjukhuset kommer att ringa.
Jag har bokat gymtid för att litet mjuka upp mina axlar. Och kanske få liitet mera muskelstyrka i armarna inför kryckgående.
Jag kommer att gå med den opererade foten i "uppförsbacke" en ganska lång tid och det försöker jag simulera med en stor tärning av nåt mjukt plastmaterial.
Jag ska skaffa Walttikortti så jag får åka beställningsbuss till billigt pris. Blir säkert en del färder till sjukhuset.
Jag sysslar med fotjumpa - det kan aldrig skada att stärka muskulaturen - blir lång paus för den opererade foten sedan.
Sen ska jag förstås handla hem mat i massor. Trots att det finns en butik nära och att jag kan äta lunch på Red Sea nära mej.
Vet ju inte hur ont jag kommer att ha men om det inte är så farligt tror jag det kan bli en lugn hemmaperiod de bästa månader jag vet - oktober, november och litet december. Kommer säkert att skippa en del aktiviteter - tom möten. Jag är ju i princip sjukskriven. Får inte köra bil på två månader, behöver ha foten i högläge. Och sen kommer det praktiska att ta mera tid - duscha och tvätta håret men en paketerad fot som ska hållas torr. Tvätta kläder? Tvättstuga en trappa ner.
Jag vet att vänner ställer upp om det behövs - det är jag glad över.
Och ja - redan första natten efter operationen behövs en vän. Jag får inte vara ensam på natten efter dagkirurgin. Det är också fixat.
Borde jag byta till vinterdäck i september? Borde jag hänga upp juldekorationer i september? Får se,
Jag är beredd men inte garderad - har ju ingen aning om hur jag kommer  att ta det.






tisdag 13 augusti 2019

Nytt tänk

Var idag och såg på en lägenhet i ett hus byggt 2002. Ingen tvättstuga och alltså ingen hustvättmaskin, torkrum, mangel. Inga torkmöjligheter på gården.
Resultatet blir väl att man skaffar en torktumlare förutom att man skaffar en tvättmaskin. Som ska trängas in i små badrum.
Och troligen låter man bli att mangla - svårt att få in en mangel i standardlägenheter.
Ja, jag vet att jag är något av den siste mohikanen när det gäller att mangla och att hänga ut kläder men det där med egen tvättmaskin verkar ju inte alla gånger så rationellt. Då jag jämför min häftiga stora maskin i husbolaget - vittvätt på ca en timme .- med bekantas energisnåla privata maskiner - otrolig skillnad i tid! Men förstås - om man tvättar hemma får den väl hålla på bäst den vill. Vet inte - men kanske folk lämnar maskinerna att gå medan de är ute eller sover.
Jag har också ägt en maskin - en rostbrun toppmatad. Eventuellt Rosenlew. Den flyttade med mej till trånga badrum ett par gånger. Och stod så ostadigt att jag måste hålla fast den när den centrifugerade. Annars var väggkaklen i fara.
När jag flyttade till nuvarande boende fick jag äntligen en plats för den roströda -men samtidigt en husmaskin som hette duga. Den användes inte - gav bort den.
Jag finner mej själv vara placerad i en äldre tid med mera kollektivt tänk. De utrymmen som rationaliserats bort vill jag ha. Får väl bo kvar i mitt gamla hus från -79 där det är perfekt vad tvättandet beträffar. Tvättstuga, torkrum/utetork och mangel - allt nära och bekvämt. Och jag som bor lågt hör när maskinen stannar och min tvätt är klar. Dessutom gratis i vårt hus. Och jag slipper förmodligen en del fukt i lägenheten.
Ja - tänkte glömma - dessutom har vi en stor tvättbalja där åtminstone jag tvättar mina mattor. Hur gör man i de moderna husen?






torsdag 8 augusti 2019

Klädfilosofi

Jag tycker om kläder. Har alltför många plagg. Jobbar på att få ut saker ur garderoben, följer fortfarande ettplaggpervecka-metoden.
Men jag köper också nytt. Anser att det är viktigt att jag ser till att jag har trevliga plagg att ta på mej fast jag inte jobbar. Att ha tillräckligt många "rippankläder" för att kunna variera.
Är väldigt trög i modesvängarna. Har just upptäckt att leggings kan vara bra att ha. För att nämna ett exempel.
Men jag kan min klädstil - långa, stora, vida plagg. Har inte varit helt lätt att hitta i den slimmade modevärld som har rått ett bra tag nu. Ljusning i sikte.
Det jag egentligen tänkte filosofera om är vad en väl vald outfit kan betyda. Det spelar ingen roll om det är ett elegant eller vardagligt plagg, dyrt eller billigt plagg - huvudsaken är att man känner sej väl i det.
När jag har köpt nåt nytt brukar det bli stor klädrumba där massor med plagg och tillbehör dras ut ur garderoben. Allt för att hitta sånt som kan ge en behaglig helhet. Ibland blir man glatt överraskad över nåt gammalt loppisplagg som sitter som en smäck till det nya - ibland märker man tyvärr att plagget inte fungerade som man trodde i affären.
När jag skrudar sej i den där outfiten som känns bra tror jag att det påverkar så mycket att den i andras ögon också ser bra ut - just på mej. Jag rör mej på ett njutningsfullt sätt och ser kanske rent av nöjd ut. Betyder mycket för helheten.
Ni såg väl hur jag idag gled fram i min sommarmarknadstunika och mina vida halvlånga linnebyxor - en kombination som just är en sån som jag känner mej väl i.
Förstod ni nåt av det här filosoferandet?

Ett plagg jag inte äger


lördag 3 augusti 2019

Guldvatten

Jag vet inte om det här inlägget är riktigt rumsrent (så att säja). Det ska handla om att gödsla med guldvatten, dvs utspädd urin.
I kollogrupper på Fb och i diskussion med grannen har jag börjat se det som något så naturligt att jag inte riktigt har omdöme att avgöra om det är nåt man talar om sådär öppet och allmänt.
Och jag måste ju nog säja att jag försöker röra mej diskret när jag tassar in i uthuset (där jag har min kemtoa) och en stund senare kommer ut med en sprutkanna. För säkerhets skull.
Men jag vet att det är så bra så jag bara vill skriva. Och för mej helt naturligt.

"Guldvatten har i princip alla hemma! Bästa gödningen är gratis! Håkan Jönsson, professor i miljöteknik vid SLU säger så här om urin som gödning: ”Gödsling med urin ger ofta två till tre gånger högre skörd jämfört med ogödslat, men kan ibland ge upp till sju gånger högre. Kompost och urin kompletterar varandra på ett utmärkt sätt”.
Blanda en del urin med 9 delar vatten och vattna ut. Urin är kväverikt men innehåller också kalium och fosfor och är därför ett välbalanserat gödselmedel. Vattna mellan raderna och inte på plantorna och undvik att gödsla med urin ett par veckor före skörd (gäller främst sådant där vi skördar det som växer nära jorden). Att använda urin är dessutom lite extra miljövänligt eftersom vi inte spolar ner urinet med vatten. Det kan också ha viss avskräckande effekt på rådjur." (klostra.se)

Det har tom lanserats en pottsprutkanna, guldkannan Towa, i Sverige. Själv har jag en smart konstruktion för min kemtoa. Har man separett-toa sker ju uppdelningen helt av sej själv.
Och nej, det luktar inte. Det är ju utspätt.
Det känns så nyttigt att ta vara på den fina gödseln att det känns riktigt konstigt att använda vattenklosett i stan - det försvinner ju ut i avloppet, det goda!





onsdag 31 juli 2019

Fejsare

Ni vet de här som står med sina infoskrifter och försöker med direktkontakt värva medlemmar. Åtminstone i sommar upplever jag att Amnestys fejsare varit väldigt synliga i gatubilden.
I Vbl 28.7 fanns en artikel om fejsarens vardag. Och om att de har ändrat beteende från påträngande till leende. Jag har faktiskt reagerat på det själv.
Det betyder inte  att jag köper det de vill komma med. Går förbi med en snäll min.
Jag är förmodligen påverkad av hur det var när de kom. När de "fångade" in folk och ställde till med en lång föreläsning om det de står för. Orka! Sånt kan jag läsa annanstans. Men framför allt så är det inget sätt som biter på mej - att bli värvad face to face (fast det säkert är effektivt eftersom de fortsätter). Vill jag gå med i en organisation/bidra till något så tar jag nog infon på annat sätt än i samtal på gatan.
Är jag månne själv fejsare när jag står med insamlingsbössor vid hungerdagsinsamling och gemensamt ansvar-insamling? Vet inte. Info får man om man vill ha men annars skramlar jag bara med bössan och ser vänlig ut.




tisdag 30 juli 2019

Spar har

Bedrev igår utgrävningar i kollogarderoben.  Mig till heders kan nämnas att ca 20 tingestar sorterades ut.  För vidare transport till stadsgarderoben (1), Hoppets stjärna (19) och HM:s lumpinsamling (1).
Men det var inte det jag skulle tala om utan om ett plagg som jag kunde datera till mitt första studieår i Åbo,  1971-1972. En T-shirt som jag som stolt Stina (kemistuderande och medlem i Kemistklubben) hade rätt att köpa.
Den blev nog ett älskat plagg.  Ja minns att jag var så fin och lyckades få den att ingå i många outfitar ( heter det så). Fast naturligtvis var det jeans som oftast ingick.  Beviset på idog användning är ett hål på framsidan..
Om någon undrar om den hör till de utrensades gäng så är svaret nej.
Minns ni,  Axlar och Stinor?


lördag 27 juli 2019

Åka Vasabåt

Det var på kronans tid. Det var under ungdomsåren. Vi jobbade på Vasabåtarnas kontor och fick en del fribiljetter. Och om de tog slut var inte resorna så dyra.
Lördagsresor.  Buss i båda hamnarna. Taxfree. Dans ombord. Tjusiga killar. Stående bord.
Heldag i Umeå. Shopping. Smörgåsmargarin, mönstrat toapapper, böcker, Barnängens barntvål, mjukost, duschtvål och en massa annat jag har glömt. Indiska, fikastället Nya konditoriet (den traditionen sitter kvar).
Butikerna stängde tidigt så vi drog oss till busstationen. Där fanns en Tobaksaffär (så tjusigt ställe) som hade öppet. Där gjorde vi oss av med de sista mynten och köpte persikor (eller eventuellt nektariner). Som kanske inte fanns i Finland?
Detta kom jag att tänka på när jag stod och åt en saftig nektarin på balkongen.




fredag 26 juli 2019

Dåligt samvete

Hettan ger mej dåligt samvete.
För att jag inte är på kollo och ser till mina växter. Jag vet att grannen gör det men ändå - den där känslan att man ska ta hand om det man har gjort tamt. Men jag klarar bara inte av gasset på gården där just nu.
För att jag inte far till Pedersöre och ser till blommorna på graven. Och nu går jag inte med håven och ber nån göra det för mej - för jag vet (tack och lov) att de växter vi har klarar torka. Hade samma ifjol.
Och för - och det är det allvarligaste - att jag lever så att jag tar dagen som en körsträcka mot kvällen när jag kan börja njuta. Så tycker jag inte att jag borde få leva. Jag vill ta till mej alla timmar jag får. Men vad gör man när svetten forsar och det nästan känns tungt.
Och dessutom inte lyckas få sitt samvete att hålla tyst.
Sen vill man ju inte ta glädjen av folk som tycker att det här är det bästa som finns. Men frågar de så säjer jag nog. Klagar på hettan som vi inte kan skydda oss mot. Men jag klagar aldrig på vintern - kyla klarar vi av i vårt land.
Nu går jag i alla fall ut för att söka skugga på nåt utekafé och svalka inne i byggnader som bjuder på sånt.
28 grader i eget hem - nu städat. Kvällen blir säkert fin på balkongen.


torsdag 25 juli 2019

Sommarlov

Vilken härlig sommarlovsvecka. trots att det egentligen har varit för hett för mej. Men på nåt sätt har det fungerat. Ganska svalt i lägenheten på eftermiddagen. Och balkonglivet på kvällen!
Dessutom har det inte varit måsten alls. Jag har fått saker gjorda - tex den stora blomomplanteringen. Har hittat ett antal dammsamlingsställen som jag har åtgärdat. Går från rum till rum och se saker som bör åtgärdas. Jag har hittat ut till stan där det doftar lindblom.Har varit på en fantastisk konsert.
Idag blir det riktigt häftigt - Strampenlunch, Korsholms musikfestspel (invigningskonsert och mingel).
Och det är bara torsdag ännu!
Det händer en massa i helgen också. Vasa Festival som jag nog inte kommer att bevista men kanske kolla på avstånd. Och en fredad fredag före det. Och troligen en söndag i stan med aktiviteter av olika slag. Utesitt både i centrum och vid stranden.
Sen kanske hettan börjar ge med sej - nästa vecka ska det väl gå att trädgårdsarbeta på kollo igen.
Tacksam för min sommarlovsvecka i stan. Både jag och mitt hem behövde det.









tisdag 23 juli 2019

Naiv dessutom

Nu ska ni få höra hur naivt jag resonerar. Beträffande plåtpoliserna/fartkamerorna.
Jag håller tillåten hastighet (inte alltid så lätt att på långa riksåttan minnas vad den är) och störs inte alls av att fartkamerorna finns.
Tycker det är fel att det finns appar (eller nåt annat) som varnar för fartkameror. Tillåten fart ska hållas - inte bara vid kamerorna.
Nå det är mitt sätt att resonera och jag blir ofta omkörd.
Läste just en artikel om hur det i allt fler bilar finns avancerade farthållare som gör att man kör "rätt" och sålunda inte får böter. Men det är väl bra!
Nehe - det blir en todellinen peltipoliisin kauhu. Hur ska man nu få in bötespengar som man har räknat med i budgeten? Då mandessutom har satsat på nya modernare och bättre plåtpoliser.
Alltså - plåtpoliser finns för att vi ska köra som folk. Ja? Om vi kör som folk får vi inga fartböter. Ja? Det borde väl vara bra. Kan väl inte räkna med dem som en inkomstkälla för staten.
Och tro mej -nog kommer det att finnas vansinneskörare trots att de här farthållarmojängerna i bilarna kommer. Går säkert att koppla bort.
Nåja - måste ju erkänna att artikeln fanns i Iltasanomat. Men fortsättningsvis - jag är naiv när det gäller trafikregler. Jag håller dem.


måndag 22 juli 2019

Konstig

Jag tycker att jag är konstig (antar att andra också tycker det). Den konstighet jag nu talar om är min oförmåga att dela mej mellan två ställen, stan och kollo. Har en vän som glatt delar livet mellan fyra (nästan fem) ställen. Normalt folk kan sånt.
När jag ska fara dit känner jag åga, vill vara kvar i stan.När jag väl är där njuter jag. Ingen annanstans har jag lika fina morronmål - ute i det gröna i tystnaden när solen just börjar titta in på min gård. Ingen annanstans har jag lika fina kvällar. Ute på altanen, solen går ner, jag tänder mina lyktor och lyssnar och snusar på kvällsdofter. Svårt att slita mej.
Och det är ju där jag har mina odlingar som jag tycker så mycket om att påta med. Och nu har jag folk omkring mej då mina grannar är på plats.
Men trots allt detta slår jag mej inte till ro och tar en hel kollovecka typ. Nope. Jag vill hem. Till alltjag brukar göra i stan och till mitt hem.
Och jag kan tro att det just är det där som är haken - min tilltro till vanor och rutiner. Vet att det är hälsosamt att bryta sånt - men då jag känner åga.
Nå nu ska jag ha en hel vecka i stan med trevliga begivenheter. Och sen blir det ett par dagar på kollo. Säkert med åga i starten men helt ok när jag väl är där.
Det här är ju inget nytt fenomen - fanns med på torptid och tid på B:s lilla villa.
Bra åtminstone att jag tryggt sover i mitt prydliga hus nu så jag får uppleva morgnar och kvällar.




onsdag 17 juli 2019

En dag som andra

Fast egentligen inte. För det är B:s dödsdag. Sju år har gått.
Jag har upplevt dagen väldigt fin. Grundstämningen har varit melankolisk och det är förmodligen det som har lett till att jag har tagit dagen till mej med många sinnen. Dagen som var litet mer än en vanlig dag.
Jag upplevde dunklet under träden i parken mer intensivt än vanligt under promenaden.
Jag kände in sommaren på min vandring till stan. Och det blev inte sämre av att lindarna håller på att slå ut - man kunde redan ana doften.
Jag fick i stillhet njuta av en fin kvällskonsert där de uppträdande verkligen var med med kropp och själ. Ett år efter B:s död var dagen också onsdag. Då klarade jag inte av att gå på konsert.
Och nu - nu när dagen svalnar - sitter jag i tystnaden på min balkong med minnesljuset tänt. Och ett glas rosé. Det är fritt fram för tankarna att komma. Och nu just kommer tacksamma tankar och fina minnen. Grundstämningen melankoli sitter i på ett fint sätt. Tack.





tisdag 16 juli 2019

Mysigt värre

Oj vad det är trevligt att vara på kollo när mina trevliga grannar är på plats! Där vistas vi sida vid sida på våra små tomter. Kan byta nåt ord, kan sitta tillsammans och samtala längre, ibland dela matstunder och kaffestunder. Höra ljud från den andra  tomten och ändå kunna vara privat. Perfekt.
Låna saker av varandra, hjälpa varandra praktiskt (närmast jag då som lånar och får hjälp).
Tex fick jag låna vattenspridare så min torra gräsmatta fick en välbehövlig dusch. Och hade nån som skulle ha reagerat om jag skulle ha fallit ner från stegen när jag målade på min veranda.
Kommer det gäster introduceras de över tomtgränsen. Dina vänner är min vänner.
Hade några riktigt bra dagar och for hem till stan med skörd och den första blombuketten ur rabatterna.
Och - terrasslivet på kvällen tar sej - så pass mörkt nu att man med behållning tänder ljus i lykta.
Far på nytt på fredag - då blir det fest på grannens altan. Och min gitarr plockas fram.






måndag 15 juli 2019

Värnplikt - samhällsplikt

Finland är ett av de få länder som har allmän värnplikt. För män alltså. Och värnplikten berör 80 % av årskullarna. Också rekord. Kvinnor kan frivilligt göra militärtjänst. Män kan välja civiltjänst. Så är nuläget.
Då och då kommer tanken på könsneutral värnplikt upp. Nu är det Svensk ungdom som påpekar att det borde vara lika enkelt för kvinnor som för män att göra värnplikt  - att Finland alltså borde införa könsneutral värnplikt.
Jag har alltid förfäktat att vi borde ha könsneutral plikt. Vill inte kalla det värnplikt men kanske samhällsplikt.
Men av annan orsak än SU. Jag kan tycka att det är ojämlikt att enbart män blir tvungna att sätta månader av sin tid på att tjäna fosterlandet - på ett eller annat sätt. Men - också att de får en beredskap som kvinnor inte får.
Alltså - alla i samhällsplikt. Som kan betyda utbildning i försvar - civilt, militärt och insyn i och praktik inom olika funktioner i vårt samhälle. Och förstås - rent militär utbildning för en del av årskullarna - både kvinnor och män. Eventuella tidsskillnader i olika former av samhällstjänst tar jag inte ställning till.
Viveca Dahls ledare i söndagens Vbl handlade också om nämnda plikt - med utgångspunkt i en modell som Frankrikes president Macron har kommit fram med.
Hennes ledare slutar "Vid sidan av diskussioner om kvinnor o armén borde det också diskuteras vad en värnpliktsarmé ska ha för funktion, utöver att ge männen militärhistorier att återge livet ut".
Kan hålla med.



lördag 13 juli 2019

Tullas stall

Såå nöjd med mej själv. Kom mej upp ur lördagssoffan och var först på en riktigt trevlig Pedavoceskonsert. De visade vad de kommer att sjunga på sin USA-resa.
Sen - helt planerat - gick jag till den nyöppnade terrassen, Tullas stall, på Loftets gård. Och det var nog ett lyckat drag.
Solen sken, en del folk redan 19-tiden när jag kom. Och så småmysigt att jag inte kände mej obekväm av att sitta ensam. Tog nån öl och nåt smått att äta. Helt utanför mitt vanliga lördagsprogram.
Det kom mera folk så jag flyttade ihop med mina trevliga bordsgrannar. Visade sej att kvinnan vid bordet och jag båda var helt fyllda av goda idéer om hur stället kunde utvecklas. Idéer som vi helt gratis gav till ägaren. Hi. Mysigt redan som det är men vilken potential!
Smått och intimt - och efter hand som det kom folk flyttades solar och bord allt tätare intill varann.
Så småningom var det dags för herr trubaduren Lukas som sjöng just såna låtar jag ville höra.
Hoppas verkligen att krögarn kommer att fortsätta med kvällar på innergården. Behövs ett ställe också i den ändan av stan. Perfekt för mej som inte så ofta får mej ner till stranden där det mesta tycks hända på kvällarna.
Och tänk nån allsångsafton. Litet infravärmare och plädar för kyliga kvällar. Den som uppträder flyttad så man kan sitta inne i uthuslängan och ändå vara med. Stolar och bord tätt tätt så det blir riktigt ombonat. Ännu mera småmat - sånt som folk vill stoppa i sej på kvällen. Program på konstens natt. Finns hur mycket som helst där. Och folk tycks redan nu hitta stället. För mej blir det nog flera besök.
Grattis och tack för att ni vågar försöka er på ett nytt koncept!



fredag 12 juli 2019

Utrensning

Ett konstverk i parken."Regnbågshög"?
Litet otippat program igårkväll. Följde lockropen från Ostrobotnia Australis och drog ut för att rensa ut invasiver i en park i vardande. Växten var jättebalsamin och parken ska heta/heter Tamroparken. Nära Minimani finns den.
Hur olyckligt det är så har växten fått rotfäste i fyllnadsjorden - antingen kommit med i jorden eller spridits från grannmarkerna (eller båda).
Hur som helst hade vi ett jätterstort område där de tskulle rensas. De växte en och en, i flock, i häckar. Separata, inne i annan växtlighet. Lätta att dra upp men man fick bara känslan att det aldrig tar slut. Vi var ca 10 personer i olika åldrar som höll på i flera timmar.
God stämning och en känsla av att man gör nytta. Gillar talkoarbete. Och det är staden som står bakom, betalar en summa till OA för jobbet.
Det lär finnas många ställen och många typer av naturtalkojobb som behövs - så kolla med stan - ni som styr i föreningar. Så bra sätt att se att man kan jobba och se resultat. Och få en hacka till föreningen.
Den rygg som just höll på att hämta sej från jordkärrandet på kollo fick en ny stel period. Men det ska väl lösa sej. Och inga fästingar hittade jag på mej.
Inte blev vi klara men bilden visar att det var ganka många plantor som inte kommer att sprida frön och tentakler mer. Nästa gång jag går i parken kommer jag säkert att kolla och kanske börja dra upp. "Man har ansvar för den man har gjort tam."

Hög med jättebalsamin och bakom kollegan talkoarbetaren





onsdag 10 juli 2019

Då går jag...

Jag kom mej faktiskt ner i min källarskrubb idag. För att ordna, utgräva och - om möjligt - få bort nånting. Det behövs utrymme där - också.
Och ngh hittar man saker när man rotar i en källarskrubb.
Vad säjer ni om tre fina julgransfötter (en fjärde finns på kollo) hos en som inte haft julgran på jättelänge.
Har ni märkt att läder är evigt? Det finns massor med handväskor i min källare. Ser nästan lika ut allihop - har haft samma väsksmak ett bra tag. Så fina att jag bara inte kan göra mej av med dem.
Gamla brev - när ska man göra vad med dem?
Fina flaskor. Kanske nån som kunde loppas - men det blev inte aktuellt idag.
Tapetruller i massor. Nåt dagis som vill ha?
Många superstora riktiga watthögtalare finns där också - nån som behöver?
Och mig till heders må nämnas här på slutet att en del saker kom med upp ur källaren. Saker som ska granskas, piffas upp och antingen loppissäljas eller tas till Hoppets stjärna. Och i nåt enstaka fall - kastas. Vad säjs om retroskrivbordslampan och reseskrivmaskinen (tangentbord och printer i ett).
Och sorterat blev det - nu ryms julsakerna på ett sätt som gör att det är bekvämt att ta upp dem sen.






Provocerad

Jag är väldigt snäll när det handlar om att välja språk. Bråkar inte om jag blir tvungen att ta till finska för att bli förstådd. Ibland tyvärr tom så att jag börjar på finska. Av praktiska skäl.
Jag aktiverar mej inte i gruppen Stå upp för det svenska språket. Jag kan hålla med ibland men som sagt - för det mesta går jag efter leva och låta leva-principen. Litet skillnad förstås - samhällsfunktioner kräver jag mera av än av privata företag.
Men - när nån under Risut i Ikkuna (nåt jag lusläser varje vecka) skriver att de svenskspråkiga ska sluta skriva på svenska - att de kunde starta nån Korsholms Ikkuna och uttrycka sej där - då reser jag ragg. Att skriva på svenska i Ikkuna - det är tvåspråkighet för mej. Var och en använder sej av sitt språk och vi förstår varann. Så här beter jag mej i allehanda Loppisgrupper där jag bjuder ut varor. Lägger in annonsen på svenska och om nån svarar i pm på finska övergår jag till finska.
I dagens Ikkuna var det nån som försökte mildra kritiken (se bild i mitt inlägg här) men det blev inte mycket bättre. Jag tycker det är fiksu att skriva på sitt modersmål och den vägen, den mjuka vägen, få folk att inse att också svenskan är ett språk i Finland.
Här blir jag provocerad. Får lust att skriva Ikkunainlägg på svenska och dessutom uppman mina vänner att också göra det. Alla förstår ett kort inlägg på det andra inhemska om viljan finns.


Varit där

Jag har idag talat - läs chattat - med två människor i sorg. Olika sorg, olika livssituationer.
Det kändes så gott för mej när de båda hänvisade till min sorg. Du vet... Du har ju varit där...
Gott att de visste och att de kom ihåg. Vi umgås dock inte.
Speciellt gott kändes det just nu, inför årsdagen.
Kanske det kändes gott för dem också att veta att jag vet - trots att det ju inte går att jämföra sorg med sorg. Men har man varit där så minns kroppen. Och man behöver inte försöka hitta ord när ord blir stumma. Man finner tröst i erfarenheten man delar.
Jag önskar mina sörjande kraft. Och att de ska låta sorgen ta plats.




lördag 6 juli 2019

Själv

Jag är så förvånad över mej själv. Jag som är så social bara längtar efter ensamtid. Och när jag nångång får den så bara njuter jag och försöker få tiden att gå långsamt. Bara existerar i mitt hem - småpysslar med saker, ser nån film eller bara ligger i soffan och mediterar. I tysthet.
Tex ikväll. Lördag. Var ute på stan med sällskap. Efter det har jag njutit på balkongen med mat, korsord och annat ensampyssel. Nu borde jag ju dra ut på stan, ner till stranden där det säkert händer nåt. Men jag kan nästan svära på att det blir soffhäng med nåt på tv. Njuter vid tanken. Hur blev det så här? Håller jag på att bli eremit?





torsdag 4 juli 2019

stilblommor

Det finns en bok som jag som skolelev älskade så mycket att jag skrev av många sidor från den. Eller - för att vara exakt - delar från många sidor.
Boken heter Stilblommor och grodor och den är skriven av pseudonymen Purre (Albert Holmkvist).
Det här var före alla Facebookgrupper på temat felöversättningar, särskrivningar och på annat sätt galen språkanvändning så jag sög i mej som en svamp.
Nu har jag boken i min ägo. Undrar faktiskt om allt är på riktigt. Och så har man på nåt sätt ju blivit mätt på felskrivninhar. Speciellt vi finlandssvenskar har väl vårt mått rågat när det gäller översättningsgrodor från finska till svenska.
Men rolig är boken nog ännu och eftersom tyskan idag är ett så litet språk i Finland och Sverige kan man nog tänka sej att de utvalda översättningsgrodorna kan vara sanna. Hoppas ni kan så mycket tyska att ni förstår vad det betyder på riktigt.

Die Tränen traten ihm in die Augen - tranorna trampade honom i ögonen
Eine Dame sprach in einer Gesellschaft und man lachte über das Gespräch - en dam sprack i ett sällskkap och man lackade över sprickan
Ein Schauer überfiel ihn in der Finsternis - en sjåare överföll honom i fönsternischen (Schauer - skur, Finsternis - skymning)
Ein bunter Schmetterling liebt nie die Finsternis - en bunden smedlärling lipar i fönsternischen (Schmetterling - fjäril)
Der Böse hasst das Gute - den onde har det bra
Des Bäckers Gänse schwimmen in dem Teich, und man kann sie füttern - Bagare Gänse simmar i degen och man kan se fötterna

osv.

Ja, ja - om det här inte är fake så kan man tro att det är små läroverkselever som har presterat det som översättningar.Man gjorde sånt förr.
Rekommenderar boken som är full av grodor - på olika språk.

Själv lärde jag mej just att skriva ü.






onsdag 3 juli 2019

Rapport från kollo

Kollo är nog nåt annat nu än vad det var ifjol. Ifjol handlade det mycket om hur mång packlådor som blev tömda - och att få innehållet inlirkat nånstans - plus att inte snubbla på gården  som var ett månlandskap.
Nu är det mera finlir som gäller.
När det gäller själva huset har inget stort skett i år. Loftet väntar på att några stora pjäser ska hitta vägen vidare - och då ska det nog bli att testa sovande därstädes. Det som dock händer hela tiden är att jag söker mindre saker jag kan avvara. Loppar bort, ger bort. Känns bra.
Uthuset - där händer det. Har inrättat toa. Så bekvämt att gå över gården (B:s pappas uttryck). En ny lagerhylla blev avbalkningsvägg. Och där ska mycket få plats. Det som är kvar när jag har sålt bort icke behövliga ting där också.
Och gården - den har nog genomgått en metamorfos. Gräsmatta, rabatter, perenner. Men allt är inte frid och fröjd. hade inte förstått att gödsla gräsmattan så den är mager. Åtgärdat nu så nu ska vi se tiden an. Ansatt av kålätande flygfän. All min grönkål är borta, rucolan och pepparroten har blad som är perforerade, lökblasten gulnar och potatisblasten ser klen ut - men börjar blomma. Vinden tog alla äppelblom - ingen pollinering. Dill och ärter ser bra ut - superbra. Jordgubbsplantorna klena men mycket kart nog.
Inser att min matjord är tung - skulle behöva massor med organiskt material - får börja vakta på gräsklipppande grannar.
Men det är ju så här med en trädgård - inget blir klart den första säsongen. och visst är den redan vacker. Har fått fina perenner från olika håll och blomning kommer det nog att bli redan i år.
Skam sägandes måste jag erkänna att det skulle behövas litet karakraft också här. Mycket som jag gör blir tantlösningar (ofta supersarta) eller så stannar det vid - jag borde..
Men som sagt - som natt och dag mellan i år och ifjol.




måndag 1 juli 2019

Parkjumpa

Imorse på min traditionella promenad hejdades jag av en dam som frågade mej om parkjumpan. Ingen aning men jag kollade och det var som hon trodde. Klockan 10/Rosenträdgården. Alltså Arboretum där jag var.
Damen tyckte jag kunde komma med - mina kläder dög och det kostade inget.
Sagt och gjort. Ett stort gäng damer samlades och under ledning av en pigg ung tjej fick vi en skön 45 minuters jumpastund. Taitoa ja tasapainoa hette det visst.
Tänk att få stå på gräsmatta och jumpa i rosendoft och friska vindar - i skuggan av träd. Jumpa kan väl inte bli bättre. Ska nog passa på flera gånger. Måndagar kl 10 i Arboretum.
Andra ställen andra dagar. Juli månad. Tack Vasa stad. Det blev mer än en promenad idag.





söndag 30 juni 2019

Hela natten

Förra veckan fick ett par nätter som jag sov från kväll till morgon. Ibland med litet hjälp i starten - ibland utan.
Så extremt och fint att jag måste analysera hur det kunde bli så här.
Jag kom på två saker 1) bokningar 2) kollo. Båda de här har gett upphov till sommarstress. Reagerade när jag flera nätter drömde sommarstressdrömmar. Och kom till att nåt måste göras.
Det här var på nåt sätt våren och försommaren när möten bara inte tog slut. Och då det dessutom fanns annat som bokades. Och på nåt sätt mycket att ta ställning till. Inget fel på det men när man räknar med sommarlov och långsamma dagar när man kan vakna på morgonen och fundera på vad man ska hitta på - och man bara inte får såna dagar, ja då blir det konflikt. Lösningen - lämna bort något, boka inte in så mycket.
Och kollo då. Upplever att jag inte rotar mej där. Inte tänker tanken att jag skulle vara där en hel vecka typ. Nej, jag bara tänker på allt trevligt jag har i stan - mina vänner, minstad, mitt hem. Helt mysigt att vara på kollo en stund, ett tag, ett par dagar - men sen tycker jag att det räcker. Trots att jag älskar att påta i trädgården. Berättade det här för en bekant som sa de förlösande orden - man behöver inte rota sej på något nytt ställe mer i vår ålder. Så är det ju. Jag får ta kollo för vad det är - gott så. Blir det något mer - så mycket bättre.
Lugnet infann sej - jag fick några harmoniska dagar när jag strosade på stan, pysslade i mitt hem och tog det lugnt med kollotankarna. Och sov! Litet farligt att skriva ut det - man vet inte hur nästa natt blir... Men lugna dagar är inte fel.


fredag 28 juni 2019

Litet modernt

Idag var den första dagen utan papperstidning. Men det hade jag glömt så det kändes snopet när jag typ halv åtta konstaterar att det inte finns nåt blad i luckan. Men 28 juni var det ju idag - dagen för nytt avtal. Ett avtal som betyder att jag får papperstidningar lördag och söndag och läser digitalt i plattan resten av veckan.
Det finns flera orsaker till detta.
Jag brukar vakna så tidigt att ingen tidning har kommit. Somnar inte om utan tar medicin, platta och efter en stund en smörgås. Efter läsandet lyckas jag ofta somna om. Men nu, just nu när jag bestämde att det ska bli e-tidning, nu har jag sovit hela nätter! Mer om det senare.
Jag tycker det är sunt att inte samla en massa pappersavfall. Fast nog förbrukar jag ju energi också när jag läser digitalt - fast jag föreställer mej att det är mindre. Och så behöver jag inte bära ut gamla tidningar till avfallstunnan.
Ekonomiskt - nä, ingen större skillnad. För att det ska märkas borde jag ha alla dagar digitalt. Vill gärna ha veckoslutspapper - om inte annat så för kryssen.
Vi får se hur det här lyckas nu. Man kan alltid ändra sej om längtan efter det lyxiga pappersprasslet blir för stark.

tisdag 18 juni 2019

Gick på det

Ojdå - länge sen senast. Över en månad.
Idag gick jag på sånt som jag aldrig brukar gå på. Klickade in mej på ett erbjudande via Fb.
Testa Lumenes produkter lydde uppmaningen. Det är ju trevligt, produkter som jag använder och gillar. Ett sunt företag som vill veta vad jag tycker om dem. De kan ju inte vara ute efter att lura.
Sag och gjort - fyllde snällt i uppgifter om mej själv- telefonnummer och epost  typ. Dock inte min riktiga epostadress utan "skräppostadressen". Fyll i här om du vill vinna. Då drog jag öronen åt mej. Och såg raden med tidskrifter som tornade upp sej under det ifyllandet och då förstod jag att det var en fälla.
Min snälla Lumene har -eller har inte  eftersom jag avbröt - gett mina uppgifter till stora tidningshuset som nu kommer att bombardera mej med erbjudanden - på telefon och epost.
Nåt värre kommer väl inte att hända och jag blev igen påmind om att det inte finns nåt sånt som en snäll Lumene!

tisdag 14 maj 2019

Klumpigt, klumpigt

Ni minns kanske vilket ståhej det var när jag på sjukhuset skulle ändra närmaste anhöriga efter B:s död.
Idag fick jag hetsa upp mej igen på samma tema. Håller på att skriva intressebevakningsdokument och i den vevan skrev jag också in mitt vårdtestamente/livstestamente i Kanta. Blev påmind om att om jag anger personer i vårdtestamentet ska de stämma överens med vad jag har sagt till vården.
Och visst vet ja vem jag har uppgett men tänkte kolla ordningsföljden - den som jag vet att jag mycket noga funderade på.
Började på labben då jag var på blodprovstagning. Man kom inte åt uppgifterna, visste inte vart jag skulle vända mej. Lång diskussion i bakre rum resulterade i - patientombudsmannen. Då kokade det smått i mej. Huset fullt av datorer med uppgifter om mej och jag ska ringa patientombudsmannen.
Gick via vaktmästeriet som sa att jag skulle gå till akuten (som jag tycker att jag inte vill störa i onödan - men jag lydde).
Kort diskussion i bakre rum resulterade i ett papper där jag skulle skriva hur jag vill ha det - sekreteraren hade inte tid just då. Jag vill inte ändra - jag vill veta hur jag har det. Och det är ett knapptryck borta - borde inte vara svårt för sekreteraren. Surt: hon kommer inte åt då hon gör annat. Efter ett litet dividerande till tryckte "hon i luko" på en knapp och si där fick jag reda på hur det såg ut. Surt: det är nu inte akutens uppgift. Precis som jag sa till vaktmästeriet också.
Nåväl nu har jag fått tag i uppgifter som jag själv har gett till sjukhuset, uppgifter som inte borde vara svåra att komma åt, uppgifter som per automatik borde finnas i Kanta. Snart kommer de att finnas i Kanta i mitt vårdtestamente/livstestamente.
Jag kan förstå att det här med att ändra närmaste anhörig/vilja ha tag i närmaste anhörig är sånt som inte händer varje dag på sjukhuset. Men jag tycker att nån borde notera att nu har vi en bugg nånstans och ta upp som övrigt ärende på nästa möte (men vem skulle det vara).
Följande är nu att kolla vilken ordning jag har sagt till hälsocentralen. Där var det bara att säja till i informationen och det ändrades då när motsvarande ändring skulle ske där.
För dem som glömt hur det var att få ändrat när B hade dött: Kort. Vandrade in till akuten då också (faktiskt) - hoppfull dam trodde hon skulle fixa det - nej - vårdande avdelning - testade labbet - nej de är ingen vårdande avdelning - skrev blogginlägg - fick tipset arkivet där jag tillbringade en hauska poulituntinen medan de funderade - resultatet var en vårdande avdelning, dvs ögonpoli där jag hade varit för ett bra tag sen. Och minns jag rätt skötte de sej bra och meddelade mej att ändringarna gjorts.
Jag tycker ju bara att jag med mina åtgärder försöker jämna vägen för vården - ha rätt uppgifter i mina papper sen när de behöver dem. Och att jag möts av onödig byråkrati.




fredag 10 maj 2019

Klassträff

Jag är bjuden på klassträff! Tror det är första gången - men så var jag ju inte klassföreståndare/grupphandledare sedan jag blev studiehandledare.
Nu är det ett gäng från Petalaxtiden som jubilerar. Konstaterar att jag var 31 år när de dimitterades.
När jag nu har hunnit smaka på inbjudan känns det jättehäftigt. De har dessutom den goda smaken att ha festen i Åminne så jag får tassa till och från till fots. Kollohuset blir min bas.
Då jag kollar klasslistor och -foton konstaterar jag att de är så bekanta för mej. Jag har varit kollega med nån, träffar nån på stan, sjunger i kör med nåns pappa osv.
Det önskades att jag ska berätta om nåt jag minns av dem och dras skoltid.
Lydig elev - tog fram mina dagböcker från tiden för deras tre år i gymnasiet men hittade egentligen inte just nånting. Jag var så fylld av mitt eget så det rymdes inget om specifika skolklasser.
Men däremot ska jag återalla i minnet den miljö vi befann oss i - ungdomslokalen där gymnasiet hade sitt bo och viste. En unik skolmiljö vill jag mena.
Och så vill de höra om lärarna. Så ni fd kolleger som läser det här - skriv gärna och berätta nåt som ni vill att jag ska berätta om er. Det handlar om Abi-84, så ni får räkna ut själva.
Det är faktiskt nåt jag ser fram emot - att höra och se vad livet har gjort med dem. Och vi är ju jämnåriga numera. Bara typ 13 års åldersskillnad. Hoppas vi alla - och speciellt huvudpersonerna jubilarerna - får en underbar eftermiddag och kväll. Då i början av juni. Tack för inbjudan!






måndag 6 maj 2019

Nu är det val igen

Närmare bestämt ska vi bland många kandidater välja representanter till Europaparlamentet.
Ett val som många skippar. Speciellt unga låter bli att rösta. Och det är ju dumt trots att EU kanske känns långt borta. Och oklart när det gäller strukturen.
Jag gjorde Iltasanomats valtest (det enda jag sett hittills) och faktiskt två gånger. Samma resultat - många kandidater från De gröna kom överst. Och så småningom en SFP-are, en som visst heter Björn Bonsdorf. Säjer mej ingenting. Och det är väl problemet med ett val där hela landet är ett valdistrikt och kandidaterna är många.
Problem för röstare och problem för nya kandidater. För det är ju litet så att "SFP har en representant i Europaparlamentet och han heter Nils Torvalds" - modell "Finland är en republik och presidenten heter Kekkonen". Inget fel på Torvalds och visst tycker jag han ska in denna gång också men jag tänker inte rösta på honom.
Att jag ska rösta SFP är klart - trots att grupperingarna ju är annorlunda - röstar på en som bevakar svenska ärenden. Och så resonerar jag så här. Om jag röstar på en SFP-are spelar det inte någon roll vilken om Nicke är först och ensam som kommer in. Alltså väljer jag att uppmuntra en ny ung kandidat för att hen ska fortsätta att ställa upp (gjorde så i riksdagsvalet också). Och då röstar jag inte på någon okänd Bonsdorf utan på min fd elev Ida-Maria Skytte (266). 23 år - medlem i fullmäktige i Korsholm (var litet i blåsten när kommunen skulle rösta om fusion) - modig kvinna som säkert kommer att synas i flera val ännu. Dessutom talar hon om saker som jag också skulle vilja föra fram.
Jag hoppas att hon och andra unga skulle göra gemensam sak för att få ungdomar till valbåset!






lördag 4 maj 2019

Seniorandroiden

Den börjar vara klar. Androidtelefonen som jag har senioranpassat. De ska användas av en person som ser dåligt och har problem med finmotoriken.
Jag vill skriva det här dels förr att visa att det kan gå att anpassa en vanlig smarttelefon och dels för att påminna mej själv vad jag har gjort.
Det har nämligen varit många krokar i långdansen. Det jag har gjort är att byta startapp. Finns en mängd i Play butiken.
Vissa av dem bara försvann, vissa innehöll reklam som gjorde dem förvirrande och en hade en gratis provperiod enbart.
Den som jag har fastnat för är en som ser ut som gamla goda Windowstelefonen (som ägaren är van med från tidigare). En gratisversion som kan utökas om man betalar. Ikonerna går att göra olika stora.
Och de viktigaste funktionerna i det här samman hanget - ring upp och besvara samtal - har jag fått att smälta in.
Också där har det varit många krokar. Direktring till favoriter - ser hen de bildförsedda ikonerna och hur hittar hen resten av kontakterna. Inte så lätt att se fast jag valt största teckensnitt.
Ring upp med ljud? Hade en bra men så kom det plötsligt reklam som förvirrade men det var som system så bra att jag jobbade vidare på det och hittade nåt så perfekt att jag inte tror det är sant.
Googles röstsökning. Ring Pelle! "Ska jag ringa upp Pelle A eller Pelle B" säjer en Siri-wannabe (om det finns fler Pelle i kontaktlistan). Kan alltså tala till en röst som leder fram till ringning. Och micken kan läggas i en stor ikon.Ställt in så att samtal slutas med strömbrytarknappen.
(Grejen är att jag försöker få så litet tuochknappar som möjligt och så mycket fysiska knappar och ljud som möjligt).
Men ännu röstsökningen. Kan skicka sms helt och hållet med rösten. Och kan styra allt möjligt annat också. Tex "Donovan Catch the Wind" leder rakt in i Youtube - bara att trycka play, "Öppna Facebook", "Öppna Google foto" och förstås allt Googlesök. "Baka sockerkaka".
Tror jag ska börja använda den här själv också.
Svara på samtal visade sej vara svårt att fixa. Det normala är att man ibland ska trycka och ibland swipa. Inte lätt att se minsann. Fick inga svarsappar att fungera. Men - en hel del googling ledde mej fram till lösningen - fingeravtryckssensorn! Den öppnar inkommande samtal (tom utan att definiera fingeravtrycket)
Så nu är jag nöjd! Supernöjd. Gäller bara att det skydd som ännu ska fästas på telefonen har hål för sensorn.
Ja ett problem ännu - laddningen. Vi får se - utomstående hjälp eller laddningsställ.


Så här kan det se ut (personikonerna borttagna)

tisdag 30 april 2019

O, människorna!

På väg genom Arbretum så jag ett gäng, typ skolklass, som avslutade sin picknick vid "rastplatsen". De försökte få en gruppbild - men blev ju litet skevt när en skulle vara fotograf.Jag gick fram och erbjöd mej att ta en bild av alla.
Såleiis gjorde jag och när jag gick fick jag med mej en låda struvor!
Det visade sej att det var en klass kockstuderande från Vamia. Vuxen-? Nyfinländare en hel del.
Alldeles underbart att få en sån kontakt. Det händer i Arboretum.
Nu ska vi bara hoppas att ett par struvor finns kvar imorron. De är supergoda!


tisdag 23 april 2019

Ifjol den här tiden

När jag läser det som Fb påminner mej om att jag har skrivit för ett år sedan har jag svårt att fatta att jag klarade det så bra. Det jag talar om är bytet från torp till kollo.
Hur stor grej det var - både fysiskt och psykiskt.
Dagens datum tex tömdes kallvinden. Och kontrakten var ännu oskrivna.
Och naturen började vakna. Det är den biten jag tänker mest på nu. Och saknar. Saknar det där trygga i att följa naturens vaknande via scillor, vitsippor, liljekonvaljer och så vidare. Igår på kollo såg jag inte just något vaknande. Knoppar på träd och buskar nog men inte det andra. Kanske för tidigt, kanske har det frusit - och framför allt - jag vet inte var jag ska leta. Var petade jag ner lökarna?
Men det blir nog bra att samla en ny arsenal av växter till det lättskötta. Det som har gett mej ro i vinter - jag har vetat att huset klarar sej.
Men ändå. Att halvera bohaget, att lämna ifrån sej ett ställe som betytt så mycket för mej trots allt. Att lämna det där jag haft så mycket fin gemenskap - med B, med mamma.
Jag måste ha haft skygglappar på mej ifjol. Och förstås styrd mot målet - nåt nytt.
Styrd av det jag länge hade vetat - att jag måste göra mej av med torpet. Styrd av ivern att få ordning i överflödet.
Nu gäller det att vila i att det var så bra det som skedde. Och vara glad över att jag hade kraft att göra det. För i verkligheten gick det ju som på Strömsö.









fredag 5 april 2019

Fantastiska Facebook!

Igår på stavgångspromenaden såg vi en rullstol nerkörd i ett dike. Snygg och prydlig med en grön kudde i. Kan inte ha legat där länge.
Tankar och funderingar kring vad som har hänt. Ingen människa i sikte.
Nåväl - jag tog bild och la upp på Facebook. Både min egen uppdatering och i gruppen Puskaradio Vaasa.
Det tog inte länge förrän någon i Puskaradio taggade ett par namn - som sen visade sej vara föräldrar till en ung man vars rullstol hade blivit stulen. Och körd en bra bit om jag fattade rätt.
Försåg pappan med en karta över området och vad jag förstod så kom stolen till sin rätta ägare. Hade också en privat chatt med pappan.
Fantastiskt säjer jag! Att på kort tid reda ut en sån där sak. Hur skulle man göra det utan modern teknik - och utan ett stort nätverk.
Sen kan man ju fråga sej vad det är för dårfinkar som stjäl en rullstol och kör den till skogs. Hoppas de också är medlemmar i Puskaradio så de får läsa kommentarna till mitt inlägg.



tisdag 2 april 2019

Med magkänsla

Jag ska få påverka i två stora val inom två veckor.
Först biskopsvalet den 10 april. Jag var ju en Lisa Enckell-anhängare i första omgången. Tycker hon skulle ha varit en frisk fläkt och förändring - och naturligtvis kompentens.
De återstående är helt bra också så nu skulle det gälla att välja en. Vi talat alltså om Bo-Göran Åstrand- B-G och Sixten Ekstrand, S. Jag har noga följt med alla debatter och har kommit till att min ursprungliga favorit B-G är den som får min röst. De är lika på många sätt men jag gillar B-G:s sätt att tala på ett naturligt sätt med naturliga ord. S börjar snabbt "tala präst". B-G säjer samma sak med samma teologiska djup men säjer det med vanliga ord. Dessutom tycker jag om hans mjuka utstrålning. B-G blir det där.
Sen har vi riksdagsval den 14 april. Och jag får rösta på valdagen  eftersom jag tackade nej till att sitta i valnämnd.
Helt klart att partiet denna gång ska vara SFP. Kandidat då? Vi har de två starka Anna-Maja Henriksson och Joakim Strand. Och de ska in - så är det bara. Den tredje kunde vara Ole Norrbacksonen. Han som liknar pappa Ole så att nån kanske de tror de röstar på den gamle.
Den fjärde då som man hoppas på att få in. Vi har flera unga fina kandidater i valkretsen. Har rört mej på olika tillställningar för att få en uppfattning om dem. Har upplevt både hiss och diss. Igår var jag på en tillställning där andan var så fräsch och positiv att jag nästan började fundera på att ansluta mej till partiet. Jag sa nästan alltså.
De unga tjejer som var där tillsammans med Joakim har sån utstrålning och framåtanda att man skulle önska att det skulle gå vägen.
Och jag själv skulle gärna bidra till att de skulle känna sej uppmuntrade att försöka på nytt om fyra år om dörren till granitborgen denna gång är stängd. Mentorer - håll i och uppmuntra era adepter också efter valet - de behövs.
Får se om det blir en av de trygga gamla eller om jag satsar på ett nytt kort. Blev litet imponerad av speciellt en kandidat igår.
Intressant med val - både kyrkliga och världsliga. Viktigt både att rösta och att bilda sej en uppfattning om vad kandidater står för. Och det senare är enkelt idag med träffar både på nätet och irl.



lördag 30 mars 2019

Hugo och Josefin

Såg den underbara filmen Hugo och Josefin imorse. Den vackra filmen i svensk natur - där långsamhetens lov rådde.
Ingen glansbildsfilm men en film där barnen hade en plats. Lärarinnan i skolan förstod deras särart, relationer till vuxna som var just det - vuxna. Kärlek som höll trots att det inte gick som man hade drömt om. En vacker film.
Men - och det är kanske det som gjorde att den blev så stark för mej- jag kände mej så påverkad av alla pedofilskandaler i nutid att jag var på min vakt så fort en ny vuxen kom in i bilden.
Barnet som hade vågat sej ut i ån för att bada blir upplyft av trädgårdsmästaren, pojken som friserar sin vuxna manliga kompis som njuter av att bli hårbottenmasserad. Men det var bara jag som höll andan och trodde att det skulle gå fel. Ingen annan. Det var en helt naturlig kontakt och barnen fick lita på de vuxna. De vuxna som förstod att känslor är nåt man måste vara försiktig med och respektera. Trädgårdsmästaren som måste dra vidare förstod att man inte gör det utan att förklara sej på ett fint sätt för barnen. Ett starkt slut på filmen.
Men jag då, påverkad av nutidens berättelser. Är jag förstörd eller realist? Var det en glansbild jag såg eller var det bättre förr? Klart att det finns en vacker värld nu också med goda barn-vuxenkontakter. Men idag måste man lära barn att vara på sin vakt - istället för att som Hugo och Josefin helhjärtat ta till sej det som vuxenvärlden bjöd på. Oj, bara alla barn skulle få leva så!