tisdag 18 juni 2019

Gick på det

Ojdå - länge sen senast. Över en månad.
Idag gick jag på sånt som jag aldrig brukar gå på. Klickade in mej på ett erbjudande via Fb.
Testa Lumenes produkter lydde uppmaningen. Det är ju trevligt, produkter som jag använder och gillar. Ett sunt företag som vill veta vad jag tycker om dem. De kan ju inte vara ute efter att lura.
Sag och gjort - fyllde snällt i uppgifter om mej själv- telefonnummer och epost  typ. Dock inte min riktiga epostadress utan "skräppostadressen". Fyll i här om du vill vinna. Då drog jag öronen åt mej. Och såg raden med tidskrifter som tornade upp sej under det ifyllandet och då förstod jag att det var en fälla.
Min snälla Lumene har -eller har inte  eftersom jag avbröt - gett mina uppgifter till stora tidningshuset som nu kommer att bombardera mej med erbjudanden - på telefon och epost.
Nåt värre kommer väl inte att hända och jag blev igen påmind om att det inte finns nåt sånt som en snäll Lumene!

tisdag 14 maj 2019

Klumpigt, klumpigt

Ni minns kanske vilket ståhej det var när jag på sjukhuset skulle ändra närmaste anhöriga efter B:s död.
Idag fick jag hetsa upp mej igen på samma tema. Håller på att skriva intressebevakningsdokument och i den vevan skrev jag också in mitt vårdtestamente/livstestamente i Kanta. Blev påmind om att om jag anger personer i vårdtestamentet ska de stämma överens med vad jag har sagt till vården.
Och visst vet ja vem jag har uppgett men tänkte kolla ordningsföljden - den som jag vet att jag mycket noga funderade på.
Började på labben då jag var på blodprovstagning. Man kom inte åt uppgifterna, visste inte vart jag skulle vända mej. Lång diskussion i bakre rum resulterade i - patientombudsmannen. Då kokade det smått i mej. Huset fullt av datorer med uppgifter om mej och jag ska ringa patientombudsmannen.
Gick via vaktmästeriet som sa att jag skulle gå till akuten (som jag tycker att jag inte vill störa i onödan - men jag lydde).
Kort diskussion i bakre rum resulterade i ett papper där jag skulle skriva hur jag vill ha det - sekreteraren hade inte tid just då. Jag vill inte ändra - jag vill veta hur jag har det. Och det är ett knapptryck borta - borde inte vara svårt för sekreteraren. Surt: hon kommer inte åt då hon gör annat. Efter ett litet dividerande till tryckte "hon i luko" på en knapp och si där fick jag reda på hur det såg ut. Surt: det är nu inte akutens uppgift. Precis som jag sa till vaktmästeriet också.
Nåväl nu har jag fått tag i uppgifter som jag själv har gett till sjukhuset, uppgifter som inte borde vara svåra att komma åt, uppgifter som per automatik borde finnas i Kanta. Snart kommer de att finnas i Kanta i mitt vårdtestamente/livstestamente.
Jag kan förstå att det här med att ändra närmaste anhörig/vilja ha tag i närmaste anhörig är sånt som inte händer varje dag på sjukhuset. Men jag tycker att nån borde notera att nu har vi en bugg nånstans och ta upp som övrigt ärende på nästa möte (men vem skulle det vara).
Följande är nu att kolla vilken ordning jag har sagt till hälsocentralen. Där var det bara att säja till i informationen och det ändrades då när motsvarande ändring skulle ske där.
För dem som glömt hur det var att få ändrat när B hade dött: Kort. Vandrade in till akuten då också (faktiskt) - hoppfull dam trodde hon skulle fixa det - nej - vårdande avdelning - testade labbet - nej de är ingen vårdande avdelning - skrev blogginlägg - fick tipset arkivet där jag tillbringade en hauska poulituntinen medan de funderade - resultatet var en vårdande avdelning, dvs ögonpoli där jag hade varit för ett bra tag sen. Och minns jag rätt skötte de sej bra och meddelade mej att ändringarna gjorts.
Jag tycker ju bara att jag med mina åtgärder försöker jämna vägen för vården - ha rätt uppgifter i mina papper sen när de behöver dem. Och att jag möts av onödig byråkrati.




fredag 10 maj 2019

Klassträff

Jag är bjuden på klassträff! Tror det är första gången - men så var jag ju inte klassföreståndare/grupphandledare sedan jag blev studiehandledare.
Nu är det ett gäng från Petalaxtiden som jubilerar. Konstaterar att jag var 31 år när de dimitterades.
När jag nu har hunnit smaka på inbjudan känns det jättehäftigt. De har dessutom den goda smaken att ha festen i Åminne så jag får tassa till och från till fots. Kollohuset blir min bas.
Då jag kollar klasslistor och -foton konstaterar jag att de är så bekanta för mej. Jag har varit kollega med nån, träffar nån på stan, sjunger i kör med nåns pappa osv.
Det önskades att jag ska berätta om nåt jag minns av dem och dras skoltid.
Lydig elev - tog fram mina dagböcker från tiden för deras tre år i gymnasiet men hittade egentligen inte just nånting. Jag var så fylld av mitt eget så det rymdes inget om specifika skolklasser.
Men däremot ska jag återalla i minnet den miljö vi befann oss i - ungdomslokalen där gymnasiet hade sitt bo och viste. En unik skolmiljö vill jag mena.
Och så vill de höra om lärarna. Så ni fd kolleger som läser det här - skriv gärna och berätta nåt som ni vill att jag ska berätta om er. Det handlar om Abi-84, så ni får räkna ut själva.
Det är faktiskt nåt jag ser fram emot - att höra och se vad livet har gjort med dem. Och vi är ju jämnåriga numera. Bara typ 13 års åldersskillnad. Hoppas vi alla - och speciellt huvudpersonerna jubilarerna - får en underbar eftermiddag och kväll. Då i början av juni. Tack för inbjudan!






måndag 6 maj 2019

Nu är det val igen

Närmare bestämt ska vi bland många kandidater välja representanter till Europaparlamentet.
Ett val som många skippar. Speciellt unga låter bli att rösta. Och det är ju dumt trots att EU kanske känns långt borta. Och oklart när det gäller strukturen.
Jag gjorde Iltasanomats valtest (det enda jag sett hittills) och faktiskt två gånger. Samma resultat - många kandidater från De gröna kom överst. Och så småningom en SFP-are, en som visst heter Björn Bonsdorf. Säjer mej ingenting. Och det är väl problemet med ett val där hela landet är ett valdistrikt och kandidaterna är många.
Problem för röstare och problem för nya kandidater. För det är ju litet så att "SFP har en representant i Europaparlamentet och han heter Nils Torvalds" - modell "Finland är en republik och presidenten heter Kekkonen". Inget fel på Torvalds och visst tycker jag han ska in denna gång också men jag tänker inte rösta på honom.
Att jag ska rösta SFP är klart - trots att grupperingarna ju är annorlunda - röstar på en som bevakar svenska ärenden. Och så resonerar jag så här. Om jag röstar på en SFP-are spelar det inte någon roll vilken om Nicke är först och ensam som kommer in. Alltså väljer jag att uppmuntra en ny ung kandidat för att hen ska fortsätta att ställa upp (gjorde så i riksdagsvalet också). Och då röstar jag inte på någon okänd Bonsdorf utan på min fd elev Ida-Maria Skytte (266). 23 år - medlem i fullmäktige i Korsholm (var litet i blåsten när kommunen skulle rösta om fusion) - modig kvinna som säkert kommer att synas i flera val ännu. Dessutom talar hon om saker som jag också skulle vilja föra fram.
Jag hoppas att hon och andra unga skulle göra gemensam sak för att få ungdomar till valbåset!






lördag 4 maj 2019

Seniorandroiden

Den börjar vara klar. Androidtelefonen som jag har senioranpassat. De ska användas av en person som ser dåligt och har problem med finmotoriken.
Jag vill skriva det här dels förr att visa att det kan gå att anpassa en vanlig smarttelefon och dels för att påminna mej själv vad jag har gjort.
Det har nämligen varit många krokar i långdansen. Det jag har gjort är att byta startapp. Finns en mängd i Play butiken.
Vissa av dem bara försvann, vissa innehöll reklam som gjorde dem förvirrande och en hade en gratis provperiod enbart.
Den som jag har fastnat för är en som ser ut som gamla goda Windowstelefonen (som ägaren är van med från tidigare). En gratisversion som kan utökas om man betalar. Ikonerna går att göra olika stora.
Och de viktigaste funktionerna i det här samman hanget - ring upp och besvara samtal - har jag fått att smälta in.
Också där har det varit många krokar. Direktring till favoriter - ser hen de bildförsedda ikonerna och hur hittar hen resten av kontakterna. Inte så lätt att se fast jag valt största teckensnitt.
Ring upp med ljud? Hade en bra men så kom det plötsligt reklam som förvirrade men det var som system så bra att jag jobbade vidare på det och hittade nåt så perfekt att jag inte tror det är sant.
Googles röstsökning. Ring Pelle! "Ska jag ringa upp Pelle A eller Pelle B" säjer en Siri-wannabe (om det finns fler Pelle i kontaktlistan). Kan alltså tala till en röst som leder fram till ringning. Och micken kan läggas i en stor ikon.Ställt in så att samtal slutas med strömbrytarknappen.
(Grejen är att jag försöker få så litet tuochknappar som möjligt och så mycket fysiska knappar och ljud som möjligt).
Men ännu röstsökningen. Kan skicka sms helt och hållet med rösten. Och kan styra allt möjligt annat också. Tex "Donovan Catch the Wind" leder rakt in i Youtube - bara att trycka play, "Öppna Facebook", "Öppna Google foto" och förstås allt Googlesök. "Baka sockerkaka".
Tror jag ska börja använda den här själv också.
Svara på samtal visade sej vara svårt att fixa. Det normala är att man ibland ska trycka och ibland swipa. Inte lätt att se minsann. Fick inga svarsappar att fungera. Men - en hel del googling ledde mej fram till lösningen - fingeravtryckssensorn! Den öppnar inkommande samtal (tom utan att definiera fingeravtrycket)
Så nu är jag nöjd! Supernöjd. Gäller bara att det skydd som ännu ska fästas på telefonen har hål för sensorn.
Ja ett problem ännu - laddningen. Vi får se - utomstående hjälp eller laddningsställ.


Så här kan det se ut (personikonerna borttagna)

tisdag 30 april 2019

O, människorna!

På väg genom Arbretum så jag ett gäng, typ skolklass, som avslutade sin picknick vid "rastplatsen". De försökte få en gruppbild - men blev ju litet skevt när en skulle vara fotograf.Jag gick fram och erbjöd mej att ta en bild av alla.
Såleiis gjorde jag och när jag gick fick jag med mej en låda struvor!
Det visade sej att det var en klass kockstuderande från Vamia. Vuxen-? Nyfinländare en hel del.
Alldeles underbart att få en sån kontakt. Det händer i Arboretum.
Nu ska vi bara hoppas att ett par struvor finns kvar imorron. De är supergoda!


tisdag 23 april 2019

Ifjol den här tiden

När jag läser det som Fb påminner mej om att jag har skrivit för ett år sedan har jag svårt att fatta att jag klarade det så bra. Det jag talar om är bytet från torp till kollo.
Hur stor grej det var - både fysiskt och psykiskt.
Dagens datum tex tömdes kallvinden. Och kontrakten var ännu oskrivna.
Och naturen började vakna. Det är den biten jag tänker mest på nu. Och saknar. Saknar det där trygga i att följa naturens vaknande via scillor, vitsippor, liljekonvaljer och så vidare. Igår på kollo såg jag inte just något vaknande. Knoppar på träd och buskar nog men inte det andra. Kanske för tidigt, kanske har det frusit - och framför allt - jag vet inte var jag ska leta. Var petade jag ner lökarna?
Men det blir nog bra att samla en ny arsenal av växter till det lättskötta. Det som har gett mej ro i vinter - jag har vetat att huset klarar sej.
Men ändå. Att halvera bohaget, att lämna ifrån sej ett ställe som betytt så mycket för mej trots allt. Att lämna det där jag haft så mycket fin gemenskap - med B, med mamma.
Jag måste ha haft skygglappar på mej ifjol. Och förstås styrd mot målet - nåt nytt.
Styrd av det jag länge hade vetat - att jag måste göra mej av med torpet. Styrd av ivern att få ordning i överflödet.
Nu gäller det att vila i att det var så bra det som skedde. Och vara glad över att jag hade kraft att göra det. För i verkligheten gick det ju som på Strömsö.









fredag 5 april 2019

Fantastiska Facebook!

Igår på stavgångspromenaden såg vi en rullstol nerkörd i ett dike. Snygg och prydlig med en grön kudde i. Kan inte ha legat där länge.
Tankar och funderingar kring vad som har hänt. Ingen människa i sikte.
Nåväl - jag tog bild och la upp på Facebook. Både min egen uppdatering och i gruppen Puskaradio Vaasa.
Det tog inte länge förrän någon i Puskaradio taggade ett par namn - som sen visade sej vara föräldrar till en ung man vars rullstol hade blivit stulen. Och körd en bra bit om jag fattade rätt.
Försåg pappan med en karta över området och vad jag förstod så kom stolen till sin rätta ägare. Hade också en privat chatt med pappan.
Fantastiskt säjer jag! Att på kort tid reda ut en sån där sak. Hur skulle man göra det utan modern teknik - och utan ett stort nätverk.
Sen kan man ju fråga sej vad det är för dårfinkar som stjäl en rullstol och kör den till skogs. Hoppas de också är medlemmar i Puskaradio så de får läsa kommentarna till mitt inlägg.



tisdag 2 april 2019

Med magkänsla

Jag ska få påverka i två stora val inom två veckor.
Först biskopsvalet den 10 april. Jag var ju en Lisa Enckell-anhängare i första omgången. Tycker hon skulle ha varit en frisk fläkt och förändring - och naturligtvis kompentens.
De återstående är helt bra också så nu skulle det gälla att välja en. Vi talat alltså om Bo-Göran Åstrand- B-G och Sixten Ekstrand, S. Jag har noga följt med alla debatter och har kommit till att min ursprungliga favorit B-G är den som får min röst. De är lika på många sätt men jag gillar B-G:s sätt att tala på ett naturligt sätt med naturliga ord. S börjar snabbt "tala präst". B-G säjer samma sak med samma teologiska djup men säjer det med vanliga ord. Dessutom tycker jag om hans mjuka utstrålning. B-G blir det där.
Sen har vi riksdagsval den 14 april. Och jag får rösta på valdagen  eftersom jag tackade nej till att sitta i valnämnd.
Helt klart att partiet denna gång ska vara SFP. Kandidat då? Vi har de två starka Anna-Maja Henriksson och Joakim Strand. Och de ska in - så är det bara. Den tredje kunde vara Ole Norrbacksonen. Han som liknar pappa Ole så att nån kanske de tror de röstar på den gamle.
Den fjärde då som man hoppas på att få in. Vi har flera unga fina kandidater i valkretsen. Har rört mej på olika tillställningar för att få en uppfattning om dem. Har upplevt både hiss och diss. Igår var jag på en tillställning där andan var så fräsch och positiv att jag nästan började fundera på att ansluta mej till partiet. Jag sa nästan alltså.
De unga tjejer som var där tillsammans med Joakim har sån utstrålning och framåtanda att man skulle önska att det skulle gå vägen.
Och jag själv skulle gärna bidra till att de skulle känna sej uppmuntrade att försöka på nytt om fyra år om dörren till granitborgen denna gång är stängd. Mentorer - håll i och uppmuntra era adepter också efter valet - de behövs.
Får se om det blir en av de trygga gamla eller om jag satsar på ett nytt kort. Blev litet imponerad av speciellt en kandidat igår.
Intressant med val - både kyrkliga och världsliga. Viktigt både att rösta och att bilda sej en uppfattning om vad kandidater står för. Och det senare är enkelt idag med träffar både på nätet och irl.



lördag 30 mars 2019

Hugo och Josefin

Såg den underbara filmen Hugo och Josefin imorse. Den vackra filmen i svensk natur - där långsamhetens lov rådde.
Ingen glansbildsfilm men en film där barnen hade en plats. Lärarinnan i skolan förstod deras särart, relationer till vuxna som var just det - vuxna. Kärlek som höll trots att det inte gick som man hade drömt om. En vacker film.
Men - och det är kanske det som gjorde att den blev så stark för mej- jag kände mej så påverkad av alla pedofilskandaler i nutid att jag var på min vakt så fort en ny vuxen kom in i bilden.
Barnet som hade vågat sej ut i ån för att bada blir upplyft av trädgårdsmästaren, pojken som friserar sin vuxna manliga kompis som njuter av att bli hårbottenmasserad. Men det var bara jag som höll andan och trodde att det skulle gå fel. Ingen annan. Det var en helt naturlig kontakt och barnen fick lita på de vuxna. De vuxna som förstod att känslor är nåt man måste vara försiktig med och respektera. Trädgårdsmästaren som måste dra vidare förstod att man inte gör det utan att förklara sej på ett fint sätt för barnen. Ett starkt slut på filmen.
Men jag då, påverkad av nutidens berättelser. Är jag förstörd eller realist? Var det en glansbild jag såg eller var det bättre förr? Klart att det finns en vacker värld nu också med goda barn-vuxenkontakter. Men idag måste man lära barn att vara på sin vakt - istället för att som Hugo och Josefin helhjärtat ta till sej det som vuxenvärlden bjöd på. Oj, bara alla barn skulle få leva så!





tisdag 19 mars 2019

Så länge man har elever

Igår hade vi ett par nya medlärare på datastödet. Ett par åttondeklassister på prao.
Och jag vill bara lyfta på hatten för de två ungdomarna.
Att ungdomar är kunniga på modern teknik har vi ju vetat men de här två var dessutom så bra på att vara stödlärare.
På "lärarmötet" deltog de aktivt och när det blev dags att ta itu med eleverna och de fick frågan om de vill vara med nån av oss eller om de vill jobba själva var svaret - själva. Sen fungerade de som vi - satte sej tillsammans med nån senior och hjälpte. Lugnt och kunnigt.
Många äldre tar ju hjälp av sina barnbarn när det gäller teknik men beklagar sej ofta över att det hela går så fort att de inte hinner med och inte vet vad de ska göra när de ensamma ska fortsätta.
Men det här - att ha med unga i nån fungerande stödverksamhet - det kunde kanske  vara ett bra sätt. Att få fler personer med i stödet och på köpet få en naturlig kontakt mellan äldre och yngre. Flickor och pojkar som fungerar lika fint som de vi träffade igår skulle platsa i vilken datastödgrupp som helst.
Bästa betyg åt gossarna! Jag undrar hur jag fungerade i den åldern, typ 15 år, med främmande äldre människor.







måndag 18 mars 2019

Varthän

Jag har så underbar säng.
Resårfjädermadrass underst och så en tjock bäddmadrass (faktiskt flera bäddmandrasslager nu just). Så mjuk och skön. Alltför mjuk säkert. Men jag känner mej som ett djur i en sovgrop när jag kryper ner där.
Underbart duntäcke - ja tom två. Ett tjockt att ta till om det behövs.
Många kuddar - skönt att polstra med eller använda som tyngdtäcke wannabe.
Så vad är problemet? Jo, allt det där är så gammalt. En sovrumshygieniker skulle falla å rygg om jag skulle berätta.
Bäddmadrassen "dammar" som bolstren i gamla finska filmer (ser framför mej nån Justiina med mattpiskan i högsta hugg). I verkligheten är den inte dammig utan det är materialet.
Duntäcket är tvättat - troligen flera gånger. Vågar väl inte tvätta mer - risk för sönderfall. Detsamma gäller kuddarna.
Men köp nytt då!
Javisst - men som alltid kommer då mitt stora problem - vad göra av det gamla?
Kasta bort en fin bäddmadrass? Stor och tjock och ren. Kanske till kollo?
Duntäcket kan man täckodla med - gräva ner det så får marken näring och ogräset tji. Och kuddarna kunde bidra till den redan magnifika samlingen på kollo. Kuddar får man väl inte för mycket av.
Kanske - borde ta mej en tur till någon sänklädsbutik.
Ja, ännu ett problem. Sängens bredd. 105 cm bäddmadrasser tillverkas inte som standard så den måste snickras till.
Nåja - nu när jag har hängt ut mina sängkläder i bloggen - nu ska det väl kännas som ett krav att fixa till det. Dags att ta bilen och fara norrom stan .



onsdag 13 mars 2019

Lisa till biskop

Jag är röstberättigad i biskopsvalet, det tror jag att jag har nämnt. Inkommande tisdag kommer 704 personer (hälften präster, hälften lekmän) att gå till röstning.
Jag har inte skrivit alls inför valet. Inget blogginlägg, ingen insändare, inget på Facebook.
På något sätt saknar jag ord när det kommer till teologiska spörsmål.
Det här inlägget som bara pockade på kommer att vara helt personligt skrivet.
Den första biskopskandidaten som kom var Harry. Jag synade i sömmarna och sa - inte min kandidat, nästa.
Sen minns jag inte vem som kom, om det var Lisa eller Sixten. Sixten - ok men tja. Lisa - ja, en kandidat i min smak. Synlig, mjuk, mediestark. Ja, henne satsar jag på. Tom så mycket att jag skrev mej på hennes lista. Sist kom Bo-Göran, en person som jag starkt beundrar. Blev litet tveksam - fick väga Lisa och Bo-Göran mot varandra. Skulle jag inte ha satsat på Lisa skulle jag ha gått in för Bo-Göran.
När tiden nu har gått har det blivit allt klarare för mej att det var rätt att satsa på Lisa.
Det kan på ett sätt vara svårt att få grepp om Lisa, hon talar inte teologi. Eller - visst talar hon teologi men hon använder inte de klassiska orden. Och det är nog det som är styrkan tror jag. Hon har med sitt jordnära sätt att uttrycka sej en chans att bli just det hon själv säjer - hela folkets biskop.
Hon har ibland ifrågasatts för att hon inte har församlingserfarenhet. Men de utsiktsposter hon har borde vara minst lika mycket värda som att ha varit anställd som präst eller kyrkoherde. Och hennes arbete som sjukhuspräst var ju församlingsarbete. Dessutom - missionsuppdrag, förtroendeuppdrag i församling, redaktör för de finska andaktsprogrammen på Kyrkostyrelsen och motsvarande tjänst på Stiftsrådet i Borga stift  - det är bra utkiksposter.
För närvarande är hon anställd som redaktör på Yle. Fantastisk bredd på erfarenheten!
Och med sin stab skulle hon nog vara väl rustad att sköta de administrativa uppgifter som läggs på en biskop.
Jag tror att Lisa med sitt mjuka kloka sätt att vara och uttrycka sej skulle bli en biskop om skulle få folk - både församlingsmedlemmar och andra - att inse att kyrkan har något att ge. Något som många söker och på nåt sätt har tappat bort i bruset. Jag hörde just på nyheterna att en stor del av unga vuxna säjer nej till tro ("ovat luopuneet jumalauskosta"). Det betyder att de inte heller hör till kyrkan. En viktig målgrupp - och det har Lisa också framhållit.
Att Lisa är kvinna spelar också en roll.Trots att jag inte är den som blint röstar på kön anser jag att det är viktigt i det här fallet.
Viktigt för mina kvinnosystrar som varit prästvigda en lång tid och fått uppleva att man inte är bekväm med dem. Att de som redan i över 30 års tid med lagens rätt har kunnat bli präster har fått erfara att man inte kan samarbeta med dem för att de är kvinnor.
Viktigt för jämställdhetstänkandet i vårt samhälle att vi får en kvinnlig biskop i Borgå stift.
Viktigt för att få en ännu mjukare och varmare och mera inkluderande kyrka - där teologi kan uttryckas i vanliga ord.
Med friskt mod far jag på Minna Canth-dagen till Korsholm för att rösta på Lisa. Hoppas att många gör som jag på sina egna röstningsställen.
Slutar med att citera min förtroendemannakollega Johan Backholm (insändare i dagens Vbl).
"Valet (av Lisa) skulle vara både på tiden och i tiden."





tisdag 12 mars 2019

IT-bubblan

Jag känner att jag befinner mej i IT-bubblan. Det handlar om datateknik var jag än rör mej. Och jag gillar det.
Jag hjälper folk på datastödet men också annars. Frågor på chatten, hjälp irl. Och som vi vet så lär man så länge man har elever.
Och så märker jag att jag med glädje fångar upp allehanda problem jag hör om. Måste testas, måste redas ut.
Mina två "stora" nu just är seniorapppen i Android och tal till text. Så smart och finns tillgängligt helt gratis.
Dessutom jobbar jag med en ny platta - underbart. Som julafton.
Det är väl nog bara att acceptera att datateknik är min stora hobby. Gott så. Nörd.




lördag 23 februari 2019

Nya tv-tider?

Jag fruktar det värsta. Nämligen att mitt bekväma tv-beteende måste ändras på.
Jag vill burka program som kommer på mina 8 kanaler (Finland 1,2,5, Mtv, Nelonen, Svt 1,2,4). Kollar elektroniska programguiden varje dag och klick,klick så lagras de på hårddisken. Sådär som att låna böcker på bibban.
Men nu ser jag tecken på att jag måste ändra mitt beteende.
Det är inte bara det att de inspelande digiboxarna verkar vara i utdöende (hittade en modell härom dagen då jag kollade) utan jag tycker mej märka nåt med programutbudet.
Jag hoppas jag har fel - men det känns som om det jag vill burka, filmer och serier, bara minskar och minskar i antal. Många dagar som jag inte hittar nånting alls.
Är det nu så att det jag vill ha är på väg till andra ställen - streamingställen och on demand-ställen?
Ska jag alltså börja tänka att betala för  Netflix istället för Sverigekanalerna? Och köpa tjänst för att se Svt Play?
Gå in i tur och ordning på Yle, Ruutu och Mtv Katsomo och Svt play för att se vad som  har bjudits? För inte börjar jag se nåt direktsänt - det är för bindande.
Betyder nytänk hela vägen. Casta till tv-n, ny smart-tv, ingen digibox, ingen lagring (för den är kass via smart-tv). Hitta på själv vad jag vill se.
Ingen chans att som nu kolla med bekanta av samma kaliber vad som är värt att ta ner.
Huj - jag som har det så bra nu. Nimimerkki Mammuten.



tisdag 19 februari 2019

Får man?

Jag har många bokningar varje vecka. Och i praktiken varje dag utom den fredade.
Idag är en ovanligt obokad dag. Hittills bara promenad och administration kring datastödet.
Märker att jag inte är riktigt van med att ha det obokat. Inte så att jag inte skulle hitta på småmysiga saker att göra men har en känsla av att jag borde göra nåt större.
Så hälsosamt att öva sej i att göra ingenting.
För man får ta en tupplur, man får läsa ett par timmar och man får sitta med sticksömmen och lyssna på musik, man får ta en tisdagsbastu bara för att det känns bra.
Man behöver inte städa källaren, man behöver inte ta bilen och uträtta ärenden norr om stan, man behöver inte gå med böcker till bibbans bytesbord eller korsordet till Vbl.
Man får leva ett riktigt skönt slött pensionärsliv ibland. Härligt.





fredag 8 februari 2019

Vila i frid

Pastorskansliet stänger kl 12. Svårt att få vakter till bössinsamlingen på Citymarket. Hans studentuppsats publicerad i Vasabladet.
Han dog - alltför ung efter att ha kämpat mot cancern i sex år. Han jordfästes idag och Vasaborna ville vara med och ta ett sista farväl. (På nåt sätt så småstadsvackert). Tillsammans med de anhöriga, vännerna och arbetskamraterna.
Och ja - vi var många i kyrkan på den jordfästning som var så i Mikael-stil. Mycket fin musik, två enkla psalmer. Gunnar präst som talade på ett sånt som fick mej att le igenkännande flera gånger. Det var så Mikael. Och när flera av de närvarande sjöng diskantstämman i sista versen av Härlig är jorden - då vet jag att Mikael också ler.
Jag lärde känna Mikael som en intelligent sjundeklassist. Jag var lärare i fysik och hårt ansatt av hans och hans kamrats trixiga astronomiska spörsmål. Säkert blev jag dem svaret skyldig ibland - de kunde ju det mesta själva.
I vuxen ålder kom jag på nytt i kontakt med Mikael då han blev dirigent för Trefaldighetskyrkans kör. Och det var ju litet intressant med ombytta roller - nu var det han som var lärare och jag elev. Vi hade många trevliga ordbyten på det temat.
Mikael var en dynamisk körledare. Han utmanade oss, skämtade med oss, berömde oss, trodde på oss och framför allt - skapade en god stämning i kören. Kören tyckte om kantorn och jag är nästan säker på att kantorn tyckte om kören.
Musikaliskt var Mikael något av en virtuos på orgeln. Kommer alltid att minnas hans häftiga postludier.
Superallmänbildad. Familjefar. Trygg i sin tro. 
Men han blev sjuk. Allvarligt sjuk. Han var en kämpe som mellan sina tuffa behandingar kom igen och tillbaka till oss. Trots att han säkert var trött.
Men så tog sjukdomen överhanden och en dag fick vi veta att han var död. Alltför ung, med mycket kvar att ge. Saknad.
Nu får vi minnas. Jag själv kommer alltid att sakna honom - min elev som blev min körledare.
De sista orden i hans studentupppsats må bli hans sista ord i bloggen - "Efteråt var allt tyst. En kamp hade genomförts. Och kvällen hade blivit natt" . Uppsatsen handlar om en av César Francks koraler.
Tänd ett ljus sa Gunnar präst. Och det är vad jag har gjort. Jag gick int e på minnesstunden - hade behov av att gå hem till mej själv med mina tankar och känslor.
Vila i frid kantor Mikael.





torsdag 7 februari 2019

Taikayö

Det är så här att jag ett tag har haft ont i höger sida. Ganska högt uppe. Muskelsträckning? Som förvärrats av min hosta? Kändes i alla fall att det var läge att få ett bollplank. Fick tid hos hälsovårdare igår. Men före det hade jag kastat in ett nyinköpt Panadolpiller (gammelmedicinen Disperin hade nog ingen verkan). Panadolen hade verkan och vårdaren och jag var eniga om att det nog är muskelsträckning och att det kan ta tid.
Och så kom natten. Tog en Panadol och gick och la mej. Halv ett vaknade jag och hade riktigt ont. Svårt att hitta bekväm ställning. Och kunde inte ta nån Panadol.
Hann tänka och göra mycket under den tiden fram till Panadolen.
Hann väcka en bekant med att svara på en sen chatt. Tack för omtanken mitt i natten!
Hann surfa runt och läsa på. Tänk om det är gallan? Tänk om jag borde bli åtgärdad. Akut. Hur ska jag få en läkare att se mej? Stå och dra i dörren kl 8 och säja att jag är AKUT!
Bli parkerad på akuten hela dagen?
Hur göra med dagens uppgifter? Svika en vän som jag har bokat med? Viktig bokning. Ordna ny bössvakt för mitt Gemensamt-ansvar-pass?
Oj vad man hinner tänka och planera i nattens tysta timma.
Men så fick  jag då ta Panadolen och kände hur det lättade. Och med favvo-bodylotionen Mobilat påkletad lyckades jag somna och vaknade i ganska så bra skick. Känns ännu bra på förmiddagen trots att jag inte tagit nån Panadol ännu. Kanske det är muskelsträckning i alla fall. Och det där med galla tror jag inte riktigt på själv.
Men huhu - precis som alla borde ha en mentor när det gäller datorer och IT borde nog alla ha det när det gäller sjukdom också. Ett vårdutbildat bollplank.



måndag 4 februari 2019

Näst sista pillret

Idag tog jag det nästsista pillret. Nästa vecka tar jag det sista. Pillret heter Alendronat och jag har tagit det en gång på vecka i nästan fem års tid. Det ska på nåt sätt stärka min bensköra kropp. Får inte tas längre än fem år. Efter det blir effekten för sprött skelett. Sådär som porslin brukar man säja.
Efter tre år var jag på benskörhetsmätning. Litet bättre var mina värden men inte bra. I april mäts det på nytt. Vad som händer om det inte just har skett nån förbättring vet jag inte. Finns annan medicin också men effekten bör ju vara densamma. Och fem år har nu gått ut.
Det har varit en trist medicin på det sättet att den ska tas på tom mage och i upprätt ställning. Så nu har jag varje måndag gått upp och tagit min tablett, väntat en halv timme på nästa tablett, Tyroxin, som också ska tas på tom mage, väntat ytterligare en halv timme innan jag har fått äta.
Nå - lika tråkigt som att vänta på att mediciner ska verka är det väl att bokföra och betala räkningar så det har varit riktigt lämplig combo.
Tack och lov har jag inte märkt nåt av min benskörhet åtminstone ännu. Lever ett normalt liv. Och vid mellanmätningen hade jag inte ens krympt utan tvärtom. Antagligen mera medveten om att räta på ryggen än når jag mättes vid diagnostiden.


onsdag 30 januari 2019

Esperi och de andra

Måste erkänna att jag den senaste tiden har kastat en småelak blick på det Atttendovårdhem jag passerar på min morronpromenad. Just så, det är där de låter åldringar som fallit under natten ligga kvar tills morgonskiftet kommer. I sina dygnsgamla blöjor. Och hungriga.
Men kanske inte där just, och kanske har de inte alla problem.
Nävisst, men jag är människa och jag generaliserar och överdriver dessutom. Och drar alla över en kam. Så snart drar jag helt oskyldiga företag i mina tankar.
Nä jag gör ju inte alls det där men man kan förstå att det lätt blir sånt som cirkulerar. Åtminstone på nätet.
För det är ju så att de flesta av oss nånstans i en sån här rumba känner oss rädda. De yngre - hur ska det gå med mina föräldrar, vi äldre - hur ska det gå med oss.
Det här är ju inte ett ärende där vi kan rösta med fötterna och välja bort. Inte i allmänhet som privatpersoner. När behovet kommer på har vi att ta den plats som bjuds.
Kommuner och städer kan däremot välja och tyvärr är det just det de har gjort - utifrån ekonomiska premisser. Och då har företagen pressat priserna för att få vara med. Pressat så att det inte är möjligt att sköta på ett bra ätt. Och dessutom - skickar vinsten utomlands. Nåja - nu generaliserar jag igen. Om kommunerna väljer enligt andra premisser kan det gå bättre. Realism i allt!
Men jag skulle vilja säja att det nu är dags för upp till bevis-läge - för nämnda och icke nämnda. Att återfå förtroendet bland oss generaliserande och överdrivande människor - och naturligtvis bland dem som ska betala. Problemet löses inte av att ledande personer avgår.
En sak som jag tycker borde talas mera om är personalens yrkesstolthet. Det är något annat än att må rimligt eller orka på jobbet. Yrkesstoltheten gör att man inte klarar av att tvingas missköta sitt jobb utan reagerar - trots att det är obekvämt. Yrkesstolthet ät att leva upp till den vackraste tanken i den utbildning man fått. Och det må ju finnas många sådana tankar när man har ett så viktigt jobb som att ta hand om människor. Bygg upp den stoltheten!
En positiv sak i eländet är att strålkastarna nu är riktade på vården av äldre.
En intressant sak är att det här lyfts upp i ett kinkigt skede av Sotefunderingarna. Endel påstår att det är den sista spiken i Sote-kistan och andra menar att Sote per automatik kommer att rätta till problemen (starkare upphandlare om det är landskap som gör det).
Jag tutar med samma tuta som alla andra gör nu just - med rätta.
Men som slutkläm vill jag lägga det faktum att min enda erfarenhet av hem för äldre är oerhört positiva. Ett vanligt kommunalt Hem där min moster fick den bästa tänkbara vård. Att sånt.





tisdag 29 januari 2019

Skräpmail

För ett tag sedan trodde jag att jag skulle hindra skräpmail från att nå mej genom att blockera. Tji fick jag och nu har jag gett upp.
Normalt raderar jag bara men den här veckan har jag sparat för att riktigt se vad som kommer.
I huvudsak kommer skräpet på Hotmailadressen och Netikka-adressen (och därifrån till Outlookadressen där de hamnar i skräpkorgen tillsammans med sånt som inte borde hamna där).
Nå vad har jag fått då?
Dobbel och spel. En massa mail från nåt som heter One Casino. Gratis pengar - storkovan. Kommer under olika rubriker.
Låna pengar - bl.a för att bli av med gamla dyra lån - tex från Nordic banks.
Bitcoin - en massa kryptovaluta har landat på mitt konto. Dumma jag som inte tar chansen.
Sen nånting som man kan bli osäker på. Vinn ett presentkort från Citymarket. Men då man ser varifrån mailet kommer blir man säker. Inte Citymarket.
Sen en som kallar mej sokerihiirulainen och bjuder ut godis.
Och viktväkteri förstås.
Och Elias från Biomedi som bjuder ut nån hälsoprodukt.
Och en Nice Russian 22 år som bjuder ut sej med bilder och allt.
Könsfel nummer två - alla som bjuder ut piller som ska förbättra min erektion. Eller räknar de med att jag ska ha en skål på bordet för eventuella gäster?  En skål med Viagra och dess kompis Viagro. Ett mail kommer från nåt å trovärdigt som Läääkärimaailma. Och Hälsokliniken som lockar med att jag kan bli så stor som jag alltid har velat vara.
Och dating förstås. Gör ett gratis personlighetstest!
Och skönhetsmedel och prylar.
Räknade inte hur många mailen var - men jag kan säja - många.
Finns väl inget sätt att bli av med dem. Nå jag kunde stänga Netikka-adressen men det kan finnas nåt ställe ännu där jag har uppgett den. Får hänga med ett tag.
Men - det är bara att ta bort. Bums. Ingen risk att jag öppnar. Superförsiktig.
Man kan ju undra varifrån de kommer. Tycker jag är så försiktig surfare.
Kanske Fb har sålt min adress.



tisdag 22 januari 2019

Förkyld pensionär

Länge sen min förkylning har blivit till nåt. Brukar gå att mota i sin linda. Men nu är den på sån nivå att jag måste säja att jag är förkyld. Hostar, är öm i halsen, huvudvärk, hade stegring en kväll.
Och kan bara konstatera - skönt att vara pensionär! Inte behöva fundera på om man ska fara till jobbet eller inte. Svaret blev ju i allmänhet fara till jobbet. Så många som drabbades om man var borta och så mycket att arrangera - och läkarintyg skulle det vara. Eller hur blev det med det? Vet inte för jag var inte borta från jobbet.
Åtminstone om det inte var feber for jag dit - kom hem med tungt huvud efter lång arbetsdag. Sällan hände det för jag hade lyckan att inte just drabbas av smittor som gick. Var väl litet impregnerad av de bobbor som fanns i en så stor människohop som en skola ändå utgör.
Men nu då - skönt att kunna välja bort. Kände mej så kry att jag var och höll datastöd igår. Hoppas ingen blev smittad. Försökte hålla mej på avstånd men lyckades inte hela tiden. Men å andra sidan nyser jag inte - bara hostar diskret bortvänd, i tröjärmen.
Men allt går att välja bort om det känns så - jumpan, stavisen och tom rådets möte. Det återstår att se - som det nu känns ska åtminstone mötet gå bra.
Och idag inget bokat - får ta det precis så lugnt som jag vill.
Det har dock visat sej att frisk luft känns bra. En lugn promenad till stan ska väl passa. Pensionärsliv.


tisdag 15 januari 2019

Så lämplig

Åkte taxi från järnvägsstationen i Åbo igår. Och fick en chaufför som nog var så lämplig på sin post!
Nyfinländare. Talade finska bra och småpratade med mej och mitt sällskap.Märkte att vi talade svenska sinsemellan och styrde in diskussionen på språk.
Svenska behärskade han inte men det fanns i planerna att ändra på det.
Han hade varit med om en långkörning från TYKS - en körning där den sista i bilen var en person som inte kunde finska alls. Allt gick bra - allt var grundat när den sista finskkunniga lämnade bilen.
Annars upplevde han inte att han hade nytta av svenska - turisterna från Sverige talar engelska - oberoende av ålder. Men han vill ändå kunna svenska.
I och för sej hade han redan många språk - arabiska, nåt eget  landsspråk, finska och engelska.
Och trots att han inte klarar en verbal kommunikation på svenska tror jag att han klarar sej ändå. Han hade rätt atttyd och ett människointresse som klarar av många språkbarriärer.
Jag tror inte att den som blev ensam i taxin med honom upplevde att det var nåt problem. Och jag tror också att det skulle ha blivit toapaus om det skulle ha behövts (det som talades om i skräckvittnesmålet för ett tag sedan).
Naturligtvis vill vi att vi ska bli betjänade på vårt modersmål -speciellt den situation det här handlade om - en resa från sjukhus i stora främmande staden. Men - vi måste acceptera att det inte alltid lyckas. Och det absolut viktigaste är nog ändå attityden hos taxichauffören (och oss själva). Mänskligt bemötande kommer man långt med fast orden inte finns.
Vi tog en liten svenskövning som avslutning på färden - Ha en bra fortsättning på dagen!



torsdag 10 januari 2019

Bokberg

Nyblivna pensionärer tycks ha ett behov av att rensa hemmet. Så också ett par nära mej som en av sina första dagar gick lös på bokhyllorna. Med en beslutsamhet som jag aldrig lyckas uppbringa. Resultatet blev en massa böcker som skulle bort. vart? Avfallsstationen mest logiskt för vem som helst eftersom "ingen" vill ha böcker idag.
Sånt klarar jag ju inte av att höra, förstås. Alla böcker kom följaktligen till mej. Jag som inte kan kasta böcker var ju tvungen att ta emot hela högen. Utom Bra böckers lexikon och läkarlexikon. Täcks väl inte bjuda ut dem - fast jag lyckades med läkarlexikonserien ifjol.
Vad göra?
Nå först lägger jag upp i mitt eget Fb-flöde. Det gick bra igår - blev tom kö. Men så var det en fin folksagoserie. Idag försöker jag med storböcker om natur.
Följande steg blir Roskalava på Fb.
Och det sista blir att så småningom smyga in böcker i bibbans byteshylla. Och kanske bjuda ut sommarlektyr på kollo. Loppisar tar inte emot.
Själv har jag hittills bara lagt undan två böcker åt mej själv - Folksagoboken om oknytt och den häftiga gamla läkarboken Kvinnor se upp. Och vissa romaner ska jag läsa innan de troligen går vidare.
Tänk att bokberget har blivit ett problem! Inte länge sen man i ett normalhem hade en Bibel. Punkt.
Nu ska jag leverera en bok på min förmiddagspromenad.
Om du läsare behöver böcker - vänd dej i förtroende till mej.
En del av bokberget



måndag 7 januari 2019

Språklighet

Den för mej obekanta unga Hvc-läkaren hade finska som modersmål men talade gärna svenska. Bra. Det ska förstås vara så. Läkaren talar patientens språk.
Jag öppnade i alla fall med att hen kan ta till finska om hen behöver.
1) Det gjorde jag inte för att snobba eller kritisera hens svenska.
2) Det gjorde jag för min egen skull. Om en läkare är osäker på svenska och talar så jag har svårt att förstå - då väljer jag hellre finska. Helst så att jag talar svenska och läkaren finska.
3) Jag hejar alltid på att de talar mitt modersmål - behövs träning. Och de kan i allmänhet.
4) Det viktigaste - jag upplever att det blir en öppen och förtrolig stämning när man lägger språkkorten på bordet.
Då har jag också möjlighet att hjälpa till om orden tryter eller om nåt går fel. Hjälpen mottas med tacksamhet.
I något skede blev det också så - helt naturligt. Det är inte så lätt att skilja mellan klia och kittla tex.






fredag 4 januari 2019

Kollofolket

Jag lärde inte närmare känna så väldigt många på kollo i somras. Undantag förstås för mina härliga närmaste grannar. Och några till.
Det hade nog till en del att göra med att mitt hus är i utkanten av hela området. Folk körde förbi och vi vinkade och det blev vid det.
Dessutom var det ett enda byggande och iordningställande. Tog mej inte tid att vandra ner till gemenskapen. Jag vet att de fanns där, folket.
Nu under vintern har jag riktigt fått upp ögonen för vilken stark gemenskap det finns bland kolonifolket.
Vi har två some-grupper nu. En Fb-grupp som jag startade som något av det första jag gjorde och en Whatsapp-grupp som nån annan drog igång. Till både nytta och nöje.
Nån skickar bild från ett vinterbesök. En grillstund, ett nerfallet träd. Det skickas jul- och nyårshälsningar.
Och - när det fara hotar är alltid nån på plats och rapporterar. Husen står kvar, taken på plats, kullblåst trädgårdsmöbel upplyft. Området är så litet att man snabbt har koll på allt.
Och nu under nyårsstormen som började på A var mina grannar på plats i sin stuga (man kan alltså med behållning bo där på vintern) och kunde ge lägesrapport åt alla som är med i grupperna. Toppen.
Också kul att bli presenterad för en nykomling i gemenskapen - en hundvalp som hör till stuga XX.
Och på hösten väckte en igelkott på besök en storm av gillanden och funderingar.
Ja  - kollo betyder nog gemenskap. Blir kul att komma igång på nytt på våren.
Ja- och sen är ju många Vasabor och tycks handla i samma mataffär som jag. Och alltid växlas några ord om det gemensamma - kollot. Och de känner igen mej direkt.


onsdag 2 januari 2019

Helsidessnutt

Fann mej själv på en helsida i dagens blad. Visste förstås om att jag blivit intervjuad men levde i tron att det skulle bli en massa enspaltare av oss som svarat - i anslutning till nån artikel. Började ana vad som var på gång när den ena senioren efter den andra poppade upp som helsideshgrej.
Nåväl - inget fel med det. Men texten, så få saker som rymdes med.
Vi hade ett så trevligt samtal - reportern och jag-. Och så mycket viktigt blev sagt.
Temat är "Alla har rätt att vara digitala". Visste inte om jag skulle berätta om mej själv om digital eller om min roll som datastödperson. Så samtalet böljade fram och tillbaka.
Bad att få se det som skulle publiceras. Hade så fullt upp med att styra upp orden att jag inte kom mej för att ändra innehållet - annat än med ett tillägg.
Tänk så mycket jag kunde ha sagt på den helsidan - med en liten bild i ett hörn! Förstår nog idén med bara några textrader men ändå.
Känns på nåt sätt så stympat det här med korta inslag av ambitiöst upplagda intervjuer. Som att se ett foto där man ser bara halva ansiktet. Detsamma gällde ju sopsorteringsintervjun för tv. Hela köket fylls av teknik - strålkastare,stativ, filmkamera, två yle-människor. En massa filmande- välregisserat och genomtänkt. Och resultatet är några ord.
Och nej, ingen har lurat mej- jag visste precis att det skulle handla om nån minut tv (radioversionen var betydligt längre) och i tidningsfallet några meningar i ett citat.
Men ändå känns det halvt. När man har så mycket viktigt att säja - och har sagt det.
Och sedan är det väl så att vi som intervjuobjekt betraktar oss som viktigare än vad vi i verkligheten är.
Borde sluta ställa upp på intervjuer som betyder att bara en snutt av det jag sagt kommer med. Allt eller inget. Men jag vet att jag säjer ja om det kommer nån fler gång. När det gäller att tala för det jag brinner för finns inga spärrar.
Men tacka vet jag långa helsidesreportage! Och bloggen - där jag precis bestämmer hur det ska se ut.