torsdag 31 maj 2018

Herman

Händige Herman har flyttat in i grannhuset. De hade tidigare en också men det verkar som om denna nya (ny-?)pensionerade man skulle ha tagit över. Han målar, sågar döda kvistar, bygger, städar. Och ser ut att njuta av det hela.
Jag vill också ha en Herman i vårt hus. Det finns så mycket man kunde göra för husets trivsel om man skulle ta vara på de resurser som finns i ett höghus. Och om folket skulle vara med på noterna.
Tidigare hade vi talko varje vår. Tom så jag ställde till korv-och öloläsk-tillställning efter. Det var inte önskat och så småningom togs talkodagen också bort. Synd tycker jag.
Blev så glad igår då jag kom hem och såg en av husets herrar försöka reparera en dörrpump. Vi var flera på plats och vi försökte hjälpas åt - goda råd - lämpliga skruvar. Sånt där gillar jag! Inte ska an skriva till gårdskarlen för minsta lilla sak som ska göras. Dessutom får man ett starkare band till huset och grannarna om man gör nånting.
Själv brukar jag sköta blommorna smått - och så komposten förstås. Vet att jag borde ta itu med trädgårdsmöblerna. Men det skulle vara kuligare om nån skulle vilja vara med.
Händige Herman - var är du? Vi behöver också en!



fredag 25 maj 2018

Bilstropp

Igår var jag parkerad utanför marketen. En snedparkering. Medan jag och väninnan klev i och dörrarna var öppna - på min sida försiktigt öppnad eftersom jag hade en bil bredvid mej.Luft mellan min dörr och bilen.
Ägaren kom ut och kom runt sin bil och kikade efter hur min dörr var öppnad. Utan att säja nåt. Lär dessutom ha sett sur ut.
Trodde väl att tanten skulle a dängt dörren i hans Audisida. Arma bilstropp!
Han skulle bara veta hur försiktiga tanter är. Och dessutom - att det inte var nån tant han såg utan en bilvan vuxen kvinna. Som haft körkort och bil längre tid än han själv.




torsdag 24 maj 2018

Tanten

Om man räknar med dagens möte har jag träffat henne tre gånger. De två tidigare var på vintern då hon var på väg till simhallen. Minns att jag har hjälpt henne till en väntande bil då det var halt. Redan andra gången sa hon precis som idag - Pitkästä aikaa! Så vi hade nog korn på varann från första stund.
Hon är en tant på 89 år som bor i ett stort hus i Kappsäcken - vid gatan jag går på min morgonprommis. Idag blev det en lång pratstund. Hon berättade om förr i världen i Kappsäcken - om vem som bodde i de olika husen och om vad som hände där. Mycket handlade om tider före kriget - om henne som hade höns som hon nackade och sålde på torget, om folk med med väldigt exotiska namn och annars också om hur området var förr.
Oj vad det var intressant! Jag har ju alltid vurmat för Kappsäcken och har och har haft många bekanta i husen där. Och vad sånt här borde dokumenteras.
Mina vänner som bor i Kappsäcken och läser det här - ta kontakt med den härliga tanten så får ni veta mer om ert hus.


söndag 20 maj 2018

Sista pillret

Jag har alltid tyckt väldigt illa om att äta statiner. Alltså kolesterolmedicin. Det råder så många olika uppfattningar om dem. Och det tycks också vara olika uppfattningar beroende på vilken läkare man talar med.
Min har varit väldigt bestämd. Och jag har följt hennes anvisningar men klagat. Har ju inte känt av några biverkningar.
Nu har hon tydligen mjuknat. Senast vi talades vid hade hon dessutom hittat den räknare som tydligen har funnits länge - också på nätet. När hon la in mina värden kom hon till att jag omedicinerad har en ökad risk på 4% att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar inom 10 år. Om risken är 10% ska man ta en diskussion med patienten. Så - då bestämde hon att jag kan sluta.
Äntligen! Blir intressant att se om jag märker nån förändring.
Slutade inte genast - hade ju ett antal piller kvar. Men ikväll tar jag det sista.
Välkommen du nya statinfria värld!




fredag 18 maj 2018

Manualer

Jag fungerar så att när jag köper nån ny manick - stor eller liten - så kan jag oftast själv. Dvs jag testar och prövar och startar och kör. Sen tar jag fram manualen för att hittar finesserna. Och gärna överlista tillverkaren.
Det har varit mycket nytt nu - spis, kyl-frys, soffa, dammsugare. Och alla har funkat - men alla har jag varit tvungen att kolla upp. Spisen - ugnsfläkten blåste  ut för varm luft vid luckan, kyl-frysens olika fack, dammsugarens munstycken (och hur man får dem bytta).
Och ännu har jag att läsa på om varmluftsugnens förträfflighet och det faktum att jag upplever att kylen har slutat tjuta om jag lämnar dörren öppen. Ja och sen måste jag hitta en skiftnyckel till soffans ben - den som kom med passade ine muttrarna så benen är påskruvade bara med handkraft.
Allt sånt här ska kollas nu medan garantin är i kraft. Och medan de minns mej och vad jag köpt - de duktiga gossarna på Gigantti. De har många goda råd.
Pröva själv men ta råd och lär dej finesserna. Det är min melodi.



lördag 12 maj 2018

Så misslyckad och älskad

Jag satte mycket tid på att välja soffa för ett antal år sedan. Hade hem tygprover. Valde bort butiker där de  värsta tuggummituggande "bilhandlarna" fanns, kollade noga tygets hållbarhet.
Men ändå tog det inte länge förrän tyget i sittdelen i min gula skönhet sprack. 6 veckor på reparation (i Lahtis om jag minns rätt). När den kom tillbaka tog det inte länge förrän tyget i den gula skönheten sprack. Samma procedur - 6 veckor utan sittdel. När det hände tredje gången orkade jag bara inte utan tog loss tyget och sydde själv. Och nu har det hållit.
Det är en bäddsoffa med superfin bäddmekanism. Tung som bara den. Ochdet är illa för den är så låg att ingen dammsugare ryms in under den. Hur kan man ställa till det så?
Tyget var ljust och känsligt och efter ett tag var den så fläckig att jag måste byta tyg på sitsen. Ett tyg som också blev fläckigt och nu är soffan täckt av en filt. Riktigt snyggt.
Men - så blev den nersutten. Sitter man två i den stjälper man nästan i famnen på varann.
Så - när det skulle bli ny fanns det några kriterier som skulle uppfyllas - tyget inte så ljust, sittdelen i separata kuddar - inte hela längden i ett, ingen bäddmekanism, tillräckligt höga fötter. Sån har jag beställt för mer än en månad sen. Och snart kommer den nog.
Men - jag kommer att sakna min gula! Den har blivit en famn för mej. Den var min trygghet under tider av sjukdom och död. När jag lägger mej i den - vilket sker ofta - känns det som att jag är hemma. Dessutom ryms jag fast datorn är parkerad i ena ändan av soffan. Och dessutom älskar jag den gula färgen.
Vad trist det ska bli med den magra brunaktiga nya soffan! Får hastiga tag ställa till kuddar som ger färg åt det hela.
Den fina bäddmadrassen ska delas itu och bli madrass i kolonihuset.
Men hoho - tänk att man älskar en soffa som är så misslyckad!




onsdag 9 maj 2018

Aningen rädd

Trots att det är så bra på köpochsäljsommarhusfronten är jag aningen rädd. Nånstans därinne.
Tänk om det blir som Sundomtorpet med det nya. Att jag inte får ro där. Njuter bara av att jobba och senvill jag dra till stan. Att jag inte ska vilja sova där. Att jag igen får dåligt samvete för att jag inte tycker om att vara där.
Eller att jag ska sakna Sundom för mycket. Men då måste jag göra som min kloka vän sa - tänka på varför jag lämnade Sundom. Och dessutom tänka på det fina som varit.
Kontiga tankar men jag har ju upplevt det förr. Med Sundom men också faktiskt med en lägenhet jag köpt. En på Skolhusgatan. Där jag började planera utflytt nästan samtidigt som jag flyttade in.
Men jag vill ju tro att det blir bra med Åminne. Att jag ska bo in mej i Blåsippan (så måste ju huset bara heta). Att jag ska göra sånt jag drömmer om. Stiga ut på morgonen och äta morgonmål i en blommande trädgård. Mysa inne i det lilla huset. Speciellt tänker jag på augustikvällar när jag får tända ljus. Umgås med folket som bor på kolonien. Grilla, odla (utan att det tar alla mina krafter). Bara känna att jag klarar av att dela mitt sommarliv mellan stan och kolonien.
Och en viktig sak - att jag har koll på mitt bohag. Efter saneringen bör det vara möjligt.
Jag tror och hoppas att det blir bra fast glädjefjärilen har sällskap av ängslans fjäril.
Min blivande granne H frågade om jag kommer att vara på plats på midsommar. Svarade ja men att jag känner mej som en liten flicka första gången hemifrån.




tisdag 8 maj 2018

På köpet

Det kom så starkt att jag blev förvånad. Egentligen genast när det blev klar att det blir köp och sälj. Det som kom är känslan av lycka över att jag kan bo kvar i min trivsamma lägenhet. I ett hem som i högsta grad är älskat. Att jag kan bo ett stenkast från stans centrum, mitt andra vardagsrum. Att jag kan vandra de traditinella promenadrutterna.
Det är ju så här att jag har sökt nåt större. Sökt och trott mej hitta - men inte kunnat slå till och lämna det jag har. Senast för ett år sen var jag ju på G igen.
Orsaken till sökandet har varit att jag har behövt mera rum för att få hem mina möbler från Sundom - för att kunna sälja det och börja odla på kolonilott i Sandviken. Så det att inte ha sundom är ju nog inget nytt.
Men nu löste det sej. Möblerna kommer att vara parkerade i Åminnehuset på Åminnekolonilotten. Och jag får bo kvar i lugn och ro. Och förhoppningsvis ha glädje av Åminne också.
Känner glädjefjärilar fladdra vid tanken.
Kanske jag borde sluta prenumerera på bostadsnyheter? Eller kanske inte..



söndag 6 maj 2018

Köpa och sälja

Det har på nåt sätt varit så spännande tider med köp och sälj att det inte ens har blivit blogginlägg.
Nu är både köp-och säljkontrakt i hamn och det enda som kan sätta käppar i hjulet är det faktum att Åminne har inlösningsrätt. Det betyder att fram till den 15 maj kan en aktieägare köpa det jag har köpt. Ingen tror att det kommer att ske så troligen blir jag ägare till kolonilott 63.
Det var nog egentligen mera spännanade på säljsidan än på köpsidan. Också för att jag bestämde att göra allt utom köpebrevskrivandet själv.
Mitt blogginlägg om att jag säljer väckte intresse. Flera anmälde sej. Mäklaren kom ut och värderade. Skyhögt tyckte jag och sänkte inför visningen. Som faktiskt blev den enda visningen.
Köparna in spe kom med ett motbud som visade sej vara det jag hade tänkt att jag kan gå ner till och vi slog till utan dess vidare köpslående.
Mäklaren tyckte nog att jag sålde för lågt - men hur skulle hon kunna veta.
Hur skulle hon kunna veta att jag skulle ha gått sönder under en lång tid av visningar. Visningar som skulle ha krävt att jag håller trädgården i skick. Att jag under sommaren springer där och klipper gräs när jag vill vara på det nya.
Hur skulle hon kunna veta att jag inte skulle ha klarat av spänningen med bud och motbud och eventuellt gå tillbaka till ruta ett.
Hur skulle hon kunna veta att det var de här köparna som skulle ha det. Att det var de som älskade stället redan när de såg det. De här som kommer att ta hand om det bättre än någon annan. De här om såg alla skavanker utan att bli förskräckta.
Hur skulle hon kunna veta att jag inte tycker det spelar så stor roll om jag får litet mer eller litet mindre. Den mellanskillnaden ger jag som ett tack till mitt älskade torp. För att det ska få de bästa ägarna.
Och hur skulle hon kunna veta om jag efter en lång visningskamp (och kanske med arvode till henne) skulle få nåt högre pris. Själv tror jag att priset var just precis rätt.
Och dessutom - vi var så nöjda och glada båda parter - vi hade inte pinat varandra med bud och motbud. Jag fick överräcka en av de stora nycklarna med en kram och så gick vi och tog ett glas skumpa. Bästa tänkbara sätt att avsluta en fin affär.