Intet är som...

Pirr och glada fjärilar. Det är vad jag har i kroppen nu. Efter att ha varit på besök på Åminne koloniområde. Sett ett hus som i grunden var lika som det jag skulle få. Sett det underbara läget för tomten. Tre hus i rad - områdets lilla väg och skog bakom, till höger H med man - sen ett porlande stordike och en vacker björkskog, till vänster osålt hus. Framför - utsikt över hela området, börjande med de äldsta och minsta husen. Gula, tillbyggda, litet sneda som om de skulle klamra sej fast vid varandra. Inbäddade i grönska - det såg jag redan nu.
Och husets storlek skulle räcka bra till! Har just ritat in de möbler jag vill ha med mej.
Har faktiskt nästan bestämt att jag säjer ja - men vill ändå ha litet tid att sova på saken.
Det fina i övrigt med kolonilottsboende (som faktiskt är ett aktiebolag) går jag inte in på här. Det får ni läsa i länken.
Men sen bara resten då. Klara av att lämna Sundomtorpet. Tömma Sundomtorpet. Säja förlåt Sundomtorpet. Få Sundomtorpet sålt. Men det SKA gå om något fint nytt finns om hörnet.
Och jag tror att det gäller att följa fjärilarna nu. Lyssna till glädjefladdret.
Och faktiskt - "mitt" hus är inflyttningsklart senast den 1 juni.
Och alltså tänk - jag börjar kolla och det finns ett hus i vardande - på toppenplats! Wow.
Det finns för övrigt att par färdigbyggda hus till salu också. Komsi, komsi.