tisdag 27 februari 2018

1918

I lördags uppmärksammades en bit av händelserna 1918. Med en enorm militärmönstring och parad för att hedra minnet av jägarnas återkomst. I min egen hemstad Vasa - för det var ju också här de samlades då för 100 år sedan. Och jag förstår att paraden betydde mycket för många
Ståtligt och fint, ja. Men på nåt sätt måste jag åtminstone för mej själv reda ut begreppen och räta ut frågetecknen innan jag lyckas klämma fram en högtidlighetens tår.
!917 - ryska kejsaren hade abdikerat. Kunde Finland då gå sin egen väg och lämna Ryssland?
Socialdemokraterna hade majoritet i lantdagen och krävde mer autonomi.
Arbetarna krävde ökade rättigheter - våld och laglöshet förekom. Matbrist och ekonomiska svårigheter.
Olika beväpnade styrkor mobiliserade sig. För att upprätthålla ordning och för att kunna ta makten om Ryssland kollapsade. Röda garden från arbetarnas håll och skyddskårer på borgerligt håll.
Finland förklarade sig självständigt i december 1917 då lantdagen röstade. 100 för - 88 mot.
Motsättningar mellan de beväpnade grupperna ledde till fullt inbördeskrig 1918.
Lantdagsupplösning - nyval - de borgerliga fick majoritet.
27 januari 1918 - en revolutionär regering - det så kallade folkkommissariatet - upprättades.
28 januari 1918 - de vita trupperna i Österbotten började avväpna de ryska garnisonerna.
I februari återkom en stor del av de unga gossar, de sk jägarna, som under första världskriget skolats i Tyskland. Jägarrörelsen kom till som en reaktion på förryskningen.
Jägarna hälsades i Vasa av Mannerheim på samma ställe där vi i lördags 100 år senare firade minnet av händelsen.
Finland var i princip delat i syd (rött) och nord (vitt).
De vita fick övertaget. Det största slaget utkämpades i Tammerfors - de sista gatustriderna utkämpades i Helsngfors. Då hade tyskarna kommit till undsättning.
Efter det - fångläger - sår som det tog lång tid att läka.
Först under vinter- och fortsättningskriget blev landet litet mer sammansvetsat. Det yttre hotet hjälpte till.
Faktauppgifterna är tagna från en storartikel som Yle publicerat. Den känns läsvärd. För det är ju så här att det här har man inte talat om. Det var så sårigt. För det handlade ju om ett brödrakrig. Rent konkret ibland - bröder i samma familj stod på olika sidor.
Det jag frågar mej är - kunde man inte ha löst landets problem på nåt annat sätt? Båda sidor ville ju se ett självständigt Finland. Och ett inbördeskrig är ju nog det sista ett land vill drabbas av. Eller var det bara så att det eskalerade utan att någon egentligen klarade av att hålla i trådarna. Och att de grymheter som båda sidor gjorde sig skyldiga till - var de verk av enskildas hämndbehov?
Och misären i fånglägren. Det måste ju vara nåt som kunde ha undvikits. Trots att det var hunger och fattigdom i landet. Bristande insyn, hämndbegär? Oberoende - en verklig plump i vår historia - det är vad fånglägren var.
Tillbaka till början och paraden i lördags. Naturligtvis ska man fira jägarnas återkomst. Men på nåt sätt - hur vet jag inte - borde man uppmärksamma helheten, båda sidor i kriget. I talet som hölls på torget (hörde det inte själv) ska det ha sagts att jägarna inte kunde föreställa sig att de kom hem för att slåss mot egna landsmän. Och så var det väl.
Men ändå saknade jag nånting och kunde inte klämma fram tåren.
Hoppas på en diskussion när jag lägger upp blogginlägget på Facebook. Jag känner mig både naiv och obildad när det gäller händelserna 1918. Och jag vill veta mera om det som ingen har talat med mig om.












tisdag 20 februari 2018

Kontaktproblem

Anta att jag är med i en grupp som ska samla ihop (många) människor för ett projekt där de ska boka olika tider enligt ett schema. Hur når man dem?
I den bästa av världar skickar man ett gruppmail som innehåller en länk till en onlinebokning där folk får prick in önskade tider. Saken är biff. Problemet är att det inte fungerar.
Gammalt system - någon ringer upp folket, skriver in i ett schema, pappersbrev skickas till alla med schemat bifogat. Och med personlig tid i brevet. Ett säkert men otroligt arbetsdrygt system.
Ett mellanting. Man ringer upp, gör schema, skickar schemat som bilaga i epost till de berörda som bekräftar.
Det har jag trott på - tills jag har insett hur osäkert det är. Läser folk epost? Hamnar mailet i skräpposten? Bekräfta - vaddå- jag har ju läst. Skulle troligtvis bli en hel del efterarbete med telefonsamtal till höger och vänster. Och den som ringer skulle inte vara jag. Och dessutom - så många låter bli att svara när samtal kommer från främmande nummer.
Så vad gör man? Det är ett generellt problem idag. Att få tag i folk. En del fungerar med epost, endel med Facebook, en del med Whatsapp, en del med telefon. Men tydligen aldrig alla på samma sätt.
Detta gäller både unga och äldre personer.
Är det nu så att vi måste syssla med snailmail, pappersbrev? I dagens värld?
Kan bara som slutkläm säja att jag lyfter på hatten for eleverna i datastödgruppen som nu klarar av att boka ochbekräfta tider för träffar. Heja seniorerna!


måndag 12 februari 2018

Bil - not

Min bil står tryggt (tror jag) under biltaket. Med motorvärmaruttag.
Men den står för det mesta. Jag vandrar på mina ärenden. Tar dramaten till hjälp för tunga saker.
Igår var den igång då jag var till torpet. Före det - ja, jag undrar hur länge den hade stått orörd.
Årsmodell 2006 - medkörd typ 47.000 km.
Men det är klart att jag ska ha bil. Jag ska till torpet, ska ibland köröva utanför stan, ska köra norrut och till folk som inte bor i stan.
Men att som jag hittills har gjort - fundera på ny elbil -det tror jag nog är litet bortkastad funderingstid. Fast det skulle locka med alla små finesser. Och kanske jag skulle köra i ren körglädje då.
Kommer mej väldigt sällan ut till butiker utanför stadskärnan. Och till sopinsamlingsställena därstädes. Plast- och mjölkburksinsamlingen här hemma säjer att det skulle vara dags.
Och nu säjer bilen det också. Den ska servas trots att jag inte just kör. Det är på tid om inte kilometrarna räcker till.
Så nu blir det utfärd. Troligen imorron. Och då ska alla samlade utanförstanärenden utföras.



lördag 10 februari 2018

12 februari

Idag är det B:s födelsedag. Minns nog men på något sätt är hans dödsdags datum starkare etsat i mitt minne.
Jag antar att det har att göra med att han aldrig i mitt huvud kommer att bli äldre än han var när han dog. Hans födelsedagar slutade då.
Jag kan tänka mej att det skulle vara annorlunda om jag skulle ha en aktiv gravkontakt. Det har jag inte av praktiska skäl.
Jag besöker graven när jag har vägarna förbi - inte regelbundet eller på speciella dagar.
Det som kommer fram idag på hans födelsedagar är minnen från födelsedagar vi firade tillsammans. Goda minnen är det. Tacksam.



torsdag 8 februari 2018

I grupp eller ensam

I samband med ett möte idag testades ett bild-/frågebatteri som man skulle jobba kring i smågrupp. Helt ok diskussion hade vi i gruppen men när vi blev tillfrågade om vad vi tycker om metoden för egen del kunde jag inte låta bli att tala om min aversion mot grupparbeten.
Det finns två typer.
Dels det som vi gjorde idag - tala kring ett tema "för att tala". Och hur social och pratglad jag än är ogillar jag. Känner mej manipulerad och tycker det är helt onödigt. Obs! Jag förstår att det kan vara toppen för många i många sammanhang. Och just det vi talade kring idag är säkert super där det ska användas. I äldregrupper. Kanske för att väcka minnen. Kanske för att få igång ett samtal. Men icke för mej, nej. Har drabbats av sånt i det verkliga livet. Kanske när föreläsaren har blivit trött.
Den andra typen är minst lika obehaglig. Man jobbar med ett verkligt problem i smågrupper. Och sen presenteras arbetet -av den ena sekreteraren efter den andra trots att allt blev sagt redan efter den första gruppens presentation, Där gällde det att hastigt se till att man blev ordförande för att slippa bli sekreterare. Fast som ordförande skulle man hålla i trådarna så till den milda grad att man inte hann tänka på själva problemet.
Nå - nu karrikerar jag. Jag förstår att man inte kan föra en diskussion med ett fyllt auditorium och att det därför ordnas smågruppsdiskussioner. Men usch!
Och det där med att jag är så social. Man kan ju undra. Då jag är så dålig på mingel. Märkte det så tydligt i måndags då jag gick ensam på Runebergsfest. Något som jag gillar. Att gå ensam alltså. Och helt ok att kommunicera vid kaffet. Men sen när jag steg upp och skulle röra mej bland folk - då rymde jag. Då tog jag fram min telefon o chattade litet och efter en stund gick jag in i ett tomt auditorium och satt och njöt. När jag fick sällskap njöt jag lika mycket och diskussionen flöt. Men det där ostrukturerade småpratet man förväntas delta i i en stor männsiskoflock - inget för mej. Skulle inte passa på cocktailparties.
Social - nästan översocial - men bara i vissa sammanhang.



Fatta beslut

2018 på hösten är det församlingsval. Snart borde jag fatta beslut om huruvida jag ställer upp. Detta med tanke på valnämnd och det där med jäv.
Jag är med som förtroendevald nu. Första gången. I församlingsrådet och i diakonikommittén. Och jag måste säja att jag trivs med det. En öppen diskussionsmiljö har jag fått uppleva och att jag har fått vara med om att fatta beslut i väsentliga frågor.
Har stuckit ut hakan ibland. Fått uppleva debatt. Men också där upplevt att det har varit sakligt.
Det som gör att jag ibland har tvekat en aning med tanke på att kandidera för en ny period är min tid. Jag hinner gott och väl med rådet och diakonin - men det har en tendens att bli en massa arbetsgrupper och annat som kommer till. Plus att man kanske förväntas vara med i frivilligarbete med stor iver när man är förtroendevald. Inga problem att tacka nej men för mej är det ju alltid ett visst problem att säja nej.
Men - det positiva överväger absolut och jag har nog inte gjort mitt klart ännu i min församling. Det lutar mot att jag kandiderar men ska fundera ett tag ännu. Sen - i så fall - skulle det ju gälla att bli invald också.