söndag 30 december 2018

Juldeg

Degar ihop. Typiskt jullov. Mycket soffhäng. Litet motion. Mycket mat. Annorlunda mat. Veckoslutsmorronmål varje dag. Litet sömn. Många mysiga filmer.
Och varje år tror man att sen när vardagen kommer vänder man skutan och blir den sportande, grötätande, lättmatsätande person som släcker lampan kl 23. Åtminstone på vardagarna.
Och ja - det mesta lyckas. Man är väl så led på det degiga att man med glädje ändrar sej. Också  utan jullöften.
Men det jag har märkt är att det med åren är svårare att få bort julkilona. Kan notera att de finns kvar mycket längre än till påska. Ska vi kanske skylla på sköldkörteln.
Men nu njuter jag av degandet ett tag till - dum vore jag annars.




söndag 23 december 2018

Julens verkliga hemlighet


Julens verkliga hemlighet 
    
Har du sett spåren om morgonen
av någon, som gått förbi ditt hus
i mjuk, vit snö
nära julen,
då alla träd har prytt sig
med lustiga hättor.

Då undrar du kanske - vem?
Ett flyktigt ögonblick.

Så utplånas dina tankar.
Om jag sade dig vem
som gick därute
kväll efter kväll förbi,
skulle du tro mig då?

Det är julens verkliga glädje.
Någon som inte begär presenter,
som bara vill ge,
någon som bär röda tulpaner
till de sorgsna,
doftande brödkakor till de fattiga-
En flicka med ljuskrona-
En gosse med gloria-
Någon som säger: Följ mig!

Glöm dina egna önskningars
långa lista!
Det finns så många  att göra glada.

Julens verkliga hemlighet
går förbi ditt hus i snön
och kallar på dig.

(Viola Renvall)


torsdag 20 december 2018

Stor förändring

Nog var det ju en enorm förändring  mitt liv att byta torp till kollo. Kanske först nu som det riktigt har sjunkit in.
Först fanns det inte krafter att tänka på nåt annat än att få affärerna i lås. Och när det blev klart att torpet skulle övergå i älskande händer - händer som dessutom kan ta hand om det - då kom glädjen och lättnaden. Och den biten gick som på Strömsö.
Sen var det bara resten kvar. Att tömma och portionera ut. Bara en bråkdel kunde ju tas med till kollo.
Fysiskt tungt men kanske bra det så att man inte hade tid och ork att släppa fram känslorna. Skygglapparna på bara och köra hårt. Fick hjälp av så många - mycket tacksam.
Men nog var jag många gånger ensam och röjde. Gällde bara att blunda för det underbara i den kära trädgården och göra det som skulle göras.
Och flytten skulle planeras i detalj. Tack igen till alla som hjälpte.
Och sen skulle saker på plats. Också det var en tillfredsställelse. Lyckas få in allt (ska nog gallras ännu) och gå igenom allt som var kvar efter den första gallringen. Och njuta av det fina nya huset.
Men nog måste jag ju erkänna att jag saknade min torplummighet där jag satt i hettan och gasset i mitt månlandskap.
Och på något sätt saknar jag nu också - fast jag ju inte brukar göra nåt annat än besöka en stund då och då den här tiden. Men det var något magiskt över torpmiljön i juletid. Nästan så man började tro att det fanns en tomte där.
Och det är väl naturligt att jag saknar- det var ju inte bara en bit mark och ett hus och lösöre.
Det var minnen. Det var gemenskap med dem som inte finns mera. Det var arvegodsmöbler (som tack och lov till stor del blev kvar i släkten). Men  minnena finns kvar - och går att plocka fram - kanske mera efter ett tag.
Har inte ännu haft mod att köra upp längs vägen och kolla hur det ser ut. Har litet svårt att se på mysbilderna. Men det kommer.
För hela tiden har jag känt - och känner - att det jag gjorde var det rätta. Allt har sin tid. Och nu har jag ett lättskött hus. Som jag dock inte har några starka känslor för ännu fast jag trivs helt bra.
Men det stressar inte mej. Det här är bra läge just nu.
Och en sak till - det är bra att se att traditionalisten och vanemänniskan också kan avstå.




I vardande



onsdag 19 december 2018

I tid eller otid?

Oj vad det har julilluminerats tidigt i år. Fönsterstjärnor, sjuarmade ljusstakar och tom färdigt klädda inomhusgranar - för ett bra tag sedan.
Har nog säkert till en del att göra med att det har varit så mörk höst. Ingen snö. Och sen ligger det väl i tiden att ha bråttom. traditioner får ge vika för annat.
Och vilken mängd ljuspunkter! Både inomhus och ute. Det handlarsäker om att prydnaderna har blivit så billiga - både att köpa och att ha igång.
Bara man nu ser till att man inte har något av det Tokmanni varnade för. En massa julbelysning som har nåt fel och bör lämnas tillbaka.
Då och då häver vänner av ordning upp sin röst och förfasar sej över att belysningen kommer fram för tidigt. Att först då och då får man! Och inte åtminstone det före ett visst datum!
Själv tycker jag väl att folk må göra som de vill. Jag vet hur jag själv vill ha det.
Dessutom är jag glad över allt det vackra de tidiga bjuder på. Hur underbart var det inte att imorse i gryningen på promenaden se allt det vackra som lyste  - både i höghusen och egnahemshusen.





tisdag 18 december 2018

Klämdagar

Egentligen har jag inte riktigt koll på vad klämdagar betyder. Fackföreningar, avtal. ledig tid  är ord som kommerför mej.
Hur som helst så känner jag att den här veckan består av klämdagar. Det enda som är inskrivet i kalendern är polisbesök på måndag och skolans julfest på fredag. Och hittills har det hållit. Inga nya bokningar.
Betyder inte att jag ligger på latsidan eller är utan att göra - långt ifrån.
Det ska bakas (check), städas, handlas, packas julklappar (minimalt), skickas julhälsningar. Och så finns det en stor hop kläder att mangla/stryka.Tex.
Det som är så vansinnigt skönt är det att jag själv bestämmer när jag gör vad. Och får ta pauser.
Och hyacinterna doftar och Jouluradio soi.
Hoppas nån annan också får en så här lugn förjultid. Klämdagar.
Sen är det ju nog så att den här tiden före är den bästa tiden. Oberoende om man stökar eller får sätta sej ner och bara ta in stämningarna.
Det finns så mycket som hör till mina fördagar. Gå långsamt på stan utan att behöva nåt, bada myskdoftande julbad i stearinljussken, se svartvita urgamla "Tomten", spela julsånger på tramporgeln, smaka på julmat och -dryck och njuta av att mänskorna blir så sociala inför julen. Och faktiskt - ofta - att gå på loppis som en motvikt till den allmänna hysterin. Kommer nog att fylla mina klämdagar med meningsfulla sköna aktiviteter. Som kommer att efteråt vara vackra pärlor på minnets pärlband.

Pepparnötter i Julask




måndag 17 december 2018

Id - ok.

Hade tid till polismyndigheten idag. För att få min id-ansökan fullbordad. Och grejen är ju att jag i dag är litet dåligt utrustad för att identifiera mej. Pass som gick ut 2012 (utfärdat 2002) och körkort som jag fick 1974 - på rosa papper.
Gitte inte visa det rosa för jag tror det skulle ha kommit förnyelseorder där också.
Eftersom passet var så åldrigt måste vi ta till frågor och svar. Tre frågor ur ett frågebatteri skulle jag svara på - tex min mors namn. Sen en fråga som jag inte exakt kunde svara på - när jag flyttade till nuvarande boende. Det fick jag ersätta med att berätta var jag har bott före Kaserngatan. Det var faktiskt 1986 som jag flyttade.
Och i den vevan fick jag lära tjejen nåt. Födelseort -Pedersöre. Det köpte hon inte. Jakobstad där bb fanns? Nå nä. Men det gillades. Lyssnade noga och insåg att hon sa Pietarsaaren mlk - maalaiskunta. Det var ju tidigare den finska benåmningen på Pedersöre. Att sånt fanns i mina papper.
Medan vi väntade på att skrivaren skulle fungera hade vi tid att filosofera litet - tjejen bakom disken och jag.
Över hur lätt det är för mej att sitta och anhålla om id-kort - bara att fixa det. Jämfört med en papperslös som med bultande hjärta väntar hos myndigheten Det visade sej att tjejen hade personlig erfarenhet av det sistnämnda...
Vi filosoferade också över det faktum att alla som nu köar för id gott kunde vänta. Kunde ha lösts med ett myndighetsbrev till alla hushåll. I fredags tog det typ 3 timmar att komma fram om man inte bokat tid.
Men hon tjejen borde nog skaffa nya brillor. Vilket bra foto! sa hon. Hi. Nå eftersom det är ett femårskort det jag får så är ju inte fotot evigt. Och, ja, man får ha brillor på bara de inte glänser.
Sen när jag ska ha ut mitt id på R-kiosken måste det ske av någon som har bättre id-kort än jag. Med fullmakt. Min egen identifikation duger inte. Men det är ok. Har två kandidater som jag får försöka tubba till det. Kunde också ha beställt det till polismyndigheten och klarat det själv. Men valde kiosken nära mej - litet kul spektakel det här med fullmakt och någon annan som löser ut det hela.
Så här långt allt gott. Och jag har ingen brådska.




fredag 14 december 2018

I lag

Jag gillar strukturer. Troligen en av orsakerna till att jag blev lärare. Och gillade läsårsstrukturer, scemastrukturer, lektionsstrukturer och ämnesstrukturer. Många av de här bitarna var det min uppgift att strukturera upp och jag gillade det.
Kanske därför jag är så fascinerad av att vara med och se tv-teamets sätt att jobba inför televiseringen av julotta och De vackraste julsångerna. Där är det minsann struktur. Man kan bara ana vilken planering som har föregått gårdagens otte-genrep. Det som finslipade planerna. Det där man såg att textläsaren behövde flyttas en halv meter - och när det var klart klistrades små tejpbitar fast i golvet. Det som strukurerade upp två körers tågande upp och ner. Och alla andra detaljer som på förhand bara var planerade och "testinspelade" via surfplatta (vi har har besök på flera körövningar).
Och för mej och de andra är det bara att följa. Och det går så bra att inte blanda sej i. Skönt tom.
Men det betyder inte att det inte skulle finnas en känsla av vi-anda. Och vi måste ju fungera efter att strukturerna har getts oss. Kantorn håller koll på när körerna ska röra på sej plus att vi själva också håller koll på oss själva och varandra.
Igår under genrepet kändes det så starkt att vi jobbade tillsammans för att utsändningen ska bli så bra som möjligt. En njutning att jobba under regi - men ta ansvar själv.
Hoppas vi har samma fiilis idag och att det kommer folk till kyrkan.
På lördag blir det också häftigt med genrep och inspelning av De vackraste. Ännu fler körer att hålla koll på. Och förmodligen en fylld kyrka.
På tal om följa tyckte jag själv att jag var riktigt lydig när sorteringsinspelningen skedde i mitt kök härom dan. Kom och gick och stannade precis som fotografen sa. Är imponerad av att jag kan följa utan att blanda mej i. Nån annan vet bäst i en sån situation. Synd bara att det mesta inte syntes i det korta avsnitt som visades i inslaget i nyheterna.




tisdag 11 december 2018

Limma Josef och förankra fåret

Josef gick sönder när jag skulle flytta krubban. Han var inte förankrad. Inte heller fåret men det klarade sej. Josef riggades upp provisoriskt.
Nu kom tiden att fixa - en lugn förmiddag i väntan på nåt så trevligt som att gå och äta jullunch med datastödkollegerna. Inte ens stavis pga hårtvätt. Skönt att skippa ibland.
Josef och fåret limmades respektive förankrades. I farten fick en puppehare huvudet på plats. Jag vandrar från rum till rum och fixar sånt som bara står och ropar på mej. Sånt som har klarat sej eftersom jag inte har tagit mej den här tiden.
Mellan varven litet datoraktiviteter. Har idag tex handlat om biskopsvalet och Luciasången.
Perfekt förmiddagsstund med P2 klassisk jul i bakgrunden.
Nu tror jag tomtehuset är i tur i fixandet. Får bli dagens julpynt.


lördag 8 december 2018

Papperslös?

Har länge tänkt att jag måste göra nåt åt min id-situation - ett rött papperskörkort och ett pass som har gått ut 2012 samt ett Fpa-kort utan bild. Det har bara inte blivit av - det har ju fungerat.
Men nu när körkort inte kommer att duga som id efter nyår fick jag igång processen.
Var och tog foto igår - den 7.12. Och kan inte låta bli att kvirra över bestämmelserna som ledde till ett hemskt foto. Brillorna bort, huvudet rakt och inte ett leende. Det betyder att jag med insjunkna ögon utan uttryck stirrar mot betraktaren. Allvarlig och trist. Varför får jag inte se ut som jag ser ut på riktigt? Det fick jag tydligen ännu på passfotot 2002 - där ser jag helt trevlig ut med ett leende på läpparna. För att inte tala om det retuscherade fotot på mitt körort från då jag var 22. Det var bättre förr.
Nåväl - jag ansökte om id-kort hos polismyndigheterna via nätet. Och bokade tid för träff - ska säkert skrivas under. Fick tid till 17.12 (första tiden var den 14.12 men det var inte lämpligt). Efter träffen startar processen att få till stånd ett kort som skickas till min när-R-kiosk.
Men tänk om jag inte lyckas legitimera mej med mitt ljusröda och mitt utgångna pass. Inte hos polismyndigheten och inte på R-kiosken. Speciellt om det hela drar ut på tiden och det händer först efter nyår då körkort inte längre duger. Blir jag papperslös då i mitt eget hemland?
Och alla andra som har förlitat sej på körkortet? Vet alla om att det här är på gång? Eller har alla andra utom jag ett giltigt pass? Måste ju finnas nån nåd och övergångstid. Ett id kostar också. 69 e har jag hittills betalat. Och ska man resa och behöver pass ska man tydlige vara ute i tid Eller kanske det ännu finns snabbpass som förr i världen.
Blir intressant att se. Men en sak vet jag - mitt foto från igår kommer ni inte att få se. Basta.



tisdag 4 december 2018

Bara ett tonfall och ett ord

Gick omkring och småpratade för mej själv som jag brukar. Och plötsligt använde jag ett tonfall som B skulle ha använt just i den situationen.Och den högg tag i mej - saknaden. Och tankarna på hur vi skulle ha utvecklat det jag sa och fått oss en sådär underbar gemenskapsstund som man bara får när man är sammanflätad efter många års gott umgänge.
Tycks nog vara med en god relation som de där näten man opererar in i folks kroppar - trådarna är fastvuxna och när de rör på sej i en stund av minnen känns det i hela kroppen. Gott och varmt för det mesta men ibland river det för häftigt och saknaden gör sej påmind.


fredag 30 november 2018

Mässlingen

Jag är ingen vaccinmotståndare. Jag vill tro att det är tryggt att följa det nationella vaccinationsprogrammet. Det som har utökats med flera vaccintyper sedan jag var barn.
Det som jag vill fundera över här är det ståhej som har uppstått kring ett mässlingsfall i Larsmo.
Mässling som ju tidigare var en sjukdom som "alla" barn hade. Jag minns ännu när var och hur. Jag var sju år och väldigt sjuk. Superhög feber. Medicin som smakade så illa att jag måste få goda röda karameller efteråt. En vårdutbildad granne som kom och tittade till mej och min syster som förstås också smittades. Jag upplevde att jag var sjuk men uppfattade aldrig att det var nåt kritiskt.

Beror ståhejet på
1) att mässlingen har bytt skepnad och är allvarligare nu
2) att de som skulle drabbas har sämre motståndskraft än vi som var födda före 1970 (då vaccinet tydligen kom)
3) eller helt enkelt att vi vill att den sjukdom som vi skulle kunna utrota med vaccinets hjälp inte ska bryta ut på nytt
4) eller var vi faktiskt utsatta för en stor risk - vi som nu kan vara trygga i vår immunitet eftersom vi har haft sjukdomen.
5) att det finns många som tillhör riskgrupper när det gäller den supersmittsamma sjukdomen. Det inser jag när jag läser kommentarerna till mitt inlägg. Och förmodligen dog en del barn i mässling också i vårt land före vaccinstiden.

För att ännu tala barnsjukdomar så kan jag bara konstatera att jag (också i det fallet) var väldigt sen. Förutom mässlingen då. Vattkoppor hade jag en stekhet midsommar i studieåldern. Röda hund som vuxen. Då hade jag svårt att övertyga vården om att jag hade diagnosticerat rätt. "Ingen" i Vasa hade röda hund då. Men si, jag hade ju träffat mina små vänner i Pedersöre - små vänner som inte var sjuka ännu när jag var på besök.
Och för att ännu tala vaccin så är jag lika funderande varje gång det drar ihop sej till influensavaccinering. Har tagit sprutan två gånger - en gång när det bjöds ut via jobbet och den gång storsvininfluensan var på gång. Nu hör jagtydligen till riskgrupp som 65+ och får gratis vaccin. Men jag har inte tagit. Tänker att jag inte utsätter mej för smitta eftersom jag kan välja var jag rör mej. Och att jag skulle klara av en influensa. Dumt resonerat? Vet inte men som sagt ingen vaccin här i år heller.



torsdag 29 november 2018

Hemkär

Såg ett avsnitt av Närbild igår och blev förvånad över hur annorlunda ungdomarna resonerade än vad jag gjorde i deras ålder.
Det handlade om att hemstaden är för trång. Egentligen med avstamp i Jeppis och Lars Sunds "Natten är ännu ung".
Enligt intervjuerna ville de som var kvar bort. Abiturienterna i gymnasiet längtade till något nytt.
Själv hade jag inga sådana tankar. Det var nog ett nödvändigt ont att flytta efter studentexamen. Man måste ju ta sej till ett ställe där den önskade studieinriktningen fanns. Men jag brukar i vuxen ålder säja att jag troligen hade varit översättare idag om Vasa universitets tvåspråkiga utbildning (som nu är flyttad till Jyväskylä) skulle ha funnits när det var aktuellt. Och det inte bara för att jag skulle ha fått stanna i Vasa förstås - jag skulle ha gillat att vara översättare.
Man intervjuade också studerande i Åbo, min egen studiestad. Väldigt många hade inte en tanke att flytta tillbaka till sin hemort. De hade nog starka känslor för sin by/småstad - men nej, inte flytta tillbaka. Nu sades det inte vad de unga studerade. Kanske var det så att de skulle få svårt att hitta jobb på hemorten.
För mej var det helt självklart att jag skulle flytta tillbaka till Vasa. Jag visste att jag ville bli lärare och kunde räkna ut att det skulle finnas jobb nära Vasa. Vilket det också gjorde. Dessutom avslutade jag ju studierna med ett års auskultering i Vasa så jag kom in i nätverket på nytt. Jag gillade Åbo och studietiden, men det var nog inte hemstad , det var studiestad. Jag hade också ofta hemlängtan.
Nu var de intervjuade från mindre orter, men jag kan inte se att det skulle vara så stor skillnad mellan Vasa och Jeppis tex.
Helt klart skulle jag ha kunnat tänka mej att flytta om det skulle ha varit behov av det - partner från annan ort, nåt speciellt jobb. Men defaulten var Vasa.
Funderade efter programmet om det är jag som var annorlunda eller om tiderna är annorlunda.
Tänker jag på mina studiekamrater är väldigt många i Vasatrakten - en del efter några år i Sverige. Tänker jag på mina studentkamrater finns en majoritet inte i Vasatrakten. Spontant säjer jag att en större procent av mellanskolkamraterna finns i Vasa än av studentkamraterna (kanske utbildat sej i Vasa).
Läste just i dagen blad omen ny tvåspråkig studentförening som jobbar hårt för att få studerande från andra orter att bli kvar i Vasa efter avslutade studier. Det tycks vara så att de unga sticker efter avslutade studier - kanske tillbaka hem, kanske till nån större ort. Av nån anledning tror de att gratis preventivmedel för unga under 25 år skulle vara ett lockbete.
När det gäller finlandssvenskar vet vi att en stor del av de nyutexaminerade, speciellt österbottningar, idag sticker till Sverige. Inte nödvändigtvis för att det inte finns jobb hemma utan för att Sverige lockar.
Sådana tankar efter Närbild.



onsdag 28 november 2018

Med alla sinnen

Jag är ganska bra på att ta in dagen med alla sinnen. På morgonen. Att vara närvarande i det jag gör.
Njuter av sängvärmen, lyxen att läsa tidningen precis så länge jag vill, lyssnar till tystnaden ännu en stund. Njuter av sensationen av sval luft när jag sparkar undan täcket, sensationen att klä på sej mer morgonkläder, den mjuka fleece(tyvärr)morgonrocken smeker mej, doften i mitt hem när jag går från rum till rum. Den ännu friskare luften som slår emot mej när jag kollar vädret genom balkongfönstret. Idag extra bonus - en avtagande måne.
Jag ser mej omkring i mitt hem som är så vackert i mina ögon. Ett älskat hem.
Njuter av att känna att ryggen sträcks när jag stiger i pluppskorna, de sköna rutinerna och dofterna när jag tillreder maten. Mjuka sockorna på, mat med till dator och tv i vardagsrummet. Och sensationen av morgonmålet - havtornsbären, gröten, kalleskaviarsmörgåsen, kaffet och krusbärsmoset (nu talar vi vardagsmorronmål).
Ja så här skulle jag vilja hålla på hela dagen. Inte bena ut varje minut av mitt liv för er bloggläsare, nej, men medvetet för mej själv ta in varje moment av dagen. Det krävs att man inte har bråttom för att göra det. Övar varje dag men ofta tappar jag bort mej - åtminstone nån stund av dagen. Men kommer oftast igen.
En sån här medvetenhet kunde kanske också vara ett sätt att få dagen att gå långsammare, att suga på karamellen istället för att svälja den hel eller i bitar.
Förutom att jag tränar på det grubblar jag för ett ord för fenomenet. Det ska finnas.
Önskar alla en god medvetenhetsdag - känn av den med alla sinnen!


tisdag 27 november 2018

Språkproblem

Obs - detta är ett inlägg för nördar - språknördar denhär gången.
Det finns två ord/uttryck som jag har problem med.
Det ena - och det enklare  - är ett ord. Bakgård - takapiha. För mej är det stället på en höghusgård där soptunnor och annat fult förvaras. Nåt man gärna vill dölja. Men i verkligheten verkar det inte stämma. Kanske för att det inte finns såna ställen mer. Man har prydliga sophus i närheten av bilparkeringen.
Istället betyder bakgård (används kanske inte om höghus mera) trädgården som hör till ett egnahemshus - det som finns bakom huset - huset som ofta vetter mot gatan. Nån annan som har tankar om det? Skillnad mellan Finland och Sverige?  Tänker på takapiha.

Mitt andra problem är ett uttryck. Svårare att reda ut. Förstår egentligen inte varför jag störs av det. Det är uttrycket en dödlig brand/eldsvåda. Och ännu värre - det var den dödligaste branden (man menar förstås den brand som krävt de flesta dödsoffren).
Dödlig dos, dödligt gift ja - men varför inte dödlig brand? För att man inte kan mäta måttet på dödligheten förrän nån dött i branden? Att det inte finns ett absolut mått när branden startar?
Vet inte men det stör mej. Hade uttrycket i nån språkvårdargrupp på Fb och ingen förstod vad jag menade eller varför det är ett problem för mej.
Väntar egentligen inte att nån ska orka engagera sej i såna här problem. Nördgrejer som sagt.

Tycker egentligen att SO stöder mej


ba`kgård  substantiv ~en ~arbak|­gård·enkring­byggt om­råde på bak­sidan av hus ned­sätt.en mörk bakgårdfönstret vette mot en bakgårdäv. bildligtpå kulturens bakgårdarspec. om om­råde nära ngn stor­maktden ryske presidenten hade problem på sin egen bakgård


`dlig  adjektiv ~tdöd·lig1som leder till dödenSYN.letalen dödlig sjukdomen dödlig dos morfinsjukdomen fick en dödlig ut­gångäv. som rent förstärknings­orddödligt förälskad (adv.)dödlig (för ngn)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. döþeliker

onsdag 21 november 2018

Identifikation


"Från den 1 januari 2019 kan man identifiera sig i offentliga sektorns elektroniska tjänster med åtminstone följande metoder:
·         mobilcertifikat, som kan skaffas från alla stora teleoperatörer (Telia, Elisa, DNA)
·         elektroniskt personkort som beviljas av Polisen (dessutom krävs kortläsare och programvara för kortläsare)
·         Andelsbankens och Nordeas nätbankskoderBakgrunden är en ändring i lagstiftningen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (533/2016)."

Utdrag från Befolkningsregistret. 


Man undrar hur det kan vara så svårt att få till stånd ett nationellt identifieringssätt - 
som dessutom är gratis för folket.
För folket ska ju använda det här med elektronisk identifikation. Tex för att komma in på
Oma Kanta för att tex förnya recept eller läsa medicinska rapporter. Och på många många 
många andra ställen där man vill att vi ska gå in som medborgare. 

Ska folket byta till Andelbanken eller Nordea (i artikeln talas det dock om att förhandlingar 
med andra banker ännu pågår.

Och mobilcertifikat - då blandar vi in teleoperatörerna - av vilka endast Telia bjuder på gratis
identifikation (de andra har en månadsavgift på ett par euro typ). Alla över till Telia?
Borde förstås finnas en gratisvariant här - tillgänglig för alla.

Sen undrar jag ännu om det elektroniska identifiikationskort som det talas om - är det det 
vanliga id-kortet som utfärdas av polisen - eller är det nåt nytt. Hur som helst krävs det 
speciell läsare.

Hoppas på livlig diskussion.



Nya bud - alla banker duger för identifikationen. Åtm 2019-2020. 

https://vrk.fi/artikkeli/-/asset_publisher/pankkitunnuksilla-voi-jatkossakin-kayttaa-viranomaispalveluja-verkossa

söndag 18 november 2018

I bankvärlden

Jag bestämde mej för att undersöka bankernas eventuella demoprogram för nätbankssidan. Detta med tanke på mina datastödelever som jag tycker skulle vara betjänta av något de kan gå tillbaka till om de känner sej osäkra - och kanske tycker det är för spännande att gå in på eget konto med koder för att utforska nätbanken.
Var hos Kvevlax sparbank, Kyrönmaan osuuspankki, Aktia, Nordea, Handelsbanken, Andelsbanken och Ålandsbanken.
Summa summarum är att de enda som har något att nämna är Aktia och Andelsbanken. Aktia har Youtubeklipp som berättar om olika aktiviteter i nätbanken. Andelsbanken har en demo för den gamla op.fi-sidan och enligt vad jag fick veta jobbar de på en demo för den nya sidan - som vi får hoppas blir annat än en demo för internt bruk.
Jag kan ju inte låta bli att tycka att det är svagt. Lät bankerna förstå att de borde se till att jämna vägen så mycket som möjligt för datorovana personer för att dessa skulle våga använda nätbanken fullt ut. Och inte behöva anlita barn eller barnbarn till sånt (som man berättade om på ett ställe). En personal (som man säjer i Sverige) hade insett problemet och har tänkt viga sitt pensionärsliv till att lära folk använda nätbanken. Då nångång.
Alla banker bedyrade att de lär ut systemet individuellt - och man får komma flera gånger. Bra - men jag tror ändå att det skulle vara bra att hemma i lugn och ro kunna gå igenom det hela på nytt.
Ingen bank bedriver nån uppsökande verksamhet mera - tex via Arbis eller pensionärsföreningar. Andelbanken har däremot bjudit in till info om nätbanken. Hoppas de återkommer med det.
Passade också på att kolla upp mobilbanker och blev själv så aktiv att jag nu (igen) har tagit in Pivo och OP Mobil i mitt appsortiment. Den sistnämnda har faktiskt en demo men på min platta och min telefon lyckas jag inte logga in på den.
Annars var det riktigt trevligt att vandra runt och besöka de olika bankerna. I de mindre helt foktomt, självöppnande dörrar och personal som direkt tog sej an mej. På ett ställe hade jag tre personal (som man säjer i Sverige) omkring mej. Och man förstod mitt ärende. Hoppas man för budet vidare.
Det kan inte vara så svårt att göra ett bildpel som visar hur man använder näbanken! Bara litet skärmklipp och in i en power point och in på hemsidan. Typ.



onsdag 14 november 2018

Rösta!

Förhandsröstningen i församlingsvalet är slut och i min egen församling, Vasa svenska församling, har endast 4,8 procent röstat. Nu skulle det gälla att gå man ur huse för att rösta på söndag.
Kl 11-20 i Trefaldighetskyrkan.
Såg just ett inlägg på Yle där någon ansåg att hen inte kunde rösta för att hen inte är så aktiv och engagerad församlingsmedlem.
Glöm sådana funderingar. Alla församlingsmedlemmar kan och borde känna sej välkomna att rösta.
Jag tror att alla församlingsmedlemmar i något skede kommer i kontakt med församlingen trots att de inte är aktiva gudstjänstbesökare och jag tror också att kyrkans verksamhet skulle vara saknad om den inte skulle finnas.
Och nu tänker jag inte enbart på de centrala och traditionella sakerna som rör budskapet och mässorna utan på det som jag här kallar kringfunktionerna och som många församlingsmedlemmar tar del av. Och som skulle saknas om de inte fanns.
Ta tex förrättningarna - dop, vigsel och begravning. En stadga i livets alla skeden. Ta dagklubbar, ungdomsmusiken, körerna. Ta diakonin. Ta kyrkans utlandshjälp som både tar ställning till och hjälper i länder i kris.
Tillbaka till egen församling - sorgegrupper, samtalstjänst, sjukhusverksamhet, aktiviteter för de flesta målgrupper. Och i regel gratis eller till ett lågt pris för församlingsmedlemmarna.
Nu säjer jag inte att vår ekonomiskt trängda församling får mera pengar av att många röstar men att rösta betyder att visa ett engagemang som kanske drar med sej flera. Dessutom - vi som är uppställda i valet skulle känna ett stöd om många är med och röstar.
Och - det faktum att vi har varit tvungna att fatta svåra beslut pga ekonomin borde inte göra att röstarna rycker på axlarna och låter bli att engagera sej. Eller ännu värre - går ut ur kyrkan. Kom istället med och engagera er - kom med synpunkter till de förtroendevalda.
Kommande mandatperiod har många utmaningar att bjuda på - ekonomin, eventuell kommunsammanslagning med Korsholm för att nämna ett par.
Och så ska det väljas biskop i stiftet. En viktig person och ofta kyrkans ansikte utåt. Ofta när det händer nåt eller nån okonventionell åsikt har framförts sticks journalistkårens mikrofon framför munnen på biskopen - vad säjer kyrkan i frågan? Och då vill åtminstone jag att  det ska vara kloka saker som säjs. Jag har själv äran att få vara med och välja biskop.
Summa summarum hoppas jag att många, många går för att rösta på söndagen. Det kommer att hållas en tvåspråkig gudstjänst i Trefaldighetskyrkan klockan 10 och strax efter det börjar röstningen.




tisdag 13 november 2018

Fin fest

Jag är bjuden på en fin fest. Eller kanske man borde säja att jag var bjuden på en fin fest eftersom jag har tackat nej. Och nej tackade jag bla av den orsaken att tidpunkten inte var lämplig.
I samband med det här kom jag att filosofera över två saker.
1) Hur obildad jag är när det gäller fina fester.
    OSA - betyder det att man ska svara oberoende om man kommer eller inte?
    Klädsel - mörk kostym, förtjänsttecken. Vad betyder det för damers del?
    Tillställningen är en Avec-tillställning. Eftersom jag inte har nån partner - kan jag då ta med nån          annan? Nån karakamrat eller kanske rent av en väninna?
    Tack och lov att Google gav mej svar på det mesta. Det där med avec är fortfarande något oklart.
2) Hur gammaldags våra festkutymer är!
    Hur klädseln utgår från mannen - kostym, frack. Varför inte beskriva hela stassen - man och                kvinna - om det nu ska definieras.
    Och det här med avec - det är ju för katten konjaken till kaffet det! Ett otyg att använda det i såna
    här sammanhang. Och ännu värre - somman också har hört - med avec.

Nåja - det blev inte mina problem eftersom jag tackade nej - lydde den korrekta innebörden i OSA.
Hoppas de får en fin fest de som går.
Och förreten- jag skulle nog ha haft en lämplig stass i garderoben.





måndag 12 november 2018

Vägs ände

Jag bara gillar mitt körkort. Det ljusröda papperskort jag fick när jag 1974 blev bilförare med licens. Det underbart retuscherade (man kunder fotoshoppa redan då) svartvita foto av den snart 22-årig kvinna. En kvinna klädd i svart - pappa hade dött ett par månader tidigare. Se illustrationen till bloggen.
Jag läser på det att det ska förnyas 2022 - när jag fyller 70 år. Och så är det litet coolt/kult.
Det har nog signalerats ett tag att det egentligen är ogiltigt redan i vissa sammanhang men det har fungerat såå bra. Tex vid röstning - streckkod från Fpa-kortet (fotolöst) och bilden från körkortet. För si, nåt giltigt pass har jag inte heller.
Men nu ryter banken till. Har förstått att jag efter årsskiftet inte kommer att klara av att göra just nånting på banken om jag inte skaffar ett nytt leg.
Och då funderar jag vad jag ska skaffa - nytt körkort? Om det ska förnyas om litet mer än tre år? Men kanske den förnyelsen bara betyder ett läkarintyg. Eller ska jag skaffa ett officiellt id som polisen utfärdar och köra coolt ett tag till?
Oberoende så blir det att dra till en fotoateljé för att ta ett foto. Ett sånt där svartvitt utan leende och brillor. Minns hur B såg ut på ett sånt. Förrymd tukthusfånge. Urk.
Och det viktigaste - den dag när jag lämnar det ljusröda ska jag se till att jag får behålla det själv. Det är ju kult!




onsdag 7 november 2018

Läkartider hej, hej

Igår var jag och tog blodprov. Såg resultaten i Kanta ren på kvällen (ingen höjdare att läsa den).
Nåväl - på förmiddagen idag ringde jag för att få läkarringtid. Fick - om mer än en månad. Det känns långt när speciellt resultat garanterat indikerar att medicindosen borde ändras - bums.
Talade samtidigt om att jag borde få träffa en läkare irl för att diskutera eventuell hallux-operation. Inga tider till min läkare - borde ha kommit nya tider idag - hade inte kommit.
På väg förbi hvc vände jag in och kollade om de nya tiderna hade kommit. Kommit och gått. Inte en tid över huvud taget till min läkare.Man borde hänga på låset/luren kl 8 den dag de tiderna ges ut - men idag fanns de då alltså inte på förmiddagen trots att det var en sån dag. Och på eftermiddagen var de slut.
Den bussiga damen bakom disken sa att jag kan få tid till en annan läkare. Ok, det hade jag inte fattat. Men passar bra - det handlar ju om en remiss till vidare undersökning.
Fick en tid - den första vanliga tid som fanns på stället - till början av januari. Vanlig tid - akuttider skulle säkert ha funnits. Och det handlade inte omatt mitt ärende var Hallux valgus - det var huset första icke-akuttid.
Tycker det verkar vara ganska tight. Ringtid - över en månad - ingen tid till egen läkare - läkare över huvud taget - två månader. Har samma erfarenhet från tidigare försök.
Var förvånad då jag såg resultatet av en undersökning om de kommunala sjukvården i Vasa. Superbra betyg. Var förvånad - och är fortfarande förvånad.




söndag 4 november 2018

Allhelgonisering

Hade igår på allhelgonadagen ett starkt behov av att framföra budskap om stillhet och eftertanke inför dagen. Jag la upp fridfull bild och tänkvärd text på Fb.
För mej själv är det helt naturligt och viktigt att åtminstone i något skede av dagen - den som åtminstone tidigare också kallades De dödas dag - göra den till det jag uppfattar att den är. En dag när vi minns våra kära som gått bort.
Uttrycken kan naturligtvis variera. För mej har det blivit tradition att gå i kyrkan den dagen - naturligt också eftersom jag sjunger med i kören. Få uppleva stillheten och andakten och ljuständningen. Att senare tända ett eget minnesljus vid minnesstenen på någon gravplats (Sundom har varit aktuellt tidigare men nu blev det stenen vid kapellet i stan). Och efter det stilla musik i kapellet. Rundan avslutades igår med en vandring bland gravarna - i det underbara mörkret som lystes upp av ljusen. När vi kom till det ställe där man såg vattnet blänka i mörkret vad det bara så att man måste stanna och ta in stämningen. He va hilit skulle min vän L ha sagt.
Nu menar jag inte att det här är modellen för alla. Det finns många sätt att minnas. Kanske äta familjemiddag, hälsa på nån släkting, bjuda hem vänner, köra iväg kvällen före för att tända gravljus, tända ljus hemma - anything goes.
Jag skulle vilja slåss för min allhelgonadag som jag tror är viktig för oss alla - oberoende om vi grundar vårt liv på en kristen grund eller inte. Alla har nån släkting eller vän som har dött och som man vill minnas. Lämpligt med en dag när det får lyftas fram.
Det jag slåss mot är Halloween och numera också kommersialismen.
Tycker inte det är nåt fel på att Halloween-tjoa och .tjimma - men det mest livade firandet kunde väl parkeras helgen före Och det kommersiella - är det verkligen nödvändigt att butiken är öppen till kl 22 en helgdag som allhelgona?
Är jag blåögd? Och bakåtsträvande? Säkert - men det bjuder jag på! Tänker fortsätta med att allhelgonisera.


tisdag 30 oktober 2018

På seminarium

Man kan ju tycka att jag är galen som frivilligt bokar upp mej för ett heldagsseminarium. Ett väldigt teoretiskt sådant dessutom. Men temat - Ympäristö ja omavaraisuus (Miljö och självförsörjning) - intresserade. Här kan ni se programmet - tänker inte dess vidare tala om det.
Vill istället reflektera över några andra saker.
För det första - hur jag njöt att vara mitt i teorin igen! Lyssna på föreläsare som kunde sin sak - mest på finska men också på engelska och svenska.
För det andra - hur svårt jag har att åldersbestämma folk över gymnasieålder. Tyckte de flesta såg ut som studerande men det visade sej att de nog var jobbande personer till största delen. Tydligen är den ålderns människor konserverade. Undrar var det händer - det att ålder syns. Troligen var jag den äldsta på plats. Men inte den enda pensionären. Väldigt få jag kände.
För det tredje - hur jag igen upplevde mej främmande för minglande i samband med pauserna. Men när jag väl hittade nån att tala med fungerade det hur bra som helst.
För det fjärde - jag trodde jag var i trängselfinland! Både när jag körde genom stan i morgontrafiken och när jag köade och åt i studentmatsalen. Det kryllade av bilar på gatorna och av folk i matsalen. Och vilken god mat vi fick! Fräsch sallad och gott bröd och en underbar varmrätt. För det betalar en studerande litet på två euro. Otroligt. Vi som kom utifrån betalade sju och nånting.
Summa summarum är jag riktigt glad över att jag satte min tid på seminariet. Många inslag gav mej mycket. Och det att vara i den teoretiska miljön igen. Och - vilken lyx att kunna sätta en dag på nånting sånt här! Pensionärsförmån det med.
Plus att jag alltid blir så stolt över det som händer i Vasatrakten - ofta initierat av våra fina högskolor,
Säjer som jag brukar - mera studia generalia! Visa vad ni gör, bästa utbildningsenheter!
Sen måste jag ju nog erkänna att jag är ganska trött efter att ha lyssnat en hel dag.







måndag 29 oktober 2018

Än en gång

Nästan varje gång jag byter däck brukar det resultera i ett blogginlägg. Så också nu.
Idag var det internationella möten. I kafferummet blev jag först bekant med en man  från Tyskland - han talade svenska och finska med accent. Efter en stund kom en annan man in. Talade finska med accent. Det visade sej att han kom från Marocko.
Vi hade en så trevlig stund att vi inte noterade när våra bilar var klara.
Oc det var inget small talk vi höll på med utan viktiga seriösa saker.
Det var utbildning, politik, Finland-Tyskland-Marocko.
Tänk vad man kan få uppleva när man byter däck de luxe! Och gott kaffe de luxe på köpet. Jag hann inte ens plocka fram telefonen.
Och tänk vad man sparar i möda. Tycker inte ens det är dyrt med däckhotell. 25e två gånger per år (och sen kommer 40 e till för själva bytet).




lördag 27 oktober 2018

Tandläkare

Var hos tandläkaren förra veckan. Tandsten förstås men också en spricka som skulle lagas. Bedövningen var framtagen men den behövdes inte. Och - mitt under borrningen kom jag på mej själv med att jag höll på att somna! Sövande ljud av fläktar, borr. Inget gjorde ont. Och jag var alltså inte bedövad.
Jag - på väg attsomna i tandläkarstolen! Jag som under en stor del av mitt liv haft något som kunde kallas tandläkarskräck.
En skräck väcktes under folkskoltiden. Man fick en tandläkartid på så sätt att ens namn lästes upp i klassen - man gick ett par kvarter till finska folkskolan där tandvården höll till. Man väntade - man blev inkallad till tortyren. Minns inte att det skulle ha bedövats. Minns hur ont det gjorde. Och hur nonchalant jag blev behandlad. Tandläkaren och tandskötaren stod och diskuterade med varandra (troligen på finska) och ingen brydde sej om hur jag hade. En gång minns ja att jag sparkade med benen för att det gjorde så ont.
Efter det blev det väl bättre när man började gå till vanliga tandläkare. Men skräcken fanns där.
Sedan hade jag en lång tandläkarhöst under mitt sista studieår. Jag fick en brygga - en brygga som faktiskt håller ännu. Toppenarbete men oj så många besök!
Väl kommen tillbaka till Vasa råkade jag välja en tandläkare som tydligen hade mera patienter än tid. En timme typ i väntrummet och nästan så att man inte täcktes be om bedövning - det satt ju nya väntare utanför dörren. Skicklig var hen men det bara inte funkade. Minns att jag "gjorde slut" genom att skicka ett vykort.
Och med det kom jag in i en ny era av mina tandläkarkontakter. Kom till en som aldrig gjorde mej illa, alltid lyssnade på hur jag ville ha det. En bekant dessutom så det blev en hel del uppdateringar.
Så småningom gick hen i pension och jag bad om tips på ersättare.
Den jag fick är lika underbar. Lika lyhörd, lugn och trevlig.
Och det var där jag hade det så gott  att jag var på väg att somna. Heja för att hitta rätt i käftisdjungeln!
En annan sak som man kanske inte tänker på - tandtekniken är en gren som tydligen utvecklas enormt. Kan inte räkna de fantastiska konstruktioner som jag har upplevt under de senaste åren.
Och borrtekniken - snabbt snabbt och med en vibrationshastighet som gör att det inte blir resonans i hålorna i huvudet. Det är annat det än den fottrampade borr som väninnans mamma hade använt när hon började sin karriär.
Och till alla med tandläkarskräck - sök tills ni hittar en som behandlar er på rätt sätt. Man ska inte behöva ha obehag.




måndag 22 oktober 2018

Skor - aj aj!

Skor har varit min glädje och lust. Nyköpta skor står på parad på orgelpallen ett tag för att bli beundrade.
Nu är skoköp tyvärr förenat med olust. Pga besvärliga fötter - eller egentligen besvärlig vänsterfot.
Det som spökar är Hallux valgus. Hittills har det betecknats som "lievä". Men jag undrar hur det är nu. Hade under sommaren också ont  i trampdynan. Och för ett tag senbörjade pektån bli sned och uppvisa hammartådrag.
Det här betyder att också gamla skor har börjar skava. Och att köpa nya blir ju pest. För det att prova i butik och att vandra ett par timmar är ju två vitt skilda saker.
Har köpt två par i höst och det är nog litet spännande. Var just ute med nya sportskorna och hade polstrat med silikonkuddar under trampdynorna. Jätteskönt. Igår gick jag två timmar med dem och de kändes hårda. Då hade jag bara liktornsplåster.
Ja alltså - silikonkuddar, tåspridare, liktornsplåster. Så är mitt liv. Tantvarning? Nå åtminstone igår när jag måste klä av mej strumpan och rätta till liktornsplåstret som var på vandring upp mot knäet.
Börjar nog bli dags att tänka på operation. Undrar hur lång konvalescenstiden är. Undrar vilken tid på året som är bäst. Inte så enkelt att gå ut med paketerad fot på vintern. Inte så lätt att jordbruka med nyopererad fot. Nå kanske medikusarna vet vad som är bäst.
Fötter är så viktiga! Och jag som dessutom har promenader av olika slag som favoritmotionsform.

De nya

fredag 19 oktober 2018

Spontanljud

Märkte plötsligt när jag for runt med dammsugaren att jag gick och nynnande på en sång. Det är indikatorn på att jag mår bra och har ro.
En mig närstående frågade - Har du märkt att jag har börjat sjunga igen? Det var när en pärs var över och en oro var borta.
En spontansång i trappan i församlingshuset i väntan på att få komma in i möteslokalen ledde till en visselkonsert tillsammas med en rådskollega. Det var bra akustik i trapphuset.
Undrar varför man har lärt mej att det inte är stil att vissla inomhus.
Har också upplevt en som hade nynnandet, spontanljudet som en trygghetsmur. Kom in i ett rum där det fanns folk och började spontant nynna - "kom inte för nära" läste jag in i det.
Hur är det med dej- presterar du spontanljud? Visslar du inomhus?
Vad nynnades då i takt med dammsugarljudet? Jo Bridge over troubled water. Vet inte varifrån den kom.



tisdag 16 oktober 2018

Koldioxidavtryck

Jag föreställer mej att jag lever rätt så miljövänligt. Men så mötte jag testet från Sitra. Testet som mäter mitt koldioxidavtryck. Testet om gav till resultat att mitt koldioxidavtryck är betydligt större än genomsnittet för dem som varit inne och gjorttestet.
Speciellt mycket avvek det på boende och shopping.
Är det nu så förfärligt oekologiskt att bo ensam på 64 kvadrat i ett fjärrvärmeuppvärmt hus? Undrar om shoppinges höga värden kom av att jag fyndar på loppis. JJag kan ju ine säja att jag inte gillar att shoppa eftersom jag gillar. Fast resultatet av mitt shoppande blir ofta noll. Eller som i lördags - ett paket liktornsplåster (hmm, undrar vad det säjer om mej).
Nå nu kom jag bort från ämnet.
Seriöst - jag är förvånad över hur oekologiskt jag lever - och vet  egentligen inte hur jag ska bättra mej.
Testa gärna själv här.
Och här i bild mitt skruttig resultat



#min kyrka #min programförklaring

Jag märker att jag i mitt tidigare inlägg inte skrev så mycket om vad jag vill göra för och i #min kyrka.
Det var väl så här att jag efter att ha fyllt i valkompassen tyckte att jag har sagt allt.
Jag har själv upplevt en stark gemenskap inom församlingen. Den skulle jag önska att flera skulle få ta del av. Och det är ju ett faktum att kyrkan och församlingen har mycket att bjuda - från vaggan till graven. Dels i form av specifika grupper och dels förstås i form av gudstjänster och högmässor och annat som bjuds för hela församlingen. Musiken inte att förglömma.
Jag går inte så ofta i högmässan men jag upplever att när jag väl går ger det mej mycket.
Så - mera medlemmar till församlingen - mera aktivitet hos medlemmarna.
Kyrkans samhällsengagemang - det är nåt jag hejar på. Jag upplever att man lyssnar när kyrkan ryter till. Kyrkan ryter på ett så mjukt sätt. Får folks fokus på orättvisor i samband med Gemensamt ansvar-insamlingen, ringer i klockor när det behövs. Sånt hejar jag på.
Kyrkan borde med det snaraste börja viga samkönade par till äktenskap. Det är en sak där jag har väldigt litet att säja till om men där jag ändå vill föra fram min åsikt. Kyrkan borde vara stolt över att människor vill viga sej över huvud taget - i tider när samboende är så vanligt.
En sak som jag vill vara med om att jobba kring riktigt på gräsrotsnivå - det är ekotänket i kyrkan. Skulle gärna se att min församling skulle bli en grönflaggad sådan. Eller vad det nu heter i kyrksammanhang. Där har jag något ogjort.
Min församling är en del av en samfällighet - finskt och svenskt ska samsas om både pengar och utrymmen. Där skulle jag önska mer personlig kontakt över språkgränserna. Tex så att de nya församlingsrådsmedlemmarna skulle ha en gemensam träff. Vi är ju de enda organen som är enspråkiga.
I övrigt hoppas jag att vi ska klara av att se till att personalen har drägliga arbetsförhållanden trots att det kniper ekonomiskt.
Finns en hel del att göra och jag vill gärna vara med i görandet.




måndag 15 oktober 2018

Mest hela tiden

Har denna höst (och halva sommaren) upplevt att det är något som måste bokas och fixas. Sånt där som inte är trevligt, som tar tid, som väcker oro och framför allt - där en tid måste slås fast.
Det började med bilen - som nu inte är otrevligt för nåt annat än för plånboken.
Sen kom skräckisen - mammografi. Väntan på besked - som var positivt. Pust.
Och så var det dags för tandläkaren - som numera inte heller är så besvärligt. Kostar förstås en hel del.
Och följande skräckis - gynekologen. Tid idag och kom ut med bra besked. Inget syntes. Och där gäller  det ju faktiskt en undersökning som kan resultera i vad som helst. En äggstockstumör ger inga signaler. Så man vet inte när man går på undersökningen om man kommer ut sjuk. Men nu var det alltså positivt besked jag fick.
Ännu återstår tandläkare - jatko-osa. Och optiker. Och säkert nåt annat.
Människan får inte vara ifred.
I min lycka över mina resultat kan jag inte låta bli att tänka på dem som stup i kvarten måste gå på kontroller för att se hur en diagnosticerad sjukdom - ofta cancer - har utvecklats. Som går för att höra om det suspekta fyndet var något farligt. Undersökningar, väntan på provresultat. Går det att bota det som upptäcks. Vånda och väntan. Lilla stackars människa!


söndag 14 oktober 2018

Uppställd

Som det kanske har framgått tidigare är jag uppställd i församlingsvalet. Gör ett försök att komma in i församlingsrådet. Har ju redan suttit en period och tycker att det gav mersmak.
Devisen den här gången är #min kyrka och vår enda lista heter Vår kyrka - min kyrka.
Jag har upplevt att det har varit högt till tak i vårt råd under den period jag har varit med. Rum för både liberala och mer konservativa medlemmar. Fast i verkligheten handlar det nog inte om det. När vi ska fatta våra beslut är det nog vår samlade klokskap som ska lyftas upp på bordet. Och ett beslut fattas. Inte alltid i enlighet med det man själv hade tyckt.
Jag har också suttit med i diakonikommittén och nu på slutet i distriktsrådet för Centrumförsamlingen.
Jag har stuckit ut hakan ibland - tex när det gällde sättet att välja kyrkoherde. Där fick jag en del smällar och det är så hälsosamt. Min åsikt var inte den vinnande här. Diskussionen var givande och öppen så det var lätt att acceptera faktum.
Jag har varit med och bestämt om svåra saker - det var inte trevligt att bestämma att församlingen inte prenumererar på Kyrkpressen åt sina medlemmar. Ett beslut som faktiskt betyder mer än att församlingsmedlemmarna blir tvungna att betala om de vill ha sin tidning.
Jag har varit med och stått på barrikaderna för vår fina och populära Dragnäsbäcks kyrka - en kamp som vi förlorade.
Jag är medlem och beslutsfattare i en församling som har stora sparkrav på sej
Kommunsammanslagning mellan Vasa och Korsholm? Vad händer med församlingarna? Stora saker på gång.
Man skulle tro att det skulle kännas skönt att sparka av sej mötesskorna och lämna det som verkar så trassligt. Men nej - det vill jag inte. Jag tror på vår kyrka - den har så mycket att ge och betyder så mycket för så många, också för mej.
Jag vill vara med och dra mitt strå till stacken i diskussionerna. Trots att jag ännu många gånger känner mej som en nybörjare. Och kommer med naiva åsikter. Men det är tillåtet.
Och - gott folk - gå och rösta! Det är viktigt att ni på det sättet får er er röst hörd. Rösta på den som ni upplever kan föra er talan.
En valtidning kommer att komma ut, här samlad info om valet, här en länk till församlingens valkompass.
Ta del och gå och rösta. Och, vill du rösta på mej  - skriv 27 (intressant nog samma kandidatnummer som förra gången).




fredag 12 oktober 2018

Kaksi vanhaa

Trots att det är nästan sommarvarmt är det höst.
Balkongen är invintrad.
Disiga sköna grådaskmorgnar.
Det är dags för Dikten.
                                                                   




Syksy
Kaksi vanhaa, vanhaa varista  
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.
”Kurkikin jo lähti”, veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
”niin maar; lähti”, sanoo takaisin.
Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.
Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.
Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
”Täytyy tästä…”, toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
”Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata.”
-L.  Pohjanpää –