Att kunna äta

Eller snarare att inte kunna. Fick en liten aning om hur det känns för dem som av olika orsaker inte kan äta. Man mår illa för varje tugga, varje gång man sväljer gör ont, man glömmer att äta för man känner ingen hunger. Och man vet med förnuftet att man bör få i sej mat.
Tänker också på åldringar med dåliga tänder och dito munhygien. Kanske på grund av att det är så dyrt att anlita tandläkare. Tänderna behövs för att ätandet ska fungera optimalt.

Jag säjer en aning. Och det har att göra med att min tunga har skavsår av närkontakt med en vass tand (lagningen lossnade igår). Tungan har farit så illa att den inte fungerar. Det betyder att varje tugga smärtar. Aning därför att det förhoppningsvis är övergående. Fick tandläkartid till onsdag - ny tandläkare. Den gamla pensionerade sej.

Tillfällig hjälp av ett tuggummi som bäddar in det vassa - tips av en vän. Perfekt när man inte behöver äta - och i någon mån tala.

Nu har jag långsamt och mödosamt kämpat mej igenom en liten portion varm mat - och mellanmålssuget senare kommer nog att vara dämpat. Det handlar egentligen inte så mycket om konsistensen utan om sväljförmågan. Tänk vad tungan är viktig!

För mej finns det att ta av och det är övergående. Sympatierna är hos dem för vilka det här är ett långvarigt problem.