fredag 27 oktober 2017

Om sporter

Jag är själv nästan kemiskt fri från sportintresse (undantag: herrhockey på VM-nivå) men försår mycket väl att sport är viktigt både för utövarna och soffidrottarna.
Tex förstår jag det att man tävlar med sej själv för att prestera mera, gemenskapen, segervittringen, ett sunt liv och mycket därtill.
Det finns sporter som jag personligen tycker är otroligt onödiga men när jag har hört utövarna inser jag att de betyder andra saker för dem än för mej som ser resultatet - bra saker.
Ändå finns det en sport som jag inte över huvud taget förstår. Nästan så jag skulle vara benägen att påstå att den skulle förbjudas. Kom att tänka på det när den förekom i inledningen på en deckare jag nyss såg.
Jag talar om boxning. Jag kan förstå att rörelserna är bra - mina axlar skulle tacka mej om jag skulle utföra boxningsrörelser. Men använd upphängda boxningssäckar då (eller vad de nu heter) och låt bli att slå på någon som är av kött och blod! Jag undrar hur man är funtad när man kan tänka sej att hantera en annan levande varelse på det sätt som en boxare gör. Att med sina händer slå på en levande kropp. Nej, det går inte in i mitt huvud! Och på tal om huvud - vilka skador ställer boxningen inte till. Nej - förstår inte. Undrar förresten - är sporten så inne nu just? Eller är det bara så att jag inte märker matcher eftersom jag väljer bort. Men inte hör man ju om nån Cassius Clay eller Floyd eller Ingo mera. Eller?
För övrigt anser jag också att tjurfäktning bör förbjudas.


tisdag 24 oktober 2017

#metoo

Kampanjen som rör upp och berör. Kampanjen som startade i USA och har spritt sej som en löpeld över världen. Som har rent konkret lett till att personer har avstängts/valt att säja upp sej från sitt jobb. Kampanjen som tom har fått igång finländska politiker.
Men framför allt - kampanjen som rör oss vanliga människor på gräsrotsnivå. Som förhoppningsvis får oss att tala. I familjer, i föreningar. Och som får utsatta att våga uttala sej, att våga tänka på det som förträngts. Som förhoppningsvis får utövarna att tänka till och inse att det faktiskt är allvarligt att kränka en människa. Och det är upp till den kränkta att avgöra allvaret i det hela. Respekt för människan.
Jag har ännu inte lagt upp min #metoo fast jag skulle kunna. Kommer ihåg tre incidenter från min ungdom. Men jag har inte drabbats i vuxen ålder och inte av nån jag har varit beroende av - vilket tycks vara väldigt vanligt. En chef, en som ska avgöra om man får ett jobb eller inte.
Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg med många fler tankar om kampanjen men insåg imorse att det behöver jag inte göra. Trots att jag upprördes av inlägg som inte verkade tro att berättelserna är sanna.
Jag läste Ann-Mari Audas-Willmans blogginlägg och kunde bara säja ja - trots att det ju inte är mitt liv hon beskrev. Hon uttrycker sej dessutom så väl och nyanserat. Så därför frågade jag henne om jag får dela. Svaret blev ja och därför - Amis blogginlägg i mitt blogginlägg. Tack.


söndag 22 oktober 2017

Jul året om

Jag tycks vara väldigt lättpåverkad när det gäller vad jag väger. Kan variera med upp till 1 kg från dag till dag - beroende på vad jag äter.
Men det som har hänt i år är att de kilon som fastnade vid förra julens dopparedagar tycks hänga med fortfarande. Inte lyckats komma ner mot det jag förr räknade som idealet. Jul hela året alltså.
I verkligheten har jag tänkt så här - det är bra att ha kilon när man blir äldre. Och dessutom lärde jag mej när B var sjuk hur det kan gå. Då försvann kilona hur jag än åt. Som om kroppen i sin stress inte skulle ha kunnat ta upp föda.
Så jag är riktigt nöjd och låter vågen visa julkilon. För jag är inte fet. Har bara fler kilon än jag brukade.
Dessutom tycker jag mej ha sett nånting jag egentligen aldrig har sett på min kropp. Inte ens i ungdomsåren när jag nästan var mager. Jag har sett en aning av en midja!
Var så nöjd när jag mätte med måttband - men det visade sej att jag kom ihåg fel. I verkligheten är jag ganska nära måttet för sjuklig bukfetma. Låter inte bra. Och jag som trodde att mina promenader har gett mej midjan. Får väl tro att det är på väg. Snart. Och gilla julkilona. Det är säkert muskelmassa.






onsdag 18 oktober 2017

Om Merete och livet och åldrandet

Föreläsning på Academill.
Merete Mazzarella som i huvudsak talade kring sin nyaste bok "Om livets mening". Och hon gjorde det så bra! Kort och med just precis de rätta orden. Om meningen i livet och inte meningen med livet. Bara några nyckelord - slump och val, värlsbildskris, liv som vi inte förstår - bufflarna försvann, medkänsla, engagemang, arbeta - skapa  eller ännu hellre verka (verkar gör vi ännu efter vår död).
Hon hade ett så trevligt sätt att berätta och finnas på scenen att det blev ganska stor förändring när den andra delen av "föreläsningen" tog vid. Sakligt och bra reddes begreppen ut av kloka kvinnor som på något sätt finns med i det system som vård i hemmet - hemvård - står för. Begrepp som jag tycker kunde redas ut också i Vbl - en serie artiklar som behandlar det fina som byggts upp i vår stad - vad man kan få, var man kan få, problem och försök att reda ut dem. Att lägga grunden till ett förtroende för vården bland vårdtagare och ge både statushöjning och råg i ryggen åt dem som jobbar inom vården. Förebyggande och positivt istället för brandsläckning när något akut har inträffat.
Alltnog - det var en bra kväll på Academill  - igen. Undrar vad vi ska få fira efter det här. Det började med Vbl-jubileum och nu har det varit Finland 100 år. Det borde hittas nåt nytt nu för sånt här vill vi ha. Föreläsningar live i stora salen. Massor med folk.
Fick en underbar vandring längs en nästan nattmörk och tyst Strandgata. Gatubelysningen under construction.
Gick och tänkte hur fint det skulle vara att komma hem till eller tillsammans med en som man kunde räta ut tankarna med. Ta upp de trådar som blev hängande under kvällen/berätta om det man varit med om. Men sån är ju inte situationen så bara att gilla läget. Men man kan känna saknad såna här gånger. Skulle ge ett sånt mervärde.
Till sist - note to self: reflexer på alla ytterkläder. Det är mörkt nu. Också där gatbelysningen fungerar.
Note two: kolla om MM-boken finns i e-biblioteket. Och i så fall - låna.


måndag 16 oktober 2017

Nåltovning - not

Skrev i ett tidigare inlägg om hur det är att vara novis i miniatyrkursen. Läste ni mellan raderna noterade ni säkert att jag är sämst i klassen
Det framkom med all önskvärd tydlighet ikväll när små nallar skulle tovas. Med tovningsnålar. Hade lyckats få handarbetsaffären att sälja en ur setet med 8 nålar. Efter ett tag hade jag en halv nål. Men det gick att fortsätta. Förklädet som brukar skydda kläderna från lim och färg fick nu skydda från blod. Fingrarna blev perforerade. Rena slakten.
Nåväl - lyckades väl på nåt sätt få bålen och huvudet att ta form. Men armar och ben. Icke sa nicke. Kämpade hårt och såg de andra forma de mest läckra små skapelser. Hade ren i ett tidigt skede föreslagit tvåltovning men fick inget gehör.
Till slut gav jag upp och gick till kranen och blötte ner och tvålade in. Och si - det var min melodi. De tjusigaste arm- och benkorvar tillverkades. Tyvärr litet ljusare än resten - ullen var tydligen otvättad från början. Och nu - nu har jag ångan uppe -nu ska det bli tvåltovade nallar - ännu mindre än prototypen. För det tycks handla om prototyp varje kurskväll - det snygga gör jag sen hemma. Slutet gott - allting gott. Skrivet med sönderpickade fingrar.



söndag 15 oktober 2017

Saknar snuttstädandet

Då jag jobbade och hade kläm på dagens tider på ett annat sätt än nu lyckades jag med något väldigt bra. Programmerade in typ 20 minuters snuttstädning varje morgon. Mellan gröten och kaffetillnyheterna. Oj vad det var bra. Tog nån låda då och nån hyllmeter då. Systematiskt framåt genom lägenheten. Hade koll på ägodelarna och ibland städade jag tom bort nånting.
Nu som pensionär finns inga såna här tider. Det liksom flyter mera. Saknar snuttarna.
Tror inte jag får dem tillbaka men en annan sak ska jag testa.
Gör nåt extra för hemmet varje dag. Kan vara att tvätta ett fönster. Kan vara att sanera en garderob. Kan vara att få ett halvfärdigt handarbete klart. Känns så Fengshuigt att få nåt i ordning. Sånt som leder till att saker försvinner från hemmet bör prioriteras.
Idag har jag gjort flera projekt för hemmet. Fixat tallris till balkongen. Sytt om min snabbköpsparka. Bytte konstkinnet mot ett äkta från en gammal jacka (förlåt) och parkan steg i graderna.
Kanske jag ännu skulle tömma nån bokhylldel för att få in nya fina plastlådor (godislådor från Halpahalli) som ska innehålla en del dockskåpspysselmaterial. Finns projekt huru mycket som helst i ett hem. Räcker åtminstone till ett projekt varje dag resten av mitt liv.


onsdag 11 oktober 2017

Jag längtar parken

Varje gång jag kör förbi "min" morronpromenadpark känner jag ett glädjepirr. Längtar till nästa gång då jag ska få gå där.
Igårkväll då jag körde förbi var det beckmörkt. Också till mörkret längtar jag. Det händer faktiskt på vintern att jag går ut på kvällspromenad för att få uppleva parken i mörker. Det finns inte så många mörka ställen i en stad.
Men regeln är ju nog att jag går där i dagsljus eller gryning. Att komma från asfalten till de mjuka grusgångarna, in i parkrummet där trafikbruset är litet dämpat. Och där det doftar. Litet olika beroende på årstid. Marken, träden, rosorna, äpplena. Och där fåglarna håller konsert -åtminstone på våren är det en kakofoni. Där ögat får vila. Natur mitt i stan. Ofta kommer kameran fram just där. Att gå över stora gräsplaner - mjukt för vandrarfoten.
Idag reagerade jag på fin fuktig lukt (och noterar att det ifjol den här dagen var frost), äppeldoft och de gula lärkträden.
Ett tag ännu får jag styrka mej med falläpplen vid granlabyrinten. Ah, längtar redan till följande tur!

Ja, det är en spindel

tisdag 10 oktober 2017

Borta i Kina

Såg ett inslag från Kina på tv. Kanske i nån nyhetsutsändning. Kan inte få det ur min hjärna.
Det handlade om den nya tvåbarnspolitiken. Som inte lett till den babyboom man hade förväntat sej.
Men som i alla fall har lett till att det behövs barnskötare. Och tydligen babyskötare. Föräldrarna vill/kan tydligen inte vara hemma med sina små. Vill inte låta (gammalmodiga?) föräldrar sköta dem.
Resultatet är en massiv skolning av unga kvinnor som ska bli barnskötare i hemmen.
En ung kvinna berättade att hon går skolningen för att få anställning i nån rikemansfamilj där hon förtjänar dubbelt upp jämfört med om hon sköter barn i nån grannfamilj. Hon ska alltså bo långt borta från sin hemby där hennes föräldrar tar hand om hennes egen bebis. Och dit hon skickar sina lönepengar. Målet är att hon ska spara så mycket att hon kan starta ett företag och ta hand om sitt lilla barn själv. Det kändes på nåt sätt så tragiskt. Var är föräldraledigheten, var är dagisarna/den ordnade vården och framför allt - var är kunskapen?
Blir det så här när samhället tar över och blandar sej alltför mycket i hur familjer ska ha det? Utan att ställa upp på det som blir resultatet.




söndag 8 oktober 2017

Bändet

Åkte Vasabåt igår. Både fram och tillbaka. Utannonserats levande musik i baren.
Vi satt ett gäng och diskuterade i den lugna baren och så kom bändet.
Och spelade så högljutt och i mina öron så hemsk musik att vi inte ville sitta kvar. Trots att vi satt så långt borta från scenen som det var möjligt.
Har tänkt en del tankar om professionalitet efter det. Om man blir anställd som orkester på ett ställe måste man ju anpassa sej litet till dem som lyssnar. Om tanken är att man ska spela dansmusik så ska man väl ha en repertoar som man förmodar tilltalar den ålderskategori/det sällskap som är närvarande. Nu var det hög medelålder - ingen dansade.
Om man inte har som uppgift att spela dansmusik ska man väl jamma nåt diskret som inte överröstar varje försök till samtal.
Skulle gärna veta vad de här gossarna och rederiet avtalat om.
Helt klart diss från min sida. I ärlighetens namn må jag ju säja att jag inte satt kvar så väldigt länge men tortyr var det. För mej.


torsdag 5 oktober 2017

Vilken kväll!

Jag är helt tagen av kvällens frivilligjobb. Var tillsammas med några andra inbjuden till Arbis. Där man har kurser i svenska för nyfinländare och andra som behöver svenska. Vi inbjudna skulle vara "vanliga finländare som talar svenska".  En övning inför de studerandes intervjuer som ska ske på lördag - Svenska på stan. Frågor fanns och de skulle tränas på oss. Tre olika grupper, tre olika nivåer. En halvtimme per grupp. Och wow, vilka människor! Vilken iver att lära sej. Vilken frimodighet. Och vilken härlig blandning av nationaliteter och språk. Imponerande hur många språk som talas i vår stad (de här var ju förstås bara ett exempel).
Också intressant att se hur personligheten påverkar språket. Endel verkade ju klara sej med tio ord. Också i den grupp som har studerat svenska ett par månader gick det att få en diskussion till stånd. Med tillräckligt enkla ord. Och i den sista gruppen - den längst hunna - blev det inte så väldigt många frågor från frågepappret som behandlades. Det blev en så naturlig diskussion. Och de var så genuint intresserade av vad jag gjorde och av vem jag var.
De själva var i väldigt olika skeden av livet - en veterinär, två doktorander, yrkesstuderande, såna med yrkesexamen som ska förkovra sej i språket och tydligen fånga upp yrket hos oss via praktik, nån inom hemservicen, ingenjörer och blvande ingenjörer, nån var så ny att hen bara satsade på att lära sej språken - några kategorier som råkade finnas i mina grupper. Och många hade redan lärt sej finska på kort tid.
En del vaer i Finland för att studera och sen så småningom på väg tillbaka till sina hemländer men de flesta hade nog kommit för att stänna - så uppfattade jag det.
Troligen var det samma sorts kurser de gick - de asylsökande som jag träffade den där hösten när vi samlade in och sorterade kläder. Jag minns bara hur man tyckte att de hade en oändligt lång väg att gå innan de skulle klara sej att förstå och kommunicera på svenska. Ikväll fick jag bevis på att vägen nog inte är oändligt lång. De "nyaste" hade studerat svenska sem början av september.
Vilket fantastiskt sätt för de studerande att förutom att lära sej språket också lära känna både vår kultur och varandras. Och hur de lär känna varann när de tillsammans stretar på för att hitta ord.
Skulle gärna ha fortsatt att umgås och byta erfarenheter. Hoppas jag blir inbjuden flera gånger.
Den som kunde mest svenska torde nog ha varit 4-åringen som var på plats med sin mamma. Hon lär sej i dagis hon.



onsdag 4 oktober 2017

Rosa bandet

Jag har min Fb-profilbild prydd med ett rosa band. Jag kommer att köpa ett rosa band när jag ser det.
En vän frågade om jag vet hur mycket av intäkterna för Rosa bandet-kampanjen i verkligheten går till det som är meningen - bröstcancerforskning och stöd för insjuknade.
Lyckas inte hitta nåt kring just det lilla bandet men det jag hittar är andra produkter som är med med en viss procent av priset. Och ja, visst kan man fråga sej om det mycket är ett reklamjippo.
I alla fall blev jag av frågan tvungen att fråga mej själv varför jag är med - jag som brukar vara så kritisk till alla jippon.
Det finns riktigt bra orsaker för mej att vara med.
Med att låta det lilla rosa bandet synas upplever jag att jag visar en solidaritet med dem som är drabbade.
Men jag lyfter också upp mina egna  demoner och min egen skräck på bordet. Jag vågar nämna dej vid ditt rätta namn, cancerspöke.
Vi är många som står tillsammans sida vid sida med små rosa band - kvinnor som inte ännu har fått nån diagnos, kvinnor som är mitt i sjukdomen och kvnnor som försöker hitta livet på nytt efter behandlingarna. Vi är starka kvinnor. Fuck cancer!
Och ni män - välkomna med i ledet. Ni berörs också. Indirekt.


tisdag 3 oktober 2017

Nåt nytt

Hörde härom veckan i fråga Lund en förklaring till varför vi upplever att tiden går snabbare ju äldre vi blir. Det lär handla om det faktum att vi redan har upplevt det mesta och att händelserna inte mera sätter så djupa spår. Så för att "stanna" tiden ska vi göra nåt nytt. Det kommer då att prioriteras i hjärnan och vi upplever att tiden går långsammare. Värt att testa.
Och det gör jag nog egentligen nu med min miniatyrtillverkningskurs. Har ju nog dockskåpspysslat förr men att nu gå på kurs och göra mer hantverksmässigt mer krävande saker är nåt annat. Men det som känns så intressant är att vara novis. De andra har pysslat länge och de är sååå skickliga. Och vet direkt vad det behövs för material. En ann kommer fullastad med 7 sorters garn när det säjs att vi ska ta med garn. Och väljer fel - som jag gjorde igår när vi skulle göra en termos. Alldeles för tjockt garn.  Som dessutom gick av så det blev att skarva. Blev nog inte bra. Men - jag har konstaterat att det jag gör på kurskvällen blir en prototyp. Sen utvecklar jag tekniken hemma och gör nåt bättre. Kom hem med huvudet fullt av idéer. Inte bara rörande termostillverkningsteknik utan också annat.
Men ännu till novisskapet. Jag är ganska fingerfärdig och brukar snabbt svänga till hanarbetssaker. Har tålamod men vill se resultat. Här får jag vara i en annan position - är inte så fingerfärdig när det gäller sånt här. Eller är nog bara jag hittar rätt teknik. På kurstillfället får jag bara beundra de andras verk. Hälsosamt. Sen är jag nog ganska hastig - vill ha en pryl klar så jag kan tänka på helheten hemma.
Märker att den lilla ingenjören i mej vaknar och jag vill utveckla tekniken. Och här får jag leva ut det som gör att tiden går långsamt. Sitter vid skrivbordet och pysslar. Och måste vänta. Ofta är nåt nymålat . Eller ska målas ett varv till. Det kan inte påskyndas. Härlig hobby.
Nu har jag inte tid att skriva mer -ska slakta en kulspetspenna och tillverka en ny termos. Är så morsk i alla fall att jag visar upp prototypen.Den har ju  alla fall vacker färg.




söndag 1 oktober 2017

Tack för en vanlig dag

Jag tycker jag just nu träffar på sörjande vart jag än vänder mig. Människor som har förlorat nån viktig person. Och ofta i cancer verkar det.
Jag hör om bekanta och deras bekanta som har fått en cancerdiagnos och dör efter några veckor, nån månad.
Fuck cancer!
När kommer min tur? Frågan är fel ställd - speciellt om det skulle vara så att det kommer att vara mitt öde att få en allvarlig diagnos.
Istället vill jag vända på steken. Inte till något Carpediem-tjofaderittan utan bara till ett ödmjukt tack för att det känns som vanligt på morgonen då jag vaknar.
Tack för att jag ännu har ett liv som består av vanliga dagar - glädje, sorg, oro, småkrämpor, förväntningar. De där dagarna som så ofta seglar förbi - snabbare ju äldre vi blir.
Kanske ett morgontack gör att vi får på en liten tankebroms. Ännu en vanlig dag. Tack.
Och många med  cancerdiagnos blir friska idag. Glöm inte Rosa bandet.
Nu har jag i många blogginlägg skrivit om ålderdom och död - men det är faktiskt inte så att jag på något sätt är i dystra tankar. Kanske tvärtom. Men det är bra att räta ut tankekrokarna.
Och kanske litet av Astrid Lindgrens samtalsinledning - Döden, döden.