Men jag måste ju nog erkänna att det är något visst att en solig majmorgon som denna gå ut och hänga tvätt. Och att kunna göra det iklädd morgonrock (note to self när flyttfunderingarna kommer).
Och att samma majmorgon få gå på promenad och ta den klassiska rutten och se vårens framfart under den vecka som blev utan promenaddagar av olika orsaker. Det som inte var till glädje var en skadad mås som låg på gatan på min väg. Och inte heller var min feghet till glädje. Men jag förmår mej inte att ta livet av den fast jag vet att jag borde. Finns i mina tankar som ett gnagande sandkorn. Hjältar efterlyses - jag visar vägen.
Ytterligare samma majmorgon var jag till hittegodsavdelningen på polisstationen med en smarttelefon som upphittats på vår gård. Kom in genom dörren för utlänningsärenden och såg mängderna med människor som väntade där. Säkert många med bultande hjärta - av hopp och ångest. Och jag fick bara svänga mej in via en disk och ett småmysigt samtal med personalen och så ut igen. Finländare som får bo ifred i mitt land. Det är något att ibland reflektera över.
Om dagen går som planerat blir det att plantera litet på balkongen, mangla doftande kläder och sen på kvällen gå på föreläsning på Academill. Vardagen den fina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar