tisdag 30 maj 2017

Som en vanlig medmänniska

Satt på centralsjukhuset och väntade på  min labbtur. Och iakttog. Och såg  hur människor var i behov av hjälp.
Där var tanten som många gånger måste instrueras av sin son(?) för att veta vart hon skulle gå när det var hennes tur.
Där var ensamma tanten som blev hjälpt av en vänlig labskötare till urinprovstoa. Många många frågor som fick lugnande svar. "du kan låsa  dörren om dej". Det gjorde hon inte.
Bara ett par exempel som jag iakttog en kort stund på en "enkel" avdelning. Tänk på hela sjukhuset. Hitta, vänta, flytta sej, komma ut från ett undersökningsrum och hitta vidare. Inte så lätt.
Det finns vaktmästare, det finns en servicepunkt. Men nu tänker jag mera på hjälp som tar längre tid. Nån som kan vänta med patienten, nån som kan ta reda på saker som patienten frågar om.
Alldeles utmärkt för frivilliga från tex Röda korset. En plats vid varje ingång. info om att hjälp finns att få. Utvecklade det här med labskötaren när det var min tur. Och vi kom fram till att det kunde vara nåt för både civiltjänstgörare och vårdstuderande. Tänk vilken avlastning för personalen. Nästan så det skulle vara värt en lunch för alla som skulle jobba som frivilliga. Det behövs inga vårdkunniga här utan bara medmänniskor.
Blev så tänd att jag bestämde att gå till servicepunkten för att sprida mina goda idéer. Men si där var personalen utflugen. Hittade en blankett för feedback och den fyllde jag i.




lördag 27 maj 2017

En annorlunda konsert

Vi har körfestival med allt vad det innebär. Konserter, nonstopuppträdanden, ett myller av folk. Jag har tagit del av en del och ännu idag och imorron kommer jag att få höra ljuva toner.
En konsert kommer troligen att framstå som den jag bäst minns efter dagarna. En "Kör på besök" på äldreboendet Carl och Carolina. Egentligen mera allsång än körframträdanden. En kör från Kalix.
Festsalen, Otto Finniläsalen, fanns under takåsarna på fjärde (!) våningen i den gamla byggnaden.
Det som slog mej var hur många av de boende som satt i rullstol. De var i absolut majoritet. Många verkade leva i sin egen värld men jag kan tänka mej att musiken ändå nådde dem. Det fanns nog också sådana som sjöng med och som förmodligen kunde texterna på de gamla sånggodingarna.
För de unga vårdarna var sångerna tydligen helt främmande - de verkade inte kunna sjunga med alls.
Ibland behövdes en lugnande hand, ibland såg man en anhörig smeka sin käras huvud. Det ljuvligaste var i alla fall när vi slutade Rosa på bal med - Rosa jag äälskar dig! och en man steg upp och la sina händer på hustruns kinder. Kärlek. Det var mycket som hände under den konserten. Fint initiativ. Efteråt blev det eftermiddagskaffe i samma festsal.




onsdag 24 maj 2017

Terpentinen och jag

Det tycks inte vara någon bra kombination. Ni minns att jag för ett år sedan hade ut en mindre mängd terpentin i köket. Det som rann in mellan bänkskiva och vask och fick mej att tro att jag hade fördärvat mitt hem med terpentinlukt för resten av livet. Men det lugnade sej och slutade lukta.
Idag när jag tog ut en spade på torpet - ur kantoret, skåpet i tamburen under vindstrappan - kom det en vass lukt mot mej. Och spaden var våt. Och jo, just det. Tydligen förra gången jag jobbade hade jag lyckats fälla en terpentinflaska från hyllan bakom den tunna där redskapen står. Och tydligen lyckats perforera flaskan, kanske med grepen. Hursomhelst så badade redskapen i terpentin. Ut med allt på backen för att torka upp. Tunnan blir inte vad den har varit. Ekobilen nästa. Verktygen kommer att lukta ett tag men förhoppningsvis inte så länge. Avskyr den lukten. Och speciellt med fjolårets malör i minnet.
Positivt var att jag fick kantoret städat. Och hittade en del intressanta saker. Kanske plats för fler utgrävningar där.
Måste nog säja att jag aldrig har väntat på ekobilen som i år. Jag har gammal målfärg från B:s garage, Och ett par dunkar gammal besin, min terpentintunna, en massa oljeblandat vatten i dunkar som är så tunga att jag inte vet hur jag ska få dem i bilen. Och metallskrot. Både eget och sånt som M har hittat under stenar där hon röjt (undrar hur mycket avfall vi har hittat på den tomten under den tid jag har haft den).
Så välkommen till Öjbergets parkering, ekobilen.




lördag 20 maj 2017

Hockey

Mitt i semifinalen i VM-hockey. Canada-Ryssland. Njuter av skickligt spel. Samarbete och fantastiskt åkande. Och ännu inte för ruff match fast det kanske börjar dra ihop sej. Njuter också av att tekniken (och Hbl) ger oss referat på senska på MTV3-kanalen. Trots att vi får höra att det återstår 5 minuter kvar och att nån hänger bra med på noterna.
Har lite svårt att förstå mej på mej själv som är så intresserad av hockey. Ett sånt machospel, ett så våldsamt spel ooch ett så barnsligt spel. Och ett spel som av måna tas på blodigt allvar. Klarar inte av kostymdiskussionerna i periodpauserna.
Hockey är ju faktiskt den enda sport som intesserar,. Och jag vet exakt var och när det intresset väcktes. Det var på Torngatan i Åbo under studietiden. Där bodde tidvis fem pojkar i kollektiv och där var jag ständig gäst när det var hockey på tv. Den tv de ägde saknade licens och  vi var bereddda att hinka in den i skrubben om licensgranskarna skulle ringa på dörren. Minns det som igår och minnena kom upp till ytan idag när jag träffade en av pojkarna från kollektivet. Minns hur vi satt där på kökspallar längs väggarna för att rymmas. Det  var inte så många som hade egen tv i studievärlden på 70-talet. Minns hur en skinnmössa med ett saltkar bredvid tronade ovanpå tjock-teven den gång då en av pojkarna hade svurit på att äta upp sin ludiskuffare om en match slutade på ett visst sätt. Minns hur den enda ickehockeyintresserade kollektivmedlemmen demonstrativt satte sej mitt på kökksgolvet framför teven och i maklig takt skalade en apelsin. Det var hans kök också. Mystiska tider spelades matcherna och ibland så sent att nån pojke måste eskortera mej hem genom den farliga Puolalaparken. Och på nåt sätt minns jag att vi "kände" spewlarna. Samma ärriga hjältar från år till år. Oi niitä aikoja!
Intresset har suttit i sej och det är med stor glädje och inget allvar alls jag tar del av matcherna. Men litet högt blodtryck kanske det nog blir senare ikväll när Finland möter Sverige.


torsdag 18 maj 2017

Begränsning

Var på torpet idag för att bereda trädgårdslanden för odling. Dvs jag vände jorden med spade. Och det tyckte min kropp så illa om.Det gjorde ont och jag hade svårt att räta på mej efteråt.Måste ta det väldigt lugnt och ta många pauser. Undrar om det bara var en ovan rörelse eller om det är koppla till min osteoporos.
Oberoende så fick jag en tankeställare. Nån gång - om jag får ha hälsan- kommer jag till det skedet när det inte mera går att hålla igång en så pass stor tomt som jag har.
Hälsosam tanke. Och jag tror jag vågade tänka den eftersom jag redan nu ju delar jobbet. Med den goda M som vill jobba med trädgård. M som gör fina saker på min tomt. Som gör att jag inte är ensam om jobbet. Som gör att jag i förlängningen kan se en situation när jag tex har nån som kommer och klipper mitt gräs, gräver upp mina (förminskade) land och helt enkelt gör sånt som jag inte orkar med. Man kan förmodligen odla på det sättet också. Med lejd arbetskraft.
Om det inte blir så att jag säljer bort det.
Men i sommar är det lyxigt att dela jobbet. Jag känner att jag har större ro att sätta mej ner nu. Nånting blir gjort fast jag inte gör det.
Nu ska ryggen få vila inför följande böjjobb - sätta och så. Ganska snart blir det för nu blir det varmare. Ännu idag var mina jordar våta, tunga och kalla. Men några dagars värme kommer att göra susen. Nog blir det odlingar i år också.


tisdag 16 maj 2017

Gammelmedia och nymedia

Har de senaste dagarna haft anledning att fundera på skillnaderna mellan gammelmedia (papperstidning, radio, tv) och nymedia (allt via webben - hemsidor, sociala medier  av olika slag).
Det har att göra med att jag har haft i uppdrag att föra ut en utmaning från vårt församlingsråd men också med anledning av en diskussion om att få ut information.
Det är ju helt klart att nymedia fungerar enormt mycket mer flexibelt och billigare än gammelmedia. En annons i tidningen kostar pengar. Jag kan tex via Facebook och  Instagram gratis få ut färsk info med omdelbar verkan. Kan puffa för en tillställning i sista stund, kan få in vackra lockande bilder. Och kan skriva text. Det tänkte jag på idag när jag satt i radiostudion. Att få ut ett kontonummer genom att läsa upp det - nej det tror jag inte på. Man måste alltså via webben om man nu inte är riktigt ivrig att få tag i det. Har skrivit i samma ärende till Vasabladet - som just skrev att de inte lägger in kontonummer - man måste gå via webben för att få det.
Så när det gäller info är nog nymedia att satsa på.
Men vi ska vara medvetna om att många aldrig använder internet. Och de klarar sej bra så länge gammelmedia fungerar så bra som idag. De är vana att kolla föreningsspalten, kyrkliga annonser, sparar infoskrifter som kommer med posten och sitter säkert med penna och papper när tex Efterlysninger kommer på radio.
Och vi som använder nymedia - vi ser till att slå på aviseringar, meddela att vi deltar i ett "event", kollar på webben om vi har glömt.
Jag kan tänka mej att de som faller mellan är de som tar litet av båda - glömmer bort att kolla och lägga på minne det som står i tidningen - har vant sej vid att det kommer på webben som de kollar - ibland. Och då upplever att de inte får den service de tycker de borde få.
Jag rekommenderar att fler och fler aktivt anlitar nymedia - och använder gammelmedia till annat än direkt information. Länge leve radion, tv:n och papperstidningen!






fredag 12 maj 2017

Blodtryckshöjare

Ni vet säkert hur illa jag tycker om vanlig telefoni. Sån där kontakt när man själv ska ringa eller när det rings till mej vid de mest olämpliga tider.
Har nu ett uppdrag som kräver att jag ringer runt till en del instanser och måste nog säja att jag bara får vatten på min kvarn angående hur frustrerande det är att kontakta via telefon. Och blodtryckshöjande. Men det är ju snabbt om det fungerarar. Men då det inte gör det. Mindre inrättningar - inget svar (lunch). Och när man får svar - jag förenar hit och så småningom dit. Jag såg hen - du blir uppringd alldeles strax. Betyder att jag helst inte ska blockera telefonen med nästa samtal.Jag ska ta med telefonen om jag går på toa. Och så tar det låång tid innan samtalet kommer. Större inrättningar - ingen chans att få ärendet utrett på första numret - förenar - fel instans - nu är hen på möte. Och varje gång nån svarar ska ärendet utredas - men nej - det var inte rätt bord. Och blodtrycket stiger. Behöver inte ens mäta för att registrera det.
Sen när jag väl får kontakt fungerar det hur bra som helst - blir inte ens frustrerad om jag måste övergå till finska.
Tacka vet jag tyst kommunikation - epost tex. Bara den fungerar. Är man satt att på något sätt att ha kontakt via epost - ja, då ska man också läsa sin epost. Fungerar i allmänhet till belåtenhet.
Nåja - nu fick jag det sagt. Och svar på ringbudet kom och jag hade ett animerat samtal med en person som helt tog till sej mitt ärende. Frid fröjd och härlighet.


torsdag 11 maj 2017

Nära skjuter ingen hare

Jo nej - det blev inget lägenhetsbyte. Efter mycken vånda och många diskussioner med olika bollplank bestämde jag igår att jag ska bo kvar i min tvårummare. Jag har långa listor på plus och minus. Men ett beslut skulle fattas och jag känner en stor ro över beslutet.
Utkristalliserat ur mina listor - tre orsaker till att jag valde att bo kvar: ljuset, badkaret och kärleken till mitt hem. Något inkommensurabla storheter men de är nog så viktiga.
Och nu kommer jag att vara lugn och inte tänka på flytt. Men - kommer den där - den feges egnahemshus - lägenheten i markplan med ett ganska stort eget grönområde, då är jag igen på g. Det finns ett par på Timmermansgatan.
Och - nu har jag bestämt att jag ska renovera litet i min lägenhet. Fräscha upp. Skulle gälla att få tag i nån helhetstänkande renoverare som med mej skulle gå igenom rum för rum. Och - så ska jag fortsätta att rensa ut. En person ska  rymmas på 64 kvadrat. Och få in pappas gungstol så småningom.
Nu önskar jag bara säljarna lycka till och kan tipsa er läsare om en fin trerummare - jag kan låna ut min pluslista.


måndag 8 maj 2017

Ta steget

Under åren har ni, mina läsare, fått följa med min vanding genom bostadsdjungeln. Det har varit hus (speciellt på våren då torplivet har varit betungande), det har varit lägenhet. Men det har inte blivit något av det hela. Mycket beroende på att jag trivs så bra med det jag har.
Men nu - nu kanske det ska bli av. Känner lika stor glädje idag som i går. Igår var jag på visning. Direkt efter bastun med vått hår och iklädd nattkläder.
Jag gick nämligen bara några meter till mina härliga grannar i lägenheten bredvid. De ska tyvärr flytta men det betyder att deras fint renoverade trerummare blir ledig. Den som jag var intresserad av redan förra gången den var till salu. Men det var när B var sjuk och dessutom var den i behov av renovering så de stresspoängen var jag inte beredd att ta just då.
Men nu - nu är den fixad - modernt ungdomligt. Det mesta säjer jag jess till - kanske nån vägg inte riktigt var i min stil. Men det är pikkujuttu i  sammanhanget.
Det som jag får uppväger - ett rum till, en fräsch lägenhet, lyxig golvvärme på toa och i badrum och ett enrutesfönster för tro hopp och kärlek.
Det jag förlorar är underbara grannar och troligen mitt badkar (Pythagoras kommer att sätta käppar i hjulet är jag rädd). Men så är det i livet - en del bra saker måste man ge upp.
En flyttning som innebär att jag öppnar min dörr och granndörren och börjar bära in saker. Skåp till skåp, rum till rum. (Och jag som trodde vi slog rekord när vi flyttade B med köpkärra genom källargångarna från en trappa till en annan).
Och det känns som sagt bra. Nu skulle det gälla att hitta köpare till min mysiga tvåa. I behov av litet tapetsering och säkert annat smått och gott. Ska diskutera med mäklare men är nog beredd att sälja privat om det dyker upp nån intresserad. Fantastisk lägenhet ett stenkast från torget men ändå med en lugn gård, första bostadsvåningen, egen bastu, flott badavdelning och en underbar balkong, tre gånger tre meter.
Vi ska inte ta ut något i förskott men jag kan nog säja att så här nära bostadsbyte har jag inte varit på länge.


onsdag 3 maj 2017

Presidentfeber

Temperaturen börjar stiga inför presidentvalet. Varje parti med självaktning tycks vilja ha en egen kandidat.
Naivt frågar jag varför? Vad har man för nytta av att med våld pressa fram en kandidat, bekosta en dyr kampanj och sedan antingen ha kastat all möda "kankkulan kaivoon" eller vara av med sin duktiga partimedlem medan hen är president. Naturligtvis ger kampanjen synlighet åt partet men det är allt jag kan se.
Vasabladet tog idag fram tre SFP-namn - Eva Biaudet som väl säjer nej, Anna-Maja Henriksson som säjer nej och Nils Torvals som ställer upp om ingen annan gör det. Dumt. En ny person född -45, Varför ska en sån dras in i den kampen. Om någon SFP-are nångång ska ställa upp tycker jag att det kunde vara Anna-Maja - kanske om ett par perioder. Men annars - ligg lågt. Det blir ingen Elisabet Rehn-effekt med Nils Torvalds som kandidat. 
Och speciellt om Niinistö ställer upp. Varför ska många kandidater kämpa lönlöst?
Nåja - jag vet redan vem jag röstar på så det spelar ingen roll här. Men jag undrar hur partierna resonerar. 




tisdag 2 maj 2017

Vardagen den fina

Jag älskar alla årstider och tror jag skulle välja hösten om jag var tvungen att plocka ut min favorit.
Men jag måste ju nog erkänna att det är något visst att en solig majmorgon som denna gå ut och hänga tvätt. Och att kunna göra det iklädd morgonrock (note to self när flyttfunderingarna kommer).
Och att samma majmorgon få gå på promenad och ta den klassiska rutten och se vårens framfart under den vecka som blev utan promenaddagar av olika orsaker. Det som inte var till glädje var en skadad mås som låg på gatan på min väg. Och inte heller var min feghet till glädje. Men jag förmår mej inte att ta livet av den fast jag vet att jag borde. Finns i mina tankar som ett gnagande sandkorn. Hjältar efterlyses - jag visar vägen.
Ytterligare samma majmorgon var jag till hittegodsavdelningen på polisstationen med en smarttelefon som upphittats på vår gård. Kom in genom dörren för utlänningsärenden och såg mängderna med människor som väntade där. Säkert många med bultande hjärta - av hopp och ångest. Och jag fick bara svänga mej in via en disk och ett småmysigt samtal med personalen och så ut igen. Finländare som får bo ifred i mitt land. Det är något att ibland reflektera över.
Om dagen går som planerat blir det att plantera litet på balkongen, mangla doftande kläder och sen på kvällen gå på föreläsning på Academill. Vardagen den fina!