Leende ögon

Jag har tagit som vana att le mot alla jag möter på min förmiddagspromenad. Gör det nog också när jag går på stan men det är litet trixigare - mycket folk och ett högre tempo på nåt sätt.

De jag ler mot ler ganska ofta tillbaka. Eller tittar till åtminstone. Och är det nån som är ute med barn eller hund kan det lätt bli ett litet samtal av kontakten.

Men imorse var det en kontakt som ännu känns som ett varmt stråk inom mej. En helt vanlig främmande man. Som jag inte skulle känna igen på nytt. När jag log mot honom fick jag som svar ett varmt litet leende som syntes ända upp i ögonen. Blickarna möttes - och det kändes så gott. Och känns ännu. Hur enkelt kan det inte vara att förmedla värme.

Hoppas innerligt att någon ska bära med sej liknande upplevelser av mina leenden. Blev styrkt i att fortsätta med mitt tilltag.

Vill också uppmana dej, min vän, till samma sak. Och om det känns konstigt eller pinsamt - öva inkommande tisdag då det är vändag. Då borde det vara rumsrent att le mot alla.