It takes a whole village

to raise a child - Det behövs en hel by för att fostra ett barn. Det har vi hört och det hoppas jag vi lever upp till.
Men jag vill mena att det behövs ett helt höghus för att se till att ensamboende åldringar (och varför inte andra också) har det bra. För det är ju där de bor - de där som inte regelbundet träffar någon. De som inte har släktingar som besöker, inte har hemhjälp. Och kanske också den ensamma unga människan som inte riktigt har koll på sej själv och livet.
Tänkte på det härom dagen då jag hade vår gårskarl på besök. Han fixade en kran på toa. Tänkte att en gårdskarl som går in i folks lägenheter förmodligen kan läsa av en hel del i det hen ser. Snuskighet, lukter, människors beteende. Men antagligen har de tystnadsplikt så de gör inget åt det. Samma gäller troligen postutdelaren (och nu talar jag inte om hen som samtidigt är hemvårdare). Känner konstiga lukter välla ut genom postluckan utan att reagera.
Också grannar ser och hör. Man kanske tänker, eventuellt skvallrar man men sen blir det inte mera.
Tänk så bra då det i varje hus skulle finnas en husäldste - en namngiven person som fått litet skolning i vart man ska vända sej om man misstänker att någon i huset skulle behöva hjälp. En som har uppgifter till anhöriga eller vänner till ensamboende. En som skulle ha en viss tystnadsplikt. En som skulle kunna förhindra skvaller och ryktesspridning. En som förstås själv också har öppna ögon och ett stort och varmt hjärta.
Jag tror att det här skulle fungera ganska bra i vårt hus. Ja, jag tror att det redan gör det. Vi känner varann så bra. Som den morgon för ett tag sedan när jag hörde ett konstigt knackande och med grannars hjälp lyckades lokalisera alla ensamboende och konstatera att ingen var i fara. Och som det att en granne alltid meddelar när hen reser bort så vi inte ska bekymra oss om det är mörkt och tyst i lägenheten.
Igen kastar jag ut en boll. Vem tar den?