söndag 31 december 2017

Underbart

Mina unga nyinflyttade grannar hade en lapp i trapphuset. Där de berättade att de ska ha nyårsfest och att de beklagade eventuella störningar.
Jag skrev ett mail och önskade dem en trevlig fest.
Svaret kom snabbt  - ett tack och en inbjudan att komma upp och smaka det hemkörda med dem.
Underbart. Ett ungdomsgäng beredda att ta emot en granne som nästan kunde vara i mormorsgenerationen - på sin nyårsfest! Gillar skarpt.
Tackade nej men gläder mej storligen över såna grannar och sån öppenhet.


100 år - hur blev det?

Finland 100 år - vad upplevde jag?
Det talades mycket om att vi som vanliga medborgare skulle skapa projekt och göra saker för att uppmärksamma Finland 100 år. Jag lydde inte.
Det handlade mycket om idrott tyckte jag.Och om idrott tycker jag inte så där föll inget över mig.
Underhållning på temat Finland 100 år. Underhållning köper jag inte så där fick jag inte.
En del av de fina Academillföreläsningarna kom under manteln Finland 100 år. Gillade.
Under julöppningen fick jag fin manskörssång - Finlandia - och då kände jag Finland 100 år brusa.
Likaså under självständighetsfesten i stadshuset. Den andra delen var en fin konsert.
Skolans självständighetsfest var fin som vanligt - men inte annorlunda än den brukade.
Nyårshögtidligheterna i Helsingfors - couldn´t care less!
Erkänner att jag är dålig på att söka upp saker - men på nåt sätt hade jag väntat mej mer av sånt som jag skulle ha kunnat ta till mej. Vad fick du under året?



fredag 29 december 2017

Fullmäktige

Jag har inte suttit i något fullmäktige tidigare. Och det enda jag känner till är stadens.
Därför blir det mycket intressant att gå på informationsmöte för invalda i Vasa andelsbanks fullmäktige inkommande tisdag.

"I andelsbanken utövas det högsta beslutsfattandet av fullmäktige som valts bland ägarkunderna.  Det godkänner bland annat andelsbankens bokslut och fattar de viktigaste besluten som gäller bankens verksamhet. Fullmäktige sammanträder stadgeenligt i andelsbanken en gång per år. Utöver det kan fullmäktigeledamöterna delta i olika utbildningar. Fullmäktigeledamöterna bjuds in till en digital ägarkundsgemenskap där de kan ta ställning till aktuella frågor i banken. Fullmäktigeledamöterna kan också påverka OPs produkt- och tjänsteutveckling."
Så här säjs det om bankens fullmäktige (ett organ som nog inte lär förekomma i alla banker). Det är precis så som jag tycker det ska vara. Vanliga ägarkunder - inga specialister - som ska få vara med och påverka. Och bli skolade dessutom.
Här skulle jag önska att man skulle förstå att ta vara på de nyas naiva iver - lyssna på förslag som kommer trots att man säkert kan sucka "been there, seen that".
Åtminstone har jag själv en hel del tankar som jag vill framföra - helt praktiska småsaker. Antar att jag efter ett tag får veta varför det inte går att göra som jag tror och blir mera realist. Men - ta vara på mina synpunkter medan jag är naiv och okunnig. Det kan finnas nåt guldkorn i förslagen - och de är ju en vanlig kunds syn.
När jag kom med i församlingsrådet fick jag en liten skrift som heter Nyvald och frimodig. Den berättade teoretiskt om strukturen och tågordningen men uppmuntrade också till frimodig aktivitet.
Hoppas på samma attityd här.
Och om det är som det låter i beskrivningen är det så. Och då kan jag (och de andra förstås) vara en kanal för alla bankkunder.
Nu behöver jag inte göra som hittills - ta små problem till tals varje gång jag har audiens bakom glasdörrarna i min bank. Nu kan jag framföra mina synpunkter i ett sammanhang där man får förmoda att de hörs. Och digital ägarkundsgemenskap - det låter väl bra!
Efter tisdagens möte vet jag mera. Ser fram emot det.


torsdag 28 december 2017

Själaringning

Av förekommen anledning kom jag att tänka på själaringning idag.
Googlade för att få tag i en allmän utredning men det lyckades jag inte med. Inte ens alla församlingar tar upp själaringningen. Men så mycket lärde jag mej att sättet att utföra själaringningen varierar mellan församlingarna. Och att själaringning på finska heter kuolinsoitot.
"Själaringningen är en hedersbevisning för den avlidne och en uppmaning till församlingen att be för dem som drabbats av sorg." (Petalax)
Det är antagligen den allmänna beskrivningen - sättet att ringa och tidpunkten kan variera. I det gamla samhället var det säkert också en praktisk sak. Budet om att någon hade dött spreds på detta sätt.
Jag har själv varit med om två själaringningar. Trefaldighetskyrkans mäktiga klockor har ringt i båda fallen. Och i båda fallen har jordfästningarna skett på annan ort.
Den första var när det ringdes för pappa på 70-talet. Jag minns att mamma och vi barn satt på en bänk i kyrkparken och lyssnade.
Den andra var när mamma hade dött. Den ringdes en vanlig arbetsdag och både jag och min syster fick höra ringningen på jobbet. B gick till kyrkparken med sin telefon och lät klangen ljuda via den först till mej och sedan till min syster. Det var starkt på nåt sätt.
När B dog ringdes det inte för han hörde inte till kyrkkan. Men när M och jag var på väg till begravningsbyrån "snyltade" vi på någon annans själaringning och låtsades att det ringdes för B.
Anledningen till att mina tankar gick i de här banorna idag är att det på eftermiddagen kommer att ringas en själaringning som jag vet om. För en man som har varit ålderman i en släkt med tight familjesammanhållning. En saknad make, far, morfar och farfar. Men också en man som har betytt mycket för det samhälle där han verkat.
Jag kan tycka att det känns fint - och säkert också en tanke bakom ringningen - att klockklangen ska ljuda över slätterna och få folket som hör att stanna upp och ägna den döde en tanke. Folket som redan vet att han har dött. Och för de närmaste att få samlas och bli stilla med sina tankar och rent konkret få inleda begravningsskeendet.
Frid över hans minne.







tisdag 26 december 2017

Skådefönstren

Det har blivit tradition redan - att gå ut på annandagen och fotografera julskyltfönster - skådefönster. Så blev det i år också. Tycker mej märka två saker som har hänt under åren jag varit ute med kameran. Och från ifjol till i år - en stor skillnad.
1) Idag var väldigt många butiker öppna. För nåt år sedan var det bara Citymarket som höll öppet en stund. Nu - klädbutiker med annandagsrea, saluhallen och tom en frisersalong. 2) Man brukar se få människor på annandagen. Någon familj å väg till släktkalas. Säker fanns de nu också men de drunknade nog i mängden folk som var ute och fyndade. 3) Julskyltningen har blivit mera anspråkslös. Det är en trend jag har märkt under alla år jag gått för att avporträttera. Är det för jobbigt? Gör man reklam på annat sätt än med juliga vackra fönster. Saknar det mekaniska julfönster som Sokos bjöd på och det hav av babydockor som leksaksaffären frestade med. Jaja. Det var bättre förr. Sådär för typ 55 år sedan.
Tror jag får avsluta annandagsfotograferandet inne i stan. Får bli annandagsnatur istället. Här några bilder i alla fall.








Det här var vad jag bångade - tre julgranar - torgets och två magra skyltgranar, ett par skyltfönster och vackra Rewell center-julpyntet.

onsdag 20 december 2017

Bemböle revisited

Det var liksom så otroligt det man läste om vad som hände i riksdagen så man blev stum. Om herrar som betedde sej lika tontigt som bembölingarna. Plenum rörande alkohollagen - ja då finns man på fest och berusar sej så att en typ behöver sjukhusvård. En tid efter #metoo-diskussuonen i riksdagen - då beter sej en typ så att ärendet kommer att bli polisanmält. Och jag lärde mej ett nytt ord - tvångskyss.
Det här har det skrivits spaltmeter om så det får räcka med det. De små bembölingarna må vältra sej i vad de nu vältrar sej i och få sina straff och anmärkningar och vad de nu får.
Det som jag tänker mera på är hur det kan ske. Hur kommer det sej att det under plenum firas julfest i en annan ända av huset? Finns det faktiskt ingen som kan stoppa det? Nån talman, nån regel eller..
De är ju på jobb och ska sitta inne i plenisalen.
Jag undrar om inte mina rektorer i tiderna skulle ha ingripit om typ kemilärarna (ursäkta kolleger, bara som exempel) under pågående elevvårdskonferens skulle ha levt rullan i kemilaboratioriet.
Kan bara inte förstå att det finns en festtraditon i riksdagshuset som tillåter sånt. Och finns det är det väl dags att sätta P för den. Nu.




söndag 17 december 2017

Voj julen

For ut till torpet för att kolla snöläget och annat. Det var så vackert där.Och så öronbedövande tyst.Och då -utan förvarning - kom det stora vemodet och saknaden över mej. Alla minnen från förr - då vi var två som tillsammans kom till torpet för att kolla julen, ta julgran och samla oss inför helgen - den som på den tiden betydde jobbledigt, tid att umgås och insupa stämning. Och precis på samma sätt doftade det då. Både på torpet och på stugan vid havet - dit vi också for för att hitta jul och julgran.
Nog är det konstigt hur julkänslorna har landat djupt i mej. För det mesta är jag bara lycklig över det.
Just idag kändes det litet tufft och jag valde att snabbt ta mej tillbaka till stadens larm.
Men samtidigt är jag ju förstås medveten om att det faktum att jag saknar betyder ju att jag har haft något som är värt att sakna. Tack.



torsdag 14 december 2017

Nästan ofattbart

Så tänkte jag idag på min morronpromenad. Jag får gå i lugn och ro och umgås med folk jag möter. Får komma hem till en dag som jag bestämmer över helt och hållet. Får ta in julmyset med alla sinnen.
Nästan ofattbart att jag får vara pensionär och ledig att göra vad jag vill varje dag. Och egentligen få en pension som jag lever mycket gott på. Jag är ännu frisk och rörlig och har fått behålla min positiva livssyn.
Ja, jag vet att många pensionärer mår dåligt - har problem med ekonomin, sjukdom, ensamhet för att nämna några exempel. Vet också att jag när som helst kan drabbas av sjukdom själv.
Men just nu - nu upplever jag att jag lever ett lyxliv. Hårt uppbokad är jag för det mesta - men det är ju saker jag själv har bestämt att ta del av. Kurser, engagemang och frivilligarbete. Och kanske just därför känns en sån här ledig dag extra speciell. Tack samhället för pensionen.







tisdag 12 december 2017

Julkort

Jag fick ett julkort idag. Ett riktigt papperskort med posten. Det värmde så.
Kom att tänka på mej själv och julkorten. Har aldrig sänt många. Troligen påverkad av min barnsdoms julkortshögar i familjen. Tyckte på nåt sätt att de var så opersonliga. Minns också att jag hade en del intressanta kriterier för vem jag skulle skicka kort åt.
Sen kom Internet och det blev att skicka ännu färre kort. redan före Facebooks tid blev det så att jag skickade julbrev eller kortare julhälsningar till folk. Använde e-posten. Personligt åt alla jag skickade till - inte till alla i adressboken tex.
Är nog inne litet på samma linje ännu. Väldigt få papperskort. Faktiskt skickat åt den jag fick kort av idag. Många e-posthälsningar men också via Fb. Så vackert att lägga in en bild och en text i chatten. Och ibland blir det ju också en dialog på kuppen. Nån julhälsning som uppdatering - både i egen profil och i grupper jag administrerar.
Och jag tycker att det blir nog lika personligt som papperskort. De långa breven där jag uppdaterar, de vackra bildera direkt till folk. Jag vet att en del tycker att det ska vara papper. Och jag märkte ju själv idag att jag tyckte så mycket om att få det första kortet idag...


tisdag 5 december 2017

Som hette duga

Jag är så uppfylld av självständighets- och dimissionsfesten som jag just bevistade. Min skola och gamla arbetsplats har den fina traditionen att bjuda in pensionärer på begivenheter som ordnas. Och jag far på allt.
Tänker faktiskt berätta om festen som fyllde mej med sån glädje och stolhet där jag bara fick sitta och njuta i bänkraden.
Festen startades med sång - flashmob på Dona nobis pacem. Wow - passar så bra i kulturhusets trappor. Efter sjöngs Vid en källa och Finlandiahymnen.
Den nya rektorn - Joakim Bonns - höll ett filosofiskt hälsningstal som samtidigt blev ett tal till de blivande  studenterna.
Elevernas egen dikt om vad Finland är - tydligen resultatet av ett grupparbete. Med fina illustrationer på storskärm.
Elevtal - vad fosterlandet betyder. Personligt och lämpligt fosterländskt.
Frihetens budskap - den budkavle som första gången delades år 2000. Ges av fjolårets abiturienter till årets abiturienter - med en text som skrivits av veteranförbund av olika slag. En hälsning till de unga som ska föras vidare till följande unga. Det har vi nu tydligen varit med om 17 gånger.
Festtal av pensionerade rektorn Thomas Öhman. Han höll ett gediget tal som satte skolan Korsholms gymnasium in i sitt rätta sammanhang. Började med Vasa svenska samskola - gick över grundskolans införande och lärarutbildningen som kom till Vasa till innovativa beslutsfattare i Korsholm - allt det som möjliggjorde ett eget gymnasium i Korsholm. Dessutom kom han med en del intressanta visioner.
Körsång - Kaj:s Paavos barkbrö samt Modersmål och fäders land.
Dimission av tre höststudenter . Studentsången och Vårt land.
Och en massa varma applåder. Allt blev en ombonad och varm helhet - precis som en fest i Korsholmssalen ska vara. Efteråt blev det kaffe med dopp och mingel.
Det lilla extra bjöd några folkdräktsklädda damer och ett gäng studerande från Lleida i Katalonien på.
Varför skriver jag så här utförligt om programmet? Jo för jag tänker att alla inte vet hur en dylik fest går till.
Och för att jag så starkt upplevde att det här är gott - det här är min skola.
Konstaterade att det blir bara bättre med åren - det där att komma på fest till sin gamla arbetsplats - ett privilegium. Och på samma sätt känns det med kollegerna - så gott att träffas och krama om.
Lycklig den som har en skola att bli bjuden till. Julfesten nästa!




lördag 2 december 2017

Inte ens 6.12

De flesta kyrkliga helger - öppet. Mors dag - öppet. Juldagen tycks vara stängd.
Över lag tycks affärskedjorna - och nu talar jag matvaruaffärer - ha tagit till sej och utnyttjar sin rätt till fria öppettider.
Också nu på självständighetsdagen. På Finlands 100-årsdag.T.o.m. till kl 19 är min matbutik öppen.
På nåt sätt tycker jag - och har säkert tyckt förr - att det är så onödigt. Både samhället och de som jobbar i affär skulle behöva den ro som stängda helgdagar innebär. Ett stort antal anställda och alla helgshoppare skulle få den sköna gammeldags lunken som helgstängt ger.
Känner mej nästan som en sagoberättare då jag plockar fram ett minne från min ungdomstid. Min mamma hade sin favoritmatbutik i torghörnet i Vasa. En K-affär modell medelstor. På julaftonen hade de öppet några timmar - tror det var till kl 12. Och - julaftonen till ära - var en sångkör (tror det var från nån skola) på plats och sjöng julsånger. Där var min mamma och lyssnade och sen tog hon jul. Tror att de små butikerna höll stängt hela julaftonen. Det här var typ 70- eller 80-tal. Ge oss litet sånt igen! I de flesta fall är det ju köpmannen själv som avgör. Och - naturligtvis - vi kunder.



torsdag 30 november 2017

Glädjen och ivern kvar

Julstädar. Köksbänkar och spis på tapeten. Och Jouluradio soi. När jag stod där och rev loss spisens vreden för att putsa dem ordentligt (sic!) kom det över mej. Hur lycklig är jag inte som har den gamla ivern och glädjen inför julen kvar.
Ni vet mycket av det man ivrade för som yngre- hur oviktigt har det inte blivit med åren. Har känt sorg över det.
Den vägen kunde julen också ha gått. Men så icke. Lika barnsligt städglad, pyntglad och mysglad som förr.
Och detta trots att så mycket som har hört till mina jular är borta. Och speciellt B är borta. Och dessutom förknippar jag julen med den oro och det allvar som rådde när han blev sjuk. Har på något sätt känts av extra mycket i år.
Nya traditioner har ersatt dem som försvann. Tacksam för det.
Men det som gör att den julinnerlighet jag genom hela livet har känt är nog något som grundats i barndomen - i föräldrahemmet. Tack för det och tack för att den finns kvar.





onsdag 29 november 2017

#dammenbrister

Sverige först, Svenskfinland sen - kommer resten av Finland också med?
Det går inte en dag nu utan att det handlar om #metoo och det som kommit i svallvågorna. #Övistoo (kunde förmodligen heta #skolantoo) igår, #dammenbrister idag.
Så ledsen, stolt och glad. Ledsen över att så mycken kränkning har förekommit utan att det har kommit upp till ytan. Stolt över att så många har vågat ställa upp och vittna. Glad över att det tycks hända något. Att vittnesmålen tas på allvar.
Och det att det sker kränkningar och sexuella övergrepp i skolor är speciellt illa. När det visar sej att en stor del av dem sker i relationen lärare-elev.
Sen märker jag en sak hos mej själv - till min förvåning märker jag att jag har anledning att städa mitt språk. Inte skämta om vad som helst - inte ens privat. Sånt blir lätt en jargong. Och naturligtvis ska jag reagera på andras skämt. Fostra mej själv och andra.
Hemliga grupper växer upp som svampar i regn. Har varit med i flera - är ännu med i någon. Måste säja att jag är litet tudelad till att vara med. Jag håller med, jag vill visa att jag håller med. Men samtidigt upplevde jag mej i en grupp som nyfiken. Där vittnade namngivna personer - bekanta och obekanta - om sexuella övergrepp. Kände mej påträngande när jag läste. Det var annat än att läsa anonyma vittnesmål. Kände att jag skulle gå ur gruppen. Känner mej kluven.
Men helt klart - dammen har brustit, korken har poppat av flaskan. Nu ska det hända saker. Alla - män och kvinnor - ska få känna sej trygga och kunna säja ifrån och bli trodda och repekterade.
Och ja - vi ska fortsätta att kramas, flirta och vara  nära varandra. #medrespekt och #tillglädjeochlust.



tisdag 28 november 2017

Hela kvarter

Ni vet det där nya huset med ramp som slutar i en trappa. Husert där det torde bo en hel del pensionärer som kan vistas i parken ovanför trappan. Granne till det huset finns ett radhus med eget grönområde. Kan tänka mej att det bor många barn i det huset och de andra som hör till samma bolag.
Mellan nya husets park och radhusen finns ett präktigt plank. Vattentäta skott. Varför? När man kunde öppna så att de olika husens invånare skulle kunna dela och samsas.
Kom att tänka på Travdalen och välfärdskvarteret. Och på att man kunde tillämpa gemenskapsprincipen i befintliga kvarter. Åtminstone markgemenskapen. Och kanske också persongemenskapen. I det nämnda kvarteret men också i mitt eget.
Ta bort planken, öppna gångvägar genom häckar, ha gemensamt sophus, gemensamt lekområde, gemensam gårdskarlstjänst, gemensam trädgårdssittgrupp med ett grilltak. Och - när man blir riktigt varm i kläderna - ett gemensamt lusthus/växthus.
Och gemenskapsskapande aktiviteter så att kvarterets folk lär känna varann - och kan ta litet ansvar för varann. Eventuellt en kvartersäldste "som vet allt". Många seniorer bor i centrumkvarteren. Man skulle med ett sånt här "gemenskapsboende" kunna avlasta samhället en del uppgifter - och kanske få nån bonus för det. Sunt byaboende där människor ser varandra. Litet mer än ett höghus och dess lilla gårdsplätt.





måndag 27 november 2017

Ta bilen

Nuförtiden står min bil mest stilla. Under biltaket. Jag vandrar in till centrum med min dramat när jag ska handla. och de flesta andra aktiviteterna är också på promenadavstånd.
Det betyder tex att jag väldigt sällan besöker Stenhaga - som ju var på hemvägen när jag jobbade.
Under hösten har jag varannan vecka tillverkat minatyrer på Korsholms vuxeninstitut. Bilen igång och norrut varannan vecka alltså. Betyder ofta att en massa ärenden utförs samtidigt.
Så också idag. Fullt i tamburen med sånt som ska till återvinning/återanvändning. Besök på elektronikaffären - dockskåpsilluminerning. Och dessutom ska jag umgås om det blir tid över.
Helt tjockt alltså. Borde kanska få rutin på att fara på handelsfärder med bil litet oftare. B for till Prisma varje dag. Hörde liksom till hans pensionärsrutiner.
Själv har jag en bil från 2006 - medkörd 47.000 km. Tala sen om att köpa en ny bil. Pyh!





torsdag 23 november 2017

Det här med två språk

Det här med tvåspråkighet - det är en rikedom - det vill jag understyrka.
Men - nog är det en svår sak ibland också. Har igår och idag haft kontakter i vårdsvängen. I båda fallen handlade det om mycket duktiga personer med finska som modersmål som talade en bra svenska. Men som ändå förmodligen var så pass ovana att använda språket att de inte vågade släppa loss och vara riktigt naturliga i småpratet. Den jag talade med idag var en som svarade i telefon på "svenska linjen" och hon var såå reserverad när vi började tala (kan förstås inte avgöra om det handlade om språklig ovana eller ett personlighetsdrag) men så småningom blev hen naturligare och vi tom skrattade tillsammans.
Nå varför skall man nu kräva sånt som småprat? Bra fråga men jag är nu en gång sån att jag gillar det. Kräver det inte - nöjd med betjäningen men konstaterar bara att det inte småpratades som det skulle ha gjorts om vi hade haft gemensamt modersmål. Eller om de skulle ha vågat mera - de skulle garanterat ha klarat det galant.
Följde också med en verkligt lång diskussionstråd i gruppen Puskaradio Vaasa. Den handlade om hur de svenskspråkiga på akuten snabbt fick hjälp medan de finskspråkiga satt i timmar. Orsaken var enligt tråden att det fanns (tillräckligt med?) läkare som talade svenska. Ev inhyrda läkare från Sverige. Också utan att läsa förstår man i vilka banor diskussionsinläggen gick.
Opraktiskt men berikande - det här med två språk. Som jag tidigare har konstaterat syndar jag själv ibland och använder finska istället för att låta motparten träna. Fy på mej.
Men i Citymarkets självbetjäningskassa väljer jag alltid svenska så att nån som kollar statistiken ska se att det finns svenskspråkiga också.




onsdag 22 november 2017

Lång natts färd mot morgon

Blodprov. Bl.a. kolesterolprov. Betyder att man ska vara utan mat i 12 timmar. Det är inget problem - tankade dessutom en extra pirog på kvällens möte.
Problemet denna gång var mina konstiga nattvanor. När jag inte får sömn brukar jag gå upp och ta en nattmacka som gör mej behagligt slö. Plus att det är en trevlig sak att göra.Dessutom - om det inte hjälper tar jag nåt piller/del av nåt piller.
De där konsterna var uteslutna nu. Plus att jag var så medveten om att det inte skulle bli nån hjälp.
Betydde att sömnen bara inte kom. Och sömnen bara inte kom. Inga sömnskoleknep i världen hjälpte.
Läste nåt kapitel, gick upp, låg på piggmatta, försökte slappna av.
Huj vad jag låg länge innan jag somnade. Men var igång klockan 7 och i god tid på sjukhuset klockan 8.
Och också dagar efter dåliga nätter blir bra dagar. God morgon och god dag!




torsdag 16 november 2017

Bloggtorka - not

Jag minns att jag när jag började blogga funderade på när det skulle ta slut. Dvs när jag inte mera skulle ha något att skriva om. Men hittills har de dagen inte kommit. Och inte heller känner jag mej stressad om jag inte har skrivit något på en tid - det brukar komma ..
Jag tror att det är med skrivandet precis som med fotograferandet - i det undermedvetna söker man teman. Ser sej aktivt omkring och processar det man upplever. Det blir teman för texter eller bilder. Och det är inte stressigt det heller - det betyder bara att man har ögon och öron öppna. Känns bara fräscht aktivt egentligen.
Och sen tror jag att både skrivandet och fotograferandet har en viktig funktion - tar till en del över det där jag hade förr, en person att dela med, det jag hört och sett. Sådär spontant på stubínen när jag kom hem.
Så ni, mina läsare och bildtittare - ni är mitt viktiga bollplank både när det gäller texter och bilder. Tack för det.




onsdag 15 november 2017

Vision Vasa - en mångkulturell stad

"Den farligaste av våra fördomar är tron att vi inte har några fördomar". "Vi som har privilegier tänker inte på att vi har dem"
De citaten fick jag mej till livs i går kväll på Kvinnoförbundets seminarium på temat hur Vasa ska bli en attraktiv mångkulturell stad.
Ett faktum är att 8% av Vasas befolkning talar ett annat språk än finska och svenska.
Ett faktum är också att Vasa har gjort upp en plan för att främja likabehandling och jämställdhet.
Och ett faktum är också - tror jag - att de flesta Vasabor lika litet som jag har tagit del av den planen.
Planeringen har styrts av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor (1986), diskrimineringslagen (2014) och den av staden godkända europeiska deklarationen om jämställdhet. Dessutom har Finland ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Plus att det i grundlagen och arbetsavtalslagen samt internationella avtal talas om jämställdhets- och likabehandlingsskyldigheter.
Dessutom - något som jag hörde om första gången igår - Vasa är med bland en av fem städer (Tammerfors, Uleåborg och två till som jag inte minns) i Finland i ett projekt som heter Rainbow Rights - alltså ett projekt för att befrämja rättigheterna för sexuella minoriteter och könsminoriteter.
Nu skulle det gälla att få ut den här planen till folket på ett sätt som går hem. Märkte själv nu när jag sökte material hur lätt det var att komma in i byråkratiska återvändsgränder där det talades ett språk som jag inte tog till mej.
Ner på verkstadsgolvet med planen. Vasa stads representant Marjo Hannu-Jama (som suttit med i arbetsgruppen som har gjort upp planen) redde igår ut begreppen men det behövs mer. Det var viktigt att det reddes ut - åtminstone jag fick upp ögonen för det jag vet att jag behöver veta mer om.
Nina Stubb - mångkulturutvecklare på Röda korset - tog på ett sätt ner en bit av planen på verkstadsgolvet genom att koppla ihop den med Integrationslagen. Som finns till för människor som kommer till vår stad utifrån - gästarbetare, asylsökande, kvotflyktingar t.ex.
Hon lyfte fram områden där det finns risk för strukturell rasism - politiken, medierna, utbildningen,välfärdstjänster,polis och rättsväsende, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, hattal och hatbrott för att nämna några.
Men också det faktum att det är hela samhället - du och jag - som ska integrera. Vi ska våga säja ifrån. Vi ska se våra nya invånare som de resurser de är.
Vasa stads strategi - mångfald en resurs för framtiden
Det här är bara en bit av planen - det som berör våra nya invånare - det finns så många andra bitar som bör lyftas fram. Jämställdhet mellan könen, funktionshandikappades rättigheter, åldringars behov. barns rättigheter osv.
. Staden som politisk och strategisk ledare – likabehandling och jämställdhet i alla funktioner
. Staden som arbetsgivare – mångfald ger energi och välmående i arbetsgemenskapen
. Staden som tjänsteleverantör  - jämställd och jämlik service för alla
Det är teman som tas upp i den grundligt gjorda planen. Arbetsgruppen ska ha beröm för det de gjort. Nu kunde pressen lyfta fram det hela. Det lär ha talats i radion - har inte hört. Och vet man inte om att det finns så söker man inte heller material.
Ett axplock ur en viktig plan - en plan som inte får glömmas bort.






tisdag 14 november 2017

Kreativt

Vad kan det vara som får ett pratglatt gäng damer att sitta andäktigt tysta? Nå - tex det faktum att de tillverkar små äpplen av Fimo-lera på dockskåpskursen. Att de med tungan rätt i mun sitter och prickar in de smala bruna sakerna som ska bli skaft och blomrest. Att de sitter och försiktigt strör färg på de gröna för att de ska få röda kinder.
Så var det på kursen igårkväll. Och ibland hörden nöjda små utrop. Jag tror att vi alla var nöjda med kvällens jobb. Det blev - också för mej - mer än prototyper.
Forsatte idag hemma vid skrivbordet. Och oj, vilken terapi! Att vara kreativ och tycka att man lyckas. Att tillverka nåt med egna händer.
Nu har jag en massa äpplen och några päron, några Princessbakelser och en paj. Det som återstår nu är att bränna dem i ugn och sen ska de parkeras bland minimöblerna.
Nästa gång blir det julpyssel. Skulle gälla att läsa på för att få litet inspiration för att veta vad som ska tas med. Härlig kurs! Som jag dock ska lämna efter en termin. Behöver en obokad kväll. Tyvärr för jag gillar både kurssituationen och gänget. Kanske nästa höst igen....






söndag 12 november 2017

#metoo - en tid efter

Jag måste säja att jag är förvånad. Förvånad av kraften i #metoo-uppropet. Eller - egentligen - förvånad att det har fått ske så mycket som inte ar fått komma upp till ytan. Det vittnas om hur man tidigare har försökt anmäla sexuella trakasserier men inte fått gehör.
Men nu är det plötsligt rumsrent. Nu vädras alla garderober från långt bak i tiden. Och ja - visst är det bra. Men förvånande att det fanns  så mycket under korken som plötsligt poppade upp.
Vi ser det mest från Sverige där det verkligen har hängts ut, sagts upp, stämts inför rätta. Inte alls på så sätt i Finland - med några undantag. Har vi starkare lås på garderobsdörrarna hos oss eller är det sanningen att det inte finns så mycket att avslöja.
I efterdyningarna kommer sånt som diskuteras i en tråd jag just nu följer - en brittisk golftränare som inte vågar träna kvinnor mer - anser att risken är stor att han blir stämplad för trakasserier när han i sin undervisning rör vid sina elever. Läs här. Diskussionen i tråden böljar fram och tillbaka. Själv vill jag säja att jag kan förstå att #metoo-diskussionen har lett till en del osäkerhet. Och det är synd när det handlar om unga människor som söker sin identitet. Men - en golftränare bör väl i något skede ha tänkt igenom det här. Hur man rör vid människor - kollar om det är ok - hittar på andra metoder. Kan inte förstå att den professionaliteten skulle vara svagare än hos en massör, en läkare eller andra som i sitt yrke rör vid människor. Det osar dåligt samvete det där.
Men sunt att man tänker efter. När det gäller att gå över gränsen när det gäller sexuellt närmande - ja då finns det bara en regel enligt mitt förmenande. Ett stopp från motparten.
När det gäller att beröra människor i icke-sexuell mening - ja då gäller det att kolla vad som är ok. Jag är själv en kramande typ och har kanske nån gång generat sådana som inte klarar av fysisk beröring. Försöker känna efter vad som passar men lyckas kanske inte alla gånger.
Men att #metoo skulle bli en bromskloss för ett normalt sunt beteende - det vägrar jag acceptera.


onsdag 8 november 2017

Den här dagen

Varje morgon läser jag på Fb "Den här dagen". Dvs Fb berättar vad jag just det här datumet har skrivit de år jag varit med. Jag har censurerat bort den tuffaste tiden under B:s sjukdom och efter hans död. Behöver inte älta de uppdateringarna (läs: läsa mellan raderna) varje år. Minns nog ändå.
Den här dagen innebär inte bara vanliga uppdateringar med kommentarer (vilket är nog så intressant) utan också blogginlägg från just den dagen. Så värdefullt. Borde kanske tänka ut nått sätt att få ner dem från bloggportalen till egna lagringsmedier (utan att behöva copy/pasta). Skulle inte för något i världen vilja förlora de skriverierna. De är mer än en dagbok.
Tänkte jag imorse efter att med tårarna rinnande ha läst ett starkt inlägg som jag skrev för ett par år sen om min far. På farsdagen.



måndag 6 november 2017

Att kunna äta

Eller snarare att inte kunna. Fick en liten aning om hur det känns för dem som av olika orsaker inte kan äta. Man mår illa för varje tugga, varje gång man sväljer gör ont, man glömmer att äta för man känner ingen hunger. Och man vet med förnuftet att man bör få i sej mat.
Tänker också på åldringar med dåliga tänder och dito munhygien. Kanske på grund av att det är så dyrt att anlita tandläkare. Tänderna behövs för att ätandet ska fungera optimalt.
Jag säjer en aning. Och det har att göra med att min tunga har skavsår av närkontakt med en vass tand (lagningen lossnade igår). Tungan har farit så illa att den inte fungerar. Det betyder att varje tugga smärtar. Aning därför att det förhoppningsvis är övergående. Fick tandläkartid till onsdag - ny tandläkare. Den gamla pensionerade sej.
Tillfällig hjälp av ett tuggummi som bäddar in det vassa - tips av en vän. Perfekt när man inte behöver äta - och i någon mån tala.
Nu har jag långsamt och mödosamt kämpat mej igenom en liten portion varm mat - och mellanmålssuget senare kommer nog att vara dämpat. Det handlar egentligen inte så mycket om konsistensen utan om sväljförmågan. Tänk vad tungan är viktig!
För mej finns det att ta av och det är övergående. Sympatierna är hos dem för vilka det här är ett långvarigt problem.


lördag 4 november 2017

Så många kärlekstankar

Satt i Uppståndelsekapellet  (detheter faktiskt så, vårt begravingskapell) och lyssnade på den underbara musiken under allhelgonakonserten. Med utsikt över begravningsplanen. Tankarna gick och jag fick en insikt.
En begravningsplan måste ju vara en plats fylld av kärlek. Av kärleksfulla tankar. Oberoende av vilka känslor vi råkar ha när vi går till en anhörigs grav -- saknad, melankoli, ilska, sorg, harmoni - så finns ovanpå de känslorna alltid ett tak av kärlek. Det tror åtminstone jag.
Det betyder att det tänks många tankar av kärlek på en begravningplan. En del av kärleken fastnar på den som besöker begravningplanen och den käras grav/minnesstenen. Och det gör gott. Men en del blir säkert kvar på begravningsplanen.Kärleksfulla tankar svävar säkert över en begravningsplan. Idag var tankarna synliga. I form av minnesljus. Bakom varje ljus som lyste fanns åtminstone en människa som tänkt kärleksfulla tankar. Och i mitt fall - ett ljus vid minnesstenen i Sundom - ett ljus men tankar av kärlek som var riktade till många personer.
Men andra ord - en begravningsplan är fylld av kärlek.Jag gick för att insupa densamma efter  konserten. På gamla begravningsplanen - fylld av levande ljus och kärlek.Jag sökte mej till de folktomma gångarna - upplysta av levande ljus - och visst var det sant - kärlek överallt. Fullmånen förstärkte den fina stämningen.
Tänk på det nästa gång du rör dej på en begravningsplan - du är mitt i människors kärlek. Kärlek till dem som inte finns bland oss mera. Ibland syns kärleken och de kärleksfulla tankarna i form av ljus i mörkret - ibland kan vi bara ana dem. På riktigt - en välsignad plats.


Minnesstenen på nys begravningsplanen i Vasa



torsdag 2 november 2017

Fullmäktige - vaddå?

Ja, det kan man verkligen fråga sej när man kommer att märka att jag är uppställd i fullmäktigevalet för Vasa Andelsbank. Jag som är världens mesigaste bankkund. Som nog inte vet mitt bästa när det gäller att förvalta pengapåsen. Som kan själv och inte vill ha goda råd.
Men likväl kände jag mej genast kallad när jag via min Andelsbank fick uppmaningen att ställa upp. Och nu är jag där - fotograferad, med svar i valmaskinen och uppmanad att göra reklam för mej. Och det kan nog behövas för vem bland ägarkunderna skulle rösta på okända mej. Fast jag försökte få in mina käpphästar i valmaskinen. Vet en av mina vänner som är röstberättigad och hen har lovat rösta på mej. Betyder två röster. Skulle kunna vara något fler.
Kan nämligen tycka att jag skulle ha en mission i ett dylikt fullmäktige. Jag är tillräckligt gammal för att ha stått i kö till en bankkassa med bankbok i handen. Och tillräckligt modern för att tacksamt ha tagit till mej den moderna tekniken. Har alltså en kontakt till båda världarna och kan kanske förstå problem som kan uppstå - kanske speciellt för dem som inte har blivit digitaliserade ännu. Kan kanske också ha synpunkter på hur man ska möta de personerna på bästa sätt. Dessutom har jag ett enormt nätverk på SoMe och kan föra ut information. Skulle dessutom gilla att lära mej mer - något som utlovas. Är trots min försiktighet intresserad av ekonomiska saker och så gillar jag Andelsbanken. Om ni tycker att det låter som om jag skulle platsa - och om ni är röstberättigade - skriv gärna nummer 20. Här finns allt ni behöver veta.







onsdag 1 november 2017

Älskade dockskåp

Jag måste litet stanna upp och filosofera över vad det är som gör att jag stannar upp vid mitt dockskåp och står och fånglor (fån-glor alltså) och känner sån tillfredsställelse. Speciellt på kvällen när ljusslingan ger mysig belysning. Det ska nog bli riktig belysning så småningom.
Det jag gör där jag står är att njuta av det jag tillverkat. För det är vad det handlar om. Att tillverka, återanvända och i någon mån ta hand om och restaurera gamla dockskåpssaker. Och det är så underbart att se resultatet.
Men det är minst lika underbart att pyssla. Och jag får sån inspiraton på kursen jag går. Tänk att få diskutera lock till saltkar och hur man präglar kakelugnsluckor. Och att få goda råd. Och material som har samlats under åren de jobbat ihop. Den spjällkedja som jag inte lyckats hitta hemma fick jag ur gömmorna.
Men själva jobbet gör jag oftast hemma. Vid skrivbordet. Och kreativiteten flödar.
Mina lådor blir städade på kuppen. I letandet efter saker som behövs. För gårdagens projekt - kakelugnar - var det verktygsbacken, knappsamlingarna och sytillbehören som var på tapeten. Och blev städade. Och ja - sen då köksmattan kom som avslutning blev garnsamlingarna städade.
Och kreativitet -ja. För det går ju inte alltid som på Strömsö. Hur lösa problemet med att jag inte lyckades kapa de spikar som skulle vara "upphängning" för kakelugnens luckor? Och problemet att det fanns en spik för litet när luckornas knoppar skulle bli till. Problemen löstes.
Sen är det ju noga med material. Måste efterlysa en tom Kalles kaviartub på Fb - mina tuber hade silverfärg inuti och det skulle förstås vara mässing.
En annan sak som tilltalar är att det faktiskt är ett jobb som kräver långsamhet. Dels är det så pilligt och dels finns det moment man måste vänta på. Målfärg och lim ska torka. Mycket bra för håsabyttan jag.
Sen har jag en aning att det också kan handla om mitt intresse att i tankarna inreda tomma lägenheter.
Igår satt jag faktiskt hela eftermiddagen vid skrivbordet. Och är riktigt nöjd med resultatet. Vilken lyx att kunna ställa det så att man har en dag för dockskåpspyssel.
Nästa projekt hemma blir troligen en spiskupa. Och på kursen ska vi tillverka äpplen nästa gång.
Ja - dessutom bör det tilläggas att jag sov en lång och skön natt utan piller efter gårdagen. Om det var pysslat, lugnet eller två promenader som gav mej det vet jag inte. Kanske kombinationen.







fredag 27 oktober 2017

Om sporter

Jag är själv nästan kemiskt fri från sportintresse (undantag: herrhockey på VM-nivå) men försår mycket väl att sport är viktigt både för utövarna och soffidrottarna.
Tex förstår jag det att man tävlar med sej själv för att prestera mera, gemenskapen, segervittringen, ett sunt liv och mycket därtill.
Det finns sporter som jag personligen tycker är otroligt onödiga men när jag har hört utövarna inser jag att de betyder andra saker för dem än för mej som ser resultatet - bra saker.
Ändå finns det en sport som jag inte över huvud taget förstår. Nästan så jag skulle vara benägen att påstå att den skulle förbjudas. Kom att tänka på det när den förekom i inledningen på en deckare jag nyss såg.
Jag talar om boxning. Jag kan förstå att rörelserna är bra - mina axlar skulle tacka mej om jag skulle utföra boxningsrörelser. Men använd upphängda boxningssäckar då (eller vad de nu heter) och låt bli att slå på någon som är av kött och blod! Jag undrar hur man är funtad när man kan tänka sej att hantera en annan levande varelse på det sätt som en boxare gör. Att med sina händer slå på en levande kropp. Nej, det går inte in i mitt huvud! Och på tal om huvud - vilka skador ställer boxningen inte till. Nej - förstår inte. Undrar förresten - är sporten så inne nu just? Eller är det bara så att jag inte märker matcher eftersom jag väljer bort. Men inte hör man ju om nån Cassius Clay eller Floyd eller Ingo mera. Eller?
För övrigt anser jag också att tjurfäktning bör förbjudas.


tisdag 24 oktober 2017

#metoo

Kampanjen som rör upp och berör. Kampanjen som startade i USA och har spritt sej som en löpeld över världen. Som har rent konkret lett till att personer har avstängts/valt att säja upp sej från sitt jobb. Kampanjen som tom har fått igång finländska politiker.
Men framför allt - kampanjen som rör oss vanliga människor på gräsrotsnivå. Som förhoppningsvis får oss att tala. I familjer, i föreningar. Och som får utsatta att våga uttala sej, att våga tänka på det som förträngts. Som förhoppningsvis får utövarna att tänka till och inse att det faktiskt är allvarligt att kränka en människa. Och det är upp till den kränkta att avgöra allvaret i det hela. Respekt för människan.
Jag har ännu inte lagt upp min #metoo fast jag skulle kunna. Kommer ihåg tre incidenter från min ungdom. Men jag har inte drabbats i vuxen ålder och inte av nån jag har varit beroende av - vilket tycks vara väldigt vanligt. En chef, en som ska avgöra om man får ett jobb eller inte.
Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg med många fler tankar om kampanjen men insåg imorse att det behöver jag inte göra. Trots att jag upprördes av inlägg som inte verkade tro att berättelserna är sanna.
Jag läste Ann-Mari Audas-Willmans blogginlägg och kunde bara säja ja - trots att det ju inte är mitt liv hon beskrev. Hon uttrycker sej dessutom så väl och nyanserat. Så därför frågade jag henne om jag får dela. Svaret blev ja och därför - Amis blogginlägg i mitt blogginlägg. Tack.


söndag 22 oktober 2017

Jul året om

Jag tycks vara väldigt lättpåverkad när det gäller vad jag väger. Kan variera med upp till 1 kg från dag till dag - beroende på vad jag äter.
Men det som har hänt i år är att de kilon som fastnade vid förra julens dopparedagar tycks hänga med fortfarande. Inte lyckats komma ner mot det jag förr räknade som idealet. Jul hela året alltså.
I verkligheten har jag tänkt så här - det är bra att ha kilon när man blir äldre. Och dessutom lärde jag mej när B var sjuk hur det kan gå. Då försvann kilona hur jag än åt. Som om kroppen i sin stress inte skulle ha kunnat ta upp föda.
Så jag är riktigt nöjd och låter vågen visa julkilon. För jag är inte fet. Har bara fler kilon än jag brukade.
Dessutom tycker jag mej ha sett nånting jag egentligen aldrig har sett på min kropp. Inte ens i ungdomsåren när jag nästan var mager. Jag har sett en aning av en midja!
Var så nöjd när jag mätte med måttband - men det visade sej att jag kom ihåg fel. I verkligheten är jag ganska nära måttet för sjuklig bukfetma. Låter inte bra. Och jag som trodde att mina promenader har gett mej midjan. Får väl tro att det är på väg. Snart. Och gilla julkilona. Det är säkert muskelmassa.






onsdag 18 oktober 2017

Om Merete och livet och åldrandet

Föreläsning på Academill.
Merete Mazzarella som i huvudsak talade kring sin nyaste bok "Om livets mening". Och hon gjorde det så bra! Kort och med just precis de rätta orden. Om meningen i livet och inte meningen med livet. Bara några nyckelord - slump och val, värlsbildskris, liv som vi inte förstår - bufflarna försvann, medkänsla, engagemang, arbeta - skapa  eller ännu hellre verka (verkar gör vi ännu efter vår död).
Hon hade ett så trevligt sätt att berätta och finnas på scenen att det blev ganska stor förändring när den andra delen av "föreläsningen" tog vid. Sakligt och bra reddes begreppen ut av kloka kvinnor som på något sätt finns med i det system som vård i hemmet - hemvård - står för. Begrepp som jag tycker kunde redas ut också i Vbl - en serie artiklar som behandlar det fina som byggts upp i vår stad - vad man kan få, var man kan få, problem och försök att reda ut dem. Att lägga grunden till ett förtroende för vården bland vårdtagare och ge både statushöjning och råg i ryggen åt dem som jobbar inom vården. Förebyggande och positivt istället för brandsläckning när något akut har inträffat.
Alltnog - det var en bra kväll på Academill  - igen. Undrar vad vi ska få fira efter det här. Det började med Vbl-jubileum och nu har det varit Finland 100 år. Det borde hittas nåt nytt nu för sånt här vill vi ha. Föreläsningar live i stora salen. Massor med folk.
Fick en underbar vandring längs en nästan nattmörk och tyst Strandgata. Gatubelysningen under construction.
Gick och tänkte hur fint det skulle vara att komma hem till eller tillsammans med en som man kunde räta ut tankarna med. Ta upp de trådar som blev hängande under kvällen/berätta om det man varit med om. Men sån är ju inte situationen så bara att gilla läget. Men man kan känna saknad såna här gånger. Skulle ge ett sånt mervärde.
Till sist - note to self: reflexer på alla ytterkläder. Det är mörkt nu. Också där gatbelysningen fungerar.
Note two: kolla om MM-boken finns i e-biblioteket. Och i så fall - låna.


måndag 16 oktober 2017

Nåltovning - not

Skrev i ett tidigare inlägg om hur det är att vara novis i miniatyrkursen. Läste ni mellan raderna noterade ni säkert att jag är sämst i klassen
Det framkom med all önskvärd tydlighet ikväll när små nallar skulle tovas. Med tovningsnålar. Hade lyckats få handarbetsaffären att sälja en ur setet med 8 nålar. Efter ett tag hade jag en halv nål. Men det gick att fortsätta. Förklädet som brukar skydda kläderna från lim och färg fick nu skydda från blod. Fingrarna blev perforerade. Rena slakten.
Nåväl - lyckades väl på nåt sätt få bålen och huvudet att ta form. Men armar och ben. Icke sa nicke. Kämpade hårt och såg de andra forma de mest läckra små skapelser. Hade ren i ett tidigt skede föreslagit tvåltovning men fick inget gehör.
Till slut gav jag upp och gick till kranen och blötte ner och tvålade in. Och si - det var min melodi. De tjusigaste arm- och benkorvar tillverkades. Tyvärr litet ljusare än resten - ullen var tydligen otvättad från början. Och nu - nu har jag ångan uppe -nu ska det bli tvåltovade nallar - ännu mindre än prototypen. För det tycks handla om prototyp varje kurskväll - det snygga gör jag sen hemma. Slutet gott - allting gott. Skrivet med sönderpickade fingrar.



söndag 15 oktober 2017

Saknar snuttstädandet

Då jag jobbade och hade kläm på dagens tider på ett annat sätt än nu lyckades jag med något väldigt bra. Programmerade in typ 20 minuters snuttstädning varje morgon. Mellan gröten och kaffetillnyheterna. Oj vad det var bra. Tog nån låda då och nån hyllmeter då. Systematiskt framåt genom lägenheten. Hade koll på ägodelarna och ibland städade jag tom bort nånting.
Nu som pensionär finns inga såna här tider. Det liksom flyter mera. Saknar snuttarna.
Tror inte jag får dem tillbaka men en annan sak ska jag testa.
Gör nåt extra för hemmet varje dag. Kan vara att tvätta ett fönster. Kan vara att sanera en garderob. Kan vara att få ett halvfärdigt handarbete klart. Känns så Fengshuigt att få nåt i ordning. Sånt som leder till att saker försvinner från hemmet bör prioriteras.
Idag har jag gjort flera projekt för hemmet. Fixat tallris till balkongen. Sytt om min snabbköpsparka. Bytte konstkinnet mot ett äkta från en gammal jacka (förlåt) och parkan steg i graderna.
Kanske jag ännu skulle tömma nån bokhylldel för att få in nya fina plastlådor (godislådor från Halpahalli) som ska innehålla en del dockskåpspysselmaterial. Finns projekt huru mycket som helst i ett hem. Räcker åtminstone till ett projekt varje dag resten av mitt liv.


onsdag 11 oktober 2017

Jag längtar parken

Varje gång jag kör förbi "min" morronpromenadpark känner jag ett glädjepirr. Längtar till nästa gång då jag ska få gå där.
Igårkväll då jag körde förbi var det beckmörkt. Också till mörkret längtar jag. Det händer faktiskt på vintern att jag går ut på kvällspromenad för att få uppleva parken i mörker. Det finns inte så många mörka ställen i en stad.
Men regeln är ju nog att jag går där i dagsljus eller gryning. Att komma från asfalten till de mjuka grusgångarna, in i parkrummet där trafikbruset är litet dämpat. Och där det doftar. Litet olika beroende på årstid. Marken, träden, rosorna, äpplena. Och där fåglarna håller konsert -åtminstone på våren är det en kakofoni. Där ögat får vila. Natur mitt i stan. Ofta kommer kameran fram just där. Att gå över stora gräsplaner - mjukt för vandrarfoten.
Idag reagerade jag på fin fuktig lukt (och noterar att det ifjol den här dagen var frost), äppeldoft och de gula lärkträden.
Ett tag ännu får jag styrka mej med falläpplen vid granlabyrinten. Ah, längtar redan till följande tur!

Ja, det är en spindel

tisdag 10 oktober 2017

Borta i Kina

Såg ett inslag från Kina på tv. Kanske i nån nyhetsutsändning. Kan inte få det ur min hjärna.
Det handlade om den nya tvåbarnspolitiken. Som inte lett till den babyboom man hade förväntat sej.
Men som i alla fall har lett till att det behövs barnskötare. Och tydligen babyskötare. Föräldrarna vill/kan tydligen inte vara hemma med sina små. Vill inte låta (gammalmodiga?) föräldrar sköta dem.
Resultatet är en massiv skolning av unga kvinnor som ska bli barnskötare i hemmen.
En ung kvinna berättade att hon går skolningen för att få anställning i nån rikemansfamilj där hon förtjänar dubbelt upp jämfört med om hon sköter barn i nån grannfamilj. Hon ska alltså bo långt borta från sin hemby där hennes föräldrar tar hand om hennes egen bebis. Och dit hon skickar sina lönepengar. Målet är att hon ska spara så mycket att hon kan starta ett företag och ta hand om sitt lilla barn själv. Det kändes på nåt sätt så tragiskt. Var är föräldraledigheten, var är dagisarna/den ordnade vården och framför allt - var är kunskapen?
Blir det så här när samhället tar över och blandar sej alltför mycket i hur familjer ska ha det? Utan att ställa upp på det som blir resultatet.




söndag 8 oktober 2017

Bändet

Åkte Vasabåt igår. Både fram och tillbaka. Utannonserats levande musik i baren.
Vi satt ett gäng och diskuterade i den lugna baren och så kom bändet.
Och spelade så högljutt och i mina öron så hemsk musik att vi inte ville sitta kvar. Trots att vi satt så långt borta från scenen som det var möjligt.
Har tänkt en del tankar om professionalitet efter det. Om man blir anställd som orkester på ett ställe måste man ju anpassa sej litet till dem som lyssnar. Om tanken är att man ska spela dansmusik så ska man väl ha en repertoar som man förmodar tilltalar den ålderskategori/det sällskap som är närvarande. Nu var det hög medelålder - ingen dansade.
Om man inte har som uppgift att spela dansmusik ska man väl jamma nåt diskret som inte överröstar varje försök till samtal.
Skulle gärna veta vad de här gossarna och rederiet avtalat om.
Helt klart diss från min sida. I ärlighetens namn må jag ju säja att jag inte satt kvar så väldigt länge men tortyr var det. För mej.


torsdag 5 oktober 2017

Vilken kväll!

Jag är helt tagen av kvällens frivilligjobb. Var tillsammas med några andra inbjuden till Arbis. Där man har kurser i svenska för nyfinländare och andra som behöver svenska. Vi inbjudna skulle vara "vanliga finländare som talar svenska".  En övning inför de studerandes intervjuer som ska ske på lördag - Svenska på stan. Frågor fanns och de skulle tränas på oss. Tre olika grupper, tre olika nivåer. En halvtimme per grupp. Och wow, vilka människor! Vilken iver att lära sej. Vilken frimodighet. Och vilken härlig blandning av nationaliteter och språk. Imponerande hur många språk som talas i vår stad (de här var ju förstås bara ett exempel).
Också intressant att se hur personligheten påverkar språket. Endel verkade ju klara sej med tio ord. Också i den grupp som har studerat svenska ett par månader gick det att få en diskussion till stånd. Med tillräckligt enkla ord. Och i den sista gruppen - den längst hunna - blev det inte så väldigt många frågor från frågepappret som behandlades. Det blev en så naturlig diskussion. Och de var så genuint intresserade av vad jag gjorde och av vem jag var.
De själva var i väldigt olika skeden av livet - en veterinär, två doktorander, yrkesstuderande, såna med yrkesexamen som ska förkovra sej i språket och tydligen fånga upp yrket hos oss via praktik, nån inom hemservicen, ingenjörer och blvande ingenjörer, nån var så ny att hen bara satsade på att lära sej språken - några kategorier som råkade finnas i mina grupper. Och många hade redan lärt sej finska på kort tid.
En del vaer i Finland för att studera och sen så småningom på väg tillbaka till sina hemländer men de flesta hade nog kommit för att stänna - så uppfattade jag det.
Troligen var det samma sorts kurser de gick - de asylsökande som jag träffade den där hösten när vi samlade in och sorterade kläder. Jag minns bara hur man tyckte att de hade en oändligt lång väg att gå innan de skulle klara sej att förstå och kommunicera på svenska. Ikväll fick jag bevis på att vägen nog inte är oändligt lång. De "nyaste" hade studerat svenska sem början av september.
Vilket fantastiskt sätt för de studerande att förutom att lära sej språket också lära känna både vår kultur och varandras. Och hur de lär känna varann när de tillsammans stretar på för att hitta ord.
Skulle gärna ha fortsatt att umgås och byta erfarenheter. Hoppas jag blir inbjuden flera gånger.
Den som kunde mest svenska torde nog ha varit 4-åringen som var på plats med sin mamma. Hon lär sej i dagis hon.



onsdag 4 oktober 2017

Rosa bandet

Jag har min Fb-profilbild prydd med ett rosa band. Jag kommer att köpa ett rosa band när jag ser det.
En vän frågade om jag vet hur mycket av intäkterna för Rosa bandet-kampanjen i verkligheten går till det som är meningen - bröstcancerforskning och stöd för insjuknade.
Lyckas inte hitta nåt kring just det lilla bandet men det jag hittar är andra produkter som är med med en viss procent av priset. Och ja, visst kan man fråga sej om det mycket är ett reklamjippo.
I alla fall blev jag av frågan tvungen att fråga mej själv varför jag är med - jag som brukar vara så kritisk till alla jippon.
Det finns riktigt bra orsaker för mej att vara med.
Med att låta det lilla rosa bandet synas upplever jag att jag visar en solidaritet med dem som är drabbade.
Men jag lyfter också upp mina egna  demoner och min egen skräck på bordet. Jag vågar nämna dej vid ditt rätta namn, cancerspöke.
Vi är många som står tillsammans sida vid sida med små rosa band - kvinnor som inte ännu har fått nån diagnos, kvinnor som är mitt i sjukdomen och kvnnor som försöker hitta livet på nytt efter behandlingarna. Vi är starka kvinnor. Fuck cancer!
Och ni män - välkomna med i ledet. Ni berörs också. Indirekt.


tisdag 3 oktober 2017

Nåt nytt

Hörde härom veckan i fråga Lund en förklaring till varför vi upplever att tiden går snabbare ju äldre vi blir. Det lär handla om det faktum att vi redan har upplevt det mesta och att händelserna inte mera sätter så djupa spår. Så för att "stanna" tiden ska vi göra nåt nytt. Det kommer då att prioriteras i hjärnan och vi upplever att tiden går långsammare. Värt att testa.
Och det gör jag nog egentligen nu med min miniatyrtillverkningskurs. Har ju nog dockskåpspysslat förr men att nu gå på kurs och göra mer hantverksmässigt mer krävande saker är nåt annat. Men det som känns så intressant är att vara novis. De andra har pysslat länge och de är sååå skickliga. Och vet direkt vad det behövs för material. En ann kommer fullastad med 7 sorters garn när det säjs att vi ska ta med garn. Och väljer fel - som jag gjorde igår när vi skulle göra en termos. Alldeles för tjockt garn.  Som dessutom gick av så det blev att skarva. Blev nog inte bra. Men - jag har konstaterat att det jag gör på kurskvällen blir en prototyp. Sen utvecklar jag tekniken hemma och gör nåt bättre. Kom hem med huvudet fullt av idéer. Inte bara rörande termostillverkningsteknik utan också annat.
Men ännu till novisskapet. Jag är ganska fingerfärdig och brukar snabbt svänga till hanarbetssaker. Har tålamod men vill se resultat. Här får jag vara i en annan position - är inte så fingerfärdig när det gäller sånt här. Eller är nog bara jag hittar rätt teknik. På kurstillfället får jag bara beundra de andras verk. Hälsosamt. Sen är jag nog ganska hastig - vill ha en pryl klar så jag kan tänka på helheten hemma.
Märker att den lilla ingenjören i mej vaknar och jag vill utveckla tekniken. Och här får jag leva ut det som gör att tiden går långsamt. Sitter vid skrivbordet och pysslar. Och måste vänta. Ofta är nåt nymålat . Eller ska målas ett varv till. Det kan inte påskyndas. Härlig hobby.
Nu har jag inte tid att skriva mer -ska slakta en kulspetspenna och tillverka en ny termos. Är så morsk i alla fall att jag visar upp prototypen.Den har ju  alla fall vacker färg.




söndag 1 oktober 2017

Tack för en vanlig dag

Jag tycker jag just nu träffar på sörjande vart jag än vänder mig. Människor som har förlorat nån viktig person. Och ofta i cancer verkar det.
Jag hör om bekanta och deras bekanta som har fått en cancerdiagnos och dör efter några veckor, nån månad.
Fuck cancer!
När kommer min tur? Frågan är fel ställd - speciellt om det skulle vara så att det kommer att vara mitt öde att få en allvarlig diagnos.
Istället vill jag vända på steken. Inte till något Carpediem-tjofaderittan utan bara till ett ödmjukt tack för att det känns som vanligt på morgonen då jag vaknar.
Tack för att jag ännu har ett liv som består av vanliga dagar - glädje, sorg, oro, småkrämpor, förväntningar. De där dagarna som så ofta seglar förbi - snabbare ju äldre vi blir.
Kanske ett morgontack gör att vi får på en liten tankebroms. Ännu en vanlig dag. Tack.
Och många med  cancerdiagnos blir friska idag. Glöm inte Rosa bandet.
Nu har jag i många blogginlägg skrivit om ålderdom och död - men det är faktiskt inte så att jag på något sätt är i dystra tankar. Kanske tvärtom. Men det är bra att räta ut tankekrokarna.
Och kanske litet av Astrid Lindgrens samtalsinledning - Döden, döden.




lördag 30 september 2017

Bo hemma - till vilket pris?

Tänk att det ska behöva ske något så tragiskt som att en dement åldring dör av undernäring innan det startar en vettig debatt om åldringsvården. En debatt där så mycket ryms in. Ska så många som det är tänkt faktiskt vårdas i hemmet? Den etiska sidan - var går gränsen mellan åldringens integritet och det vårdarna anser vara klokt? Vem är spindeln i nätet? De anhörigas roll? Nån fånig tystnadsplikt? Maten som levereras till den hemmaboende. (I den vevan kom äldreboendematen också in. För att inte tala om att skolmaten fick sej en släng av sleven i debatten. Så att säja. Men det där med mat utanför hemmet får bli en annan mässa). Ensamheten. Osäkerheten.
Nu är debatten i full gång. Äntligen. Det har hur länge som helst pipits i små insändare i tidningar men det har liksom inte nappat. Men nu verkar det som om det skulle ha blivit rumsrent och tom viktigt att diskutera äldrevården.
Vård i olika kommuner jämförs. Brister lyfts på bordet.
Såg just ett Obs debatt-program där kloka åsikter kom fram.
Det ordnas en paneldebatt på Åbo akademi i Vasa på temat Hemvård och livets mening - med Merete Mazzarella.
Det ordnas en diskussion om äldres boende behov - kommer att delta
Fyllde just i en enkät om boende. Hur jag bor nu - hur jag vill bo i framtiden. Nya boendeformer - gemenskapsboende. Det som jag redan har varit engagerad i.
Det mesta av det här är lokalt förankrat men jag tror att det diskuteras runt om i landet. Både brister som bör åtgärdas och planering för att problem inte ska uppstå.
Och det har kommit över nyhetströskeln. Över insändarspalternas försiktiga ensamma rop på hjälp. Över vulgärdebatten på Fb och annanstans.
Nu är det läge att engagera sig. Det är i tiden. Både min tid och samhällets. Nu må vi kravla oss upp på barrikaderna!




fredag 29 september 2017

Den tredje åldern

Jag tror att det på arbetsplatser finns olika kategorier av blivande pensionärer - 1. de som bara längtar, som räknar dagar och månader och år och störtar ut i pensionslivet 2. de som tar det som nåt naturligt - funderar hur det ska bli 3. de som är rädda för att lämna det trygga - jobbet och jobbgemenskapen. Tror dessutom att 3. har svårt att komma ur garderoben - om de inte är tillräckligt många eller om det inte är en stor öppenhet inom jobbgemenskapen.
Hur det blir sedan vet ingen. För en del blir det något fint och naturligt och för en del en stor negativ överraskning. Den eviga semestern var inget att ha.
Oberoende av vilken grupp man tillhör kan resultatet bli vilket som helst.
Folkhälsan och Röda korset ordnar för att hjälpa blivande pensionärer/mera vana pensionärer att hitta  sej själv efter pensioneringen. Jag tror personligen att det är en grannlaga uppgift att nå dem som ännu är i arbetslivet. "Kan själv" kommer inte, den som känner rädsla kanske inte vågar komma ur garderoben.
Hoppas ändå att blivande pensionärer ska ta del av kurspaketet. Eller att de ska ta kursen sen när de väl är pensionärer och "har tid". Jag har själv varit med i en pilotgrupp och upplevde  att vi hade meningsfulla samtal om att avsluta arbetslivet, välbefinnande och framtiden. Låter kanske flummigt men med en viss struktur blir det ett värdefullt delande av erfarenheter. Och ärliga vittnesmål om tillkortakommanden.
Och naturligtvis utbyte om den underbara tid som pensionärslivet kan vara. Och om aktiviteter. Tips om frivilligverksamhet. För nog är det ju så att många av oss har krafter att frivilligjobba. Och vilja.
Om man inte tror sej behöva kursen medan man ännu är i jobblivet kanske det känns mera motiverande att ta den när man är mer erfaren pensionär.
 Forskning visar att det finns fyra förhållningssätt inför pensioneringen 1. Nu börjar ålderdomen
2. Påtvingat avbrott 3. Livet bara fortsätter 4. Nu börjar ett nytt liv.
Oberoende av vilket förhållningssätt man har kan det vara motiverat att träffa andra i samma situation och dela erfarenheter.
Igår var jag själv på det fjärde kurstillfället som innehöll mest fakta av dem alla. Det handlade om att skriva testamente och att utse en intressebevakare innan man är i sådant skick att någon annan måste utse den. Många frågor ställdes och publikens intresse visade att det här är nånting som angår oss alla. Och nånting som vi inte vet så mycket om. 
Summa summarum - jag vill gärna rekommendera kursen. Ny kurs med alla 4 delarna börjar den 11 oktober.
Och ja - den tredje åldern varar så länge man klarar sej själv och är aktiv. Efter den kommer ålderdomen.