Kroppen min - jatko-osa

Ifjol skrev jag en lovsång till min åldrande kropp. Om hur jag egentligen är mer tillfreds med den skavankiga kroppen än jag var med den ungdomliga onötta kroppen.
Nu vill jag komma med ett tillägg.
Jag kände det så starkt igår på jumpan. Vilken lycka att få känna att kroppen fungerar! Att utmana sej själv i magmuskelövningarna, njuta när det river i stretchningarna, le när svetten rinner i de stora övningarna, glädjas över att balansen fungerar. Vår lärare är så klok. Hon tränar mycket balans med oss - de flesta är 60+. Hon ser oss. Tuntuiko missään? Musitakaa hengittää! Säjer hon och ser på oss var och en. Tillsammans funderar vi över att armhävningarna inte känns nånstans för mej. Var är felet? Men kroppen hänger alltså med i en timmes jumpa och är skönt limin efteråt.
Kände det också idag under stavgången. Över 10 km i rask takt utan problem. Då jag läser mina ödessystrars och - bröders inlägg i osteoporosgruppen inser jag att jag är lyckligt lottad.Nån som beklagade sej över att hen inte orkar gå mer än 10 steg.
Så jag kan bara säja - tack för en kropp som fungerar. Hittills. Och jag vill verkligen göra allt för att det inte ska vara mitt fel om det blir problem. Heja motionen!