onsdag 30 november 2016

Skräcken

Jag ska inte tänka på det. Jag tänker inte på det. På vad som skulle hända om jag i min ensamhet får en stroke eller därmed jämförbart.
Men onekligen kom det några tankar när jag hörde om en ensamboende som har drabbats och nu finns i Tammerfors på sjukhus, halvt förlamad. Jag vet inte var när eller hur det har hänt men jag kan bara förställa mej. Ensam, på natten (det brukar väl vara så), borde få hjälp, vet att minuterna är dyrbara.
Men man kan vara ensam också fast man har en hel familj med sej. Man kan drabbas av lika hemska saker på annat sätt också. Obotlig cancer, trafikolycka.
Men på nåt sätt - det där med att man vet att det skulle kunna gå helt bra vid en stroke bara man får vård direkt. Men eftersom det är lönlöst att fundera ska man låta bli.
Men så många tankar kom i alla fall att jag kom ihåg att ladda min "112"-telefon - en av mina simkortslösa telefoner - som ska ligga i nattduksbordet.
Fick just ett påpekande - kan vara bra att ha en 112-telefon på toa också. Man kanske mår dåligt och drar sej dit. Telefon 2 till toa - bums.
Och du som inte har nån extra telefon - testa om firmor som säljer telefoner kan donera en avlagd.


måndag 28 november 2016

Gott nytt kyrkoår!

Igår var det första advent och ett nytt kyrkoår började. Det sjöngs Hosianna och det tändes ett av fyra adventsljus. Det nya psalmtillägget togs officiellt i bruk. Jag fick vara med och sjunga i kören och det var rejält med folk i Trefaldighetskyrkan. Efteråt var det adventsfest med julgröt.
Jag satt och filosoferade kring det gemenskapstillfället. Och kyrkans tillställningar i allmänhet också. Så kravlösa. Inget inträde, ingen medlemsavgift (utom kyrkoskatten förstås), inga problem att komma ensam och slå sej ner. Och kanske tom så att man börjar känna igen och känna dem som rör sej i kretsarna. En diakoni som inte bara hjälper i ekonomisk och annan nöd utan som också försöker fånga upp ensamma. Ordnar samling tom på julaftonen.
Och förstås har kyrkan sitt andliga budskap också. Ett budskap som inte är fy skam. Ett budskap som är fullt av kärlek och medmänsklighet.
Jag märker med mej själv hur trevligt det är att gå till kyrkan - jag träffar alltid någon bekant där och dessutom upplever jag kyrkorummet så starkt.
Man kan tycka att kyrkan är konservativ och att det tar eviga tider innan det nya i samhället kommer in. Själv kan jag just nu sörja över hur segt det verkar vara att få de homosexuellas rätt till kyrklig vigsel eller åtminstone välsignelse att bli verklighet. Men det kommer. Kvinnliga präster kom också.
Men i mycket har kyrkan visat sej vara tuff också. Sätter ner foten och säjer att den kommer att ta sej an de asylsökande som ingen annan tycks vilja ha att göra med. De som efter avslag har blivit papperslösa och därmed ofta hemlösa. Inte utan att samhället vet om det men - helt bestämt och odiskutabelt. Det var kyrkans/kyrkornas frivilliga som stod på järnvägsstationen i vinternatten och väntade på eventuella asylsökande som kom med sena tåget norrifrån. Och som inte skulle ha haft någonstans att ta vägen utan den hjälpen. (För all del - andra aktörer var också inblandade).
Kyrkan ringde sorgeringning för Aleppo. Till vilken nytta kan man säkert fråga men en solidaritetsaktion och en möjlighet för oss vanliga människor att stanna upp.
De vackraste julsångerna kommer i år att ljuda starkt som vanligt. De insamlade medlen går via Finska missionssällskapet till barn i u-länderna. Om man inte får upp några känslor för det är det bara att läsa ett reportage i söndagens Vasabladet (27.11).Om gatubarn i Kenya.
Så jag vill bara säja Heja kyrkan och gott nytt år!






torsdag 24 november 2016

Kroppen min - jatko-osa

Ifjol skrev jag en lovsång till min åldrande kropp. Om hur jag egentligen är mer tillfreds med den skavankiga kroppen än jag var med den ungdomliga onötta kroppen.
Nu vill jag komma med ett tillägg.
Jag kände det så starkt igår på jumpan. Vilken lycka att få känna att kroppen fungerar! Att utmana sej själv i magmuskelövningarna, njuta när det river i stretchningarna, le när svetten rinner i de stora övningarna, glädjas över att balansen fungerar. Vår lärare är så klok. Hon tränar mycket balans med oss - de flesta är 60+. Hon ser oss. Tuntuiko missään? Musitakaa hengittää! Säjer hon och ser på oss var och en. Tillsammans funderar vi över att armhävningarna inte känns nånstans för mej. Var är felet? Men kroppen hänger alltså med i en timmes jumpa och är skönt limin efteråt.
Kände det också idag under stavgången. Över 10 km i rask takt utan problem. Då jag läser mina ödessystrars och - bröders inlägg i osteoporosgruppen inser jag att jag är lyckligt lottad.Nån som beklagade sej över att hen inte orkar gå mer än 10 steg.
Så jag kan bara säja - tack för en kropp som fungerar. Hittills. Och jag vill verkligen göra allt för att det inte ska vara mitt fel om det blir problem. Heja motionen!



onsdag 23 november 2016

I livets skola

Nu tänker jag inte använda klyschor som Carpe diem, Gårdagen är förbi... och alla de andra. Men de innehåller nog något av det jag vill ha sagt.
Jag tycker jag den senaste tiden har fått så många påminnelser om hur skört livet kan vara. Det har förmodligen att göra med åldern. Och det har det här inlägget också. Närmare bestämt att ta vara på den tid som återstår. Och att inte leva i synd och älta det som varit och oroa sej för det som eventuellt kommer. Jag tycks vara expert på det. Född med en ält-oro-gen?
Tror också att ältande och oro lättare tränger sej på för att jag ofta är ensam.
Gamla underligheter kommer upp till ytan. Vad jag gjort, vad jag sagt. Eller inte gjort eller sagt. Saker som inte går att ändra. Ofta sånt där jag bara kan konstatera att jag gjort mitt bästa. Sopa bort!
Oro för sånt som kan hända. Helt idiotiskt! Och jag talar nu inte om att leva aningslöst utan faktiskt sånt som kommer på utifrån. Och som oftast har en lösning när det väl kommer. Sopa bort!
Och hur ska det då levas - det goda livet som återstår när bakåt och framåt är borta? Vet inte, men jag tror inte det behövs några regler för det. Det faller sej självt. En lämplig kombination av aktivitet och vila, av umgänge och ensamhet. Och att inte ta stress.
Kanske det finns något sätt att få det där lilla extra. Men det får bli överkurs. Nu gäller det grundkursen - att kväva ält-oro-genen.






måndag 21 november 2016

Aktier

En gång hade min mor litet överloppspengar och blev av bekanta rådd att köpa KOP-aktier. Säkert inte mycket pengar och inte många aktier men hon tyckte det var jätteintressant. Minns att hon mest varje dag i bankstängningstid vandrade till KOP-bankens fönster för att se värdet på sina aktier efter dagens handel. Ett stort handskrivet "lakan" hängdes upp. Hon var sen nöjd när hon kunde se vad hon hade "sovit lös" som hon uttryckte det. Och hon sov lös mycket - det gick bra på aktiemarknaden just då. Och det var emissioner och gratisaktier och en del av hennes iver föll över åtminstone mej så jag blev också ägare till KOP-aktier. Sen var det ju kul att klippa kuponger tyckte min mamma. Varje gång det hände når skulle kupongerna lösklippas från det vackra aktiebrevet. Sedermera sålde hon sina aktier . De hade då manglats i flera kvarnar. KOP blev Merita som blev Nordea.
Mina aktier hänger med ännu och visst är det litet kul att klicka sej in på nätet och kolla hur mycket man "sovit loss". Trots att pappersaktiebreven inte mera finns och kuponger inte klipps
Sen kom då "folkaktien" SKOP/SCAB. Åtminstone i lärarkretsar köptes den ivrigt. Små summor satsade vi. Tack och lov för det gick i diket med dem när banken gick omkull på 1990-talet. Inte ens förlusten hann jag dra av - var för sent ute. Fick härom kvällen en idé när jag såg att instanser och privatpersoner köper vackra pappersaktier. Kontaktade nån per epost och fick omedelbart svaret att ingen vill ha dem. Så nu vet jag att de inte ens är värda pappret de är tryckta på.
Ingen aktiehaj är jag och kommer inte heller att bli - men det är litet skoj att följa mamma och KOP-banken i spåren. Och dessutom går värdet på mina aktier upp nu just - trots Trump.




söndag 20 november 2016

Kvinnan i drivan

Den var en kväll under julhelgen för typ 15 år sedan. Isande kallt. Jag hade varit och sett till bortresta vännernas katter - av nån anledning med bil. Isande kallt. Kör hem genom smågatorna och ser plötsligt nåt i en snödriva. En kvinna står på knä i drivan. Lätt klädd. Har ett minne av högklackade sandaler. stannar och talar med henne.
Hon berättade att hon blivit utslängd av sin karl föregående dag (?). Ville hem nu. Berättade att hon bodde på Vasklot nära Waskia. Där bor väl ingen? Jo hon bor. Trodde hon yrade men körde dit hon ville och där fanns ett stort gammalt trähus. Där bodde hon. Vågar hon fara hem? Vi kan kolla om mannen är hemma. Han var inte hemma så hon gick in i huset. Hoppas allt gick väl.
Kommer så väl ihåg händelsen nu länge efter. Har många gånger tänkt på vad som kan ha hänt. Fylleslag? Kanske värre än vanligt i nån sorts jullängtan? Gräl? Kvinnan ut - kanske sökt upp nån bekant och var på väg hem när jag hittade henne? Om jag inte hade hittat? Kvällen var iskall.
Kom att tänka på julen och också mera måttligt supande. Man måste ju få tillåta sej att fira. Javisst - så länge det inte gör att någon känner sej obekväm. Speciellt inte barn som snabbt registrerar om nån vuxen beter sej konstigt. Det ska vi tänka på vi vuxna - att vara vuxna också när det gäller hantering av alkohol.








onsdag 16 november 2016

Stackars mej

Det var för länge sen. Vid nån ommöblering hos B. Bakom en täckskiva på bokhyllan upptäcktes ett helt ullhundsbo. Vartill B spontant fällde den konstiga repliken "Stackars mej!"
Det tyckte vi lät så bra att vi döpte alla konstiga saker man missat - i städningen, i naturen, ja kanske också de blinda fläckar vi alla har - till Stackars-mej-ställen.
Det kom jag att tänka på i mitt julstädande när jag just torkade dörrar och hittade en del Stackars-mej-ställen. Dörrkanter, ovanpå dörrar. Sånt som man inte ser.
På det sättet skulle det praktiskt att vara fler i hushållet. Kanske man skulle se litet olika saker och ha färre såna ställen.
Var har du dina Stackars-mej-ställen?


tisdag 15 november 2016

Pysselstopp

Jag blir bara så lessen när jag inte får till det. Det där som jag så gärna vill. Och som gör mej så gott. Det där pysslet som jag har längtat efter.
Jag börjar på vante efter vante. Och stickar nöjd och glad tills jag kommer till når där jag måste fatta beslut. Hur många maskor till tummen? Typ.
Jag undrar om det blir några dörrkransar i år. Kommer mej inte för att skaffa materialet - riset och järntråden. Har nästan blivit tradition med kransar redan...
Jag läser pysseltips efter pysseltips. Punkt.
Blir ibland riktigt oroad över hur saamaton jag är. Därför gladde det mej storligen att registrera den energi jag uppbringade när det gällde att ställa i ordning efter fönsterbytet. Det finns kraft när den behövs.
Och det kanske just det som är grejen. Pyssel behövs inte. Vantar läggs i hög när de är stickade. Borde ha ett mål -typ Kvinnornas julmässa som förr i tiden. Då jag heltidsjobbade och pysslade som bara den.
Men nu - nu känner jag för julstädning. Hoppas energin finns kvar hela vägen ut.

Korsnäsvante wannabe

fredag 11 november 2016

Skolmat

I Finland har vi gratis skolmat. Ända tills man har gått ut andra stadiet. Och på yrkeshögskolor kan de studerande köpa mat till väldigt låga priser. Statssubventionerat. Inte många länder i världen har det så.
Jag vet inte när det började men jag som är född 1952 hade gratis skolmat under mina 4 första skolår - i folkskolan.
Den första månaden i Edsevö småskola. Där var maten lika fin som hemmamaten - tillredd i skolans kök för ett fåtal elever i åk 1 och 2. Jag har ett minne av att vi elever hade köksturer och hjälpte till.
När vi flyttade till Vasa började jag i Handelesplanadens folkskola. En stor skola med ett stort kök. Och mat fick vi. Men jag undrar nu efteråt om de bara hade kastrullmat som de kunde koka. Jag minns inget annat än soppor och grötar. Kanske nån annan minns. Jag var en matglad unge som med välbehag slevade i mej korvsoppor och ärtsoppor. En mat som jag - trots att jag nog åt den - hade litet obehag för var en blandning av ris (eller eventuellt havregryn) och äpplen. En slemmig tjock soppa som både såg ut som och luktade som spyor. Det obehaget har jag än idag.
En mig närstående var inte så förtjust i maten. Hen skulle fostras. In kallades den något skrämmande skolsköterskan Ruth (Ruton med spruton) och hon satt då bredvid det bångstyriga barnet och väntade på att hen skulle bli en matglad elev och äta upp. Pedagogiskt. Not.
Jag hade glädjen att sitta bredvid en klasskompis som hade svårt med den soluppvärmda mjölken som säkert hade stått framme länge när vi kom. Och solen hade gassat genom glasväggen på de små bruna 2 dl flaskorna metallkork  (minns ni dem?). Jag fick hennes solvarma mjölk. Trots god aptit och dubbel mjölkransom var jag mager som en sticka. Bara fötterna tycktes växa.
Nåväl - sen blev det läroverk och det tog slut med gratismaten. I början tom slut med maten. Och faktiskt också - utrymme att äta på. Det betydde att de som inte bodde nära skolan satt och åt sina smörgåsar i klassen. Jag hade kort väg hem så jag fick mat hemma. Under mellantimmen - ett fenomen som inte behövs idag. Ett ganska skönt fenomen faktiskt. Det delade upp dagen i kortare sjok. Men så gick vi i skola på lördagar också...
Ännu under min tid i samskolan ordnades det först med ett matutrymme och troligen också mat som eleverna kunde köpa.
Bra att en så viktig sak som skolmaten har utvecklats till det bättre - gratis för alla. Och under vissa tider tom mellanmål för grundskolelever. Heja Finland!



fredag 4 november 2016

Rör inte de dödas dag!

Alla helgons dag - de dödas dag i min hemtrakt - är en dag som berör oss alla vill jag mena. Vi har alla någon när och kär som inte finns bland oss mera. Och oberoende hur vi tror är det här något som kommer oss nära. Därför är det viktigt att en dag är speciellt vigd för att hedra och helga de döda. Alla helgons dag. Vi får tända ljus på begravningsplatserna - uppleva gemenskap - och vara med i kyrkorna där det tänds ljus för alla som avlidit sedan föregående års Allhelgonadag. Jag upplever det som en värdig dag vid en lämplig tidpunkt. Den lugna mörka hösten - en tröst i vår sorg. En sorg som så småningom blir till saknad och vemod. Som får lyftas fram under de dödas dag.
Krocken med Halloween har jag länge upplevt som störande. Inte när det handlar om att tända höstmysljus i vackra pumpor - nej. Det är ju på nåt sätt en skördefest. Men nog när det handlar om att på något sätt leka med döden och onda andar. Inte för att jag tror på onda andar men för att det på något sätt är så fult att dra in sånt i det stora, viktiga som berör oss alla - saknad och minnen och tankar på avlidan nära och kära. Temat är på nåt sätt så farligt nära och ändå så otroligt olika. Snälla - fira Halloween en annan helg. Så som många faktiskt gjorde i år när föregående helg var närmare "riktiga" Halloween än den kommande.
Den nya störningen är det faktum att många butiker är öppna imorgon - på de dödas dag. Ska det verkligen vara nödvändigt? Såg att min egen market i stan håller öppet. Har ett minne av att det inte var så ifjol. Minns åtminstone att jag inför nån helg tackade dem för att de respekterade helgen med att hålla stängt. Hade hoppas detta år också men icke. Tyvärr.



tisdag 1 november 2016

Puff puff

Oj vad jag just nu saknar det som jag hade med B. Möjligheten att kunna puffa ur sej en irritation. Med någon som är insatt i mej och mitt liv dessutom vet hur jag fungerar. Att kunna häva ur sej ´helt ocensurerat med en som vet precis vad det betyder.
Jag har många vänner jag kan puffa med. Men man vill ju inte alltid belasta dem. Och de finns inte alltid till hands. Puffande borde nästan ske öga mot öga.
Och det handlar om så små saker att bara den som är med i vardagen och har en bakgrund kan förstå.
Nu skulle det finnas behov. Känner hur trycket stiger. Och ett effektivt sätt att få ner det är att släppa ut litet ånga. Men nog sjunker det annars också. Pyser ut så sakteliga. Men saknar ändå.