Det är också naturligt att folket oroar sej för det som komma skall - trots att kungen inte har någon reell makt i landet. Landet styrs ju av en militärjunta. Men han har tydligen haft en förmåga att göra sej trodd bland dem som makten haver. Och sonen, 63 år, som är den mest sannolika efterföljaren, är inte populär. Så det finns en osäkerhet inför framtiden.
Och det som också tycks naturligt är att sörja. Bilder av storgråtande människor. Uttalanden som tyder på verklig sorg. Generell sorg en månad, officiell sorg ett år. Exakt vad det betyder kan man ju inte förstå men det ena är säkert striktare än det andra.
Vilken annorlunda kultur än vår! Tänk att sörja en kung med så stora åthävor! Att samlas i bön utanför sjukhuset där han låg innan han dog.
Ingenting av det här skulle hända i Europa. Inte med en kung eller annan makthavare. Inte för att en känd person dör en naturlig åldersdöd. Men mer och mer har vi väl nog börjat leva ut vår sorg om det handlar om en tragisk olycka, om en känd person som dör ung. Tänk vilken kollektiv sorg som visades då prinsessan Diana dog. Men ändå ingen hysterisk massgråt. Det som ju vad kan förstå hos oss är relativt nytt är det att lägga ner blommor och ljus vid en olycksplats/minnesplats. Vackert tycker jag.
Men när det gäller de kungliga låter det nog mera krasst. "Kungen är död. Länge leve kungen!" The show must go on.
 |
| Foto: DIEGO AZUBEL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar