fredag 21 oktober 2016

Berätta

Träffade härom dagen en kvinna som jag har jobbat med i min ungdom. Vi har inte umgåtts efter det egentligen. Hon kopplade direkt till sin man som jag också har jobbat med. Och berättade att han är död. Det var så skönt - jag visste och vi hade ett stråk av allvar och verklighet som flöt genom vår diskussion. Och jag berättade också om min förlust. Det bara blev så bra.
Och då kom jag igen att tänka på hur viktigt det är att berätta. I det här fallet tror jag inte att jag har noterat dödsfallet men det är så många gånger som  man ser en dödsannons - och så glömmer man. Om det inte är nån man umgås med. Och jag minns hur sårad jag själv blev efter B:s död när bekanta inte kommenterade nåt om att han var borta. Ända till jag fattade att de ju har glömt. Fast det ju nog också finns de som inte vågar tala om döden fast de minns.
Har själv varit på vippen att glömma att tala. Träffade en man som verkade hur glad och nyter som helst. Och skämtade och skrattade i det gäng vi befann oss. Men hur var det? Var det inte så att hans fru dog? Tänka, tänka. För det är ju pinsamt att ta upp det om det inte är så. Men tankearbetet ledde till att jag kom till att det måste vara så. Måste ta risken att fråga. För att han skulle få berätta. För att ge rum för hans sorg. Fångade honom när han rörde sej ensam och vi fick ett bra samtal.
En annan situation. En dam som jag halvt känner. Hur var det - dog hennes man? Hade tack och lov väninnan med minnet med mej och hon visste. Tog kontakt. Vi har haft många fina samtal efter det. Så glad att jag stannade upp och talade.
Men svårt det där när man inte vet. Eller så inte. Men enklast skulle det vara att få höra det av personen själv. Så hittar men den rätta tråden direkt. Tråden som finns där nånstans fast man inte behöver hålla i den eller tvinna runt den. Men det är gott att veta.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar