söndag 30 oktober 2016

En vanlig vecka

Jag kvirrar ibland över att dagarna tenderar att bli så bokade. Men i verkligheten är det ju trevliga saker som upptar mina dagar och veckor. Saker som jag själv ofta har valt. Saker som jag ofta inte behöver förbereda mej för. Och saker som inte tar hela dagen av min tid.
Hör här hur nästa vecka ser ut.
Måndag: fönstren anländer typ kl 10 - balkongen ska vara tom, datastöd på AV 14
Tisdag: möbelflyttning/enskilt datastöd fm, Promenadguide goes digital 13
Onsdag: jumpa 14, kören 19
Torsdag: Umeåkryssning hela dagen (måste skippa Folkhälsanstavisen)
Fredag: fredad fredag
Lördag: kören 13 (12), ljuständning, stilla musik 17 (helgdag)
Söndag: väninnans födelsedag - utemat - slutar med Svenskadagensfest
Och över alltihopa svävar fönsterbytet - dock inte hos mej nästa vecka om planerna håller.
Dessutom - förmiddagspromenad de vardagar det är lämpligt.
Många trevliga saker och jag är tacksam över dem. Och de vanliga dagarna med innehåll - det är ju de som är livet. Och nångång kommer säkert en obokad dag.



tisdag 25 oktober 2016

Utan el

Läser i morgontidningen om en stor beredskapsövning som kommer att hållas i Österbotten nästa vecka. Nätattacker ska ha lamslagit det mesta i vårt samhälle och myndigheterna ska hitta lösningar.
Strax efter morgonmålet blir det strömavbrott på riktigt. Mitt i en uppdatering. Hups. Är det så här det skulle känna? Vi är så bortskämda med att vi har el utan avbrott i Vasa centrum att det kändes riktigt konstigt. En del hus verkade ha el. Det lyste i husen i andra sidan av kvarteret.
Tack och lov att telefonen har eget simkort. (Routern går också på ström)Försökte gå in på Vasa elektriskas sida för att kolla vad det var om. Men hittade bara kartor som var ganska svårlästa i lila telefonen.
Det sms som skulle meddela att jag har strömavbrott kom när strömmen redan var tillbaka och avblåsningen kom ännu senare.
Vasabladet uppdaterade föredömligt snabbt.
Efter det här oskyldiga (för mej 10 minuters) elavbrottet kom jag att tänka på att det borde finnas en ingång på räddningsverkets sida där man kunde gå in och kolla när något större avbrott är på gång. Eftersom hemsidorna inte alltid hinner med. Minns hur det var på Anviatiden då jag ofta var utkastad från nätet utan att veta om felet var hos Anvia, i mitt modem eller i min dator.
Alla större bolag som levererar el, telefoni, internet, vatten, värme skulle vara skyldiga att gå in på räddningsverkets sida och vi som drabbas skulle kunna gå in där och regionvis hitta uppgifterna. Ett slags 112 goes web. I förlängningen kunde man kanske få ett röstmeddelandesystem också.
Ja och polisen kunde lägga in rapporter om större olyckor där också.
Tycker idén är så god att jag borde mygla mej in på nåt seminarium under katastrofövningen och föra fram förslaget.




söndag 23 oktober 2016

Om kön

Det här med kön har varit väldigt på tapeten nu. Först det här med hur kyrkan ska ställa sej till det faktum att Finland om ca ett halvt år har en lag om könsneutrala äktenskap. Biskopsmötet, biskop Björn, stiftsfullmäktige i Helsingfors och det där ni minns. Men det är så stort så det måste bli ett eget inlägg nån gång.
Och så kom Utbildningsstyrelsens guide om jämställdhetsarbete i skolan. En guide som egentligen kom ut i fjol redan men som fick synlighet för att media vinklade så lustigt. "Från och med nästa år ska lärarna inte prata om pojkar och flickor i skolorna. Alla elever oavsett kön ska benämnas med namn, föreslår Utbildningsstyrelsen." Det skriver Helsingin Sanomat den 18.10. Det var vad de hade plockat ur den digra guiden. Och det flödade förstås ut i sociala medier runt om i landet. Det hjälpte inte att det slätades över senare. Sagt var sagt. Jag kastade själv också ut den braskande rubriken och fick en hel del kommentarer. Man kan ju fundera om man borde låta bli såna här gånger. Men nej - egentligen inte. Det som skrivs i seriös press ska vi kunna lita på. Vi vanliga människor (jag är ju inte skolproffs som ska använda guiden numera) ska inte behöva gå till källan. Fy på sej pressen! Skärpning. Sen kan jag ju också tycka att det var bra att utbildningsstyrelsens guide lyftes fram. För mej åtminstone har den fram till det här varit en doldis. Och jag tyckte den var bra och ambitös.
I den här svängen råkade jag se en annons om en bärbar dator för damer. Märkte är Fujitsu. Stilig design som skapats i samarbete med smyckefirman Agata. Men också programutbudet riktar sej till kvinnor - den har bl.a. "leikekirja-,päiväkirja- ja horoskooppiohjemia". Sic! Säljs endast i Japan. Mina tankar går osökt till ett blogginlägg som jag skrev ifjol. 
Ja och som kronan på verket gick jag in och kommenterade en hen-tråd fast jag vet att det är lönlöst.
Som sagt - det är mycket nu med det här med kön.



lördag 22 oktober 2016

Kassörlös kassa

Förutom att vi plockar våra varor själva får vi nu också scanna in priserna själva - och förstås betala med våra kort själva. Hela processen är orörd av butikspersonal. Så i min Citymarket i centrum av stan. Och det skulle förstås testas. Märkte att människor förskräckt bytte kö när de märkte att den breda vägen ledde till självbetjäningskassan. Och många bekanta hejade på - nog är du modig! Men hej, det var inte invecklat alls. Själv var jag så euforisk av shoppingfärden - ny router, årets första glögg i köpkorgen och trevliga samtal och människomöten i butiken - så jag tog det väldigt lugnt. Hade svårt att hitta streckkoden på en vara. Note to self - kolla var koderna sitter ren tidigare. Och så kom då det spännande. Ölburken. Och jo, den pep till och en personal kom fram och konstaterade leende att jag får fortsätta. Hade åldern inne. Tyvärr kom det inga nya pip för de övriga burkarna. Jag fick veta att också dvd med åldersgräns och tändstickor får apparaten att pipa. Hann inte få nån förklaring till varför stickorna kräver kontroll - en annan av de fyra apparaterna pep till. Jag hade handlat så pass mycket att jag ville checka att jag fått allt med. Hittade inte mjölklitern i raden. Bad kassaassistenten kolla - nej, ingen mjölk. Så jag körde den separat. Då jag kom hem såg jag att mjölken fanns i alla fall. Förstås - så noggrann som jag var. Nu återstår det att se om marketen låter mej gå igenom med en mjölk idag utan att betala.
Mycket smidigt system. Snabbt. Stort utrymme. Bra instruktioner. Personal nära om man behöver fråga. Var inte rädda gott folk. Det fungerar.
Och ännu en sak. Det kan vara viktigt att byta språk till svenska. Säkert är det nån som gör statistik på det med.



fredag 21 oktober 2016

Berätta

Träffade härom dagen en kvinna som jag har jobbat med i min ungdom. Vi har inte umgåtts efter det egentligen. Hon kopplade direkt till sin man som jag också har jobbat med. Och berättade att han är död. Det var så skönt - jag visste och vi hade ett stråk av allvar och verklighet som flöt genom vår diskussion. Och jag berättade också om min förlust. Det bara blev så bra.
Och då kom jag igen att tänka på hur viktigt det är att berätta. I det här fallet tror jag inte att jag har noterat dödsfallet men det är så många gånger som  man ser en dödsannons - och så glömmer man. Om det inte är nån man umgås med. Och jag minns hur sårad jag själv blev efter B:s död när bekanta inte kommenterade nåt om att han var borta. Ända till jag fattade att de ju har glömt. Fast det ju nog också finns de som inte vågar tala om döden fast de minns.
Har själv varit på vippen att glömma att tala. Träffade en man som verkade hur glad och nyter som helst. Och skämtade och skrattade i det gäng vi befann oss. Men hur var det? Var det inte så att hans fru dog? Tänka, tänka. För det är ju pinsamt att ta upp det om det inte är så. Men tankearbetet ledde till att jag kom till att det måste vara så. Måste ta risken att fråga. För att han skulle få berätta. För att ge rum för hans sorg. Fångade honom när han rörde sej ensam och vi fick ett bra samtal.
En annan situation. En dam som jag halvt känner. Hur var det - dog hennes man? Hade tack och lov väninnan med minnet med mej och hon visste. Tog kontakt. Vi har haft många fina samtal efter det. Så glad att jag stannade upp och talade.
Men svårt det där när man inte vet. Eller så inte. Men enklast skulle det vara att få höra det av personen själv. Så hittar men den rätta tråden direkt. Tråden som finns där nånstans fast man inte behöver hålla i den eller tvinna runt den. Men det är gott att veta.


onsdag 19 oktober 2016

Grönväxter

Ett avsnitt av Strömsö behandlade grönväxter som inredningselement. Bra. Men deras filosofi gillade jag inte. Byt ut växterna efter ett tag - köp nya. Nejnej. Passar inte in i Strömsös ekotänk. Och inte heller i mitt tänk där växt betyder nåt som sköts om tills den av nån anledning dör. Och ofta räddas ett skott då och blir till ny växt. Växt förökas så det blir många växter av en. Växter ges bort. Växter har anor. Har min mammas kinaros- stor och präktig. Tycker den alltid har funnits i mitt liv. Har mosters porslinsblomma och dess barn. Den blomman är nog äldre än jag. Har barn till B:s mammas julkaktus. När vi tömde mosters rum på Hemmet stod där två misskötta växter som var på väg till sopis. Jag kunde inte se att levande växter skulle kastas. Tog hem dem och de lever och har hälsan. Tror inte jag nånsin har köpt en grönväxt. Men jag beter mej nog inte som tanterna i min barndom. De påstod att blomskott ska stjälas för att de ska bli till nåt. Och de gjorde det också - knipsade bitar av krukväxter där de rörde sej.
Jag sköter mina växter med att vattna en gång per vecka och byta mull då och då.
Jag gillar mina grönväxter som pryder, är insynsskydd och renar min luft.


Apostlaliljor som växer i kors

söndag 16 oktober 2016

Höst

Nu är det dags. För den årligen återkommande dikten. Den som för mej tolkar den speciella stämningen en grådisig höstmorgon. En stämning som jag älskar. Men den har också blivit en vemodets och saknadens dikt. De som var med när dikten blev en del av min årslunk - de är alla borta. Dikten väcker minnena. Märkte just att den också är tonsatt.







Syksy
Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.
"Kurkikin jo lähti", veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
"niin maar; lähti", sanoo takaisin.
Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.
Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.
Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
"Täytyy tästä...", toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
"Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata."

Lauri Pohjanpää



lördag 15 oktober 2016

Varje vecka

Har inlett ett projekt. Varje vecka ska ett plagg rensas ut ur garderoben. Jag insåg i samband med ängersaneringen att det finns massor med kläder som jag gott kan avvara. Det handlar om den variation av kläder som jag behövde medan jag jobbade, om kläder som aldrig riktigt hittade sin plats, om kläder som helt enkelt har levt sin tid.
Och det som gör det litet lättare att göra sej av med kläder idag är det faktum att inget behöver kastas. Det som inte hamnar i röda kors-påsen hamnar i lumppåsen som jag tar till H&M.
Och ja, jag vet att jag efter ett tag kommer att leta just efter det plagg jag nyss gjorde mej av med. Men - sånt är livet.
Har inte bestämt hur länge jag håller på men jag hoppas att det ska pågå så länge att det blir luftigare i garderoben. Det skulle också gälla att inte köpa så mycket nytt.
Just som jag har bestämt det här ser jag en Fb-vän som gör sej av med ett föremål per dag. Aldrig får man vara värst!
Men huvudmålet är - färre saker åt folket, mera luft i garderober och skåp. Är du med?



fredag 14 oktober 2016

Förundrad

Thailands kung Bhumibol är död. Efter att ha varit kung i 70 år. Efter att ha levt nästan 90 år. Efter att ha varit sjuk ett tag. Ganska naturligt att han dör.
Det är också naturligt att folket oroar sej för det som komma skall - trots att kungen inte har någon reell makt i landet. Landet styrs ju av en militärjunta. Men han har tydligen haft en förmåga att göra sej trodd bland dem som makten haver. Och sonen, 63 år, som är den mest sannolika efterföljaren, är inte populär. Så det finns en osäkerhet inför framtiden.
Och det som också tycks naturligt är att sörja. Bilder av storgråtande människor. Uttalanden som tyder på verklig sorg. Generell sorg en månad, officiell sorg ett år. Exakt vad det betyder kan man ju inte förstå men det ena är säkert striktare än det andra.
Vilken annorlunda kultur än vår! Tänk att sörja en kung med så stora åthävor! Att samlas i bön utanför sjukhuset där han låg innan han dog.
Ingenting av det här skulle hända i Europa. Inte med en kung eller annan makthavare. Inte för att en känd person dör en naturlig åldersdöd. Men mer och mer har vi väl nog börjat leva ut vår sorg om det handlar om en tragisk olycka, om en känd person som dör ung. Tänk vilken kollektiv sorg som visades då prinsessan Diana dog. Men ändå ingen hysterisk massgråt. Det som ju vad kan förstå hos oss är relativt nytt är det att lägga ner blommor och ljus vid en olycksplats/minnesplats. Vackert tycker jag.
Men när det gäller de kungliga låter det nog mera krasst. "Kungen är död. Länge leve kungen!" The show must go on.

Foto: DIEGO AZUBEL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN



tisdag 11 oktober 2016

En lycklig pensionering

Så kallar jag min egen övergång från jobb till den tredje åldern - pensioneringen. Att alla inte upplever detsamma har jag på senare tid fått erfara. Dels som medlem i en pilotgrupp som har testat ett program som Folkhälsan och Röda korset kommer att bjuda ut åt blivande pensionärer. Där fick vi ta del av rapporter som visade att många har problem. Dels har jag i bekantskapskretsen mött människor som inte upplever att pensioneringen/tanken på pensionering känns bra. I och för sej har jag vetat det förr - har hört om nyblivna pensionärer som har gått i väggen. Men det har kommit så starkt nu.
Och jag kan tänka mej att det kan vara litet tabu att tala om sånt på arbetsplatsen. De som är kvar kanske bara längtar och har ingen förståelse. Den blivande pensionären förstår inte att en lång räcka lediga dagar kanske inte är så skönt som man har föreställt sej alla de där grå jobbdagarna. Kanske var det det som var meningen med livet - de grå som gav strukturen. Kamraterna, kollegerna. Möjligheten att påverka. Att synas som Någon. Att ha en plats att gå till på morgonen.
Själv hade jag kloka kolleger som förstod att frågan var berättigad - känns tanken på pensionering bra frågades det flera gånger. Och man frågade det på allvar.
Det som vi mycket diskuterade i pilotgruppen var hur viktigt det är att tänka före. Rent konkret - vad kommer jag att fylla de timmar som blir över när jobbet inte tar dem. För det tror vi att vi alla vet - soffhäng och resor räcker inte. Och kanske inte heller att enbart vara egotrippare. Frivilligarbete - sånt som gör att vi tar vara på vår erfarenhet och våra resurser - det hejar vi på. Vi som får gå i pension med hälsan i behåll har ju i allmänhet krafter ännu i den tredje åldern.
Men - ni därute som har blivande pensionärer omkring er. Utgå inte från att det är helt problemfritt för alla att ta steget. Ge plats för deras funderingar. En dag är det er tur.
Naturligtvis är det inte så att en majoritet skulle drabbas av pensioneringsskräck - det ord som faktiskt användes i nyheterna när man tog upp det här för ett tag se. Nej, nej. De flesta gläds och de flesta kommer också att tycka att det har det toppenbra när de väl är där. Mera tid för intressen, barn och barnbarn, frivilligarbete, husrenovering, resor, lära sej något nytt, kanske jobba (för det får man ju också göra) - you name it. Och jag kan lova er - det finns rum i föreningar, tredje sektorn och församlingar. Både att jobba frivilligt och att ta del av verksamheten.
Speciellt de som fått "torrsimma" med att vara deltidare tror jag lätt finner sin plats i det nya livet.
Så var det för mej. Jag var länge deltidare och under den perioden dog B. Det betydde att det nästan var ett måste att söka sej ut, hitta nya sysslor och nya kontakter. Och det blev så att det liv jag hade utanför jobbet blev så intressant att det var helt naturligt att glida över i det livet på heltid. Jag hade ju dessutom varit med om att vara alterneringsledig och visste att det "lediga livet" inte är nåt märkligt. Vardagar, helger, sorger, glädjeämnen ryms i det livet också.
Men nog måste jag ju erkänna att jag känner en stilla lycka över att få vara pensionär. Tänk att få bestämma själv vad jag gör. Jag har tid att sköta min kropp med att motionera. Jag tar på mej uppgifter men jag kan också sluta om det blir för mycket. Jag vet att jag kan få dagar som jag helt rår över själv. Tex idag - inget bokat fram till Rådets möte ikväll. Och jag vet att jag aldrig blir sysslolös. Måste snarare stå på bromsen så jag inte nappar på allt det skojiga som finns här ute.
En lycklig pensionering blev det för mej. Tack samhället.
Nu ska jag gå ut och hänga kläder så jag kommer mej ut på förmiddagspromenad medan det är litet krispigt i luften.






söndag 9 oktober 2016

I farten

Gränsen för böter vid överhastighet sänks från 8 till 7 km/h. Kan tyckas löjligt. 1 km/h. Tycker jag väl själv också. Det har ironiserats och vulgärdiskuterats mycket tex på Facebook.
Själv bryr jag mej inte om vad gränsen är. Jag håller mej till fartbegränsningarna. Speciellt manliga bekanta brukar ha åsikter om det. Landsvägslus blir nog ofta titeln. Men jag är laglydig.
Och jag förstår inte heller att folk använder plåtpolisvarnare - dvs en funktion som berättar om vilka fartkameror som är aktiva. Ställena med inaktiva kameror blir inre mindre farliga för att kamerorna inte är aktiverade.
Laglydig är jag också - till mångas förtret - vi rödljusen i stan. Står och väntar tills det blir grönt. Ok - det finns faktiskt ett undantag.
Såg ett inslag om ungdomsbrottsligheten i Jakobstad. En mopokille tyckte att polisern ska sluta jaga mopokillar eftersom dessa då kör undan polisen och utsätter sej själva och andra för fara. Nå varför jagar polisen dej då frågade reportern. För att jag kör för fort. Ridå.
Eftersom jag följer begränsningarna tycker jag inte om när man slarvar med skyltningen. Säj ett vägarbete som signalerar att det är arbetsfordon på vägen och att vi därför ska köra typ 30 km/h. Att en sån skylt är kvar när arbetsdan är slut och fordonen är borta - det är slarv. Och tar udden av systemet med begränsning. Trä nu helst en plastsäck över skylten när ni far hem!
Imorron ska jag igen ut och lyda begränsningar. Bara så ni vet om ni ser mej.




torsdag 6 oktober 2016

Memory lane

Körde igår till Korsnäs. För att tala till pensionärer. Och vägen var så bekant med alla trevliga namn. Och minnena tog inte slut fast jag passerade Petalax-avtaget - där jag svängde in under 16 läsår för att fara till gymnasiet. Nej - det var bekant efter avtaget också. Tack vare det kloka gymnasiet som företog kommunrundor nån av de sista dagarna på läsåret. Då fick vi bekanta oss med alla kommundelar. Jättebra. Kände mej som Lasse Eriksson må ha känt sej när han kände att han skulle skriva sin visa med ortnamn. Öjna, Majuri, Gåluri, Veivitche... You name it.
Föreläsningen då - min favorit - Bli vän med internet, bli vän på Facebook. En stor sal fylld med människor. Med olika databakgrund och erfarenheter förstås. Skulle jag ha vetat HUR olika skulle jag kanske ha vinklat det litet annorlunda. Där satt boende från åldringshem - såna som kanske inte betalar räkningar själva. Eller så gör de. Och dessutom - där satt också personal från Hemmen. Personal som efteråt kom och berättade att de har köpt ett par surfplatttor som används för de boende. Man tar bilder, man spelar spel, man löser korsord. Och planerar att de boende ska börja använda Skype. Heja de anställda! Kanske de fick se sin verksamhet bekräftad. Och de äldre kunde få en koppling mellan det jag sa och det de upplever. Så kanske det var ok.
Ok tror jag det var för de andra seniorerna - många nickade och kände igen. Många använder datorer eller plattor. Hoppas nån fick en idé.
Tiden blev för knapp - jag hade på nåt sätt missförstått. Trodde jag var en 2-timmars del av ett heldagsprogram men jag var en en del av ett 2-timmarsprogram. Där skulle rymmas kommundirektör, asylsökande som bjöd på dans, allsång, orkestermusik och präst dessutom. Men det gick bra att flexa. Trots att Facebook blev litet stympat. Trots att tiden förlängdes.
Det härligaste var att folk pratade. Också med mej. Och ett par mammor kom med hälsningar från sönerna som hade varit mina elever när det  begav sej. Underbart!
Tänker nu med glädje på dagen och stämningen i församlingshemmet i Korsnäs - en eftermiddag under De gamlas vecka. Tack kommun och församling!


Fick som tack en mugg med Korsnäströja på bild

måndag 3 oktober 2016

Mama

En episod från mammas sjukdomstid för 12 år sedan kom upp i minnet. Hon låg i ett rum på onkologen. I rummet fanns också en kvinna av utländsk börd och med ett utländskt språk. En kvinna i min mammas ålder. När hon såg mej vid mammas säng tittade hon på mej och sa Mama? Ja, det kunde jag säja ja till. Jag såg hennes längtan. Och hennes mammablick. Hon såg att jag var en dotter som kom för att hälsa på. Hon kanske också hade någon nånstans som kallade henne mama. Nån som inte kunde vara vid hennes sjukbädd. Jag vet inte något om kvinnans bakgrund men jag föreställde mej att hon var invandrare i Finland.
Hur jobbig situation för henne! Allvarligt sjuk i ett land där hon inte kan språket och inte nödvändigtvis förstår sjukhusrutinerna. Eventuellt med någon när och kär som inte kunde besöka.
Tänk så många sådana vi har omkring oss nu - 12 år senare. Hur många människor från annan kultur som blir sjuka - fysiskt eller psykiskt. Som förutom sina sjukdomar också har en oro över att inte förstå och bli förstådd. Tolkar är guld värda men de kan inte ersätta det att man kan kommunicera själv och de kan inte ersätta en anhörig. Och de papperslösa - de vågar väl inte ens uppsöka läkare. Voj, världen!







söndag 2 oktober 2016

Rör inte mitt sjukhus!

När det blåste kring Vasa centralsjukhus förra gången - rörande hjärtkirurgin - låg jag lågt. Det fanns så många bra synpunkter på båda sidor, det fanns så många missförstånd och vulgära kommentarer i debatten så jag vågade inte ha nån åsikt som man brukar säja.
Men nu när hela verksamheten som den fungerar idag är hotad - nu vågar jag ha åsikt. För nu vet jag.
Jag vet att det som är tänkt att vara Vasatraktens närmaste fulljoursjukhus - det i Seinäjoki - inte kommer att kunna betjäna oss på svenska. (Vårt tvåspråkiga Vasa centralsjukhus klarar nog inte båda språken till 100% heller. Inte svenskan, inte finskan. Det ställs stora krav på gott språk i vårdsvängen)
Jag vet också att samma Seinäjokisjukhus är alltför långt borta. Den karta som visade avstånd och transporttid gjorde att man blev mörkrädd.
Och sedan är det ju idioti att köra ner en fungerande  enhet - mitt i utveckling och utbyggnad - i ett område som är ett av Finlands mest dynamiska och starka områden idag. Det vet jag.
Därför kommer jag att vara på torget inkommande lördag kl 12-14 när vi ska visa att vi är många som anser att Vasa centralsjukhus ska ha fulljourstatus efter det att vårdreformen är klar. Att det ska finnas 12+1 fulljoursjukhus och inte 12. Vi ska fylla torget för att visa att vi oberoende av ålder, kön, språk, nationalitet, socialklass kräver att få ha en fullgod vård i Österbotten. Föreningar, företag, samfund, politiker, privatpersoner ska stå sida vid sida. Gärna med plakat. Bilderna ska kablas ut i riksmedia, de beslutande ska fatta att vi menar allvar. Du är väl med på torget?