Häftigt egentligen

Fick av nån anledning ett nummer av Pohjalainen häromdan. När jag läste den kom jag att tänka på hur häftigt det egentligen är att jag behärskar finska så pass bra som jag gör. Jag läser obehindrat - tom så att jag inte tänker på om det är finska eller svenska jag läser. Jag skriver nästan allt jag vill. Jag talar på vilken nivå som helst - men gör säkert en del fel. Speciellt när jag talar snabbt.
Och när man betänker utgångsläget är det häftigt. Jag kom till Vasa från helt svensk landsbygd, hade inga finska vänner. När jag som 11-åring började läsa finska i samskolan var jag jättenervös. Trodde att alla skulle andra skulle kunna finska perfekt. Och jag minns hur jag pluggade den första läxan - det finska alfabetet. Det visade sej att jag väl hängde med i den grammatikaliska undervisningen. Fick en utmärkt grund och skrev bra i studentexamen - den som på den tiden helt byggde på grammatik. Men vågade inte tala förrän jag började sommarjobba på informationen på Vasabåtarna. Minns att jag inom mej rodnade när jag gjorde grammatikfel men det var bara att köra på.
Sen blev det ju bara bättre då jag började vara ihop med B. Han hade varit min finsklärare i samskolan och fortsatte med det i det privata. Korrigerade, kritiserade och redde ut. Och jag njöt.
Så gott folk - det går att lära sej det andra inhemska. Bra att alla får chansen.