onsdag 31 augusti 2016

Meditativt

Väninnan från storstan tycker det är så underbart att vandra i Vasa. Breda gator och trottoarer, nästan folktomt.
Det här upplevde jag också så starkt idag på morgonpromenaden. Och kunde lägga till ännu en viktig komponent. Det var så tyst.
Redan när jag gick smågatan fram reagerade jag på det. Inga bilar - inga människor. Hundarna i storhundfamiljen skällde inifrån sitt hus men  det hör ju till. Vid justitiehuset doftade den sista rosen ännu. Husbyggets killar skramlade en del men sen var det tyst igen ända fram till min  älskade Arboretumpark. Där var det en underbar morgonfukt under träna, fågeldrill och förstås en gräsklippande gosse. De ser ut som dansgolv i sommar - Arboretums gräsmattor. Ibland brukar jag känna äppeldoften där men så inte idag. Helt våt om fötterna blev jag då jag gick över gräsmattan - men det var bara skönt. Genom småhusstadsdelen - mina drömmars stadsdel. Medelålders människor som pysslade i sina trädgårdar. O, vill också! Parken där små högar av kvistar vittnar om det träd som fallit i stormen. Parken med många barn och mammor. Vidare  - igen längs en tyst gata. Biltyst, men inte trasttyst. Ett väldigt parlamenterande. Var det idag vi skulle fara? Är alla mätta nu?
Dagmammor med grupper av barn i gula västar. Småprat. Vidare in i Kappsäckskvarteret - grusgatan upp mot mina egna kvarter. Dagisbarnen på gården. Sista finishen på huset som byter skepnad på Storalånggatan. Och in på min egen lugna gata. En meditativ vandring med mycket att se och känna in med alla sinnen. I tystnaden. Och inga funderingar på var man ska gå. Alltid samma rutt.


Ljus och skuggor i Arboretum
å -

söndag 28 augusti 2016

Sommar - musik

Ja, verkligen. Sommar betyder musikframträdanden för mej. Och allt får jag i min närmiljö.
Det hela börjar med körfestivalen då Vasa kryllar av korister från när och fjärran. Och hela sommaren får vi onsdagsmusik i Trefaldighetskyrkan - samarbete mellan den svenska och den finska församlingen. Streetblues tisdagar och Streetjazz torsdagar utanför Fondis.
Så småningom är det dags för Korsholms musikfestspel (som väl officiellt har ett engelskt namn numera). För att ta vara på augustiskymningen och -mörkret gäller det att ta del av Musik i augustikvällen i Korsholms kyrka på söndagar och Skymningsmusik i Kvevlax kyrka på torsdagkvällar.
Har jag allt nu. Nej, dessutom har det blivit att besöka en del sommargudstjänster där det har satsats på musik - tex i Älvkyrkan.
Av allt det här vill jag lyfta fram tre tillställningar - helt olika - och helt fantastiska.
Den första är avslutningskonserten för Musikfestspelen. I Korsholms kyrka. Med Vasas och Seinäjokis stadsorkestrar med Dylan Corlay som dirigent och Aleksei Semenenko (violin) och Gareth  Lubbe (altviolin) som solister. Repertoaren var njutbar och orkestrarna toppen. Men det som stannade i minnet var nog solisterna. Det var som om gossarna skulle har varit sammanvuxna med sina instrument. Som om de kommunicerade via instrumenten. Helt otroligt. Och när den ena av dem som extranummer bjöd på strupsång är succén gjord.
Den andra var en söndagskonsert i Korsholms kyrka. Korsholms kammarorkester  (dirigent Erik Nygård). Med väninnans unga dotter Heidi vid flygeln.  Fantastiskt. Den unga vackra kvinnan som spelade med känsla och styrka. Hon kunde nog hela det långa verket utantill - noterna var bara som stöd. Det var dessutom vacker musik. Kantor Susannes solosång var också njutbar - även hon kompades till en del av Heidi. Litet spännande var det att sitta i bänken. Allt gick dock bra och kvällen var nog Heidis.
Den tredje är en konsert av helt annat slag. Den sista i Skymningsmusikserien. Så stark att den finns under skinnet på mej ännu. Camilla Brunell med man. Camilla bloggar under namnet Camillapredikar och hon har öppet och fint berättat om sin cancer. Den här konserten var ett slags bokslut för sjukdomstiden. Hon varvade de stämningsfulla sångerna med dikter hon själv skrivit. När hon läste dikten om sina bröstsystrar (som var med i publiken) och strax efter sjöng Gabriellas sång - ja, då rann tårarna. Här dikten.


håll hårt i hand, systrar
se hur sotsvart man kan tänka
kittlas, gör så att vi skrattar på nytt
säg att våra snaggade frisyrer är snygga
och säg att man kan leva utan bröst
som en stomme av kvinna
då allt skurits bort

håll hårt i hand, systrar
ge oss anledning att äta gott igen
hjälp att bära ovissheten, den tärande
den som äter oss levande, föraktfullt

håll hårt i hand, systrar
bit inte ihop utan gråt tårar av bly
fall ihop och möt smärtan och ekot
låt ilskans färger måla golvet svart

håll hårt i hand, systrar
så ger vi inte upp
förrän den dag vi måste
för att cancern ändå gick och vann

men inte ens då släpper vi taget, systrar
vi håller hårt varandras händer
ingen kan förstå
hur viktiga systerhänder är
förrän cancern äter brösten deras
och lämnar tuggade gropar och rävöron kvar


Det var en kväll jag tror alla närvarande alltid kommer att minnas.  

Här var sommarens musikupplevelser samlade. Vill som slutkläm konstatera att de flesta av mina musiktillfällen har haft församlingskoppling. Församlingar som har bjudit mej på fina upplevelser. Och Heidi vid flygeln har fått sin musikutbildning  via sin församlings musikskola. Det är värt att tänka på om man  av nån anledning funderar på att klicka ut sej ur kyrkan. Kyrkan är också musik - både för oss som lyssnar och för musikbegåvade ungdomar. Om många skriver ut sej och slutar betala kyrkskatt kan sådant vara i farozonen. 
Kom just hem från den sista sommarkonserten - Psallites körlyrik i Korsholms kyrka. En fin upplevelse där också. Det är ju nog en kör som heter duga. Mätt och belåten av musiken sätter jag punkt.                                              



fredag 26 augusti 2016

Dramaten

Jag vill slå ett slag för dramaten. Den där shoppingväskan på hjul. Som jag använder för att Dra Maten i. Anser att den inte är något enbart för orkeslösa tanter. Tvärtom - den kunde vara nåt för ungt raskt folk som har möjlighet att handla utan att ta till bilen. En rask promenad med en dramat fullav matvaror - tungt att bära men lätt att dra.
Jag har märkt att folk tycker det är konstigt när jag kommer med min dramat. "Trodde det var du men tänkte inte att du har sån där". Jag har sån där dels för att jag har bekvämt att gå till centrumvaruhuset och dels för att jag inte med min osteoporos ska bära så tungt. Och så vill jag visa att dramater också kan användas av unga raska personer - hi.
En sak funderar jag dock på. Hur ska jag bete mej med shoppingvagnen? Som nu -  ställa dramaten i vagnen och smutsa ner vagnen med hjulen? ha nåt att lägga under för att skydda vagnen? Det går bara inte att dra dramaten och köra vagnen samtidigt.



torsdag 25 augusti 2016

Nu då?


Från och med 1.1.2016 kan för begravningar endast användas kistor och urnor som är tillverkade av väl förmultnande naturmaterial.
Så säjs det på Vasa svenska församlings hemsida - gäller de flesta begravningsplatser inom samfälligheten.
Från nästa års början kommer det här att gälla hela landet har kyrkostyrelsen bestämt. Förmultnande material är det ena som gäller. Inget konstfibertyg, ingen plast. Det handlar förstås om miljön men också om arbetshygienen för personalen på krematorier. Nu jobbas det på att utveckla kistor i ekologiskt material. Här en artikel på Yle.
Jag efterlyser vanlig papp i sammanhanget men det är väl som det sades i en notis som jag hittade (från 2013) - fukten i kylrummen gör att en pappkista är svår att hantera. Men nåt cellullosamaterial verkar ju vara aktuellt.
Må vara hur som helst med den saken. Det viktiga är att det tas en diskussion om kistmaterial. Ekologiskt borde ju i sammanhanget betyda enkelt. Förställer mej att tunga ekkistor förmultnar väldigt långsamt.
Och enkelt borde leda tankarna till bårtäcken. Något som jag har bloggat om tidigare också. Något som alltså redan finns tex i min egen församling. Den finaste tanken i det tycker jag är att vi alla är lika inför döden - våra kistor ser lika ut - prydda av samma bårtäcke. Och under finns en enkel ekologisk och billig kista. Kanske bårtäcket skulle leda till enklare blomsteruppvaktningar också. Har svårt att föreställa mej en massa stora svulstiga buketter tillsammans med det färgstarka täcket.
Det går framåt i vår värld - men det behövs puffar ibland. Också begravningsbyråerna kunde behöva en puff.







tisdag 23 augusti 2016

Rutin - not

Man skulle ju tycka att man skulle gå på rutin till mammografi och gynekolog. De undersökningar man har blivit kallad till/bokat tid till regelbundet hela sitt vuxna liv.
Så åtminstone inte jag. Och nu ska jag möta båda dessa fasor nästa vecka. Har väntat hela sommaren på mammografikallelse och skjutit på gynekologbokandet lika länge.
Ja vet att många tycker jag är löjlig som klättrar längs väggarna för sånt. Och visst försöker jag tala förstånd med mej själv också.
Men det är ju så här - de här undersökningarna kan ju ge som resultat att jag är allvarligt sjuk. Utan att veta om det. Och ibland skulle jag bara vilja sticka huvudet i sanden och tro att allt är bra.
Men jag går. Biter ihop och går. Och våndas. För jag vet ju också att om det skulle vara nåt så ska det komma fram och få behandling.
Och dessutom. Jag vet ju att det är många som lever i vånda mest hela tiden inför undersökningar.
Och - vi får vara tacksamma över den vård vi har i vårt land. Och möjlighet till undersökningar.





söndag 21 augusti 2016

De väntar...

...rummen i torpet. Väntar på att någon ska njuta i dem.
Sovrummet på vinden väntar på att nån ska lyssna till skogsduvans  hoande genom det öppna fönstret en tidig morgon. Att nån ska se morgonsolen ge ljus åt rummet. Men också numera på att någon ska sitta i gungstolen och njuta av musik från den stora stereoanläggningen. Eller sitta med en bok -  kanske hämtad från det fina biblioteket på nedre våningen.
Mellanrummet med trappan väntar på att någon eller helst några ska sitta i soffan och ta en kopp kaffe efter maten. Och kanske en stänkare bara för att fira den frid som råder i rummet.
Köket väntar på att någon ska laga mat och koka kaffe där. Sånt som med sin doft gör att huset blir ett hem. Att någon ska äta morgonmål i det underbart soliga köket. Och kanske sova i Kronblom-soffan och känna doften från lupinerna utanför fönstret. Och se på fladdermössen som flyger mellan de stora träden i den ljusa natten. Och förstås att någon ska göra eld i Högforsspiseln.
Vardagsrummet - det stora och ljusa - det väntar på att någon ska njuta av middagar vid runda bordet, mysstunder vid kakelugnsbrasan och kaffesessioner i soffgruppen.
Tamburen väntar på att någon ska hitta en bättre placering för gräsklippare och trimmer så den igen får vara det vackra rum den är. På att någon ska öppna båda dörrhalvorna och sitta och njuta av kvällssolen.
Sen - stora kallvinden - den väntar på att bli ett stort och ljust sommarrum - men vet nog att väntan är förgäves.
Och förstås småhusen - de väntar på att få vara det de egentligen är - bastun en bastu och lidret ett lider.
Hur ska de få ägarinnan att förstå allt det här - alla rummen i torpet?





fredag 19 augusti 2016

Häftigt egentligen

Fick av nån anledning ett nummer av Pohjalainen häromdan. När jag läste den kom jag att tänka på hur häftigt det egentligen är att jag behärskar finska så pass bra som jag gör. Jag läser obehindrat - tom så att jag inte tänker på om det är finska eller svenska jag läser. Jag skriver nästan allt jag vill. Jag talar på vilken nivå som helst - men gör säkert en del fel. Speciellt när jag talar snabbt.
Och när man betänker utgångsläget är det häftigt. Jag kom till Vasa från helt svensk landsbygd, hade inga finska vänner. När jag som 11-åring började läsa finska i samskolan var jag jättenervös. Trodde att alla skulle andra skulle kunna finska perfekt. Och jag minns hur jag pluggade den första läxan - det finska alfabetet. Det visade sej att jag väl hängde med i den grammatikaliska undervisningen. Fick en utmärkt grund och skrev bra i studentexamen - den som på den tiden helt byggde på grammatik. Men vågade inte tala förrän jag började sommarjobba på informationen på Vasabåtarna. Minns att jag inom mej rodnade när jag gjorde grammatikfel men det var bara att köra på.
Sen blev det ju bara bättre då jag började vara ihop med B. Han hade varit min finsklärare i samskolan och fortsatte med det i det privata. Korrigerade, kritiserade och redde ut. Och jag njöt.
Så gott folk - det går att lära sej det andra inhemska. Bra att alla får chansen.



tisdag 16 augusti 2016

Sälj inte

Så sa han - min B. Sälj inte. Då när han var sjuk. Då när jag trött och ledsen upplevde att jag inte orkade med torpet. Och jag tror att han hade rätt. Han kände mej och visste att torpet var viktigt för mej. Kanske han också förstod att jag behövde något att ha i tankarna och något att längta till. Att jag med torpets hjälp skulle tänka framåt.
Och inte sålde jag. Jag har det kvar fyra år senare. Och idag kände jag mej väldigt rik som äger torpet. Trots att jag ofta kvider över att jag inte räcker till. Och över den sommarstress torpet ger mej. Det glömmer man när bärbuskarna bjuder på både hallon och svarta vinbär. Och jag njöt av att plocka. Och njöt av att göra det på egen gård. Men mitt i glädjen kändes saknaden så starkt. Trots att B inte var speciellt förtjust i odlande så fanns han ju med som påhejare. Som en att dela med.
Och sen var han med med liv och lust när det skulle göras nåt karajobb. Och duktig var han. Och trevligt hade vi med våra projekt. Allt det där som nu inte blir gjort. Som jag vet om men inte får till själv. Som jag blir tvungen att blunda för.
Om jag nu inte hittar nån kontaktannons som slutar med "Torp inget hinder". Hi. Nåja - så länge man kan skämta är det ingen större fara.
Och hem kom jag med en riklig skörd och regnet tog paus. Och jag kalkar marken i höst också. Och så har jag köpt en ny krusbärsbuske.




fredag 12 augusti 2016

Ta modell

Jag var på Carl och Carolina igår under Konstens natt. Åldringshemmet som har renoverats och byggts till. Har inte varit inne i huset efter det. Nu var det konstnattaktiviteter där. Fotoutställnning, lotterier och säkert annat också. Och framför allt var det massor med folk där. Folk som på samtidigt fick träffa de som bor på Hemmet.
Och då slog det mej att det ju är så här vi ska ha det på åldringshem. De ska öppnas för aktiviteter som gör att människor utanför kommer in och på ett naturligt sätt umgås med de äldre. Inte bara för att uppträda med sång och musik utan för att komma på en konstutställning, ett symöte, en föreläsning. Sådana tider när de boende är i rörelse i sitt hem. Komma för att råkas på samma sätt som förr. Helt spontant för att vi råkar ha ett ärende till stället.
Jag vet att det finns en del - men jag tror att det mesta är för anhöriga. Eller som på det Hem där vi ibland har körövning - på kvällstid. Ja har aldrig sett en boende där.
Jag vet att Fylgia har basarer och säkert också annat som lockar folk utifrån.
Men det finns säkert mera som kan göras. Fina utrymmen som kan delas. Möten, kurser, jumpa, eftisverksamhet för barn. För att nämna några exempel. Huvudsaken att det rör sej folk utifrån i huset.
Såna tankar fick jag efter att ha träffat bekanta som bor på det vackra hemmet Carl och Carolina.


tisdag 9 augusti 2016

Nya skyltar

I början av sommaren skuttade Helsingforsväninnan glatt omkring barfota i Arboretum. "Skönt att man kan göra det - att det inte finns knarksprutor här som det kan finnas hemma". Jo pytt. Nu har vi läst att det hittas knarksprutor ute i naturen också i Vasa. Bland annat i granlabyrinten i Arboretum. Och att man i skogsdungar och lekplatser i förorter har satt upp skyltar där man varnar för använda sprutor. Det är ju inte klokt! Sprutor betyder tung narkotika vad jag kan förstå och det är ju dystert att inse att det tycks vara vardagsmat i vår stad. Och - faran med att sprutorna ligger ute i naturen där barn leker. Nya tider - nya skyltar. Som man inte skulle vilja behöva se.
Anmäl sexuella trakasserier uppmanar O`Malleys. Puben i Vasa centrum har satt upp skyltar där man uppmanar gästerna att anmäla sexuellt ofredande till personalen. Vad är nu det? Sexuellt ofredande i möblerade rum med en massa folk. Vuxet folk. Som borde veta hur man beter sej. Bra att puben reagerar men man tycker att det inte borde behövas.




måndag 8 augusti 2016

Byggboom

Vad det byggs och renoveras i min närhet! Under min morgonpromenad får jag ofta gå ut på gatan för att trottoaren är upptagen - av byggverksamhet. Trottoaren avspärrad, byggfordon som blockerar. Ett helt nytt huskomplex byggs nära skattebyrån. Långa huset på Storalånggatan piffas upp till oigenkännlighet. Huset en bit längre ner på gatan är helt inplastat. Grannhuset till mitt ska målas. Svenskhuset omvandlades från kontorshus till bostadshus. Bara för att nämna några. Skyliftar här och skyliftar där. Och det är ju så positivt! Att vi har råd att satsa. Att vi sysselsätter.
Snart kommer jag själv att bidra. Mitt eget hus och huset där min arvegodslägenhet finns ska båda ha fönsterbyte. Kostar pengar men ökar värdet och komforten.
Hoppas all aktivitet i stan betyder att vi ser ljus i den ekonomiska tunneln. För jag har den uppfattningen att det inte enbart gäller Vasa.


torsdag 4 augusti 2016

Storebror

K-kedjan gör det redan vad jag kan förstå. Registrerar med vilka mellanrum jag köper min naturella joghurt. Varför skulle annars min Henkilökohtainen etu på joghurten komma så lämpligt? Och då registreras förstås också allt annat jag köper. S-gruppen ska börja göra det. Det protesteras och knorras. Jag måste säja att registreringen inte stör mej det minsta. Så länge kassafröken inte börjar ha åsikter om mina ölinköp. Ajaj - du köpte ju en burk förra fredagen också! Typ.
Nyheterna visste härom dagen berätta att det inte enbart är våra förmånsaffärer som sysslar med registrering. "Betalar du med kort? Då kanske banken vet allt om dig." 
Jag citerar  Tuula Sario på Konsumentförbundet: "Tuula Sario menar att det säkert finns en hel del
människor som använder kontanter för att köpa en del varor och tjänster, just för att det inte syns på kontoutdraget hur mycket pengar man använt på det. Att dölja en del av sina transaktioner kan vara alldeles klokt, menar Sario, som säger att den information om oss som samlas in på olika håll kan påverka framtida bostadslån och försäkringar.

- Om banken är del av ett finansvaruhus med försäkringstjänster finns det en risk att informationen används för annat är specifika bankärenden, säger Sario."

Jag vet inte - men jag tror inte riktigt att jag kommer att tänka i sådana banor. Jag lever ett normalt liv
med normala transaktioner och har inget att dölja. Håll då koll på vad jag sätter mina pengar på. Det tänker jag strunta i. 
"För den rene är allt rent". Och jag är antagligen naiv.
Och mera kommer folk att betala med kort om det blir som det säjs - att det börjar kosta att ta ut pengar. Tex Nordea kommer att ta betalt om man tar ut pengar mer än fyra gånger per månad. 
Min egen bank har inte signalerat nåt om att de börjar ta betalt för uttag. Och det är garanterat nåt jag skulle undvika - jag vägrar betala för få tillgång till mina pengar! Detsamma gällde den tid när vissa butiker tog betalt om man skulle betala med kort. Då gick jag efter kontanter. Konstigt hur reglerna ändras.Men - håll kortläsarna i skick! För tillfället fungerar mitt nya kort typ varannan gång i kassa 8 i min favoritmatbutik.





måndag 1 augusti 2016

Kyrkoherdeval

Sedan 2014 har man kunnat välja kyrkoherde på två olika sätt - direkt val (församlingsmedlemmarna väljer genom att avlägga sin röst) och indirekt val (församlingsrådet väljer). För att det ska bli indirekt val krävs ett agerande - församlingsrådet anhåller hos domkapitlet.
I senaste nummer av Kyrkpressen kunde man läsa om ett fall där indirekt val hade tillämpats. Ett av de första fallen av indirekt val. I Petrus församling. Resultatet blev besvär från den som inte blev vald. Hon fick rätt i förvaltningsdomstolen. Man ansåg att hon blev diskriminerad på grund av ålder och kön. Mer meriterad var hon. Och då kan man inte enligt förvaltningsdomstolen välja den andra kandidaten med motiveringen att han var mera lämpad.
Det ställs alltså stora krav på motiveringarna om ett församlingsråd väljer via indirekt val medan en församling via direkt val väljer den som får det största antalet röster.
Det som gör att jag tar upp det här är att min församling, Vasa svenska församling snart ska välja en ny kyrkoherde. Och för att jag själv sitter i församlingsrådet som ska bestämma hurudan typ av val vi ska ha.
Jag vill gärna ha synpunkter. Vet nu just vartåt det lutar för min egen del men jag är påverkbar.

Direkt val: Är demokratiskt - alla församlingsmedlemmar får säja sitt. Ger en känsla av delaktighet. Kostar mer i tid och pengar att administrera. Det har vid tidigare val inte varit särskilt stort intresse. Provpredikningar, privat kännedom om kandidaterna kan vara avgörande för hur man lägger sin röst.

Indirekt val: Ger chans till intervjuer. Kan betraktas som ett slutet system och därför inte att föredra - ett litet gäng fattar beslut "utan att man får veta hur". Nu har vi lärt oss av Petrus församling att det verkligen ska gå att motivera ett beslut - och också redan i ansökningsannonsen tydligt skriva ut hurdan person man söker.

En kyrkoherde är inte bara en herde - han bör också vara administratör. Dessutom är han chef för ett stort antal anställda. Han bör dessutom vara en utvecklare och visionär. Han borde egentligen ha många utbildningar - borde bl.a. vara teolog, ekonom, byggkunnig och jurist. Och dessutom ha en lämplig personlighet. Tulipanaros?

Och som slutkläm. Jag håller idag på indirekt val med motiveringen att man via det får en bredare syn på de sökande. Via intervjuer där man tar ställning till hela biten av kyrkoherdens arbetsuppgifter. Och rent själviskt - jag vill gärna som rådsmedlem ha en administrativt kunnig ordförande. Och för att få bort stämpeln att man väljer bakom lyckta dörrar ska valet ges så stor synlighet som möjligt. Paneldebatter, diskussioner och andra kontakter. Dessutom anser jag att vi i rådet ska göra oss synliga så folk kan komma fram med sina åsikter. En repetition av vilka som sitter i rådet.

Jag vill ännu påpeka att det här är min egen uppfattning - som jag har fått av att tänka själv och läsa på. Vad tycker du? Ser fram emot en debatt!