Ännu ett år

"Du som vet vem jag var, säj det till någon" skriver Lars Huldén i Läsning för vandrare. Det är lätt att tala om B. Han var en tydlig person. Hördes och syntes. Kände och levde. Talade och tydde.
Tänk att jag fick finnas i det kraftfältet! Fick uppleva gemenskap, kärlek, kamratskap. Fick se det obändigt glada barnet i den vuxne mannen. Fick se den kloka analytikern. Fick se den trygga partnern. Ja, jag säjer ofta till någon vem du var, min vän. Och på det sättet lever du vidare.
Idag är det fyra år sedan han dog. 22.16 på kvällen. Jag har tack vare Facebooks "Den här dagen" gått min Via Dolorosa fram till dagens datum. Det har varit så spännande att jag ofta har vakat till midnatt för att läsa följande dag innan jag somnat. Så gjorde jag igår också. Då jag läste alla fantastiska kommentarer på min uppdatering kom tårarna. Fina tröstande ord till mej, vackra ord om honom. Helt överväldigande. 
De år som gått fram till nu har jag skrivit blogginlägg just den här dagen. Kopierar in dem här.

2013

Årsdagen. Den 17 juli. Klockan 22.16. Kommer alltid att vara inetsade i min hjärna. Precis som jag trodde har dagen varit lugn. Faktiskt lugnare än veckan före. Och det tror jag nog har att göra med att kvällen då B dog blev så fin trots allt. Både M och jag var med och fick uppleva närhet och kärlek. Och visste att vi med vår närvaro och närhet gjorde det som var absolut bäst för vår käre då. Och han förmådde visa vad han kände för oss. Tårarna rinner när jag skriver det här. Det var bara så fint.
Dagen började med att jag tände mitt sorgeljus. For till torpet och det var ett bra drag. Att vara ute i naturen är så trösterikt. Och att göra meningsfulla saker väcker positiva tankar. Gick också till minnesstenen för personer som finns begravda på annan ort. Det ställe där jag tänder mitt allhelgonaljus.Det var helt harmonisk. Hem kom jag med mat av egen skörd. Kändes bra. Och det som också har känts bra är de tankar och ord till tröst jag fått idag - framför allt via Facebook.
Kommer att göra precis som jag gjorde den kvällen för ett år sedan. Kommer att sätta mej på balkongen med mitt sorgeljus och ett glas rött. Och känna tacksamhet för att vi fick 29 år tillsammans.

2014
Sitter på balkongen på samma sätt som jag satt då - för ganska exakt två år sedan. Då jag kom hem från sjukhuset. Med sorgeljuset/minnesljuset tänt.  Med ett glas rött. Låter tankarna fara. Känner tacksamhet. Känner vemod. Låter tårarna rinna. Det är varma stora tårar. De kommer så konkret tillbaka till mej - de där timmarna före klockan 22.16 den där kvällen för två år sedan. Kvällen som satte punkt för en svår sjukdomstid. Kvällen som för mej förändrade livet så radikalt. Och han som var så levnadsglad. Han skulle nog ha haft mycket att få och ge ännu. Onödigt att spekulera. Bättre att minnas. Tiden före sjukdomen. De vanliga dagarna. På något sätt har jag på känn att vi förstod att det var en ynnest vi hade fått. Det var inte alls självklart att det blev vi. Och nu när det inte är vi mera är det gott att minnas. Och tala om hur det var.
Gott är det inte varje dag. Långt ifrån. Men för det mesta är det tillräckligt gott. Ett uttryck som jag har lärt mej av en av mina mentorer.
Då jag talar om mentorer går tankarna till dagens uppdatering på Facebook. Som ledde till otaliga gillanden och många kommentarer. Det känns så gott mina vänner. Jag vet att ni med era klick och era hjärtan säjer så mycket mer än bara klick och hjärtan. Ni känner med. Och det bär. Fick ett så fint ord i mängden av kommentarer:
"Tiden går fort, saknaden går ingenstans". Så är det.

2015

Idag den 17 juli är det tre år sedan B dog. Sitter med mitt sorgeljus på balkongen och tänker.Tänker på att den 17 juli förmodligen inte var den svåraste dagen i hela sjukdoms- och sorgeprocessen. Det fanns dagar under sjukdomstiden som var så fyllda av ångest och oro. Det fanns dagar efter hans död när sorgvärken bara var så stark. Dödsdagen - eller ska vi säja kvällstimmarna innan han dog - innehöll så mycken närhet och faktiskt också frid. Men det blev ju så definitivt. Och nog var det ju extremt. Att säja åt den som är en närmast att han får gå - vi klarar oss. Att efter att han hade dött säja att jag aldrig kommer att se honom mera. Att komma hem från sjukhuset och meddela släkt och vänner att  han är död. Och samtidigt - att få vila i att vi - M och jag - fick vara med honom och nära honom de sista timmarna i livet. Och att det blev så fina timmar.
Nu är det den tredje gången jag upplever den 17 juli efter B:s död och det är klart - mycket känns mildare nu. Den vassa sorgen är borta. Och jag har ett liv. Livet var också den här gången starkare än sorgen. Saknaden finns kvar - och den tror jag kommer att finnas kvar resten av mitt liv. Saknaden och minnena. Och på något sätt smälter de samman till en mild melankoli. Jag märker att jag ofta lyfter upp minnen och talar om dem. Ibland ansätts jag av de helt meningslösa varför-frågorna men för det mesta upplever jag att jag har funnit mej tillrätta i det faktum att han är död. Och han finns ju ändå.

Rutinerna har varit desamma varje minnesdag kan jag konstatera. Och visst ska det mediteras på balkongen i år också. Men något har nog hänt. Livet har normaliserats. Saknaden finns men sorgen har dämpats. Glädjen över det vi hade och över det han var har mer tagit överhanden. Och ja - jag kommer att fortsätta att säja vem han var. Jag kände honom.