söndag 31 juli 2016

Bärtider

Det är gyllene tider för bärplockare nu. Fb översvämmas av berättelser om det ena och det andra som plockats och frusits in.
Själv hör jag nog till entusiasterna så länge jag får vistas på egen tomt eller i dess omedelbara närhet. Inga hjortronfärder ut i ödeskogar för mej.
Dessutom vill jag gärna skörda så att det inte blir betungande och att allt inte kommer på en gång. Så tycker jag det är nu. Jordgubbarna börjar ta slut. Idag plockade jag bort alla röda vinbär och en hel del hallon. Och vilken mängd hallon det finns! Speciellt vildhallon. Rena och fina och stora. Och de kommer att komma ett bra tag framöver. (Vart tog förresten den s.k. hallonmasken vägen?).
De svarta vinbären och havtornsbären är inte mogna ännu - men snart.
Lämpliga portioner. Sen ska man ju veta att det tar tid att ta hand om skörden när man kommer hem. Kokar inte sylt över huvud taget. Mixar det mesta och fryser in. Nu bara litet röda att rensa. Och frysen i köket börjar vara full. Får snart starta den lilla balkongfrysen.
Jag känner mej så nöjd. Så härligt med goda bär under vintern. Speciellt de svarta vinbären är viktiga för mej. Det ser dessutom bra ut - många buskar ed mycket bär. Och tänk - ifjol knappt ett bär. Var redan beredd att ta bort alla gamla. Och skaffade för säkerhets skull tre nya. Men de tog tydligen bara paus, de gamla. Gott så.



onsdag 27 juli 2016

Å - en sån natt!

Jag visste från början. Att det inte skulle bli någon sömn. Luften var het och stillastående. Klockan 2 badade jag i svett. Tog lakan och kudde och drog till soffan i vardagsrummet.
Och vad det  var vackert! Nästan mörkt och en månskära över Mormonernas hus. Värt att vara uppe.
Men tillbaka till sovverkligheten. Soffan var alldeles för het. Gick inte. Balkongen nästa. Luften var frisk och soffan var kort. Fötterna på pallen så gick det nog. Det var riktigt skönt i en härlig doftblandning. Tomatplantan doftade varje gång jag sparkade till den och sötväpplingen spred sin arom i den fuktiga luften. Och vacker utsikt. Kanske för många distraktorer. Kände mej pigg som en ekorre.
Klockan 4 gav jag upp och sökte mej till burken för att få hjälp. Det följande som händer är att jag vaknar klockan 7 - i min säng i sovrummet! Inget som helst minne att jag har tagit mej från balkongen till sovrummet. Så kan det gå. Och några timmar fick jag i alla fall.
Och trodde jag att jag hade det eländigt så fick jag tji. Väninnan beskrev sin natt under myggtältet, i åskväder och med en illaluktande åskrädd hund i sängen.
Men nu är det dag och alla nattmaror är bortblåsta. Nästa natt blir säkert bra.


måndag 25 juli 2016

Som hyresvärd

Jag brukar säja att min pensionsförsäkring är de lägenheter jag hyr ut. Den ena kan jag tänka mej att flytta in i själv om jag inte orkar gå i trappor - den har hiss. Den andra är alldeles underbar på markplan men kanske litet liten.
I de här lägenheterna har jag haft härliga hyresgäster som jag faktiskt har lärt känna. Och det är så jag vill ha det. Därför är det en grannlaga uppgift att välja ny hyresgäst.
Den ena lägenheten blir tom nu när den fina L flyttar ut och i helgen har jag suttit och sökt nya kandidater Också det gör jag nu på härligt modernt sätt. Plockade några från Findit men i huvudsak gick jag via Facebook. La upp min annons i både den finska och den svenska hyresgruppen. Och den vägen har man ju också möjlighet att litet bekanta sej med kandidaterna. Småprata litet. Men - och det är kanske ännu viktigare - det som de berättar om sej utan att berätta - svarar man på meddelanden, reagerar man och är alert när man är i en dialog, tänker man på båda parter eller kör man sitt race? Oj då folk skulle veta vad de säjer utan att säja nåt! Och så kollar jag förstås deras Fb-profil. En massa partybilder, en massa sneda och grimaserande selfies? Vem är de bekanta med? Säkert övertolkar jag och jag väljer inte bort någon av såna orsaker men det påverkar.
Fick faktiskt så många intresserade att jag måste skriva att jag tar time out och återkommer om lägenheten inte har gått i slutet av veckan.
Idag har jag visat lägenheten för tre gäng - människor i helt olika livssituation. Underbara typer allihop. Kan välja vem som helst av dem. Nu får de sova på saken så får vi se imorron om det naturliga urvalet säjer sitt eller om jag blir tvungen att säja nej till två. Borde ha fler lägenheter...


Köpa brillor

Kom just hem med mina nya progressiva brillor. Och ni kan tro att jag är nöjd när jag kan säja att världen ser ljusare och renare ut. Och att jag inte har haft något behov att ta dem av mej. Känns helt naturligt. Det som känns litet främmande är att läsfältet (förstås) är smalare än när jag har använt läsbrillor. Det är väl att vänja sej.
Jag var ju väldigt skadad efter mitt förra försök att ha progressiva så det var nog segt att dra igång det hela igen. Och jag var mycket känslig för hur jag blev behandlad i de olika affärerna. Jag vill bli omhändertagen i sådana här stora och viktiga saker. Det som jag visste från förr var att det är stora prisskillnader men att det var så stora som det var har jag svårt att förstå. Och jag gick den billiga vägen. Trots en del varningar. Dels är jag ekonomisk och dels tänkte jag att om det bl r en flopp igen vill jag inte ha en halv förmögenhet i blöt.
I de dyra butikerna kostade ett linspar typ 1000 e - och då skulle bågarna komma till. En del hade rabatter men ändå...
Det jag betalade för ett par linser med bågar på Specsaver var 289 euro. Inte klokt! De andras priser alltså. Och nu har jag linser med det bästa av allt - "bandbredd", UV-skydd, tunnhet, rispskydd - you name it! Och snygga bågar tycker jag själv. Och - det bästa av allt - pengarna tillbaka om jag inte klarar av brillorna. Och dessutom - toppenbetjäning! Härmed nöjd.




torsdag 21 juli 2016

Tom Jones

Tänk att en världsstjärna ska uppträda på fotbollsplanen i Sandviken! Ja den heter väl nåt annat nu. Den är ju uppfixad.
Stjärnan är ingen mindre än Tom Jones och han uppträder på lördag kväll tillsammans med nån Carola och några till. Men Tom Jones alltså! Som dessutom var min idol under de år då en gång idol blev alltid idol. Sånt händer ju inte mera.
Det var säkert slutet på 60-talet. Och låtar som "It´s not unusual", "I´ll never fall in love again", "Green, green grass  of home", "Delilah", "Only a fool breaks his own heart" var hot. Spelades på radion - hade inga andra spelverk. Jag skrev texterna, sjöng, lyssnade och njöt.
Minns en episod från en sommar. En väninnas familj hade sommarstuga vid Karperöfjärdens strand. Det var dans på Carpella på andra sidan fjärden och vi kunde ta oss roende till dansen. Det var häftigt i en ålder när man gjorde allt för att vara häftig. På natten när vi kom hem till vår bastukammare bestämde vi att inte sova alls utan att lyssna på Tom Jones hela natten. Och så gjorde vi. Troligen hade vi en skivspelare och en LP-skiva med oss. Häftigt!
Och nej - jag ska inte gå på konserten med över 6000 andra. Men frågan är om jag inte tassar ner mot Sandviken för att få höra nån känd låt. "Why, why, why, Delilah...."



tisdag 19 juli 2016

Det tar sej

Man brukar tycka att vi är så buttra och tysta vi finländare. Jag vill påstå att det inte är så. Och att det har skett en förändring.
Har flera gånger reagerat på hur försäljare i allehanda butiker är vänliga och pratglada. Och inte påträngande. Undrar om det har varit en riksomfattande charmskola?
Och sen folket jag möter på gator och torg - så snara till ett Hej! och ett leende. Jag testade idag på morgonpromenaden. Det var nån enstaka som inte besvarade min hälsning. Det var byggjobbare, hundägare och helt vanliga vandrare. Så ska vi ha det!
Kom att tänka på det här när jag läste en fb-uppdatering om nån som hade upplevt så stor kontrast mellan turistortens vänlighet och den buttra finländska stilen redan på flygfältet. Den buttra var en person som körde en golvstädmaskin. Det är klart att vi är olika vi människor men jag tror vi kommer långt med skolning av personal men också med att vi respekterar och ger status åt alla yrken - både vi som är mottagare och vi som utför jobbet. Då orkar vi le mot varandra och se människan.
Och överfört från serviceyrken till vanliga möten på gator och torg. Säj hej!



Villkorsläsning

Har nog inte blivit speciellt mycket bättre på att hantera oro. Får nog villkorsläsning eller kvarstanning här. Med fjolårsinlägget från samma dag upprepar jag - sjas, sjas!


Oro

Jag undrar om jag är speciellt orosfixerad. Tycker att jag hela mitt liv har oroat mej - för min egen räkning och för andras. Och den oron kommer fram speciellt när det finns rum för den - när ingenting annat upptar tankarna. Ofta nog är det oro för sjukdom. Andras och egen. Verklig och påhittad. Och man kan ju lugnt säja att jag haft en hel del verklig sjukdom att oroa mej över. Andras i första hand.
Jag misstänker att oron kommer att tränga sej på nu när jag inte kommer att ha jobb som fyller hjärnan.
Därför kom ett ord så lämpligt för mej - bild nedan. För nu ska omotiverad oro motas. Lektion 1 - sjas, sjas!

söndag 17 juli 2016

Ännu ett år

"Du som vet vem jag var, säj det till någon" skriver Lars Huldén i Läsning för vandrare. Det är lätt att tala om B. Han var en tydlig person. Hördes och syntes. Kände och levde. Talade och tydde.
Tänk att jag fick finnas i det kraftfältet! Fick uppleva gemenskap, kärlek, kamratskap. Fick se det obändigt glada barnet i den vuxne mannen. Fick se den kloka analytikern. Fick se den trygga partnern. Ja, jag säjer ofta till någon vem du var, min vän. Och på det sättet lever du vidare.
Idag är det fyra år sedan han dog. 22.16 på kvällen. Jag har tack vare Facebooks "Den här dagen" gått min Via Dolorosa fram till dagens datum. Det har varit så spännande att jag ofta har vakat till midnatt för att läsa följande dag innan jag somnat. Så gjorde jag igår också. Då jag läste alla fantastiska kommentarer på min uppdatering kom tårarna. Fina tröstande ord till mej, vackra ord om honom. Helt överväldigande. 
De år som gått fram till nu har jag skrivit blogginlägg just den här dagen. Kopierar in dem här.


2013
Årsdagen. Den 17 juli. Klockan 22.16. Kommer alltid att vara inetsade i min hjärna. Precis som jag trodde har dagen varit lugn. Faktiskt lugnare än veckan före. Och det tror jag nog har att göra med att kvällen då B dog blev så fin trots allt. Både M och jag var med och fick uppleva närhet och kärlek. Och visste att vi med vår närvaro och närhet gjorde det som var absolut bäst för vår käre då. Och han förmådde visa vad han kände för oss. Tårarna rinner när jag skriver det här. Det var bara så fint.
Dagen började med att jag tände mitt sorgeljus. For till torpet och det var ett bra drag. Att vara ute i naturen är så trösterikt. Och att göra meningsfulla saker väcker positiva tankar. Gick också till minnesstenen för personer som finns begravda på annan ort. Det ställe där jag tänder mitt allhelgonaljus.Det var helt harmonisk. Hem kom jag med mat av egen skörd. Kändes bra. Och det som också har känts bra är de tankar och ord till tröst jag fått idag - framför allt via Facebook.
Kommer att göra precis som jag gjorde den kvällen för ett år sedan. Kommer att sätta mej på balkongen med mitt sorgeljus och ett glas rött. Och känna tacksamhet för att vi fick 29 år tillsammans.

2014
Sitter på balkongen på samma sätt som jag satt då - för ganska exakt två år sedan. Då jag kom hem från sjukhuset. Med sorgeljuset/minnesljuset tänt.  Med ett glas rött. Låter tankarna fara. Känner tacksamhet. Känner vemod. Låter tårarna rinna. Det är varma stora tårar. De kommer så konkret tillbaka till mej - de där timmarna före klockan 22.16 den där kvällen för två år sedan. Kvällen som satte punkt för en svår sjukdomstid. Kvällen som för mej förändrade livet så radikalt. Och han som var så levnadsglad. Han skulle nog ha haft mycket att få och ge ännu. Onödigt att spekulera. Bättre att minnas. Tiden före sjukdomen. De vanliga dagarna. På något sätt har jag på känn att vi förstod att det var en ynnest vi hade fått. Det var inte alls självklart att det blev vi. Och nu när det inte är vi mera är det gott att minnas. Och tala om hur det var.
Gott är det inte varje dag. Långt ifrån. Men för det mesta är det tillräckligt gott. Ett uttryck som jag har lärt mej av en av mina mentorer.
Då jag talar om mentorer går tankarna till dagens uppdatering på Facebook. Som ledde till otaliga gillanden och många kommentarer. Det känns så gott mina vänner. Jag vet att ni med era klick och era hjärtan säjer så mycket mer än bara klick och hjärtan. Ni känner med. Och det bär. Fick ett så fint ord i mängden av kommentarer:
"Tiden går fort, saknaden går ingenstans". Så är det.


2015
Idag den 17 juli är det tre år sedan B dog. Sitter med mitt sorgeljus på balkongen och tänker.Tänker på att den 17 juli förmodligen inte var den svåraste dagen i hela sjukdoms- och sorgeprocessen. Det fanns dagar under sjukdomstiden som var så fyllda av ångest och oro. Det fanns dagar efter hans död när sorgvärken bara var så stark. Dödsdagen - eller ska vi säja kvällstimmarna innan han dog - innehöll så mycken närhet och faktiskt också frid. Men det blev ju så definitivt. Och nog var det ju extremt. Att säja åt den som är en närmast att han får gå - vi klarar oss. Att efter att han hade dött säja att jag aldrig kommer att se honom mera. Att komma hem från sjukhuset och meddela släkt och vänner att  han är död. Och samtidigt - att få vila i att vi - M och jag - fick vara med honom och nära honom de sista timmarna i livet. Och att det blev så fina timmar.
Nu är det den tredje gången jag upplever den 17 juli efter B:s död och det är klart - mycket känns mildare nu. Den vassa sorgen är borta. Och jag har ett liv. Livet var också den här gången starkare än sorgen. Saknaden finns kvar - och den tror jag kommer att finnas kvar resten av mitt liv. Saknaden och minnena. Och på något sätt smälter de samman till en mild melankoli. Jag märker att jag ofta lyfter upp minnen och talar om dem. Ibland ansätts jag av de helt meningslösa varför-frågorna men för det mesta upplever jag att jag har funnit mej tillrätta i det faktum att han är död. Och han finns ju ändå.

Rutinerna har varit desamma varje minnesdag kan jag konstatera. Och visst ska det mediteras på balkongen i år också. Men något har nog hänt. Livet har normaliserats. Saknaden finns men sorgen har dämpats. Glädjen över det vi hade och över det han var har mer tagit överhanden. Och ja - jag kommer att fortsätta att säja vem han var. Jag kände honom.



fredag 15 juli 2016

Stöd och tröst

Det har varit jobbigt att läsa Facebooks tillbakablick "Den här dagen" för 2012. Trots att jag inte just har skrivit nånting om B och sjukdom så vet jag ju precis vad som hände. Jag vet vad som fanns i mitt huvud medan jag "Klippte gräs" och "tvättade kläder" som det kan stå i uppdateringen. Nu är det den 15 juli. Den 17 dog B. Nu är han redan på sjukhus och dagens uppdatering handlar om att jag övernattar på sjukhuset.Och vilken mängd fina och tröstande ord i kommentarerna! Vad de här kravlösa kontakterna med folk betydde när jag inte själv orkade ta kontakt. Inte orkade ringa, inte orkade tala, inte orkade träffa. Då var det gott att bara läsa. Och ta in tröstens ord.
En annan sak som verkar ha gett tröst är torpet. Jag blev förvånad när jag läste i loggboken igår. Många av sjukhusdagarna hade jag varit ute och pysslat. Klippt gräs, plockat jordgubbar, skördat. Det var så rikt med växtlighet den sommaren. Och jag kunde fara ut - vi var två som besökte. Men jag tror nog också att jag for för att den goda naturen gav mej tröst. Fast jag egentligen inte orkade fara och inte orkade kroppsarbeta. Nånting  fick mej ändå att göra det. Overkliga dagar.

onsdag 13 juli 2016

Längden har betydelse

Vi som manglar - vad manglar vi oftast? Lakan. Några av oss manglar också påslakan. Och då kan man fråga sej varför mangelduken i vår nya husmangel (som kostade flera tusen och som måste köpas eftersom den gamlas mangelstock troligen inte gick att byta) är kortare än ett normalt lakan. Den som manglar vet vilket tollande det är att gå ut ett långt lakan ur en mangel med för kort duk. De andra vet inte vad jag talar om. Jag närmade mej den trevliga installatören/representanten/försäljaren men det enda han hade att komma med var priset på en längre duk. Det var ju inte det det handlade om. Duken ska vara tillräckligt lång per default. Inte hans fel förstås. Ett verk av ickemanglande typer - förmodligen av manligt kön!



tisdag 12 juli 2016

I evighet

Mina kläder tycks räcka i evighet. Aldrig så det skulle synas nåt spår av nötning. Tänkte jag idag då jag var på promenad iklädd en tunn bomullsskjorta som jag köpt för evigheter sedan. Litet blekt av solen har den blivit men nött - nejdå. Och de jeans jag köpte i höstas som snabbt blev favoritplagg - inte ett spår av att jag har använt dem mest hela tiden. Och på tal om jeans - högen med dylika i garderoben är stor. Torde finnas ett par för allt upptänkligt jeansmode - olika former och färger. Aldrig mera köpa jeans? Nå säkert kommer det nåt nytt som jag vill ha.
Men det jag jämför med är att jag har ett minne av att kläder nöttes så väldigt då jag var yngre. Alltid blev det hål på jeansen (vilket jag ju i och för sej gillade) och ofta måste det köpas nya kläder för att de gamla hade tatt slut. Tennistossorna hade hål efter en säsong.
Är jag en försiktigare användare nu? Är klädernas kvalitet bättre? En faktor att tillägga är ju att jag inte längre borde växa ur mina kläder.
Skönt - baskläderna finns - man får komplettera med pigga nya saker.
Intressant - när jag googlade för att hitta en bild på "Slitna jeans" hittade jag bara sånt som var köpeslitet - inget som såg ut som mina jeans såg ut förr i världen.




måndag 11 juli 2016

Poesieftermiddag

Dambjudning med diktläsning - låter det nördigt? Kanske det men för oss som var inblandade var det helt underbart. Och inramningen var perfekt. Torpets trädgård - blommor - gräset nyklippt - moln hotade men dropparna kom först när vi gick till bilen. En koltrast ville delta. Helt klart. Först sjöng hen för oss i olika väderstreck och så kom hen fram för att visa upp sej.
En väska full med diktböcker - samlingar, Huldén, Gullberg, Martinson, Södergran, Rydberg, Runeberg och många, många fler. Det lästes om kärleken och döden, om livet och vardagen. Kända och mindre kända dikter.Långa dikter, korta finurliga saker. Ibland brast vi tom ut i sång. Och vi konstaterade att det här med dikter är nog något som det är värt att satsa på. Så här efteråt kan jag tänka på hur rik jag är med alla mina diktböcker.
En så ovanlig sysselsättning att dagen många gånger kommer att plockas fram ur minnets skattkista. Det var då vi läste dikter i trädgården... Tack P.



fredag 8 juli 2016

Tystnad

Jag tassar runt i ullsockor och vattnar mina blommor. Golvet knarrar inte. Det är så tyst! Det är en sån njutning.
Då slår det mej hur tyst det är i mitt hem för det mesta. Jag bor ensam - är ofta ensam i hemmet. Har sällan på radion. Det enda program jag aktivt har på är det klassiska önskeprogrammet på tisdagar. Plus det som råkar komma när jag ibland får lust till radioljud när jag pysslar i köket. Men om jag försöker med radio annars så stänger jag snabbt - skramlig musik och prat som inte engagerar mej.
Min egen musik och streamad musik väldigt sällan trots att jag gillar musik. Men på nåt sätt räcker fantasin inte till för att hitta musik som skulle passa min stämning. Undantag julen då jag spelar musik mest hela tiden.
Telefonen ringer väldigt sällan - kontakterna sker via chatt.
TV-n har jag på när jag ser nåt inspelat plus nyheter som jag ser live. Annars tyst.
Trist tyst kanske. Men jag njuter. Ljud kan jag väl få annanstans.




torsdag 7 juli 2016

Notnostalgi

Idag var jag mogen. Att sortera ut min fars Sångargillenoter. Sparade nog en del som minnen men de flesta ligger nu i en hög på bordet. Fick kontakt med Gillets notarkivarie och får lämna noterna till honom.
Började filosofera över min far och hans plats i Sångargillet. Han flyttade till Vasa 1959. Bodde på "Gubbhemmet" - det fanns inte hyresbostäder att uppbringa. Familjen kom först när han hade hittat nåt åt oss att bo i.
Ganska snabbt började han sjunga i Sångargillet. Hittar noter med årtalet 1961. Kan ha börjat tidigare också. Och vilket fantastiskt sätt att komma i kontakt med människor i Vasa. Min far var social och gillade dessutom att sjunga. Andra bas tror jag han var. Han lånade frack och var snabbt inne i gänget - övningar - konserter - fester.
Minns så bra när vi gick för att lyssna på honom på första maj.
Minns också när vi senare bodde på Handelsesplanaden och kollade när lamporna släcktes i skolan mittemot där kören övade. Dags att sätta på tevattnet.
Förutom noterna har jag också ärvt Muntra Musikanter - en sångbok som jag gärna sjunger ur. Så den får de nog inte.
Glad över att Gillet fanns för min far när han var nybliven Vasabo.



onsdag 6 juli 2016

Ljud och bild

Jag minns hur konstigt det var att höra min inspelade röst första gången. Det var under tonåren när en väninna hade en bandspelare med mick. Nu har jag vant mej vid det - dels har jag väl testat med telefonens inbandning och dels har det blivit en del radiointervjuer.
Men bilder! Hujedamej. Aldrig så jag skulle vara nöjd med bilder som publiceras av mej i pressen. Tidning, webb, tv. Nu senast har det varit av allt. Tycker inte det är jag. Och tycker jag ser trevligare ut i verkligheten. Men det är väl inte så eftersom folk tjoar och tycker att jag är mej så lik. I det senaste fallet - Vasabladet - ratades de trevliga bilder som togs på min balkong och med paraply ute vid sopisarna och bilden togs istället i sol vid insamlingsstället. Och såg ut därefter. Tyckte jag.
När det var dags för skolfotografering sa jag alltid åt fotografen att hen ska ta bilder tills jag blir vacker. Ganska ofta lyckades det. Nå inte vacker men jag såg precis så trevlig ut som jag kände mej. Får väl börja bjuda ut gamla skolfoton åt pressen.



fredag 1 juli 2016

Rutinerad eller minnessvag

Känner så ofta att jag måste dubbelkolla eller ibland tom trippelkolla. Små saker som jag har gjort. Häromdan måste jag kolla om jag hade skickat ett mail till rätt person. Varför skulle jag inte det? När jag skrev i akt och mening att skicka till en viss person. Vem har jag talat med om en viss sak igår? Jag har ju träffat så många. På nåt sätt har jag svårt att återkalla en situation som jag har varit med om. Beror det på att jag 1) har problem med minnet 2) har så många saker på gång 3) har gjort saker så många gånger förut att de har blivit rutin och inte tänker på vad jag har gjort. Jag vill tro på det sistnämnda. Men det betyder att jag borde stanna upp vid sånt som jag tror ska leda till funderingar - stanna upp när jag kollar plattan, stänger dörren, skickar det där viktiga mailet, läser den där viktiga notisen. Notera aktivt att jag har gjort det. Koppla det till något annat. Så att det inte fastnar i rutinmassan som man inte når efteråt. Inget är rutin - allt bör noteras.
Ännu kan jag fundera på om jag la skattedeklarationen i postlådan. Jag har inget fysiskt minne av att luckan skramlade. Klart att jag gjorde det säjer förnuftet - jag minns att jag hade det i handen när jag gick från gården. Tidigare skulle jag inte ha funderat så här men nu gör jag det. Får väl lära mej att leva med det och lära mej att stanna upp ibland. Minneslappar har jag skrivit så länge jag kan minnas.