I naturen

Såg en kråka på granngården i stan. Den satt på marken och pickade på nåt som flaxade. Tagit en småfågel? Gick ut för att kolla. Kråkan flög bort -kraxade ilsket. Det som låg på marken var en kråkunge. När jag gick in kom den vuxna tillbaka. Helt klart att hen försöker få fart på ungen som kanske har fallit ur boet för ung/skadat sej i fallet. Rörande att se hur den vuxna pickar och rör sej runt den lilla. Antar att den förstår lika litet som jag vad som felas den men föräldrainstinkterna säjer att den lilla ska igång. Ibland flaxar den lilla en bit framåt. Solen gassar. För tillfället ligger den lilla ensam och orörlig och ensam. Antar att föräldern nån gång ger upp.
På torpet har en trast tydligen sitt bo vid min bastugavel. Kanske tom i nån av hinkarna som står där. Flaxar upp varje gång jag rör mej i närheten. Och tjattrar varnande. Boet verkar ligga lågt och det betyder att det är utsatt. Tex katten Felix som var på besök var väldans intresserad av basturegionen. Jag upplyste nog henne om att hon inte hade nåt att göra där. Då kom hon  med mej bort men jag är inte säker på att hon minns det till nästa gång.
Naturen är grym. Och vi människor som skulle vilja hjälpa har väl nog att bara hålla oss undan. Jag kan inte diagnosticera den lilla kråkungen för att avgöra om jag borde förkorta dess lidande. Jag kan inte vakta alla Felixar som rör sej nära mitt trastbo. Kan bara hålla tummarna.

Uppdatering senare på kvällen: En förälder satt i tallen och "grät" och tittade ner på den livlösa ungen. Flög sedan ner för att ännu en gång försöka få liv i ungen. Puttade till den med näbben och rörde sej runt den. Inget livstecken. Till slut flög den bort. I sorg.

Så pigg är inte kvarterets unge