Bara en tid

Det handlar så mycket om cancer nu tycker jag. Många jag känner har drabbats. Många har också blivit friska. Och det kommer positiva rapporter om nya (och dyra) mediciner. Mediciner som kan göra det möjligt att leva med cancer också om sjukdomen inte kan botas. Idag läste jag om en medicin som kan förlänga livet med ett antal år för sådana med en speciellt svårbehandlad cancerform. Fantastiskt för den som är drabbad.
Men vi som tror oss vara friska (man kan aldrig vara säker) lever som om vi skulle vara eviga. Trots att det enda som är säkert här i livet är att vi ska dö. Vi har svårt att föreställa oss att vi inte ska finnas mera om ett visst antal år. För att inte tala om att vi har några månader, några veckor kvar. Det beskedet får en del som drabbats. Hur skulle du prioritera om det skulle hända dej? Vad skulle du göra, vad skulle du låta bli att göra?
Jag kan tänka mej att den som varit allvarligt sjuk - i cancer eller något annat - och blivit frisk eller lever i skuggan av en sjukdom redan har svarat på de frågorna.
Jag tror det skulle vara klokt för oss alla som lever i tron att vi är friska att göra ett tankeexperiment - vad skulle vi prioritera i livet om vi skulle se slutet bakom hörnet?
Och när vi väl har tänkt de här tankarna - hur skulle det vara att tillämpa en del redan idag - innan vi är sjukdiagnosticerade. Det finns säkert plats för en renovering i de flestas sätt att möta livet. Välja bort det som inte är bra för oss och istället ta in sånt som gör oss till lyckligare och bättre människor.
Vi kan ju börja med att läsa vad människor ångrar mest på dödsbädden - nån har sammanställt sånt också.