onsdag 29 juni 2016

Mer än en juttu

"Visst var det dej jag såg på tv?" Så frågade hon som klippte gräs på gravgården i Sundom. Hon hade förstås sett mej på torpet tidigare och kände igen mej. Det kändes bra. Det har också känts bra när människor ivrigt har noterat att de har sett mej. Också människor som jag inte normalt kommunicerar med.Och de flesta har tillagt att jag är ute i ett angeläget ärende.
Svenska Yle har kompletterat sin filmsnutt med en text - på hemsidan. Och Yle Österbotten hade den också på sin sida. Möjligt att kommentera och det var intressant. Knärrkommentarer om hur svårt det är att sortera, om hur det i alla fall kommer att brännas. Sånt som jag kunde bemöta och på så sätt ännu mer fick fram mitt budskap. Hade flankstöd av Rinki och Finlands Returplast som snabbt och behändigt svarade på mina frågor. Man vill ju ge korrekta svar.
Naturligtvis kom det positiva kommentarer också. Det finns andra som har väntat.
Juttun gick ju också i radio - det missade jag. Väntar på en länk som Yle lovat skicka.
Plus att jag gjorde ett blogginlägg med min egen struktur. Det blir ju på nåt sätt så att en del viktiga saker blir borta när inläggg krymps.
Jag har också friat till Vasabladet. Tycker att de också borde. Och idag blev det napp! Blev tillfrågad om jag ställer upp på en intervju om sopsortering och speciellt om plastinsamling. Jess!
Så ni ser - en juttu är mycket mer än en juttu i dagens samhälle. En juttu blir en diskussion och en debatt. Gillar!


måndag 27 juni 2016

Om plast

Alla som har läst mina inlägg eller känner mej privat vet vilken vurm jag har för sopor. Speciellt återvinning av plast ligger mej varmt om hjärtat. Därför kändes det som en lottovinst när jag vid årsskiftet erfor att det ska komma insamlingskärl för insamling av plastavfall som sedan ska återvinnas. Började samla och sopsäcken i bastun fylldes med god fart. Trots att jag inte använder mer plast än nödvändigt. Och är bara en i hushållet.
Min plastsamlingshistoria börjar ju inte vid nyår. För typ 20 år sedan började jag samla. Hängde upp i plastkassar på torpvinden - "som fåglar uppe i taket" sa Vega-reportern som intervjuade mej. Jag ringde land och rike runt för att hitta avnämare till min plast. Inte för förbränning men för återvinning. Kammade noll. Plastkassarna vittrade sönder och burkarna föll ner på golvet. Och det var mängder. 2007 i juni gav jag upp och kallade på en ny Vega-reporter, B och hans släpkärra. Under ganska mycket ståhej dumpades min plast på Stormossen. Sen samlade jag inte mer före januari 2016. Och nu blev det väntan på att insamlingskärl skulle placeras i Vasa.
Och nu handlade det om ett riksomfattande insamlingsföretag Rinki som i sin tur står under Finlands Returplast Ab som är en producentorganisation som främjar återvinning av plastförpackningar. Och oj vilken service jag har fått av dem. Det finns ju massor med frågor.
Meddelade Yle att jag är intresserad av att dumpa min samling i deras sällskap. Förra veckan drog jag iväg med ännu en Vega-reporter och en fotograf. Det finns för tillfället två insamlingsställen. Jag dumpade och svettades i solgasset och sen fick jag säja en massa bra saker i en intervju. Och före det klampa ner för trappan med sopsäcken. Länge höll vi på. I tv kom 1,5 min. Plus en text på webben. Den var riktigt bra eftersom det kom kommentarer som jag kunde möta. Men 1,5 minuter av allt det viktiga jag sa. Nu sitter jag och väntar på att nåt ska komma i radion. Och för att vara riktigt säker på att mitt viktiga budskap ska komma med passar jag på att skriva ner min struktur här. Tyvärr kastade jag manuset efter intervjun men man minns väl vad man har tänkt.

"Plast är ett fantastiskt material. Lätt, hygieniskt, billigt att tillverka. Det är dessutom möjligt att ge materialet mycket exklusiva egenskaper.
Plast som avfall är förfärligt. Det bryts ner väldigt långsamt i naturen. Man har hittat stora mängder med platsavfall i världshaven - till stor skada för djurlivet. Och en förorening förstås - en som inte just bryts ner.
Att bränna plast och utvinna energi är ett steg i rätt riktning men plast är alldeles för värdefullt för att brännas upp. Plasten borde återvinnas och göras till nya plastföremål. Man har gjort det ett bra tag redan - tex har man samlat in gödselsäckar som har kunnat användas till ny plast. Ett enhetligt material. Problemet har varit att hushållens plastavfall har varit en blandning av många olika sorter som man inte har kunnat separera. Inte förrän nu. Nu finns det teknik för att dela upp plasten i olika sorter och på det sättet ha en chans att tillverka ny plast. Målet nått - nu är det bara att samla.
500 insamlingsställen ska vi få i Finland. Vasa har alltså två ställen nu - ett i Roparnäs och ett i Gerby.
Svårt att veta vad man ska lägga i uppsamlingskärlet? Nejdå . Allt utom PVC får vi dumpa till återvinning. Och PVC används egentligen inte i hushållens förpackningsmaterial. PVC finns tex i elledningar, plaströr och golvmaterial - sakeer som alltså inte annars heller hör hemma i kärlen. Viktigt att påpeka att PVC inte heller hör hemma i brännbart avfall. Det är deponiavfall som ska till Stormossen om man bor i Vasa. Viktigt är dock att plasten är tvättad. Inga kladdiga smöraskar. Och viktigt att ta bort korkar - de kan vara av annan sort än flaskan eller burken.
Kommer folk att idag ta sej till de få ställen där  kärlen finns? Ingen vet men härom kvällen fick man se ett nyhetsinslag som visade att de Ekopunkter som hade plastinsamling också översvämmades av annat material. Så kanske.
Härmed nöjd - och nu väntar jag på en riksomfattande lumpinsamling . Tycker inte den ska bygga på att två butikskedjor samlar in."




torsdag 23 juni 2016

Om midsommar

Midsommar - smaka på det ordet. Och lägg till nordisk midsommar och du känner smaken av något nästan osannolikt. Naturen, midnattssolen, vemodet, mystiken.
Plus att möjligt annat som vi med tiden har lagt in i begreppet. Mycket som ställer krav fast det inte skulle behöva göra det. Matorgierna, gästabuden, saknaden, ensamheten, midsommardepressionen som någon skrev om. Fyllefesterna, drunkningsolyckorna, trängseln, myggorna, regnet som vi inte räknade med.
Men ytterst finns väl nog ljuset, naturen, mystiken - och det är något vi alla kan ta del av.
Oberoende av om vi kan ta del av den midsommarfest som vi kanske har drömt om.
För många betyder det fest att få dra till sommarstugan och bara njuta av friden, sällskapet och god mat och dryck. Det var den typen av midsommar jag hade och njöt av med B.
Nu blir det en lugn helg - mycket för mej själv. God mat och dryck och småmys. Och litet umgänge någon av dagarna. Folk frågar vad jag ska göra och jag känner att de väntar sej att jag ska svara nåt annat än att bara vara hemma. Numera känns det ok att svara att jag bara ska vara hemma. Det är vad jag vill. Såsom läget är nu.
Klart att det nånstans finns en längtan till något annat. Midsommarfest kring ett långbord ute i naturen - kanske på torpet. Ungdomstidens danser på lövade dansbanor. (Men de kanske inte finns mera). Gemenskapen med någon.
Men eftersom det inte finns såna bud så är det att gilla läget. Och ja - jag njuter!
Midsommaren inspirerar till att filosofera. Så gjorde också den gode fd familjeterapeuten Leif Westerlund i Vbl för ett tag sen. Han redde ut vad olika kategorier av människor väntar sej av midsommaren. Citat "Är jag singel hoppas jag att midsommaren ska föra  en förändring med sig, åtminstone ge mig hopp om att hitta någon som får det att pirra inom mig". Ack ja - man frågar sig - hur ska detta ske? Åtminstone inte med mitt sätt att leva. Pirren brukar nog inte ringa på dörren. Kanske man får haka på erbjudandet från Intersport.



Skämt åsido mina vänner. Njut av midsommaren och det trolska i den ljusa sommarnatten. Det tänker jag göra.

lördag 18 juni 2016

Korta veckor - litet tid

Jag vet inte vad det är för fel på mitt sätt att hantera tiden. Den bara inte räcker till! Varje bokad vecka tänker jag - nästa vecka! Då ska jag ha sommarlovstid. Tid att vara i stan och pyssla i hemmet. Tid att gå på lunch. Tid att bjuda nån på kaffe. Tid att gå på loppis. Tid... Men en vecka hinner inte ta slut förrän nästa är fullbokad. Jag en ensam människa som borde ha all tid i världen.
Vart går min tid? Två dagar per vecka vill jag/borde jag viga för torpet. Annars gror det igen på gården. Ofta har jag tagit söndagen till hjälp för att få till det. Möten - ja, såna finns det ännu rester av från den aktiva perioden. Och på något sätt kommer det saker som bara måste in.
Gissa om det känns stressigt när det krävs att jag ska boka in nåt nytt! För så mycket pensionär är jag nog att om jag har tre saker bokade på en dag så klämmer jag inte in nån lunch eller annat kul den dagen. Jag vill ha lugn och ro med det kuliga.
En enda tom stadsdag har jag lyckats få in - och oj vad jag njöt! Och fredagarna fredade - men det är liksom nåt annat.
Är det nu så att jag har exakt ett torp för mycket? Två dagar per vecka är två dagar per vecka.


tisdag 14 juni 2016

Oj oj mangeln

Blir så beklämd av vårt slöserisamhälle. Husets mangel sa upp kontraktet så till vida att mangelstocken gick sönder. Leverantören av manglar sa att det inte är säkert att en ny mangelstock skulle passa i vår gamla mangel från  typ 1980. Så vi köpte en ny för dyra pengar. Härligt med en ny men, men...
Skulle det ha varit min privata skulle jag säkert ha sökt landet runt för att få en ny mangelstock men så fungerar det ju inte i husbolag. Vem ska söka, vem ska betalas för en sån uppgift?
Och sen ännu i förlängningen - jag försökte få installatören att ta mangeln till Jupiter - det är ju en fungerande mangel! Jag lyckades faktiskt mangla på den fast stocken var sönder. Nej, han sa att Jupiter får samma problem att ställa den i skick. Och jag förstår men, men...
Men jag lyckades åtminstone rädda mangelduken åt mej själv.


söndag 12 juni 2016

Mera lukter

Jag skrev för ett tag sedan om mitt terpentinmissöde. När jag trodde att jag hade förstört mitt hem för alltid med att ha ut terpentin på köksbänken och in i skarven till diskhon. Lycklig kan jag konstatera att det inte alls luktar ute i lägenheten mer och i skåpet som drabbades luktade det väldigt litet. Blandas dessutom med Kanakakka som jag använder som gödsel nu.
Ordningen är återställd och jag går med välbehag från rum till rum och känner dofterna - sovrummets rena utetorkade sängkläder, badrummets svaga doft av dofter -typ Barnängens barntvål, vardagsrummet, köket - allt doftar jag. Precis som det ska. Och förstås balkongen - som ska dofta petunior i princip. Verkar vara litet joskus där. Och sen förstås - frisk uteluft från vädringsfönstret.
Och när ordningen i stan är återställd så ställer jag till det på torpet. I mitt ivriga spring upp och ner för trappan lyckas jag trampa på (!) en bilvaxflaska så den går sönder! Ut rinner en starkt luktande vätska som söker sej in under trappan och in mot kantoret. Vidrig lukt! Färd till Ekobilen med stinkande rester och trasa. Men lukten känns i bilen och i huset. Förstört? Nej tack och lov -inte heller i det här fallet. Lukten verkar ha avdunstat och den gamla trygga gammalt-huslukten dominerar igen i kantoret. Tänk att den förhatliga lukten känns bra för en gångs skull.



onsdag 8 juni 2016

Roskalava

Vad jag gillar Fb-gruppen Roskalava! Gruppen där man bara får de bort saker - inte ta betalt, inte önska nåt i utbyte. Och om man som jag är en samlare av rang blir det ju lätt så att det finns behov av upprensning. När släktens gamla blomkrukor och balkonglådor fyller källare och vind - bara för att nämna ett par exempel.
Det har varit en diskussion på sidan nu just - om hur man ska ställa sej till att folk tar emot saker gratis och sen direkt säljer dem vidare. Jag är själv litet tudelad. Kan ju på ett sätt tycka att det är vars och ens ensak vad den gör med sina nyförvärv. Men samtidigt tycker jag inte om att några hastigt suger åt sej det mesta som kommer upp i flödet. Spridning!
Och sen en helt privat grej. Jag har gillat att se mottagarnas glädje - att höra vad mina saker ska användas till. Blomkrukorna - med patina - skulle till ett växthus och balkonglådorna kom precis i rätt tid - plantorna behövde bättre plats. För att inte tala om trimmern som jag inte brukar få igång. Gossen som kom efter den skulle ha den till sin far och han trodde nog det fanns hopp.
Och sen kan jag bara säja att jag är överraskad över hur fina saker folk ger bort. Tänk om det här skulle ha funnits när man som ung saknade det mesta. Och tänk att det nu finns när man som äldre har för mycket av det mesta!


tisdag 7 juni 2016

Bara en tid

Det handlar så mycket om cancer nu tycker jag. Många jag känner har drabbats. Många har också blivit friska. Och det kommer positiva rapporter om nya (och dyra) mediciner. Mediciner som kan göra det möjligt att leva med cancer också om sjukdomen inte kan botas. Idag läste jag om en medicin som kan förlänga livet med ett antal år för sådana med en speciellt svårbehandlad cancerform. Fantastiskt för den som är drabbad.
Men vi som tror oss vara friska (man kan aldrig vara säker) lever som om vi skulle vara eviga. Trots att det enda som är säkert här i livet är att vi ska dö. Vi har svårt att föreställa oss att vi inte ska finnas mera om ett visst antal år. För att inte tala om att vi har några månader, några veckor kvar. Det beskedet får en del som drabbats. Hur skulle du prioritera om det skulle hända dej? Vad skulle du göra, vad skulle du låta bli att göra?
Jag kan tänka mej att den som varit allvarligt sjuk - i cancer eller något annat - och blivit frisk eller lever i skuggan av en sjukdom redan har svarat på de frågorna.
Jag tror det skulle vara klokt för oss alla som lever i tron att vi är friska att göra ett tankeexperiment - vad skulle vi prioritera i livet om vi skulle se slutet bakom hörnet?
Och när vi väl har tänkt de här tankarna - hur skulle det vara att tillämpa en del redan idag - innan vi är sjukdiagnosticerade. Det finns säkert plats för en renovering i de flestas sätt att möta livet. Välja bort det som inte är bra för oss och istället ta in sånt som gör oss till lyckligare och bättre människor.
Vi kan ju börja med att läsa vad människor ångrar mest på dödsbädden - nån har sammanställt sånt också.


måndag 6 juni 2016

Om gräsmattor

Nu ska jag avslöja nåt som får egnahemshusägare att gå i taket. Men jag säjer det ändå. Jag gillar mossiga gräsmattor. Jag blir lycklig när jag ser att mossan har tagit över på ett nytt ställe i min trädgård. Buskarna får kalk så de klarar sej nog. Och jag mår bra när "gräset" inte växer så erbarmligt. Jag kan fuska med klippningen ibland utan att det hela ser ut som en djungel. Mjukt och skönt att gå på dessutom.
De flesta av mina områden är dock gräs och det växer. Så det knakar. Kan inte förstå att folk gödslar sina gräsmattor. Jag borde utarma mina.
Och klippa vill jag trots att jag inte gillar det. Man har ansvar för det man har gjort tamt. Och så vill man ju gärna hitta svartvinbärsbuskarna.
Men annars - till vilken nytta är det jag klipper? Ingen ser ju det fina. när jag har kämpat mej igenom hela tomten är jag så trött att jag far till stan. Och  nästa gång jag kommer har det vuxit upp igen. Knärr knärr.
Så här låter det efter en ansträngande klippdag. Men jag vet att jag kommer att njuta imorron då jag kommer och ser hur fint det är. För på en natt har det inte vuxit upp.
Och - nog njuter jag ju egentligen av klippandet. Det doftar gräs, det är skön motion - och alltid hinner jag se litet av det jag gör. Men mossa är skönt - eller hur?



söndag 5 juni 2016

I naturen

Såg en kråka på granngården i stan. Den satt på marken och pickade på nåt som flaxade. Tagit en småfågel? Gick ut för att kolla. Kråkan flög bort -kraxade ilsket. Det som låg på marken var en kråkunge. När jag gick in kom den vuxna tillbaka. Helt klart att hen försöker få fart på ungen som kanske har fallit ur boet för ung/skadat sej i fallet. Rörande att se hur den vuxna pickar och rör sej runt den lilla. Antar att den förstår lika litet som jag vad som felas den men föräldrainstinkterna säjer att den lilla ska igång. Ibland flaxar den lilla en bit framåt. Solen gassar. För tillfället ligger den lilla ensam och orörlig och ensam. Antar att föräldern nån gång ger upp.
På torpet har en trast tydligen sitt bo vid min bastugavel. Kanske tom i nån av hinkarna som står där. Flaxar upp varje gång jag rör mej i närheten. Och tjattrar varnande. Boet verkar ligga lågt och det betyder att det är utsatt. Tex katten Felix som var på besök var väldans intresserad av basturegionen. Jag upplyste nog henne om att hon inte hade nåt att göra där. Då kom hon  med mej bort men jag är inte säker på att hon minns det till nästa gång.
Naturen är grym. Och vi människor som skulle vilja hjälpa har väl nog att bara hålla oss undan. Jag kan inte diagnosticera den lilla kråkungen för att avgöra om jag borde förkorta dess lidande. Jag kan inte vakta alla Felixar som rör sej nära mitt trastbo. Kan bara hålla tummarna.

Uppdatering senare på kvällen: En förälder satt i tallen och "grät" och tittade ner på den livlösa ungen. Flög sedan ner för att ännu en gång försöka få liv i ungen. Puttade till den med näbben och rörde sej runt den. Inget livstecken. Till slut flög den bort. I sorg.

Så pigg är inte kvarterets unge



onsdag 1 juni 2016

Främlingen

Stod på balkongen och njöt av den varma kvällen. Då dök hon upp bakom syrenen. Med en blombukett i sin hand. Jag tog några blad av Brustna hjärtan - var det ok, frågade hon. Rösten var litet hes. Hon hade också tagit våra få liljekonvaljer. Med grässtrån hade hon fått en fin bukett. Människan hade alltså kommit in på vår gård för att plocka blommor. Fräscht. Hoppades bara att ingen Vän Av Ordning skulle sticka ut huvudet och bryta det magiska möte vi var mitt i. Vi talade om liljekonvaljer - är de fridlysta eller får man plocka och sälja. Hon berättade att hon samlar tomflaskor och - burkar och hade på en sån färd tappat sin mobiltelefon. Vi njöt tillsammans av puppe som skumpade fram på gården. "Oli mukava keskustella" sa hon när hon steg på cykeln och for iväg. Troligen för att plocka mera konvaljer på ett ställe som jag tipsade henne om.
Ett möte med en människa - i all enkelhet. Det kändes viktigt.