måndag 16 maj 2016

Ett läsår har gått - nästan.

Var på skolfondsmöte idag. Det var förr ett tecken på att skolåret nästan var slut. Och det är det fortfarande. Det betyder att mitt första läsår som pensionär närmar sej sitt slut.
Jag kan säja att jag inte en dag har ångrat att jag gick i pension som 63-åring istället för 64-åring. På något sätt har jag kommit så långt från att jobba att tanken på långa jobbdagar känns helt främmande.
Jag har inte haft några abstinenssymptom alls. Men så hade jag ju övat mej som deltidare.
Förstås finns det saker och personer och fenomen som jag saknar. Ses imorron! Sa de idag när vi for hem efter mötet. De som skulle komma på jobb. Sånt kändes trevligt minns jag. Gemenskapen.
Förstås följer jag med  iver med vad som händer i den egna skolan och på skolfronten i allmänhet. Gillar skolans Fb-sida. Har hela året varit med i studiehandledargrupperna på Fb. Nu är det dags att lämna de grupperna. Allt har sin tid. Men skolans sida ska jag nog alltid gilla.
Livet som pensionär då? Täcks knappt säja det men det har varit ett fullbokat år. Har ni hört det förut? Jag bokade in en del frivilligaktiviteter. Folkhälsans datastöd och promenadguideskrivande. Måndag. Tisdag/onsdag skulle vara simhallsdag. Onsdag kväll kören. Torsdag stavisgänget. Fredagen fredad. Och helgen sköna gemenskapsprogram. Men så kom det en massa saker som jag inte hade bokat. Så vissa dagar var det helt tjockt. Kunde tom vara svårt att få in sånt som borde fås in. Men det har funkat för att fredagarna har varit fredade och helgerna har fått vara helger. Sen trodde jag att pensionärer får sommarlov från vappen men icke. Mera möten blev det. Har tom fått svårt att få in rejäla torpdagar ibland. Men - man blir ju bortskämd också som pensionär. Har man ett program på en dag så finns det mycket som inte ryms in samtidigt - tex simhallen och torpet. De aktiviteterna behöver en hel dag. På nåt sätt har  jag en känsla av att jag hade bättre tid för torp och simhall som deltidare. De lediga dagarna var ofta tomma då.
Sen kan man ju fundera varför man går på allt möjligt - föreläsningar, konserter, olika träffar, frivilliguppdrag. Jo det gör man ju för att det är så trevligt. Och för att man njuter av det sociala. Och för att man inte hade tid förr. Och visst har det gett mycket. Men jag märker att jag inför nästa läsår sätter en viss broms på. Inga nya frivilligprojekt som binder upp mej varje vecka. Tillfälliga inhopp, ja. Man får bara inse att det finns oändligt mycket därute som man kan göra - och njuta av. Men också att man inte räcker till.
Visst har jag haft massor med skön egen tid. Att varje kväll få tänka på hur skönt det är att veta att man får ta det lugnt följande morgon. Att få gå på den underbara förmiddagspromenaden. Att hinna se de filmer man har spelat in. Att hinna vistas i hemmet. Att inte ha planeringsjobb på söndag förmiddag.
Men - jag vill nog ha ännu mera egen tid. Jag vill ha tid att pyssla, att sitta i min länstol och läsa (och förhoppningsvis handarbeta), att träffa bekanta mer, att gå ut och äta lunch mer.
Elämä opettaa - jag får väl se till att jag får det jag vill. Se till att jag förstår att säja nej. För en ensamstående pensionär har ingen som ser och säjer till - hen måste göra det själv.
Summa summarum kan jag dock säja - det är toppen att vara pensionär!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar