tisdag 31 maj 2016

Mitt äppelträd

Det hade en svår barndom. Kom till mej som 50-årspresent och planterades under trevliga former. Det var ett familjeäppelträd. redan första vintern blev det skadat. Minns inte mer om det var Skogens konung eller Fader frost som varit framme. Trodde att dess saga var all men det visade sej att en i familjen - Transparente blanche - hade överlevt. Trädet blev småningom stort (och snett) och började bära frukt.
Väntade mej ett blommande träd igår när jag kom till torpet men vad ser jag - ett grått träd till synes utan liv. Vad har hänt. Har det frusit? Har skogens djur varit framme trots nätskydd och häggkvistskrämsel? Är det att börja avvverka?
Stammen ser faktiskt skadad ut men jag ser små knapppnålshuvudstora gröna antydningar. Lever det trots allt? Borde jag kvista så att det inte har så många ställen att hålla igång? Lägger nog inlägget i nån trädgårdsgrupp så får jag se vad experterna säjer.
Sörjer mitt träd som den här tiden brukar blomma så fint och sen få stora äpplen.



måndag 30 maj 2016

Polisförakt

Jag har följt med kommentarerna på skriverierna om moporallyt i Jeppis i helgen. Usch vilket förakt för polisens agerande. Förstås finns det andra kommentarer också men jag kan nog inte förstå att man inte som myndighetsperson reagerar om 150 mopoungdomar drar genom stan - på fel körbana, på ett hjul, minderåriga. Jag var inte där men har läst tillräckligt för att tro att det var en farosituation och ingenting man hade tillstånd till. Tillställningen startade från en Fb-inbjudan har jag förstått.
"Pojkar är pojkar", "så gjorde vi förr också", "polisen borde ha annat att göra" - några av kommentarerna. Anta att det skulle ha skett nåt riktigt allvarligt. Vem skulle då ha fått klander - jo polisen. För att det gjordes för litet för att hindra det hela.
Det är klart att det sker felbedömningar.
Tex verkar det ha skett en sådan när det gäller hur miljöaktivister har behandlats i polishäktet i Brahestad.
Men ofta upplever jag att vulgärkommenterarna är för snabba. Åtminstone i det lilla - alla vet ju hur det borde ha skötts. På nåt sätt som om det skulle vara det viktigaste - att häckla polisen. Då det kanske bland belackarna finns sådana som i mopofallet borde se sej själva i spegeln - föräldrar som borde vara de som ser till att sätta stopp för dylika upptåg.






fredag 27 maj 2016

Ointressant

Hörde för en tid sen ett radioinslag om Facebook. De som uttalade sej tyckte att Fb har blivit så tråkigt och ointressant när de personliga inläggen har blivit färre och folk istället lägger upp länk efter länk som de har hittat någonstans på nätet. De sa dessutom att de uppfattar att folk flyr Fb av den orsaken.
Jag är benägen att hålla med. Jag öppnar sällan de länkar som folk lägger upp. De där länkarna som kan komma tio på raken av en och samma person. Kanske litet av kan själv-mentaliteten. Dessutom tycker jag så mycket mera om att läsa personliga saker. Det är nog därför jag är på Fb - för att "umgås" med mina kontakter, läsa deras uppdateringar och delta i diskussioner. Det händer att jag själv lägger upp länkar i mitt privata flöde - länkar jag hittar på nätet. Men då brukar jag tillägga en sammanfattning eller en personlig åsikt.
Däremot kan jag tänka mej att samla relevanta länkar i de grupper där jag är medlem. Tex i pensionärsgruppen - länkar som speciellt riktar sej till pensionärer, intressanta artiklar och puffar för händelser.
Hoppas ni mina vänner fortsätter att skriva personliga saker - jag är intresserad av er.




onsdag 25 maj 2016

Armbandsuret

Jag är så imponerad av hur min klocka, mitt armbandsur, fungerar. Den är av märket Citizen och så är den Eco-Drive. Vilket i det här fallet betyder att den har ett solbatteri. Hittade inköpskvittot. Det är daterat 27.12 2005. Jag minns att jag köpte klockan i julklapp åt mej själv. Dyr var den. 199 e.
Men tänk - den ar fungerat i över 10 år utan att jag har behövt göra nånting. Nångång i vintras protesterade den när jag hade den parkerad på för mörkt ställe men ljus från fönstret gjorde under. Dessutom tycker jag den är snygg.
Undrar om jag snart har sparat in det höga priset med att inte behöva byta batterier. Och tänk vad jag har sparat på naturen!

söndag 22 maj 2016

Mera föreläsningar

Det tycks finnas ett behov av att få komma samman på riktigt och lyssna på en föreläsning. Det visar Vasabladets jubileumsgrej. Det att i samarbete med ÅA och Novia bjuda folket på högklassiga varierande föreläsningar. Jag har varit med alla gånger - hört Tove Janssons brorsdotter, hört Göran Rosenberg, hört Underbara Clara och nu senast - hört Dick Harrison. Den senaste drog så mycket folk att man utnyttjade videoöverföring till en extra sal. Och den senaste är också den som gett mest ringar på vattnet. Senast idag hade Kenneth Myntti en bra analys i Vasabladet utifrån Harrisons tema.
Jag tycker det är intressant att vi människor tycks längta efter den gemenskap och det mervärde en live-föreläsning ger jämfört med att se något hemma i sin kammare via dator eller tv.
Tycker också det är nåt som borde fångas upp. Tex kunde våra högskolor bjuda in allmänheten när de har någon gästföreläsare för studerandena. Och - min käpphäst - synligt bjuda in till disputationerna - som ju är offentliga men som ingen noterar om de inte annonseras.
Jag sa att vi vill se live - men sjukhusets Studia generalia från i höstas säjer att det nog duger med annat också. Där satt vi ett auditorium fullt och lyssnade på streaming från Åbo. Om minnet. Så sånt fungerar också.
Men det viktiga här är att vi blir bjudna  - att det är gratis. Då kommer vi.
Nu är det bara att vänta på hösten och Vbl:s resterande föreläsningar. Och då ska vi få höra Jan Guillou.




lördag 21 maj 2016

Begravningen

Får man säja att man har haft det roligt på en begravning?  Så sa en kusin när vi gick ut från minnesstunden efter mosters begravning. Ja, det tror jag verkligen man får.
Men först till den högtidliga delen i kyrkan. Den stora vackra Pedersöre kyrka - som har varit mosters hemkyrka. Traditionellt upplägg - som moster skulle ha gillat.
(Note to self: Se till att ordna det så att en känd präst sköter din jordfästning).
Trygga gamla psalmer, blomsteruppvaktning på ett lugnt och varmt sätt. Kusiner i olika konstellationer vid kistan. Jag är så glad över de övriga deltagarna - bysbor och arbetskamrater. Tänk så fint fast moster så länge har varit bortkopplad från byn och samhället. Starkt.
Dessutom - på det personliga planet blev jag så glad över att en av de övriga var en god ungdomsväninna till min mamma. Hon kom ihåg tjejträffar med mamma och mostrarna. Och - visade det sej - hon läser min blogg. Vilken underbar tråd till min mamma. Hej, D. Vi blev dessutom vänner på Fb.
Graven finns i ett relativt nytt område av begravningsplanen - Tempellunden som det så vackert heter.
Kändes så fint med buketterna som täckte graven. Så ska det vara när en moster av den gamla stammen begravs.
Minnesstunden - det var den som blev rolig. Och varm och nära. Det  var bara vi kusiner med diverse familjemedlemmar. Inte ens någon präst eller kantor.  Som om vi skulle ha varit på kaffebjudning hos moster. Och vi fick igång en underbar kavalkad av minnen. Den ena efter den andra berättade om moster (ja faster var det för en del av oss). Berättelser som vittnade om det vi redan visste - moster brydde sej om oss, moster hade plats för oss, moster hade många barn fast hon inte hade egna. Men också berättelser om humoristiska episoder tillsammans med moster. Och berättelser från den tid när mosters dagar började vara räknade. Också lilla E - 6-årig dotter till en kusin kom och viskade till mej att hon också hade ett minne. Hon ställde sej upp vid bordsändan och berättade med en liten ljus barnröst hur hon mindes 95-årsdagen på Hemmet.
Vi satt länge och väl och njöt av känslan att få vara tillsammans och på det här fina och lätta sättet komma ihåg dagens huvudperson. Det känns gott ännu idag. Minnesstunden avslutades med psalm - Tack min Gud för vad som varit.
Skulle det inte vara så fel och bakvänt skulle man ha lust att säja att en persons begravning kan bli en av den finaste dagarna i hens liv.




fredag 20 maj 2016

Fördumningen i vårt samhälle?

Det var med vissa protesttankar jag gick för att lyssna på Dick Harrison som skulle tala på temat "Fördumningen i vårt samhälle". Ännu en detvarbättreförrtalare. Ännu en frustrerad lärare. Ännu en som inte ser att bildning inte är nåt statiskt.
Men jag kom och såg och han segrade. Han höll en lysande föreläsning om hur han såg fördumningen bland sina universitetsstuderande. Om hur åsikter blir viktigare än insikter och kunskap. Om hur historielösheten rent av kan bli samhällsfarlig. Och det som egentligen i mina öron var kusligast av allt - kraven måste ställas så att studerandena klarar av dem, annars blir det knappt om resurser.
Han gav också hårresande exempel på vad hans studerande inte kände till - tex syndafloden och gamla testamentet, geografiska fakta. Och hur han blev anmäld för mobbning när han ställde krav. Krav som fanns i kursbeskrivningen. Och någon studerande med palestinsk bakgrund som ansåg sej kränkt när det inte godkändes att hen förnekade förintelsen. Det här handlade om univeristetsstuderande och ämnet var historia.
Hans framställning var dessutom spirituell och humoristisk. Men man förstod mycket väl hur kunnig han var. Och orolig. Här finns hela föreläsningen. Hoppas alla kan öppna länken.
Och jag kom på mej själv med att under föreläsningen tänka -tack och lov att vi i Finland har en studentexamen.
Men på något sätt gnager en liten sten i skon i alla fall. Jag vet inte riktigt vad den säjer men hoppas få några vettiga svar i en eventuell diskussion efter det här blogginlägget.
Varför vet ungdomarna inte vad syndafloden är? Läroplansfråga? Troligen för det är antagligen inget man diskuterar vid matbordet. Kanske det är på samma sätt som när B blev mobbad av pojkarna i byn för att han inte kunde allt praktiskt som de kunde. "Då int papp denn seijr fö de naa". Så där går det när din pappa inte lär dej. Pappan var akademiker och lärare.
Vad är det vi lär ut och vad borde vi lära ut? Finns det en tidlös "bildningsarsenal"? Hur ser den ut? Om så - hur ska det nya rymmas in under den tid som barna är i skolan? Sök själv på Internet! Fungerar ju inte om man inte har strukturen.
Är det så att ungdomarna kan andra saker nu än vad jag kunde? Är de  bättre på att uppdatera kunskapen? Helt säkert.
Matematiskt duktiga studerande väljer bort lång matematik. Väljer den bekväma vägen? Vill få rum för annat som intresserar?
Att läsa är mödosamt för många lågstadiebarn. Och kanske andra. Varför? Hemmets fel? Datorernas fel? Har vi att göra med lustbarn? Och finns det något gott i det - något att ta vara på? Av dagens lågstadiebarn kommer en del att få yrken som inte finns nu. Hur ska vi rusta dem för det?
Nya läroplaner på kommande - grundutbildning och gymnasium. Hur ser det ut? Försvarar de bildning?
Sparpaket på alla nivåer. Mera egenstudier? Sänkta krav? Också i Finland är vi beroende av resurser och de brukar komma antingen från antal studerande eller antal avlagda examina. Undantag grundutbildningen där alla ska finnas. Men där studerande med specialbehov i mycket är hänvisade till vanlig klassundervisning.
Men i mångt upplever jag nog att det inte var bättre förr. Jag blev säkert bildad av min skolutbildning. Mångsidig, plugginriktad med stora krav. Jag blev teoretiskt bildad och härdad av min universitetsutbildning. Och min bildning - modersmål, språk, realia, matematiska ämnen har jag en stor glädje av idag fast mycket är glömt. Men jag vet var jag ska leta. Jag vet att det finns. (Men man kan ju nog undra om det inte var förspilld kvinnokraft att plugga Finlands insjösystem). Jag var rustad att lära mej på egen hand efter min akademiska utbildning. Men frågan är om jag inte skulle ha behövt en mindre teoretisk utbildning med tanke på mitt lärarjobb. Var jag efter allt pluggande rustad att använda det jag lärt mej? Att ta ställning och debattera.
Tänker också på min egen käpphäst. Misshandeln av mitt modersmål. I pressen, reklamen och där folk skriver fritt - tex på Facebook. Men när det gäller det sistnämnda måste vi beakta hur många som skriver idag jämfört med tidigare. Vilket fantastiskt framsteg. Och man gör sej förstådd. Därmed är inte pressen, reklamen och nonchalanta skribenter ursäktade.
Som om det skulle ha hörts ända ner till Helsingfors vad Harrison sa hade Hbl idag en artikel som tangerar det han sa; Den studerande ungdomen. Värd att diskutera.
Nu vet jag en sak till som stenen i skon säjer. Och det är att "detvarbättreförr"- personerna får vatten på sin kvarn och slår ut med händerna och säjer - vad var det jag sa. Och kommer med vulgärkritik som inte leder nån vart. Jag hoppas att deras sätt att tackla problemen i vårt samhälle bara blir ett pip och att de som blir konstruktiva av ett sånt här väckelsetal ska höras.






onsdag 18 maj 2016

Silona

Kan bara inte förstå! Nu är det fritt fram att riva de fulfula silona på paradplats vid stranden bredvid Academill. Och vad gör planeringssektionen? Jo de håller kvar ett förslag som innebär att silona står kvar! Sick!
Rivas ska de förstås och Museigatan ska öppnas till stranden. Ett av förslagen är kvar -bara att jobba vidare på det.
Vad sedan? Drömma kan man men tomten är dyr och rivningen kostar pengar. Man kan drömma om att inget skulle byggas. Man kan drömma om ett musikhus vid stranden. Med massor med synergieffekter med ÅA och Österbottens museum. (Men det behövs ju inte för musikhuset kommer ju på busstationstomten). Man kan drömma om det där planerade seniorboendet. Drömmarna blir inte verklighet men man får hoppas att det blir nåt vackert och inte alltför skrymmande som kommer istället.
Får citera ÅA:s vapptalare på Övistrappan. "För övrigt anser jag att silona bör rivas". Så har det sagts så länge jag kan minnas.

Foto: Vbl


måndag 16 maj 2016

Ett läsår har gått - nästan.

Var på skolfondsmöte idag. Det var förr ett tecken på att skolåret nästan var slut. Och det är det fortfarande. Det betyder att mitt första läsår som pensionär närmar sej sitt slut.
Jag kan säja att jag inte en dag har ångrat att jag gick i pension som 63-åring istället för 64-åring. På något sätt har jag kommit så långt från att jobba att tanken på långa jobbdagar känns helt främmande.
Jag har inte haft några abstinenssymptom alls. Men så hade jag ju övat mej som deltidare.
Förstås finns det saker och personer och fenomen som jag saknar. Ses imorron! Sa de idag när vi for hem efter mötet. De som skulle komma på jobb. Sånt kändes trevligt minns jag. Gemenskapen.
Förstås följer jag med  iver med vad som händer i den egna skolan och på skolfronten i allmänhet. Gillar skolans Fb-sida. Har hela året varit med i studiehandledargrupperna på Fb. Nu är det dags att lämna de grupperna. Allt har sin tid. Men skolans sida ska jag nog alltid gilla.
Livet som pensionär då? Täcks knappt säja det men det har varit ett fullbokat år. Har ni hört det förut? Jag bokade in en del frivilligaktiviteter. Folkhälsans datastöd och promenadguideskrivande. Måndag. Tisdag/onsdag skulle vara simhallsdag. Onsdag kväll kören. Torsdag stavisgänget. Fredagen fredad. Och helgen sköna gemenskapsprogram. Men så kom det en massa saker som jag inte hade bokat. Så vissa dagar var det helt tjockt. Kunde tom vara svårt att få in sånt som borde fås in. Men det har funkat för att fredagarna har varit fredade och helgerna har fått vara helger. Sen trodde jag att pensionärer får sommarlov från vappen men icke. Mera möten blev det. Har tom fått svårt att få in rejäla torpdagar ibland. Men - man blir ju bortskämd också som pensionär. Har man ett program på en dag så finns det mycket som inte ryms in samtidigt - tex simhallen och torpet. De aktiviteterna behöver en hel dag. På nåt sätt har  jag en känsla av att jag hade bättre tid för torp och simhall som deltidare. De lediga dagarna var ofta tomma då.
Sen kan man ju fundera varför man går på allt möjligt - föreläsningar, konserter, olika träffar, frivilliguppdrag. Jo det gör man ju för att det är så trevligt. Och för att man njuter av det sociala. Och för att man inte hade tid förr. Och visst har det gett mycket. Men jag märker att jag inför nästa läsår sätter en viss broms på. Inga nya frivilligprojekt som binder upp mej varje vecka. Tillfälliga inhopp, ja. Man får bara inse att det finns oändligt mycket därute som man kan göra - och njuta av. Men också att man inte räcker till.
Visst har jag haft massor med skön egen tid. Att varje kväll få tänka på hur skönt det är att veta att man får ta det lugnt följande morgon. Att få gå på den underbara förmiddagspromenaden. Att hinna se de filmer man har spelat in. Att hinna vistas i hemmet. Att inte ha planeringsjobb på söndag förmiddag.
Men - jag vill nog ha ännu mera egen tid. Jag vill ha tid att pyssla, att sitta i min länstol och läsa (och förhoppningsvis handarbeta), att träffa bekanta mer, att gå ut och äta lunch mer.
Elämä opettaa - jag får väl se till att jag får det jag vill. Se till att jag förstår att säja nej. För en ensamstående pensionär har ingen som ser och säjer till - hen måste göra det själv.
Summa summarum kan jag dock säja - det är toppen att vara pensionär!






onsdag 11 maj 2016

Gamla fönster

Jag har fönstertvätt på gång. Och känner ett visst vemod. Det är sista gången jag tvättar de fönster jag nu har. Vi ska ha fönsterbyte i huset nån gång senare i år.
Hur kan man känna vemod när det gäller fönster?
Jo de symboliserar lägenheten för mej. Det första jag gjorde i den tomma nya lägenheten var att tvätta fönster. Mitt lidande högt uppe bland fåglarna på Skolhusgatan, långt borta från stan, var över. Jag hade hittat en lägenhet i mitt gamla kvarter - där jag redan en längre tid hade surrat runt och längtat. Så ni förstår - det var fönstren som först blev mitt nya hem. Där jag stortrivs.
Men de är också så vackra. Brunbetsade så träets struktur syns. Och de är alltigenom trä. De nya kommer att vara vita på insidan -trä- och bruna på utsidan - underhållsfri metall. Praktiskt, tätt, med luftintag. Det kommer att bli fräscht, ljust och säkert annat bra också. Vet att folk har haft stora problem med de gamla fönstren. Men de nya känns så stela!
Tja, världsliga problem. Men nog får jag känna vemod för det.
Och vet ni - fönstertvätt är nog den billigaste formen av lägenhetsstyling. Varde ljus!




tisdag 10 maj 2016

Moster

Igår dog moster. På Hemmet. Med kusin H vid sin sida. Kusin H som sjöng nära hennes öra. Bästa tänkbara sätt att få dö. Vi var alla lättade. När man ser hur svag blir svagare, trött blir tröttare och kroppsfunktionerna avtar - då kan man bara be att det ska bli ett slut. Och det är ju naturligt att dö när man har fyllt 95 år.
Men det är aldrig naturligt att mista någon. Och moster var en som var oss kusiner nära. Som en av oss sa - moster hade många barn fast hon inte hade egna. Det känns att hon är borta. Men det känns också som om minnena skulle välla fram. Har en känsla att det kommer att bli många fina återblickar på begravningen.
Moster var en stark person. Hon levde ensam hela sitt liv. Hade ett fysiskt tungt jobb på Pälsberederiet. Färgade skinn. Så till den milda grad att det tog hela semestern innan hennes händer var fria från spår av färgen.
Hon bodde först i en vindslägenhet i samma hus som en bror med familj. Tufft att hålla varmt på vintern. Vedhuggning och eldning tog mycket av hennes tid. Lång väg till jobbet - cykel eller sparkstötting var det som gällde. Men det var i hembyn - med allt fint det betydde. Hos henne trivdes vi ungar. Både de som bodde våningen under och vi som bodde annanstans. Också vi som senare bodde i Vasa.
Småningom fick moster ett  bekvämt liv i lägenhet närmare jobbet. Där fick hon också njuta pensionärsdagar flera år. Och ha egen täppa på höghusets gård. Minns att jag var där hos henne och sov på madrass på golvet - också som "storflicka".
Moster var också en älskad gäst hos oss i Vasa. Kom med Haldins buss när det drog ihop sej till helg. Ofta med en flaska prima svartvinbärssaft i väskan.
Åldern tog ut sin rätt och benen bar sämre. Otryggt och begränsande att bo i höghus utan hiss. Och då blev det Pedersheim - det fantastiska Hemmet i Bennäs. Där fick hon eget rum med plats för egna saker. Där blev hon krönt med blomsterkrans den första midsommaren. Där vistades hon med folk från hembyn. Och där fick hon vara ute på den underbara atriumgården - också sedan hon blev sittande i rullstol. Mycket hade hon att berätta när jag ringde. Om den goda maten, om jordgubben från "egen" trädgård, om bärplockning, om grillkvällar, om körer på besök, om andakter, om mysstunder vid den öppna spisen, om fina skötare. Efter hand blev hörseln så dålig att hon inte hörde min röst i telefonen. Tyvärr - det var ett bra sätt att ha kontakt. Fotalbumen var kära diskussionsämnen när vi var på besök. Hon kunde minsann namnet på personerna och visste var i Finland hon hade varit på utfärd.
Men så kom då tiden när vi kunde se att slutet närmade sig. En stroke gjorde att moster bara blev sämre för varje dag som gick. Vi satt hos henne - vi kusiner. Vi var glada så länge vi hade kontakt. En kontakt som bestod i att hon kramade vår hand. Men vi förstod att dagarna var räknade.
Igår kom då mosters sista  dag -  6 år efter det hon flyttade till Pedersheim. Och hon fick dö med en kär röst i örat. Och nu möts vi kusiner via gruppmail för att ordna en begravning som moster skulle ha önskat. Moster hade många barn...


torsdag 5 maj 2016

En dag på Hemmet

Moster på Hemmet har haft en stroke. Nog vid medvetande och medveten men sängbunden. Och har svårt att tala. Hemmet har lovat att hon får vara kvar. Att man sköter henne där trots att hon är sängpatient. Det bästa som kunde ske. Där känner personalen henne och vet hur hon vill ha det. Det är inte säkert att hon känner igen dem men jag är säker på att kroppen minns och att hon känner sej trygg när vana händer rör vid henne. Plus att hon känner igen rösterna - om hon hör dem.
På tisdag kom det ett larm att hon blivit sämre man kallade på kusin H. Då bestämde jag att tidigarelägga mitt besök - tillbringade hela dagen igår på Hemmet. Sittande vid sängen. Hållande hand, smekande. Talande, nynnande, sökande ögonkontakt, puffande kuddar när kroppen signalerade att allt inte var bra. Lyssnande på de få ord som kom - utan att alla gånger förstå orden. Och sällan meningen.
I något skede var vi tre kusiner på plats och då blev det mycket tal om våra moster-/fasterminnen. Men för det mesta var det bara moster och jag.
Det kändes vemodigt men samtidigt var det en fin känsla av lugn. Påminde om när jag satt hos mamma. Och kanske därför gick det så djupt in i mej. Det kände gott att märka att det var gott för moster att få hålla handen. Då blev hon lugn.
Hann registrera livet på Hemmet under dagen. Och konstaterade än en gång att personalen är fantastisk. Undrar om inte grunden till det ligger i det goda kamratskap som verkar råda. Hörde dem tjoa med varandra när de möttes. Och så måste de nog ha vårdetik på schemat på fortbildningsdagarna. Om de inte har den inbyggd i sej. Ett så fint bemötande! De rör vid moster, talar till henne så hon förstår. De håller handen tills hon blir lugn. Och har gjort det hela tiden. Hon är helt trygg. Var med när hon flyttades över till "badsängen". Helt lugnt var det trots att hon drogs över från en säng till en annan. "Skönt" hade hon sagt när hon badades. Personalen har till stor del koppling till hennes egen hemby - hon har känt släktingar.
De tog också hand om mej och grälade då jag inte hade förstått att be om mat. Fick en mustig spenatsoppa.
En annan sak jag la märke till - personalen knackade innan de gick in i ett rum. Respekt.
Så fast det kändes jobbigt att fara från moster var det gott att tänka att hon är i goda händer. Och besök har hon också - av kusinerna som bor närmare. Hon är en som har varit en god moster/faster i våra liv.
Hon sov när jag gick. Hoppas hon får fortsätta att ha så lugna dagar som hon hade igår. Trygg.