måndag 28 mars 2016

Annorlunda?

Ibland (och nu just ganska ofta) tänker jag på om något hade kunnat göras annorlunda under B:s sjukdomstid. Närmast då efter diagnosen. Borde vi ha anlitat utomstående för det praktiska - tex undersökningarna på sjukhuset? För att slippa all stress med parkeringar som var lång borta, tider som skulle hållas trots att takten var långsam. Vår vårdrelation kanske trängde undan en del av vår andra relation. Borde jag ha flyttat in tidigare? Som det var sov jag hemma hos mej förutom några nätter på slutet. Och allt möjligt annat som jag funderar på. Som kommer nu då jag har facit på hand.
Men vi hade inte facit på hand då. Och skulle vi få upprepa situationen skulle vi inte heller ha facit på hand. Och vi skulle inte se på skeendena utifrån. Vi skulle vara mitt inne i dem - han var sjuk och visste att det inte fanns någon bot, jag var ångestfull och visste att det inte fanns någon bot. Och trötta var vi båda. Och försökte leva livet så normalt som möjligt. Fast inget var normalt.
Och jag vet att han helst ville ha mej med på sjukhusfärderna fast jag stressade och kved. Och jag vet att jag behövde min fristad - sova hemma på nätterna. Bl.a. för att ha ett ställe där känslorna kunde komma fram - helt ocensurerade. Det handlade om överlevnad för mej. Dessutom tror jag han behövde sin ro och sina rutiner.
Och jag vet också att vi hade många, många fina dagar och stunder fast vi visste och fast vi båda var skröpliga. Konstigt.
Det är väl nog bäst att sopa undan sådana tankar. Vi gjorde båda vårt bästa. Mer kan man inte göra.



söndag 27 mars 2016

Vad är bäst?

Såg idag en dam som hade protes på båda benen. Metallrören glänste i solen. Hon gick - litet kämpigt - men hon gick. Och jag såg framför mej den kamp hon kämpat innan hon kom så långt att hon klarade sej/vågade gå ut på vandring ensam och utan kryckor. Jag ville heja på henne. Typ säja - jess, det går bra! Men så tog min försagdhet över. Främmande människa, hur skulle jag nu blanda mej i hennes bestyr. Och kanske hon inte ville tala om det. Så jag lät bli.  Vet inte heller hur jag skulle reagera om jag skulle få upprepa situationen. Vet inte vad som skulle ha varit rätt.
Däremot vet jag hur jag skulle ha reagerat i en annan försagdhetssituation om jag skulle få den upprepad. Det var B och jag som på villan mötte en ung bekant till B. Med flickvän. Vi tog i hand och det visade sej att flickvännens hand var annorlunda. Minns inte mera, kanske det fattades ett antal fingrar. Vi tog i hand utan att reagera. (Troligen syntes det en reaktion). Efteråt var vi båda överens om att vi borde ha sagt nåt. Att det skulle ha upplevts positivt av henne om vi på nåt sätt skulle ha reagerat på hennes annorlunda hand. Frågat vad som hänt. Hur handen blev som den blev. Det kändes inte naturligt att bara ta i hand utan att reagera på att det var en annorlunda hand - inte bättre, inte sämre - men annorlunda. Där tror jag att jag skulle reagera annorlunda om situationen skulle komma på nytt. Eller?


lördag 26 mars 2016

Onecoin

Visst minns vi kedjebreven. "Skicka bifogade brev till fem vänner och skicka ett vykort till den som finns överst på listan. Och du kommer att få massor med vykort efter ett tag". I brevet talades det om faran med att bryta kedjan. Om hur människor i Amerika som brutit kedjan hade drabbats av ond bråd död eller åtminstone bölder.
Och vi förstod. Både att det kunde komma några vykort och att man gott kunde bryta kedjan.
När vykorten byttes ut mot pengar och kedjebrevsgrejen började kallas pyramidspel blev det hela olagligt. Men vi förstod fortfarande.Och vi förstod pyramidspelen som kom efter. De där produktsäljspelen.
Men nu Onecoin. Och nu får jag byta ut vi mot jag, för det kanske är så att alla andra förstår. Jag förstår inte Onecoin. Jag förstår att människor betalar pengar och värvar nya människor som betalar pengar och att nån sitter i pyramidens topp (för det måste ju vara ett pyramidspel det här också) och håvar in stora pengar. Och att en massa olyckliga människor har satsa pengar som de inte får tillbaka. Och att de skäms för att de varit så blåögda.
Men vad är det man säljer? Vad är en digital kryptovaluta? Berätta för mej ända tills jag förstår.



tisdag 22 mars 2016

Fritt

Vi har numera fria öppettider för butikerna. Och nu kom det spännande - hur skulle påsken hanteras? Den största kristna högtiden i vårt land. Den högtid som har haft nöjesförbud och annat mera outtalat. Regler som tom jag har varit med om - barn skulle inte stoja och leka på långfredagen. Det var en allvarets dag. Sånt är väl borta nu. Men jag hade ändå hoppats att man inom handeln skulle respektera påskfriden - långfredagen och påskdagen stängda. Som det alltid har varit.
Också om man inte plockar fram en kyrklig motivering tycker jag ändå det kunde vara så. Påsken är ju också en tid när släkt och vänner träffas, när man far på påskresa till Lappland, när man vill vara på landet.
Ge oss denna underbara vårljusa långhelg! Låt familjen få vara ledig tillsammans! Låt mamma slippa sitta i kassan (för det är ju oftast hon...). Gör plats för lugnet, allvaret och glädjen! Oberoende vad vi lägger in i det.
Hur ser det ut? Har inte lyckats bånga så många butikers öppettider än men Hongkong har öppet hela helgen, Lidl stängt fredag, öppet söndag, Citymarket i centrum stängt fredag och söndag, Anttila öppet hela helgen.
Hur vill vi ha det? Jag vill ha påskfrid och stängda butiker fredag och söndag. Och vet ni - det är vi som bestämmer. Låter vi bli att gå till butiken de dagarna är de troligen stängda nästa år.






Såå trevligt!

Jag vet att man inte som pensionär ska störta in på sin gamla arbetsplats för att hälsa på och umgås. Ingen har tid med en. Någon - kanske rektor - tar sej artigt an en medan de de andra har bråttom till sitt. Och det är ju klart. De är mitt inne i sin jobbdag. Det här minns jag så tydligt från min egen jobbtid.
Därför är det helt perfekt att som jag bli tillfälligt "anställd". Jag har varit och ska vara studentskrivningsvakt. Och då är jag genast en i gänget på nytt. Hänger i pentryt med dem som äter och tar en kopp kaffe. Ingen behöver ta hand om mej - jag är på väg till min övervakning. Igår hade jag dessutom håltimme! Mitt i maten så jag hann träffa många kolleger - både gamla och nya.
Och det var så trevligt! Nog har man mycket gemensamt när man har ett jobbliv tillsammans. Men också med de nya har man nåt gemensamt - man har haft deras jobbliv - man är insatt i det de håller på med.
Verkligt trevliga stunder har jag haft. Och dessutom får jag betalt för det jag gör när jag övervakar.
En stor bonus har det också varit att träffa elever. Ett litet hej, ett - trevligt att se dej igen.
Man är rik när man har ett rikt arbetsliv bakom sej!





söndag 20 mars 2016

Telefonsvarare

Jag har telefonsvarare på mitt nya mobilabonnemang. Lärde jag mej igår. Har ett par gånger fått sms om att jag ska ringa till ett nummer för att lyssna på ett ljudmeddelande. Fattade inte vad det var förrän väninnan som försökt ringa mej upplyste mej om att det finns en svarare.
Spontan tanke - vill jag ha en sån? Nästan helt övertygad om att jag inte vill ha en sån blev jag när jag lyssnade på ljudmeddelanden som kommit in. Där fanns ett från en person i datornöd. Inte reagerar jag på ett sådant ärende genom att ringa upp efter att ha hört ljudmeddelandet.
Och tänkte till - om någon inte får tag i mej per telefon får jag 1) besked om att jag har ett missat samtal 2) förhoppningsvis ett sms från personen om ärendet är akut. Allra helst blir jag ju kontaktad via Fb - och där kan jag svara i realtid - eller bestämma att vi ringer på riktigt - när det passar. Och sen finns det ju epost. Så jag kan inte förstå att jag skulle ha nytta av en svarare. Stängde den tillfälligt nu medan jag funderar om jag kan se nån fördel med den.
I de funderingarna gick mina tankar till tider när det blev möjligt att ha en yttre svarare kopplad till den fasta telefonen. Vilken sensation! På små kassetter läste man in ett besked och så kunde uppringaren tala in ett meddelande. Tror att det var en maxtid på 2 minuter. Det var såå spännande när man kom hem och svararen blinkade. Hur många blink? Hade man fler än ett meddelande? Den lilla kassetten blev nött och ljudet blev raspigt men nog var det ett framsteg. I tider utan facebook, epost, skype, whatsapp och allt det där. Men det var då. Tror att svararen ännu finns i källaren tillsammans med annan avlagd elektronik.
Och si - ännu längre bakåt gick mina tankar. Till 70-tal och den första hyreslyan. Där jag ett tag helt saknade telefon. Och hade en massa besök. Och själv var massor på språng. Då hade jag ett litet häfte upphängt bredvid dörren. Där skrev mina gäster - som inte fick tag i mej - en hälsning. Ibland hade jag också hälsningar från hemvändande festprissar som bara inte kunde låta bli. Trevligt.


tisdag 15 mars 2016

Pensionärsbonus

Att vara pensionär är redan i sej att ha fått en bonus. Men vissa dagar kan  man ställa det så att bonusen känns av mer än vanligt.
Igårkväll kända jag mej frusen. Kunde unna mej lyxen att ta ett måndagsbad. Och för att säkert gardera mej bestämde jag att också den här dagen, tisdagen, får bli  något av en time out-dag. Skulle så gärna undvika förkylning just nu och jag tycks ha nåt i kroppen. Bäst att mota med stilla liv trots att solen gassar.
Sånt kan man ställa till när man är pensionär. Som jobbande skulle jag ha farit på jobb, tröttat ut både kropp och knopp - och känt mej risig.
Nu får jag småstäda inför påsken, soffhänga och känna mej lyxig. Tack för det.
Ja, ett litet smarttelefonstöd ska det bli på eftermiddagen. Borde inte bli ansträngande.




fredag 11 mars 2016

Den här dagen

Så heter en "ingång" på Facebook. Där får jag läsa vad jag har uppdaterat för 1,2,3 osv år sedan. Jätteintressant. Jag har ju a) varit med många år och b) uppdaterat flitigt.
Men - det har varit och kommer att bli med en viss bävan jag öppnar inläggen från 2012 - det år B var sjuk och dog. Jag vet att jag inte under sjukdomstiden skrev nånting över huvud taget i klartext. Vilket ju inte betyder att jag inte exakt skulle minnas vad det handlade om.
Idag för fyra år sedan skrev jag - tuff vecka väntar. Och jag vet precis varför. Och de tröstande styrkekommentarerna visar att mina vänner också visste. Det skrevs ju e-post och chattades till höger och vänster.
På något sätt tror jag det är bra att läsa - dag för dag - fast det kommer att riva upp minnen. Det kommer också att vara gott att läsa kommentarer. Och det kommer att kännas viktigt att kunna gå ut i den dag som nu är - trots det jag läst på morgonen.
Och jag kan ju inte tro att jag skulle klara av att inte läsa - tex att dölja 2012. De tuffa dagarna och de tuffa uppdateringarna är en del av mej.


torsdag 10 mars 2016

Gemenskapsboende

Egen lägenhet, stor satsning på gemensamma utrymmen. Gemensamma måltider, samvaro för de boende. Du bidrar själv till det gemensamma. Ingår kanske i matlagningsgruppen. Deltar kanske i städandet. Du kanske pysslar med grönområdet. Du har alltid någon att umgås med - men kan dra dej tillbaka. Nån ser dej. Märker och reagerar om det har hänt dej något.
Hur låter det? I mina öron låter det väldigt positivt. Jag har hört och läst om det tidigare. I höstas presenterades boendeformen, låt oss kalla det gemenskapsboende på Träffunkt Arbis. Med gäster från Helsingfors där två hus står klara, Loppukiri och Kotisatama. Och ett tredje verkar vara på gång - enligt intresseföreningen Aktiiviset seniorit. Hade själv inte tillfälle att vara med på träffen men idag var jag på ett möte för intresserade. Och faktiskt - efter mötet känns det realistiskt att motsvararande boende skulle kunna bli av i Vasa också. De två boendena i Helsingfors riktar sej till folk i mogen ålder - över 48 år. Med på mötet var en dam som hade erfarenhet av ett liknande boende i Lund, Slottet där man också välkomnar barnfamiljer.
Men tillbaka till Vasa - hur gå vidare? Så småningom kommer en intresseförening att bildas och så gäller det att hitta en lämplig tomt och en byggherre. Och sen blir det att ställa sej i kö för att få plats. Och helt klart - det här är inget som står färdigt om ett eller två år. Men kanske om fem år.
Jag tror faktiskt på det hela efter dagens möte och jag hoppas att jag den dag det blir aktuellt att reservera en lägenhet är i sådant skick att jag vill hänga med.
Det här projektet är ju nog ett sådant som man tycker Vasa stad skulle heja på. Också med penningbidrag. Tänk vilken avlastning. Seniorer som ser varandra, seniorer som jobbar själva - i mån av möjlighet, seniorer som sköter den sociala biten inom boendet. Borde kännas som lottovinst för staden.
Tänk på det, låt det mogna. Vill du vara med - var beredd den dag det blir aktuellt att ställa sej i kö.

Kotisatama i Helsingfors


tisdag 8 mars 2016

Tvåspråkigt

Nians nyheter på tv. Morgonnyheterna alltså. Yle1. De är för mej ett fint sätt att hantera tvåspråkigheten. Först nyheter på finska - sen på svenska - och så vädret. Och de inblandade kommunicerar med varann på båda språken. Vill man vara kritisk säjer man att de finska nyheterna är längre, att de inte är textade till svenska och att vädret inte ges på finska. Men kritisk vill jag inte vara när tvåspråkigheten blir så sund. Dessutom finns det nyheter som läses enbart i den svenska delen.
Många orsaker till att jag tycker det är sunt. Det sparar tid och pengar. Det kan ske i samma  kanal. Och framför allt - det får båda språkgrupperna att höra varandras språk. Att våga lyssna och förmodligen förstå det andra språket. Och att märka att den andra språkgruppen finns på riktigt.
Skulle jag inte veta bättre skulle jag säja att vi inte behöver någon egen kanal. Men tyvärr skulle minoritetsspråket drunkna i en majoritetsspråkskanal. Det har man sett. Och det är ingen självklarhet att man skulle titta på program på det andra språket.
I den bästa av världar skulle program vara tvåspråkiga - diskussionsprogram och underhållningsprogram skulle smidigt svänga mellan finska och svenska - efter behov och med jämställdhetsfanan högt. I den bästa av världar skulle också alla våra skolor - åtminstone på högre nivå vara fungerande  tvåspråkiga. Och kanske tom trespråkiga.
Jag var nyligen på en föreläsning där föreläsaren enbart talade finska. En lokal föreningsmedlem var utsedd att fungera som översättare. Vilket han också var med stor fermitet men han gjorde också fria inlägg så det blev nästan som en parallelllföreläsning. Till stor glädje för mej men jag undrar hur de riktigt enspråkiga i publiken klarade sej. 
Vill jag vara stygg säjer jag - det finns inga riktigt enspråkiga - det handlar om vana och attityd. Grunderna är lagda i skolan - det gäller att våga och vilja. Ja kanske vi måste undanta de äldsta bland oss. De har nog inte fått så mycket av det andra inhemska i skolan. Men vi övriga. Jag använder mitt språk och du använder ditt. Och vi förstår varann.





lördag 5 mars 2016

Mera

En Vasabos intressanta karriär beskrivs i dagens Vbl. En man som nu bor i Stockholm och jobbar på Äspölaboratoriet (norr om Oskarshamn) som fick ett uppdrag för Nasa. Geolog och hydrokemist är han enligt artikeln. Talar varmt för att ungdomar ska tro på sej själva och gå utanför det välbekanta. "Att se världen gör alltid gott."
I en sådan artikel om en så studietänkande man tycker jag att man kunde ha gått steget längre. Och helt enkelt i en faktaruta skrivit om hans utbildning på väg till det intressanta jobbet. Vad som hänt efter grundskolan. Viktigt för unga nyfikna som kan inspireras. Och till hjälp för de nyfiknas handledare och mentorer av alla slag. Och för att litet lyfta fram våra skolor. Med namns nämnande.
Sådär tänker jag alltid när jag läser om någon som jobbar med intressanta och litet ovanliga saker Säkert en yrkessjukdom.




torsdag 3 mars 2016

Ligga då?

Det är farligt att sitta stilla. Det har vi fått lära oss. Och det skaffas ståskrivbord till arbetsplatser.
Läste på litet. Varför är det farligt att sitta? Verkar vara det där med stilla som är farligt. Vi borde röra på oss mest hela tiden. Också små pauser i sittandet är bra. Det är alltså inte så att vi får slå oss till ro när vi har motionerat 30 minuter. Vi ska fortsätta att vara upprätt och röra på oss. Kanske det inte ens räcker med ståskrivbord. Och det tycks inte handla om nåt att ryggen behöver rätas på eller nåt annat med hållning. Utan det tycks handla om dynamik  kontra statik.
Men var kommer mitt liggande då? Jag ligger och ser på tv, ligger och läser, ligger och surfar - ja, jag ligger väldigt mycket. Ingenstans tycks det skrivas om faran med att ligga still.
Försökte fråga på hälsoföreläsningen på Arbis men fick nog inget svar jag riktigt litar på. Svaret var att sitta är värst, ligga kommer sen och stå är bäst.
Jag känner själv att jag borde vara mera aktiv och inte ligga i sköna soffan så mycket.
Vad tror ni andra?



tisdag 1 mars 2016

Flera bud

Kom att tänka på den lilla människan i forskardjungeln idag när jag la ut en länk som lyfter fram hönsäggets förträfflighet. Nu en forskning som visar att ägg innehåller extremt mycket av en speciell typ av D-vitamin. Och av den anledningen rekommenderar Livsmedelsverket i Sverige att vi ska äta mera ägg. Kolesterolen då? Max 3 ägg per vecka då? Ingen dementerar gammal forskning när ny kommer - i all synnerhet gör inte de gamla forskarna det. Det kom visst nånting om att det inte är farligt med ägg med tanke på kolesterolen heller. Tror jag. Men får inget entydigt svar.
Och efter det är det naturligt att gå in på de olika buden angående kolsterol. Varför får inte jag ha högt kolesterol när kollegan i grannkommunen får? Dvs varför stirrar min läkare på mätresultaten och tycker att jag ska äta statiner medan läkaren i grannkommunen gör en riskanalys och konstaterar att det inte behövs statiner när de andra riskfaktorerna är så små. Och om vi för upp det på ett högre plan - forskare mot forskare. Och läkemedelsindustrin? Och som ett utskott till detta - LCHF-dieten som nog tillåter höga kolesterolvärden minsann. Och kritiken mot densamma.
I den här svängen har vi också de olika åsikterna om D-vitamintillägg. Alla är väl överens om att vi behöver extra D-vitamin speciellt under den solfattiga årstiden. Men hur mycket? En skola talar för riksrekommendationerna på 10-20 mikrogram per dag - litet beroende på ålder. En annan skola talar för en enormt mycket högre dagsdos.
Och underfunktionen i sköldkörteln. En del (och här kanske vi mera talar om läkare och framför allt patienterna själva) menar att man inte ska stirra sej blind på mätvärden och inte nöja sej med att medicinera med Tyroxin medan skolmedicinen och Valvira är på en annan linje.
Alkoholens välsignelse och förbannelse - också där avlöser forskningsrönen varandra. Ibland är det nyttigt med ett glas vin per dag och ibland är det inte.
Kokosoljan prisas i alla tonarter - och så kommer nån och säjer att fettet i alla fall är skadligt. Men denna någon blev så utbuad i en hälsogrupp på Fb att man nästan tror att man kan fortsätta med oljan. Eller var det bara de enögt frälsta som uttalade sej?
Och det här är inte allt. Men man blir virrig redan av detta.
Personligen vill jag att ägg ska vara hälsosamma, så också vinet. Jag vill kasta mina statiner. Glad över min Tyroxinbehandling. Vill veta hur det på riktigt står till med D-vitaminet. Och fortsätter gärna med kokosoljan.



På rutin

Jag tror att jag alltid varit rutinmänniska. Och myst och känt mej vaggad i trygghet när det har fungerat. Nu - när jag är en och dessutom pensionär- nu är det riktigt bäddat för att rutina - ja nästan snöa in sej.
När jag tänker på min dagsstart tex idag märker jag att jag kört på rutin hela vägen. Ända från att lägga telefonen på laddning samtidigt som jag tar tidningen till att dricka kokoskaffe med apelsin efter duschen efter förmiddagspromenaden. Och allt däremellan. Och det känns bra.
Jag kan tänka mej att omgivningen eventuellt betraktar mej som låst och osund i mitt beteende. Minns hur jag och min kompis inom oss fnissade åt det vår handarbetslärarinna berättade om sina rutiner. Vi var hembjudna till henne nämligen. Ensam dam som njöt av det som gav henne trygghet och välmående. Och nu är jag själv där. Eller?