Jag har inte förmått mej att svara. Jag upplever att det händer nåt mest varje dag att ta ställning till, ofta nåt som får mej att spärra upp ögonen och känna ett hugg i hjärtat.
Ska försöka sammanfatta.
På hösten kom de i stora skaror. Runt vattnet via Sverige. Kom oanmälda till stadens lilla järnvägsstation i kvällsmörkret. Församlingarnas medlemmar mötte och såg till att de fick en sängplats efter sin långa färd. Tills polismyndigheten var på plats. De inkvarterades i lägergårdar och på andra ställen som kunde ta emot dem. Vi samlade kläder och andra förnödenheter så till den milda grad att vi blockerade trafiken i en stor del av staden. Stadsborna ville hjälpa. Vi sorterade saker och delade ut. Och träffade en del av dem som kommit hit - från krig och förföljelse, Och säkert också för att de hört att man kan leva ett gott liv i Finland.
Detta i vår stad. Och det var relativt lugnt trots att enskilda personer kvirrade över att det inte var trivsamt i köpcentret mera eftersom det hängde en massa invandrarmän där.
Ute i landet hände det saker. Ku Klux Klan, marscher, gränsmurar av människor. Planer på att eskortera barn från skolan om de måste går förbi en flyktingförläggning.
Ute i världen hände det. Nyårsoroligheter i Tyskland. Gränser som stängs. Danmark som sades konfiskera smycken och pengar (i mitt huvud en fläkt från nazityskland fast det ju inte var tänkt så).
Vår presidents nyårstal innehöll en mycket mänsklig syn på flyktingsituationen. Vår presidents tal för nån dag sedan var betydligt stramare. Vad har hänt? Flyktingarna kommer via Ryssland nu - Sverige mera stängt än förr. Alla EU-länder lever inte upp till avtalen om mängder flyktingar som de olika medlemsländerna bör ta emot?
Vi får gatupatruller som vi inte vill ha - Soldiers of Odin och därmed jämförbara - som ska ställa upp och försvara urbefolkningen.
Asylboenden blir utsatta för attentat - våldshandlingar mot kvinnor - utländska män misstänks. (Ett plus i sammanhanget är att vi äntligen har fått igång en diskussion om våld mot kvinnor. Det är ju inget nytt, vad vissa polischefer än vill mena).
Folket splittras - två ytterligheter uppstår. De som vill stänga gränser och flyktingkramarna. Och mellan dem står en massa finländare och försöker få nån rätsida på tankarna.
Just nu rapporteras att det inte har kommit en enda ny asylsökande till Finland på ett tag. Och vad betyder det? Jo, att de har fastnat nånstans. För strömmarna till Europa har inte tagit slut. Vid Medelhavets stränder finns de nu - både de fattiga som ändå inte hade haft pengar nog att komma ända till vårt land och de som hejdats av de stängda gränserna.
Och i Finland och i andra länder i Europa sitter de som väntar - väntar på besked. Besked som i mångas fall kommer att bli negativt. Här sitter också de män som börjar inse att det där med att få familjen samlad inte var någon enkel match. Här sitter de som försöker hitta en plats i det nya landet. Tex min vän O som är nästan färdig läkare som vill jobba gratis med åldringar. Hoppas han har fått en uppgift nu. Alla de andra som försöker lära sej det märkliga språket finska. Medan de väntar.
Jag kan inte tro annat än att det under den lugna ytan finns en stark ångest i nästan alla fall. Ångest över hur de har det - de som blev kvar i hemlandet. Minnen från den långa färden till vår kalla nord. Hemlängtan. Posttraumatisk stress skulle diagnosen vara om nån skulle komma så långt att diagnos skulle ställas.
Hur ser jag på flyktingsituationen i vårt land? Jag vet inte. Men jag är inte rädd.
Vi blev överraskade av mängden. Mest för att det har rört sej om så minimalt antal tidigare. Vi har lyckats få dem att få ett boende. Nu skulle det gälla att få dem integrerade. Och lära dem hur man beter sej i vårt land.
Idag har det demonstrerats mot invandring och för invandring ute i världen. Förspilld energi.
Vi har en flod av flyktingar - en flod som inte verkar ta slut. Och orsaken verkar vi inte rå på. Så på något sätt är det bara att gilla läget och ta ansvar. De är människor i nöd. Vi har råd. Och dessutom behöver vi dem. När vår inhemska arbetskraft tryter. Nån gång i framtiden. Och just nu - nu behöver de oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar