lördag 27 februari 2016

Mitt lilla fejs

Att kosmetologer kan ha åsikter förstår jag. Och dem har jag vågat trotsa. Men när apotekets tidning också har åsikter börjar jag fundera.
Är det faktiskt så att jag borde börja tänka på vad den åldrande huden behöver och börja köpa krämer som passar. Med vitaminer och annat dyrt stuff. Med Namn.
Jag har levt i tron att min hud berättar vad den mår bra av och ha handlat därefter.
Tvättat med vatten (helt förkastligt - det ska vara rengöringskrämer och ansiktsvatten) och Barnängens barntvål - som jag måste köpa i Sverige. Med det tar jag också bort min vattenlösliga ögonmake-up. Har smort med Niveas universalkräm i stor burk - och ibland specialkräm kring ögonen. Dagtid på vintern litet färg av LdB Bronze - sommartid samma Nivea. Gör jag bort mej och förstör min hy?


torsdag 25 februari 2016

På föreläsning

Var på Arbis på föreläsningar på temat må bra som äldre. Tack för dem Vasa stad.
Tyvärr missade jag den första som bla handlade om minnesstörningar. Lär ha varit bra.
De två jag var på handlade om kosten, tandhygien, motion, sömnens betydelse och relationer.
Mycket av det man hörde var ju bekanta saker men ändå bra att bli påmind.
Några saker har jag med mej i ryggsäcken.
Jag bör äta mera grönsaker. De går inte att ersätta med frukt. Hjälper inte att jag äter enorma mängder med frukt. Tallriken ska till 50% bestå av grönt. Blir inte riktigt av att tillverka stora sallader när man äter ensam. Men det ska gå - självklart.
Sen borde jag i mitt motionerande införa mera muskelstärkande motion. Vet bara inte hur det ska ske. Ogillar gym och skulle inte vilja boka nån fler kväll. Får tänka på det.
Och sedan lärde jag mej varför jag minns mina drömmar de nätter då jag lyckas somna på nytt på morgonnatten.



söndag 21 februari 2016

Två av tre

Sprang runt mellan mobiloperatörerna Elisa, Sonera och DNA på lördag. Bekvämt eftersom alla finns i Rewell Center. I två av tre fall fick jag betjäning på svenska. I det tredje fallet vet jag att den som inte betjänade mej talar svenska. Men se inte min tjej. Trots att hon talade perfekt engelska med kunden före. Vilket jag också påpekade för henne. Men svenska - nej det klarade hon inte av så jag fick så lov att gå över till finska. Och då undrar man var hon har varit under de obligatoriska svensklektionerna - i grundskolan och i den utbildning hon gått efter läroplikten.
Men - samtidigt som jag skriver det vet jag att många, måna av mina egna svenskspråkiga studerande skulle vara lika hjälplösa på finska. Fast jag vet att de har fått en massa finska under sin skoltid. Konstigt att vi inte lyckas med det andra inhemska - för så är det ju nog. Må ju här tilläggas att många klarar sej väldigt bra på det andra inhemska. Om jag minns rätt var det också i lördags så att de två av de tre som talade svenska med mej hade finska som modersmål.
En skillnad mellan de svenska och de finska ungdomarna är att de svenska nog inte får jobb i servicebranschen om de inte talar finska. Vilket de finska får. Synd. Alla borde kräva tvåspråkighet inom servicesektorn.
Mitt närloppis anställer. En lapp i fönstret lockar till jobb. Finska - svenska - engelska. Bravo loppis och lycka till!


torsdag 18 februari 2016

Abi abi abi

Det är väldigt sällan jag har sett mina abiturienter köra runt i stan. Jag har ju varit på jobb och upplevt dem i skolan. Idag passade jag på. Svettig efter stavisen stod jag vid torget och väntade. I godisregnet.
Kändes nog litet extra när Korsholms-bilarna kurvade om hörnet. Det var ju mina tvåor som stod där i sin fina utstyrsel. Och tjoade. Hann faktiskt se dem många gånger för de råkade röra sej på min väg hem. Och jag måste ju nog erkänna att det rörde ett studiehandledarhjärta när det skanderades "Sippan, Sippan" från flaken. 
Nog är man ju rik som lärare och fd lärare. Tänk så många unga fina människor man har omkring sej. Och de kommer att finnas där alltid. De tar inte slut.
Önskar mina fina vänner ett gott läslov och många intellektuella lustupplevelser. Bilden har jag lånat från KG:s Facebooksida.


tisdag 16 februari 2016

Stop cancer

Startskottet har gått för insamlingen. 1000 personer kommer att vara aktiva för att samla in pengar för Österbottens cancerförening. Krishjälp, stödverksamhet och palliativ vård är temat. Hembesök, besök på sjukhuset, samarbete med hemsjukhuset och hemsjukvården, träffar med anhöriga - en bit av verksamheten.
Eftersom ca var tredje finländare nån gång kommer att drabbas av cancer betyder det att praktiskt taget varje finländare kommer att komma inom cancerns verkningskrets - antingen som sjuk eller som anhörig. Och då kan det vara gott att kunna vända sej till cancerföreningen
Det erfor jag släv när B var sjuk. Ganska snart efter diagnosen blev vi erbjudna samtal med cancerföreningens kurator. Jag tackade ja, B valde att tacka nej men tog gärna till sej det jag hade diskuterat på träffarna. Så på ett sätt var han med. Hos kurator fick jag släppa fram alla känslor och han bejakade dem - och stöttade mej. Han fick  mej att orka fast jag inte orkade. Han var också medicinskt kunnig på nåt sätt så han kunde förklara vissa saker i sjukdomsförloppet. Han lyfte upp mej när jag kände att jag inte räckte till. Fick mej att tillåta mej själv att stänga ut världen - som jag ju gjorde på ett ganska rått sätt ibland. Han var på vår sida. Minns att han tom ringde under sin semester. Och precis i en stund när jag så väl behövde det. Jag fick komma på samtal också efter B:s död och livlinan fanns kvar - om det skulle ha behövts.
Verkligen - jag undrar hur jag och vi skulle ha klarat oss utan de samtalen.
Därför gott folk - delta i insamlingen. Den föreningen är nog så behövd. Av sjuka och deras anhöriga.
(Klicka på namnet för mer information)


                                            ÖSTERBOTTENS CANCERFÖRENING

fredag 12 februari 2016

Som ABC

Jag var mesig tonåring. Jag var hårt hållen när det gällde hemkomsttider. Men jag var mods på mitt eget lilla sätt. En mycket viktig markering. Och som mods skulle man hänga i Rewell Center. Ett Rewell Center i rå betong. Utan tak. Men det var där alla var. Alla pojkar man skulle kolla in. Där gick man på väg hem på mellantimmen, efter skolan och förstås var man där på kvällarna. Och när det blev för kallt att vara ute satt man på Valiobaren - ett stort gäng som delade på en läsk. Har på känn att baren var öppen sent på kvällen. Och bökigt blev det ibland. Men då fanns Ville. Som inte var nån hurtig ungdomsledare som ville sysselsätta oss utan en stor och stabil vuxen som vi repekterade. Som gav portförbud från Valiobaren om det behövdes. Som fanns ute på Rewell-gården och såg till att allt gick juste till, På nåt sätt tror jag han var anställd av staden. Han behövdes och just där. Det var där ungdomar ville vara. Då hjälpte det inte att lansera andra ställlen. Undrar om Valiobaren hade stöd från staden för den kunde ju inte gå med speciellt stor vinst på kvällarna.
Detta minne med anledning av att ABC i Stenhaga planerar att införa åldersgräns 18 år pga stökigheter. Jag antar att de inte har råd med en Ville. Vilket väl nog skulle vara bra. Fostrande. Man kan inte bete sej störande utan att det får följder. Trist bara att ABC-s beslut kommer att påverka alla. Hur många de nu sen är. Har svårt att förstå att ett kafé så långt från tät bebyggelse skulle kunna locka så väldigt mycket folk. Hur tar de  sej dit - de körkortslösa.
När det gäller mina egna minnen finns det kanske behov av korrigeringar. Jag var som sagt ett mesigt mods som nog inte förstod allt. Men trevligt hade jag.


onsdag 10 februari 2016

Hur tänker de?

Telefonförsäljarna - ja, jag vet att jag kan få spärr. Men de är ju litet intressanta. Och så får jag inte så ofta samtal. Idag råkade det vara två - och två intressanta.
Det första handlade om ett företag som sysslade med hemstajling och hade nån stajlare i environgerna och bjöd ut gratis stajling. Tackade nej. Tror inte att mitt hem - ett älskat hem - skulle ha gillat nåt sånt. Klart. Nejdå - efter en stund kom ett sms som berättade vart jag skulle vända mej om nåt blev oklart. Ja, jag vet att det är automatik men man borde ha kunnat få mej ur den loopen med enkel programmering - jag som var ett säkert nej.
Det andra då. Från Elisa. Min egen mobilleverantör. Därför visste ringaren om att mitt avtal går ut i mars. Och jag var intresserad och bad honom tala långsamt och gjorde anteckningar och ställde frågor. Sen gick våra tankar i helt olika rikting. Jag tog diskussionen som ett led i den marknadsundersökning jag håller på med medan det för honom var självklart att han skulle byta mitt abonnemang till det han bjöd ut. Misstolkade mitt intresse helt. Han lät väldigt snopen då jag sa nej. Bad att få hans namn och telefonnummer och lovade att återkomma om hans erbjudande är konkurrenskraftigt. Sen kan man ju fundera - är det så att telefonförsäljarelisa och butikselisa konkurrerar med varann. Ska fråga i butiken när jag går dit för att höra deras sista bud.




Blott en dag

"Att leva lyckligt i alla sina dagar kan man bara göra från dag till dag." Margaret Bonnano, amerikansk författare, född 1950. Tänkespråket i dagens Vbl.
Nu tror jag ju inte på total lycka - tror inte ens att vi skulle uthärda det. Men ändå var tänkespråket på nåt sätt i linje med det som rört sej i mitt huvud.
Det började med att jag stod i tvättstugedörren och tänkte på hur fint det  var i höstas att sitta i stolen just bredvid dörren - i skugga av balkongtaket, mattrasklippning, kaffe, umgänge med grannar. Och jag längtade där jag stod. Längtade till de små lyckostunder jag upplevde då. Men hur kan jag veta att de stunderna kommer igen? De stunderna var helt beroende av hur jag hade det inom mej. Tror att alla lyckostunder hänger på det. Hur nära orosfloden brusar, hur man har det med sej själv. Om man har det bra kan minsta lilla soppåstömning bli en lyckostund.
Så varför längta? Varför vänta på sommaren? På något sen? Vet inte -men kanske längtan i sej har ett egenvärde. Trots att vi inte vet om det vi längtar efter blir så som vi tror.
Säkrast är väl nog att försöka hitta guldkornen i den tid som är nu - i dagen, stunden. Att leva från dag till dag som tänkespråket säjer.



tisdag 9 februari 2016

En dag till skänks

Ännu igår känd jag nästan stress över att jag hade svårt att få in veckans bokningar. Saker som var beroende av varann - saker som jag inte rådde på. Men det löste sej - både balkongglas och frissa till imorron och skippad simhall (tyvärr) gjorde att jag fick en dag till skänks. En dag när jag tänker göra bara sånt som jag känner för. Har redan känt för att städa i garderoben och i köket. Köket blev tom litet lättare - lyckades sanera bort en del gamla kryddor och ett paket vaniljsåspulver från förra seklet. Och kunde igen konstatera att det också på köksfronten finns alltför mycket saker. Hur blev jag med så många träbrickor och dito underlag? Nåja - kan behövas nån gång.
Som bäst känner jag för att sticka på en vante i väntan på att Runebergstårtan ska sätta sej så det börjar kännas att litet mat skulle vara på plats. Och allt detta medan musikdatorn spelar diskret i sovrummet.
Som det nu känns kommer jag att ta en lektion på orgeln om ett tag. Och byta mull på några krukväxter. Och så kanske gå till nåt närloppis. Men det får vi se - det kan ändras. Och det får det. Lyxdag, inte sant!



lördag 6 februari 2016

Uppspärrade ögon

I julbrevet skrev min vän i Danmark och frågade hur jag ser på flyktingsituationen i Finland. Och lät förstå att hen upplever situationen i Danmark problematisk.
Jag har inte förmått mej att svara. Jag upplever att det händer nåt mest varje dag att ta ställning till, ofta nåt som får mej att spärra upp ögonen och känna ett hugg i hjärtat.
Ska försöka sammanfatta.
På hösten kom de i stora skaror. Runt vattnet via Sverige. Kom oanmälda till stadens lilla järnvägsstation i kvällsmörkret. Församlingarnas medlemmar mötte och såg till att de fick en sängplats efter sin långa färd. Tills polismyndigheten var på plats. De inkvarterades i lägergårdar och på andra ställen som kunde ta emot dem. Vi samlade kläder och andra förnödenheter så till den milda grad att vi blockerade trafiken i en stor del av staden. Stadsborna ville hjälpa. Vi sorterade saker och delade ut. Och träffade en del av dem som kommit hit - från krig och förföljelse, Och säkert också för att de hört att man kan leva ett gott liv i Finland.
Detta i vår stad. Och det var relativt lugnt trots att enskilda personer kvirrade över att det inte var trivsamt i köpcentret mera eftersom det hängde en massa invandrarmän där.
Ute i landet hände det saker. Ku Klux Klan, marscher, gränsmurar av människor. Planer på att eskortera barn från skolan om de måste går förbi en flyktingförläggning.
Ute i världen hände det. Nyårsoroligheter i Tyskland. Gränser som stängs. Danmark som sades konfiskera smycken och pengar (i mitt huvud en fläkt från nazityskland fast det ju inte var tänkt så).
Vår presidents nyårstal innehöll en mycket mänsklig syn på flyktingsituationen. Vår presidents tal för nån dag sedan var betydligt stramare. Vad har hänt? Flyktingarna kommer via Ryssland nu - Sverige mera stängt än förr. Alla EU-länder lever inte upp till avtalen om mängder flyktingar som de olika medlemsländerna bör ta emot?
Vi får gatupatruller som vi inte vill ha - Soldiers of Odin och därmed jämförbara - som ska ställa upp och försvara urbefolkningen.
Asylboenden blir utsatta för attentat - våldshandlingar mot kvinnor - utländska män misstänks. (Ett plus i sammanhanget är att vi äntligen har fått igång en diskussion om våld mot kvinnor. Det är ju inget nytt, vad vissa polischefer än vill mena).
Folket splittras - två ytterligheter uppstår. De som vill stänga gränser och flyktingkramarna. Och mellan dem står en massa finländare och försöker få nån rätsida på tankarna.
Just nu rapporteras att det  inte har kommit en enda ny asylsökande till Finland på ett tag. Och vad betyder det? Jo, att de har fastnat nånstans. För strömmarna till Europa har inte tagit slut. Vid Medelhavets stränder finns de nu - både de fattiga som ändå inte hade haft pengar nog att komma ända till vårt land och de som hejdats av de stängda gränserna.
Och i Finland och i andra länder i Europa sitter de som väntar - väntar på besked. Besked som i mångas fall kommer att bli negativt. Här sitter också de män som börjar inse att det där med att få familjen samlad inte var någon enkel match. Här sitter de som försöker hitta en plats i det nya landet. Tex min vän O som är nästan färdig läkare som vill jobba gratis med åldringar. Hoppas han har fått en uppgift nu. Alla de andra som försöker lära sej det märkliga språket finska. Medan de väntar.
Jag kan inte tro annat än att det under den lugna ytan finns en stark ångest i nästan alla fall. Ångest över hur de har det - de som blev kvar i hemlandet. Minnen från den långa färden till vår kalla nord. Hemlängtan. Posttraumatisk stress skulle diagnosen vara om nån skulle komma så långt att diagnos skulle ställas.
Hur ser jag på flyktingsituationen i vårt land? Jag vet inte. Men jag är inte rädd.
Vi blev överraskade av mängden. Mest för att det har rört sej om så minimalt antal tidigare. Vi har lyckats få dem att få ett boende. Nu skulle det gälla att få dem integrerade. Och lära dem hur man beter sej i vårt land.
Idag har det demonstrerats mot invandring och för invandring ute i världen. Förspilld energi.
Vi har en flod av flyktingar - en flod som inte verkar ta slut. Och orsaken verkar vi inte rå på. Så på något sätt är det bara att gilla läget och ta ansvar. De är människor i nöd. Vi har råd. Och dessutom behöver vi dem.  När vår inhemska arbetskraft tryter. Nån gång i framtiden. Och just nu - nu behöver de oss.