söndag 17 januari 2016

I vårdsvängen

Ventilerade nyss med en bekant stolligheter i vården. Sånt som vi har noterat. Går inte in på vad vi diskuterade men tar som exempel det som hände mej för ett tag sen. Ekg tas på Kyrkoesplanadens hälsostation på morgonen. Jag förpassas till Stadssjukhuset - fick inte ta med mej utskriften (gick inte att skicka digitalt) - nytt ekg tas en timme senare. En sån här stollighet är sånt som skulle gå att åtgärda med litet självständigt tankearbete och ifrågasättande från de anställda. Kanske man borde mer använda sej av feedback. Patienter skulle mera uppmuntras till att skriva ner sina synpunkter och så skulle man verkligen ta dem till sej. På avdelningar och högre upp i hierarkin.
Jag skulle nog gärna träffa min läkare nån gång men det verkar vara omöjligt. Alla månadens tider har gått och nästa månads får man inte ge.
Har också konstaterat att man ska vara ganska frisk och stark för att vara sjuk. För att orka ställa frågor, för att hitta rätt. Allra helst ska man ha någon med sej.
Och visst önskar vi ha fulljoursjukhus på så många orter som möjligt. Tex i Vasa.
Trots allt det jag nu har skrivit om är det här ett blogginlägg om hur bra vård vi har. Hur vi alla oberoende av ålder, inkomst och boningsort har möjlighet att få den bästa expertvård när det behövs. Där den finns att få. Samhället står för merkostnaderna.
Har ni någon gång tänkt på vad en dos cellgifter kostar på riktigt - och andra specialmediciner med för den delen. Eller en operation.
Och visst möter vi för det mesta empatiska och proffsiga människor i vården - på alla nivåer. Och blir behandlade på ett sätt som inger trygghet. De gånger vi inte upplever det borde vi igen dokumentera och sakligt föra fram.
Vården är bra, grunden är bra och de skavanker som finns borde vi alla få vara med och fila bort.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar