onsdag 4 november 2015

Språk

Har i samband med flyktingarbetet kunnat konstatera att det finns många språk. Och människor som inte har ett gemensamt språk. Inte ens engelska fungerar.
Samtidigt blir jag så glad att jag själv känner mej relativt säker på svenska, finska och engelska. Har kunnat byta språk efter behov. En intressant sak i sammanhanget är att en majoritet av oss frivilligarbetare verkar ha svenska som modersmål. Av oss ursprungsinhemska alltså. En annan intressant sak är att jag nästan automatiskt börjar tala "bad English" när jag talar med dem som inte behärskar det till 100%. Och det bästa av allt - kommunikationen har fungerat. I något fall har vi anlitat tolk som behärskar arabiska.
Men tillbaka till mina språkkunskaper. Jag är stolt över dem. Ser att de kan vara till nytta. Speciellt stolt är jag över mina finskkunskaper. Startade från noll då jag började i läroverk. Och nu vill jag mena att jag talar och skriver så att jag kan uttala mej var som helst (säkert inte felfritt). Min finska blev slipad under åren med B - han var ju i tiderna min finsklärare.
Den här stoltheten och andras dåliga svenskkunskaper gör att jag kanske oftare än jag borde byter till finska. Jag vet att jag borde tala svenska för att visa att språket finns och för att kräva att få fungera på mitt modersmål. Och visst -nog är svenska det jag använder i första hand i butiker och med myndigheter. Men byter till finska om jag märker att det inte fungerar. Ett läkarbesök hos en som inte talar bra svenska - det vågar jag inte fortsätta på svenska. I den situationen vägs orden på våg och det är viktigt att experten inte ska låta bli att säja saker för att hen inte kan eller uttrycka sej så att jag kan misstolka.
Det är väl såna som jag som gör att servicen på svenska blir sämre. Förlåt.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar