tisdag 17 november 2015

... att jag levt mitt liv

Igår var jag nere i misströstans dy. Jag fick ett sorgebud som berörde. Oväntat, chockartat. I den sinnesstämningen vällde allt möjligt annat upp och jag stod i dyn vid den framströmmande oros- och sorgeflodens svarta vatten. Kunde inte annat. Tänkte på hur vi talar när vi möts, vi vänner, och har nån ny persons sjukdom att dela. "Alla tycks ju få cancer", "Det handlar inte om om utan när och var". Det senare är mitt eget uttryck. Är det här nu nånting som kommer med åren - att "alla" omkring oss blir sjuka - och kanske vi själva också. Eller vad handlar det om. Det vi ofta glömmer i såna här diskussioner är hur många som blir botade. För så är det ju.
Vi må nu tjafsa och överdriva så länge vi har livslusten kvar. Så länge vi inte slutar leva innan vi dör. De som är sjuka och sörjande behöver vårt livsmod.
Tänkte jag och lyckades så småningom ta mej upp ur dyn. Och tänkte på den svarta floden  - den finns där men den strömmar inte alltid lika snabbt fram. Och solljuset kan glittra också i det svarta. Och jag ska lära mej att vandra fram bredvid den floden - leva ett fullödigt liv fast jag hör den vid min sida.
Tänkte också på min upplevelse med svanarna och Gabriellas sång vid Oravaisfjärden i somras. Och slutorden
 
                                               "Jag vill känna att jag levt mitt liv!"




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar