lördag 28 november 2015

Bättre förr

Det är julöppning i Vasa ikväll. Dvs det som stan definierar som julöppning. Ren tidigare har affärerna öppnat - alla julprydnader på plats. Och stadens gran och torgillumination har varit tända ett tag. Vad är då julöppningen? Program - nån Fb-kompis hade hört nån sjunga Pylly vasten pyllyä pumpum. Det jag hörde var väldans skränig musik. Och det som kallas julmarknad är bara det gamla krafset - lakrits i olika färger och klädertrettonpådussinet. Och nu kl 17 ska det bli fyrverkeri. I regn - men det rår ju ingen på. Och landets största granbock.
Jag vill mena att det var bättre förr. Tidigare i november - affärerna och stan i takt.Torget var nån typ av mystorg med hantverk och ljuslyktor. Och belysningen tändes i samband med fyrverkeriet. Och så var det alltid snö! Det var alltså bättre förr! Nimimerkki Knärrfia



fredag 27 november 2015

Ödmjukt imponerad och feg

Igår kom dokumentären om Peter Snickars och om hans kamp mot cancern. Och om familjen och hustrun som stod vid hans sida. Jag tror att det var en dokumentär om kärlek. Och jag är ödmjukt imponerad över att de berörda har haft styrka att göra den. Och om jag förstår kommentarerna på Facebook så var den enastående.
Jag kan inte uttala mej själv för jag vågade inte se den. Jag bara  kände att den skulle komma för nära. Förmodligen är inte min egen bearbetning klar. Känner att jag borde se men det går inte.
Kan ses på Arenan.

http://arenan.yle.fi/1-2770003






torsdag 26 november 2015

Sova borta

En dålig sovare borde hålla sej till sin egen säng. Och ha nära till sitt eget kök för mellanmål.
Fick jag erfara under min resa norrut under veckan. Det fanns kök, det fanns säng - men inte egna. Dessutom fick jag snabbt en sängkompis. Husets hund var lycklig över någon som inte förstod att jaga bort den. En liten hundkropp i fotändan. Det var så rart. Men skulle beaktas. Och dessutom fanns det en golvklocka i  huset. Som slog mycket vackert. Hela och halva timmar. Och påminde mej om hur dålig sovare jag var. Men nog fungerade följande dag trots det. Men bäst att sova hemma.





fredag 20 november 2015

Höga värden

Har länge känt av mitt hjärta på kvällarna. Dvs känt att det bultar och också att pulsen är hög. Idag på dagen kändes det så starkt att jag gick upp till grannen för att mäta. Och högt var det. Så högt att jag gick till min Hvc. Fick ganska snart träffa en skötare som mätte - ungefär samma höga tryck.
Och jag kände ju det - varm i ansiktet, litet illamående, dunk.
Det är ju nog så att det finns ingredienser för att puls och tryck ska bli höga - oro, litet höjt kolesterolvärde trots medicin, litet förhöjt sockervärde, tyroxindoseringen litet vaj och dålig sömn. Och kanske nåt mer därtill.
Vänligt och lugnande bemötande fick jag och fick gå hem med en lånemätare som jag nu ska använda under helgen  och sen rapportera på måndag morgon. Och om det är högt konsulterar man min läkare. Fick dessutom lova att inte mäta stup i kvarten. Och inga betablockerare på prov - vilket jag själv föreslog. Hi.
Upplevde att systemet fungerar trots att det inte finns läkartider. (På min Hvc inga tider före nyår).
Och gissa vad - dagens första mätning hemma till lugnande julmusik visade - jo just det - nästan normala värden.
OBS.Bilden är lånad. Inte mina värden, nej.




torsdag 19 november 2015

I rätten

Jag har på känn att det kom med tabloidformatet men är inte säker. Och förstår egentligen inte vad formatet skulle ha med saken att göra. Det jag talar om är Vasabladets sätt att rapportera från rättegångar. Rena kvällspressen alltså! Dagens exempel är bara ett exempel.
Det handlar om den hemliga rättegången mot en 15-årig flicka som mördade sin kompis. Pressen får alltså inte vara med inne i rättssalen.
Istället beskrivs släktingarna utanför som om de skulle vara huvudpersoner i nån roman. "Den elvaårige pojken sluter ögonen när dörren till rättssalen slår igen" "Han lutar sig mot sin farmor och borrar in ansiktet mot hennes axel" "Hon kramar om elvaåringen"..
Också själva brottet beskrivs på ett sätt som man är van vid i deckare.
Varför detta sugande på en karamell som nog inte borde sugas på. På nåt sätt att gotta sej i andras elände. Intressehöjande. Javisst, också för mej. Men jag tycker ändå att en sakligare och tristare rapportering skulle vara att föredra.




tisdag 17 november 2015

... att jag levt mitt liv

Igår var jag nere i misströstans dy. Jag fick ett sorgebud som berörde. Oväntat, chockartat. I den sinnesstämningen vällde allt möjligt annat upp och jag stod i dyn vid den framströmmande oros- och sorgeflodens svarta vatten. Kunde inte annat. Tänkte på hur vi talar när vi möts, vi vänner, och har nån ny persons sjukdom att dela. "Alla tycks ju få cancer", "Det handlar inte om om utan när och var". Det senare är mitt eget uttryck. Är det här nu nånting som kommer med åren - att "alla" omkring oss blir sjuka - och kanske vi själva också. Eller vad handlar det om. Det vi ofta glömmer i såna här diskussioner är hur många som blir botade. För så är det ju.
Vi må nu tjafsa och överdriva så länge vi har livslusten kvar. Så länge vi inte slutar leva innan vi dör. De som är sjuka och sörjande behöver vårt livsmod.
Tänkte jag och lyckades så småningom ta mej upp ur dyn. Och tänkte på den svarta floden  - den finns där men den strömmar inte alltid lika snabbt fram. Och solljuset kan glittra också i det svarta. Och jag ska lära mej att vandra fram bredvid den floden - leva ett fullödigt liv fast jag hör den vid min sida.
Tänkte också på min upplevelse med svanarna och Gabriellas sång vid Oravaisfjärden i somras. Och slutorden
 
                                               "Jag vill känna att jag levt mitt liv!"




söndag 15 november 2015

Skratt-terapiterror

Huu. Magen knöt sej. Under kvällens avsnitt av Solsidan. Då Anna blev bjuden på upplevelsestund av Oves fru - Annette heter hon visst. Och det som det handlade om var skratt-terapi. Och Anna kände sej precis lika obekväm som jag när jag en gång drabbades av dylik terapi. Under en fortbildning. Terapeuterna, skrattledarna, stod och betedde sej och skrattade på det mest onaturliga sätt och skulle ha oss att göra efter. Usch och tvi. Jag köpte det inte och kände mej pinsam. c tydligen mycket pinsam eftersom det kom tillbaka som magkramp när jag såg det upprepas i Solsidan idag. Jag skrattar när jag har roligt, jag skrattar åt humor som jag uppfattar som fin. Men inte på befallning. Det må vara hur terapeutiskt som helst då. Behöver jag aktivera magmusklerna gör jag en planka.


fredag 13 november 2015

Könsstympning

Det är sällan jag riktigt äcklas av något jag hör och ser. Det gjorde jag idag då jag såg ett inslag i Fråga doktorn (från den 2/11). Inte något nytt egentligen men det kom så upp i strålkastarljuset. Det handlade om kvinnlig omskärelse.
Omskärelse förekommer i en del av de afrikanska länderna och är en kulturell tradition som inte har med någon religion att göra. Det råkar bara vara så att de flesta i de länderna är muslimer. Man uppskattar att det i världen finns över 130 miljoner kvinnor som på något sätt är stympade. De mest grava stympningarna går ut på att både klitoris och de yttre blygdläpparna är bortskurna samt att kvinnan är hopsydd med bara en miniöppning för urin och mensblod. Man undrar hur samlag och barnafödande känns. Den kvinna som berättade hade tillsammans med sina systrar och nån grannflicka blivit "opererad" med ett och samma rakblad. Grannflickan dog. 10% av dem som stympas lär gå samma öde till mötes.
Grundmotivet till stympningen vet jag inte riktigt - typ kvinnans kön är fult, makt. Men i praktiken blir man kvinna först när man är stympad - lättare att "bli gift" och också att få jobb.
Problemen för kvinnorna är många. Infektioner, problem vid barnafödande är bara ett par sådana.
Problemen kom till oss i västvärlden i samband med invandringen. Hur ska vården förstå sej på de här kvinnorna som inte har vana att tala om sin kropp och som inte alla gånger ens kan sin kropp. Inte ens vet hur de har sett ut från början - ingreppen görs ju oftast på barn. I Sverige finns Amelkliniken som har specialiserat sej på könsstympning. Personalen kan och vet. På det språk som behövs. Och det man gör där är att underlätta, förklara, förstå och också rent konkret - försöka återställa. Och -förmodligen det viktigaste - att upplysa kvinnorna och få dem att förstå att de inte ska utsätta sina egna döttrar för samma grymma kränkande behandling som de själva varit med om. Det är ju nämligen ingen självklarhet - det kulturella väger tungt. Och ingen självklarhet trots att könsstympning i lag är förbjuden i Sverige - vilket betonades måna gånger och med emfas. En resa till det gamla hemlandet och stympningen kan vara ett faktum.
Läste på om lagstiftningen i Finland och fick följande "Finland har ingen specifik lag som förbjuder kvinnlig omskärelse. Alla former av kvinnlig omskärelse är dock enligt finländsk lag en straffbar handling." Vilket betyder?
Men usch och tvi! Det måste bli ett slut!


torsdag 12 november 2015

För män - för kvinnor

Annons i dagens Vbl - Damernas dag på en sportaffär i Seinäjoki. För nåt år sedan - byggfirma gav rabatt åt damer endast. Inför fars dag - hälsogranskning light för män på en bilfirma. Som staden stod för om jag minns rätt.
Vaddå -varför könsuppdelning? Tanken är säkert god - åtminstone när det gäller hälsogranskningen. Karlar är erkänt svåra att få på sådana. Försökte provocera en del herrar på väg till granskningen men fick som svar att liknande har ordnats för damer i kvinnoaffärer. Vad är en kvinnoaffär??
Gillar inte en sån här uppdelning. Hade god lust att gå på hälsogranskning med alla män.
Har själv varit på en kvinnokurs en gång i tiden. Och det var en bra kurs. Bilkunskap. Lärde mej mycket intressant tekniskt. Och tror att den skulle ha varit intressant för män också. Allt utom ett moment. Och det var att lära sej tanka bilen. Tror faktiskt inte att det finns någon man som har körkort och inte kan tanka sin bil. Men si - det fanns faktiskt någon kvinna.
Men könsuppdelning - nej tack. Får vibbar från det som B berättade skedde i vår stad för ett ganska stort antal år sedan. Det kom en sexualupplysningsfilm till en av stadens biografer. Med skilda föreställningar för män och  kvinnor. Man och hustru kunde alltså inte gå samtidigt och se den filmen. Men sånt har vi väl kommit ifrån?
Och nu ser jag ett framsteg - ett Prismavaruhus har inte längre pojk- och flickleksaker på skilda avdelningar. Visste iofs inte att det har förekommit/förekommer skilda pojk- och flickavdelningar.




måndag 9 november 2015

Tack men nej tack

Då och då får jag utmaningar på Facebook. Lägg upp naturbilder 7 dagar i följd. Lägg upp bilder av dej själv som barn. Ta en vardagsbild och lägg upp. Ofta följs uppmaningen av att jag dessutom ska utmana ett antal av mina vänner.
Och vet ni gott folk - jag gör det inte. Jag skriver inte ens och säjer att jag låter bli och hoppas innerligt att det inte är lika farligt som det var när jag i ungdomsåren var fräck nog att våga bryta kedjebrevskedjor. Trots att mig blev beskrivet vad hemskt som skulle hända mej.
Nej på riktigt - jag tycker att jag roar tillräckligt på Fb annars också så utmaningarna får vara.  Vilket härmed meddelas. Och samtidigt - jag utsätter inte mina vänner för utmaningar - hur skojigt det än kunde vara.


söndag 8 november 2015

Min far

Farsdag. Vi som inte har någon far i livet får tända ett ljus och minnas.
Jag berättade för en vän om min far igår och det ledde till att en massa minnen kom upp till ytan. Det kändes också rätt att skriva ett blogginlägg om min far eller min pappa som jag nog sa.
Min pappa bildade familj och skapade ett hem åt sej i vindsvåningen på sitt föräldrahem. Merkantilt utbildad fick han jobb på handelslaget. Tiderna blev sämre - sist in blev först ut och min pappa var arbetslös. Fick jobb i Vasa - 100 km från hembyn. Och det fanns inte rum i härbärget för hela familjen - bostadsbrist i Vasa i början på 60-talet. Han själv bodde på Gubbhemmet (!) medan han sökte något för hela familjen. Jag minns ännu hur min syster och jag satt uppkrupna på köksbordet för att se när Haldins buss svängde in över åbron på lördagkväll då pappa kom hem. Må ju ha varit en ganska ohållbar situation, Han lyckades hitta nåt - en liten etta med fönster mot norr. Med ett hyresavtal på minst 1 år. Det var tider för hyresvärdar det!. Vi barn mådde bra med lekpark som granne. Men jag kan tänka mej att mamma hade det jobbigt i ett hushåll utan varmvatten. Minns att hon värmde badvatten i en stor plåtbalja. Men gäster och trivsamhet var ingen bristvara. Pappa tog oss ut på stan för att visa det han hade upptäckt - lotsstatyn som sprutade färgat vatten och Sverigebåtarna som kom in till hamnen ett stenkast från vårt hus och förstås alla glittrande skådefönster.  Själv jobbade han på Vasa Bomull /(vet inte med vad) och när vi hörde fabriksvisslan visste vi att han var hemma efter en stund. Han cyklade över bron. Senare fick han jobb på SOK som då fanns där finska arbis nu är. Vad han gjorde där vet jag inte heller men jag vet att nån såg hans talang och intresse och han blev den som gjorde skyltfönstren. Speciellt stolt var han över julskyltningen.Efter ett tag bytte han jobb och kom sej till Teräs där han jobbade tills han blev sjukpensionär. På partisidan - skötte Wasabåtarnas inköp. Redan från början var han klok nog att söka sej ett nätverk - han gick med i Wasa Sångargille (jag har kvar hans noter ännu). Och det var ju flott att gå till stadshuset på första maj och höra pappa sjunga. Boendet blev bättre efter det att årskontraktet hade gått ut. En relativt stor höghuslägenhet mitt emot vår skola blev vår. Gårdsplan att leka på för oss barn. I vuxen ålder tog pappa körkort och vår älskade Volksvagn kom. Semestrar i vår hembyn byttes ut mot sommarstugevistelse. Ett paradis för både mamma och pappa. Pappa planerade trädgården - mamma verkställde. Pappa var märkt av sin sjukdom. Emfysemet satte stopp för kroppsansträngningar. Och tvingade honom till sjukhusvistelse då och då. En tid var det så att jag när jag hörde ambulansljud på stan skyndade hem för att kolla om det var pappa som hade "fått tungt" - antingen hemma eller på jobbet. Pappa hann uppleva min studentexamen men inte syskonens. Han var stolt över mej då vet jag. Utbildning stod högt i kurs. Och själv upplevde jag att jag riktigt nådde min far som som diskussionspartner när jag började studera och kom hem på ferier. Riktigt sjuk blev han våren 1974 och låg ett bra tag på sjukhus. Inte lätt att vara i Åbo då. Ingen telefon hade jag. Det skrevs brev och det vandrades till telgrafen . Med bultande hjärta. Jag var i Åbo också den natt han dog. Fick budet av en släkting. Lånades pengar till snabb flygresa hem. Inga bankautomater då. Minns hur starkt det var när jag landade i Vasa och en stor skara släktinga mötte. Vi var vi också i sorgen.
Nu har det gått många år sen pappa dog. !974 var det. Sorgen har gått över i saknad och numera mest i minnen. Jag kan sakna att han inte fick uppleva mej som vuxen, färdigstuderad. Jag vet att han skulle ha gillat det. Han skulle troligen också ha trivts bra med B.
Min pappa var en bra pappa. Vi kom ihop oss ibland - jag var en ganska rebellisk tonåring och han hade sina idéer om hur man ska vara. Troligen kom vi ihop oss också för att vi var ganska lika. Många av mina egenskaper har jag från  min pappa. En pappa som tillsammans med mamma skapade en fantastisk familjekänsla. Ingen skillnad hur vi bodde eller hur vi hade det - det var vi i alla fall. Tack pappa. Ljuset på bordet lyser för dej.



lördag 7 november 2015

Upplevelse

"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen"  säjer tysken - närmare bestämt folkskalden Matthias Claudius. 
Jag tror det gäller upplevelser av alla slag. Igår var jag med om en sådan grej. En konsert. Janne Schaffer och Markus Wargh. i kyrkan. På första parkett på läktaren.
En sån upplevelse! Trots att all musik inte var min. Tom sådant som jag inte skulle klara av om det kom på radio. För rått. Men alltså att se de två in action! Att se Schaffer få fram de häftigaste ljud ur sin gitarr och att se Wargh nästan dansa balett vid kyrkorgeln. Wow! Så skickliga musiker!
Och det mesta var musik som också för mej var njutbar. Mycket gick direkt under skinnet.
Och att få uppleva två så fantastiska artister live. Som publik på fullsatt läktare. Det är nåt annat än att plocka fram dem på Youtube. Det gav ett lyft.
Kanske nåt man borde satsa mera på. Kanske inte sitta hemma varje lördag kväll utan söka sej ut för att ta del av musikutbudet i stan. Nä jag bara skojade.





fredag 6 november 2015

Våga leva

Nu har de hunnit fast mej igen - oron och ångesten inför sjukdom. Sjukdom som har drabbat en när och kär. Förutom att det är aktuellt, annorlunda, färskt och nytt så lyckas de gamla situationerna av oro och ångest sippra fram. De som fanns när mamma var sjuk och när B var sjuk.
Jag kommer inte att kommentera sjukdomen här i bloggen eller på Fb utan jag skriver bara för att vädra mina egna tankar.
För jag har bestämt att den här gången ska jag inte gå i malpåse som jag gjorde då. Jag ska inte sätta livet inom parentes. Utan lära mej att leva med oron. Och leva ett normalt liv på sidan om.
Situationen är nu en annan. Det finns en behandlingsplan och det verkar bra. Och dessutom är jag inte den som närmast bär. Det finns en mycket bra sådan person.
Men det är klart - en allvarlig sjukdom drabbar många omkring den sjuka. Och vi behövs och därför behöver leva så att vi orkar. Med oss själva och vår oro och med att vara stöd för den som är sjuk.


onsdag 4 november 2015

Språk

Har i samband med flyktingarbetet kunnat konstatera att det finns många språk. Och människor som inte har ett gemensamt språk. Inte ens engelska fungerar.
Samtidigt blir jag så glad att jag själv känner mej relativt säker på svenska, finska och engelska. Har kunnat byta språk efter behov. En intressant sak i sammanhanget är att en majoritet av oss frivilligarbetare verkar ha svenska som modersmål. Av oss ursprungsinhemska alltså. En annan intressant sak är att jag nästan automatiskt börjar tala "bad English" när jag talar med dem som inte behärskar det till 100%. Och det bästa av allt - kommunikationen har fungerat. I något fall har vi anlitat tolk som behärskar arabiska.
Men tillbaka till mina språkkunskaper. Jag är stolt över dem. Ser att de kan vara till nytta. Speciellt stolt är jag över mina finskkunskaper. Startade från noll då jag började i läroverk. Och nu vill jag mena att jag talar och skriver så att jag kan uttala mej var som helst (säkert inte felfritt). Min finska blev slipad under åren med B - han var ju i tiderna min finsklärare.
Den här stoltheten och andras dåliga svenskkunskaper gör att jag kanske oftare än jag borde byter till finska. Jag vet att jag borde tala svenska för att visa att språket finns och för att kräva att få fungera på mitt modersmål. Och visst -nog är svenska det jag använder i första hand i butiker och med myndigheter. Men byter till finska om jag märker att det inte fungerar. Ett läkarbesök hos en som inte talar bra svenska - det vågar jag inte fortsätta på svenska. I den situationen vägs orden på våg och det är viktigt att experten inte ska låta bli att säja saker för att hen inte kan eller uttrycka sej så att jag kan misstolka.
Det är väl såna som jag som gör att servicen på svenska blir sämre. Förlåt.




tisdag 3 november 2015

Lockelser

Vi ogillar butikernas sätt att placera godiset nära kassorna. Alldeles för frestande för barn som köar.
I en butik nära mej tycker jag att man är ute efter de vuxna på ett litet billigt sätt. Just när man har passerat alla mathyllor möts man av en hylla med bullar. I lösvikt. Stora ohälsosamma bullar. Munkar och grisar. Vetemjöl, luft, fett och socker är deras varumärke. Och dessutom är de billiga och doftar gott. Billigare än tex frukt. Kan just tänka mej hur lätt det är att bli ohälsosam om man har lågt blodsocker och är trött. En liten belöning efter en lång jobbdag.. Javisst - men det borde vara nåt mera vettigt än plufsiga bullar.
Talar inte om  mej själv nu - gillar inte sött, frestas inte av bullar. Går stolt förbi.





måndag 2 november 2015

Igenkänd

Mötte ett gäng unga utländska killar. Moi! How are you? Tjoade en av dem. Jag kände igen honom. Det var den unge irakiern som var med som tolk vid klädutdelningen härom dagen. Han som inte vågade vara kvar i sitt hemland ett år till för att slutföra sina medicinstudier.
Och tänk att han kände igen mej. Det kändes varmt och gott. Och jag kan tro att det kändes gott för honom också att bli igenkänd. I ett land där han vistats bara några månader.
En av ynglingarna vid klädutdelningen kallade mej Mother. Underbart. Och det är litet så jag känner mej inför dem - de halvvuxna som vandrar runt i grupper. Härom dan hade vi trafikundervisning. Inte gå mot rött nej - vänta på grönt fast det ser ut som om det röda skulle ta slut. På skämt och på allvar. Visa att man ser - både vad de gör och vem de är. Som Mother får jag ingripa. Och alla får vi se och le och säja hej. Mammorna blir dessutom så glada då man beundrar deras bebisar. Teckenspråk räcker om inget gemensamt språk finns.









söndag 1 november 2015

Påverkad

Om man skulle reagera på alla larmrapporter om olika matvaror skulle man ha svårt att hitta nåt man vågar äta. Man kan ju bara inte göra det.
Men när WHO kommer med sin rapport där man jämställer processat kött med arsenik och tobak när det gäller cancerrisk så reagerar jag nog.
Jag är troligen ingen storkonsument av skinka och korv. Men jag märker att jag tänker mera i ostbanor när jag tassar till kylskåpet efter en kvällsmacka. Det bara är så.
Det betyder inte att jag lämnar bort påläggsskinkan - men jag minskar. Kanske tom halverar. Och om alla gör det måste det ju vara katastrof för charkindustrin. Tänk alla dessa länkkorvätande finländare. Sommargrillandet. Det är inte små mängder det handlar om.
Hur blev det så här svårt? Korv och skinka är ju så gott!