Att leva fullt ut

Sjukdomar är jag inte så bra på. Okej - nog sådant som man begriper, som går att kurera och sånt som går över. Men inte sånt som kan betyda något riktigt allvarligt, som betyder väntan på provresultat och annat oroande.I de flesta fall är det cancerspöket som fladdrar. När jag har haft något som har varit under undersökning hos mej själv har jag varit sjuk av oro. Rationella argument har inte alls hjälpt.
Och likadant när det har gällt nära och kära. Och de har varit många.
Undrar just hur många bra livsdagar jag har förstört med att oroa mej. Sådär på riktigt.
Kom just på att ju äldre jag blir desto fler blir de nära och kära - och jag själv med -som är under undersökning, har fått en diagnos eller är under behandling. Tycker det känns som om de skulle vara väldigt många redan nu.
Ska jag leva resten av mitt liv i oro? Nej, bort det. Det är synd i ordets alla betydelser. Men hur ska jag lära mej att leva ett liv i ro och glädje trots oro.
Vem kan hjälpa mej att hitta ro i oron? Att ta vara på mina dagar.