Kroppen min

Allra först var jag utan hår. Har ett tvåårsfoto där jag är helt skallig. Min mors förstfödda - vad hon ska ha ängslats. Sedan var jag lång och mager och hade stora fötter. Onni-klovni kallade någon mej.
Och så var jag rödhårig. "Punatukkaiset ei pääse taivaaseen". Sen var det för små bröst. Och helt ljusa ögonfransar. Och nån midja blev det aldrig - pojkaktigt rak fick jag fortsätta att vara.
Sen kämpades det med de där extrakilona som kom så fort jag frossade litet. Typ kring julen.
Minns också är jag blev avporträtterad med en fin kamera. Vilken skrynklig typ jag var! Färre pixlar, tack!
Den icke perfekta kroppen. Kroppen som har varit min i över 60 år nu. Kroppen som jag kanske tycker mera om nu än någonsin. Kroppen, ansiktet, helheten. Jag ser på dem med kärlek och ömhet. Och tycker ibland att jag ser riktigt mysig ut. Men framför allt är jag glad att det mesta är i behåll och något så när i skick. Och min högsta önskan är att kroppen ska fortsätta att fungera. Och hoppas att om den drabbas ska jag ändå få fortsätta att leva ett liv.
Fötterna värker ibland i gamla frakturer och artros och tårna är sneda och domnar och hallux valgus bestämmer hur skorna ska se ut. Men jag jobbar på det - jumpar och vandrar.
Kroppen är stel ibland men jag jobbar på det - rör mej, stretchar och vandrar.
Jag löper risk att bli krokig pga min osteoporos men jag jobbar på det - sträcker, tänjer och vandrar.
Jag ska lägga in en simhallsdag bara det tar slut med torparbetet. Jag tar snällt mina mediciner.
Just nu ser det bra ut och jag njuter av varje dag jag kan röra mej och känna att jag och min kropp lever i ett gott samarbete. Och de där rynkorna som mångpixelkameran avslöjade var helt vanliga snälla rynkor - inga bitterhets- eller bekymmersrynkor. Själva kroppen buktar på annat sätt än skönhetsidealen dikterar. Gäddhäng och andra häng. Livet har satt spår. Det får synas. Både i ansiktet och på kroppen.