onsdag 30 september 2015

Prispolis

Jag är mycket prismedveten konsument. Tror jag har det efter mor. Jag vet precis vad saker "bör kosta". Och det betyder också att jag kollar specialpriser. Har tyvärr konstaterat att det ofta finns felmärkningar därvidlag. Specialpriser där tiden har gått ut. Eller inte har börjat - varan finns inte. Gick igår på en produkt där märkningen var stor och ståtlig men den gällde inte det märke jag tog utan ett som inte fanns i hyllan. Jag har lärt mej att vara misstänksam så jag kollar och frågar. Betyder att jag säkert är till stor irritation både för mina medkunder och för kassafolket. För någon euros skull. Men det har blivit principsak för mej. Går man ut med specialpriser så ska de finnas. Kanske nån borde anställa mej som polis som går runt och kollar att priserna har täckning.
Som på beställning kom idag en enkät från min egen favoritbutik och jag fick föra fram den här feedbacken - håll koll på era specialpriser!


söndag 27 september 2015

Att ge en chans

Blev så glad - och nästan tårrörd - när jag i dagens Vbl läste om Yrkesskolan Otimas yrkesinriktade specialundervisning i Nykarleby. Den är till för människor som inte är stöpta i riktigt samma form som majoriteten. Människor som har speciella egenskaper som de i lugn och ro får utveckla på skolan. Och slutresultatet blir att de har ettt yrkesbetyg i fickan och ett jobb  - antingen ute i samhället eller i någon verkstad. Och vi ska inte tro att det handlar om att "placera" dem - nej, de är viktiga, de kan och framför allt - de är stolta över det de kan. Grattis Optima och de studerande - och grattis på 30-årsdagen också, Optima.
Vill dra litet paralleller till våra flyktingar/asylsökande. Som också är stöpta i en litet annan form än vi finländare. Kulturellt, religiöst och säkert på annat sätt också. Också på individnivå. Nu gäller det att plocka fram deras styrkor så fort det är möjligt. Kanske redan idag. Kanske nån vill jobba med nåt i förläggningen istället för att sparka fotboll. Såg ett bra exempel på det - en artikel i Iltasanomat. Om asylsökande som frivilligjobbar på ett vårdhem. En av dem är kirurg till utbildningen.
Kunde säkert bli succé annanstans också - bara det lugnar sej.
Och grunden i allt det här - både i Optimas koncept och  på flyktingförläggningen - ta vara på resurserna. Hitta den bit som är så väl stöpt - fast den inte är som majoritetens. Att låta alla människor komma fram med det de är bra på. Må de inte drunkna i mängden!


fredag 25 september 2015

Sportbutiken

Det kom en ny sportbutik till stan. Börjar på St och slutar på ium. I Citymarkethuset. Och intresset var stort. Bilder visar köer ända mot Fondis. Säkert attraktiva specialerbjudanden. Sportaffärer är väldans ointressanta för mej. Sportskor behöver jag förstås men de håller många år. Resten ärver jag av mer modemedvetet folk, köper på loppis eller hittar i skåpet bland vanliga kläder. Testade ifjol ett s.k. tekniskt underställ och blev besviken. Det som sportaffärer ibland kan ha som är intressant för mej är fina dunjackor och bra skor som inte är sportskor (de breddar ju också sortimentet som så många andra specialaffärer).
Men man måste ju kolla. Traskade in och kollade båda våningarna tillsammans med andra daglediga - läs skolelever.
Hittade faktiskt inget intressant alls. På sin höjd en bunt tubsockor.
Får nog göra om besöket med nån som är mera sportaffärsmedveten Något måste de ju ha som är intressant. En halv gågata med folk kan ju inte ha fel.


Foto: Vasabladet




torsdag 24 september 2015

Utanför?

På stavgång med Folkhälsangänget. Men ensamgående idag - inga snabbgångare var på plats. Vid trafikljusen på väg över Brändö bro. Bil efter bil. Människor på väg. Människor som troligen har bråttom. Människor som troligen jobbar. Och så jag. Som får välja precis hur länge och var jag går. Och i vilken takt. Som får välja de vackra höstdoftande vägarna genom park och skog.
Blir jag utanför? Gör ingen nytta för samhället? Missar nånting i det att vara del av?
Jag tror faktiskt inte det. Jag är delaktig i det som finns i samhället - jag ger (frivilligarbete) och tar (service) och det sociala tycker jag att jag också är en del av. Och än en gång - allt har sin tid. Har nog älskat att vara mitt i bruset själv. Men nu när jag har en chans - och vet hur fint det är - väljer jag nog hellre stigarna och stavarna.
De tankarna förstärktes ytterligare då jag kom hem och fick min gåva inför Hälsostegen - en ny stegmätare - samt en inbjudan från skolan. En inbjudan till teaterbesök på Wasa Teater - skolföreställning. Och för att riktigt förstärka  känslan lyxade jag till måltiden litet och intog den å balkong. Pensionärsliv.



måndag 21 september 2015

Och samma på

Blev så irriterad av det jag hörde på riksradion då jag körde hem från dagens uppdrag. Det har varit nån olycka på riksväg 2 och farliga gaser lär sväva över nejden. Så till den grad att man gick ut med ett allmänt varningsmeddelande. I riksnyheterna. Med andra ord - ett myndighetsmeddelande. Som lästes av samma person på finska och svenska. Det borde det inte ha gjorts. Jag tror att texten var bra översatt till svenska - lyssnade inte så noga på det för jag blev så störd av det osvenska uttalet. Nästan så man inte förstod.
Och det var alltså ett officiellt meddelande. Jag skulle inte i ett sånt meddelande läsa upp en finsk text. Trots att jag är ganska bra på finska. Så självkritisk är jag. Sådan respekt har jag för mottagaren. Och det tycker jag våra myndigheter också borde ha. Det kan ju inte vara så svårt att hosta fram en person med svenska som modersmål för den svenska versionen. När man tydligen hade besvärat sej att ganska snyggt översätta texten till svenska. Vojvoj - då man borde vara överallt!



Nätverkande

Så fort jag blev vän med Internet (läs: fick egen dator med nätanslutning) blev jag en nätverkare av stora mått. Jag tror att Nokias slogan Connecting people lika bra hade kunnat vara min. Jag insåg att de fanns därute - de där människorna jag ville nå. Gick med i allt som litet osade connect. Allehanda konstiga Koulukaverit, Skolkamrater och andra liknande. Där jag då förstås bjöd in mina vänner till samma konstigheter. Gick med i nåt ungdomsnätverk i tron att jag diskret skulle kunna kolla pulsen. Och där jag genast blev tilltjoad - man kände igen mej eftersom jag hade ett namn som avslöjade vem jag var. ÅA:s alumninätverk - vilken frustration över att alla ÅA-studerande inte var där.
Och jag minns att jag uttalade mej om att det var missbruk av Internet när man i distanskursernas barndom satt i flera landsändar och gjorde egna kurser. I vårt lilla svenskfinland.
Så där höll jag på tills Facebook räddade mej. Och nu senare Linkedin, Instagram, Whatsapp, Skype och säkert andra. Ännu ett minne med Skype som nog kom före Fb. Sökte folk och kom in i diskussionsgrupper som nog hade såna otäcka saker som tema att jag sökte mej bort så fort jag kunde. Nåt som inte gick med ett knapptryck.
Ska inte dess vidare rosa Fb här - det har jag gjort förr - men bara konstatera vilken nytta jag hade av det när skolans matrikel skulle  göras. Trots att många saknades. Jag sökte folk så till den milda grad att jag tidvis fick portförbud på Fb. Nu är vi nog vänner igen och jag förstår inte hur jag skulle kommunicera om Fb inte fanns.
Ja, och så minns jag vad jag längtade efter en databas för e-postadresser - det finns ju inte då i matrikeltider - och finns väl inte ännu heller. Men e-post är oftast inte aktuellt nu.
Och nu, nu upplever jag nätverkande irl - ett nätverkande som fungerar tack vare Fb-grupper, e-postlistor och chattar (och förstås telefon ibland också). Jag kan njuta så över att finska och svenska Röda kors-grupperna i stan samarbetar Med varandra och med församlingarna. Och jag ser vad som händer eftersom jag är inblandad i alla tre. Finska Rk när det gäller klädinsamling/sortering via E, svenska Rk via min vän K och församlingen/församlingarna via rådet. Alla samarbetar naturligtvis med myndigheterna dessutom. Och allt handlar om att hjälpa de flyktingar som har hittat vår stad och verkligen kommer med tomma händer.
Så ska slipstenen dras. Alla ska inte behöva uppfinna hjulet. Nätverkande var ordet!


fredag 18 september 2015

Lika men inte alls lika

Såg härom dagen en film med en del krigsscener. Och framför allt scener från krigssjukhus. Provisoriska ställen - stora salar med en massa enkla sängar - allvarligt skadade unga män - provisoriskt utbildade skötare - frivilliga -språkproblem - rädsla för bombningar. Det som vi har sett på film så många gånger. Både inhemsk och utländsk film.Och det som de äldre medborgarna i vårt land har varit med om.
Fick för min syn flyktingsituationen i vårt land just nu. Och i vår stad. Provisoriska sovplatser, vädjan till frivilliga att ställa upp.  Människor som förmodligen psykiskt är i dåligt skick. Människor som talar språk som vi inte kan förstå. Anställda som jobbar utan att tänka på hur länge de varit på plats.
Men ändå för oss något helt annat än under kriget. Vi lever i vårt fredliga land. Vi går hem till våra egna bostäder när uppdraget är slut. Vi vet att vi tar emot våra flyktingar i trygga utrymmen. Vi har inte nära och kära vid fronten. Vi har inte skickat våra barn till Sverige undan fara. Vi har mat i överflöd.
Klarade vi på hemmafronten kriget - då för länge sedan - så klarar vi det här också. I samarbete. Myndigheter, församlingarna, frivilligorganisationerna - och du och jag.


onsdag 16 september 2015

Hjältar

De verkliga hjältarna verkar ofta i det tysta. Och inte får de i allmänhet nåt pris för sina dåd heller.
Jag har på känn att jag träffade en hjälte igår. I samband med sorteringen av insamlat material. Material som genast  behövs åt de nyanlända. Den som först kom - från centralen - han var troligen en hjälte. De arbetstider han haft nu just var inte av denna världen. Och inte lär de bli det framöver heller. Antar också att det på polisinrättningen finns hjältar. Och bland de frivilliga som försöker hjälpa de stora mängder flyktingar som nu kommer till Vasa - tydligen både norrifrån och söderifrån. Det är ju sådan aktivitet nu att ingen har kunnat föreställa sej det. Det fantastiska är ju att det tycks finnas hjälpvilja. Undantag finns förstås. Har ännu inte kommit över det jag läste i Pohjalainen på webben - en fullmäktig från Kauhava anser att skolbarnen ska ha rätt till eskort när de måste gå förbi flyktingförläggningen på väg hem från skolan. Hallå - det är människor vi talar om! Människor som kanske har barn i samma ålder som de små Kauhavaborna. Hemma i sitt oroliga land.
Helt klart är att vi ska vara beredda på kulturkrockar och andra missförstånd när de eventuella nyfinländarna ska integreras i vårt samhälle - men att börja med att betrakta dem som våldtäktsmän och busar - det är ju för häftigt. Hoppas hjältarna orkar mota dumhet också.
Och vi som inte är hjältar - vi får vår chans att bidra med en viktig sak - pengar - under hungerdagsinsamlingen torsdag, fredag och lördag denna vecka. Och ingen behöver fundera vart pengarna går - Röda korsets katastroffond är adressen.
När man med hjältar och flyktingar i den ena vågskålen och de turbulenta turerna kring Finlands ekonomi i den andra funderar man nog litet. Att det inte ska gå att enas utan att en arbetsnedläggelse ska vara ett alternativ! Blir intressant att höra vad Sipliä säger idag och hur det tas emot.




måndag 14 september 2015

Frivillig

Frivilligarbete ska vara roligt säjer min vän K. Och min erfarenhet är att det är det.
Idag har jag frivilligarbetat för Folkhälsan  - vandrat en av de nya promenadrutterna och tänkt till med gruppen.
I torsdags fick jag med finska avdelningen av Röda korset vara med och ta emot donationer till flyktingarna.
Denna veckas torsdag står jag vid hungerdagsinsamlingsgryta på Prisma.
Om någon vecka startar Folkhälsans datastöd.
I alla de här sammanhangen har det varit lättsamt att vara med. Trevliga likasinnade människor som går in för frivilligarbetet på ett seriöst men också småmysigt sätt. Och det har gett mera än det har tagit.
Och ikväll var det dags för ytterligare ett projekt. Som jag eventuellt ska gå med i. Trots att det börjar vara på gränsen till vad jag ska åta mej. Vi får se. Var på ett startmöte på finska Röda korset. Startmöte för en Ensihuoltoryhmä. Efter en del detektivarbete kom vi till att fenomenet på svenska heter Första omsorgen. Undrar vad det heter i Sverige? Det handlar i alla fall om en grupp som rycker in/rycker ut i kriser av olika slag. Inte med första hjälpen utan allt möjligt annat upptänkligt. Tex en brand, en storolycka, flyktingmottagning. Man ska genomgå skolning - ensihuolto, Första hjälpen I och henkinen tuki. Mycket intressant - kommer att gå med och hoppas att många av dem som läser det här också vill komma med. Aina on tilaa vielä yhdelle. Och med olika språk. Hoppas Röda korsets finska och svenska avdelningar ska få ett bra samarbete kring en sådan här grupp. Intresserad? Meddela mej eller direkt till kristiina.brisk@gmail.com.
För att tala om intresse - idag kom en främmande man fram till mej på stan. Du var med vid insamlingen för flyktingar? Ja. Jag vill gärna vara med i det frivilligarbetet. Fantastiskt. Han kommer att bli kontaktad av avdelningen. Så ska slipstenen dras.
En sak till - i Vasa kan man redan imorron frivilligarbeta en stund - i efterdyningarna av den stora insamlingen i torsdags.
Så här:
 VAASA: Tervetuloa kaikki halukkaat talkoisiin Palosaaren varastolle huomenna tiistaina 14.9. klo 16-18. Järjestellään tilaa seuraavia tavarantuonteja varten ja kerätään kasaan keittiötarvikkeita, jotka vastaanottokeskus voi ottaa heti vastaan ja jaettavaksi. Uutta tavaraa ei siis tarvitse tuoda, vaan kaivetaan tarpeelliset esiin jo tuodun tavaran joukosta. Jos olet tulossa mutta et tiedä Palosaaren varaston sijaintia, niin kerro ja laitan sinulle yksityisviestiä.





söndag 13 september 2015

Kroppen min

Allra först var jag utan hår. Har ett tvåårsfoto där jag är helt skallig. Min mors förstfödda - vad hon ska ha ängslats. Sedan var jag lång och mager och hade stora fötter. Onni-klovni kallade någon mej.
Och så var jag rödhårig. "Punatukkaiset ei pääse taivaaseen". Sen var det för små bröst. Och helt ljusa ögonfransar. Och nån midja blev det aldrig - pojkaktigt rak fick jag fortsätta att vara.
Sen kämpades det med de där extrakilona som kom så fort jag frossade litet. Typ kring julen.
Minns också är jag blev avporträtterad med en fin kamera. Vilken skrynklig typ jag var! Färre pixlar, tack!
Den icke perfekta kroppen. Kroppen som har varit min i över 60 år nu. Kroppen som jag kanske tycker mera om nu än någonsin. Kroppen, ansiktet, helheten. Jag ser på dem med kärlek och ömhet. Och tycker ibland att jag ser riktigt mysig ut. Men framför allt är jag glad att det mesta är i behåll och något så när i skick. Och min högsta önskan är att kroppen ska fortsätta att fungera. Och hoppas att om den drabbas ska jag ändå få fortsätta att leva ett liv.
Fötterna värker ibland i gamla frakturer och artros och tårna är sneda och domnar och hallux valgus bestämmer hur skorna ska se ut. Men jag jobbar på det - jumpar och vandrar.
Kroppen är stel ibland men jag jobbar på det - rör mej, stretchar och vandrar.
Jag löper risk att bli krokig pga min osteoporos men jag jobbar på det - sträcker, tänjer och vandrar.
Jag ska lägga in en simhallsdag bara det tar slut med torparbetet. Jag tar snällt mina mediciner.
Just nu ser det bra ut och jag njuter av varje dag jag kan röra mej och känna att jag och min kropp lever i ett gott samarbete. Och de där rynkorna som mångpixelkameran avslöjade var helt vanliga snälla rynkor - inga bitterhets- eller bekymmersrynkor. Själva kroppen buktar på annat sätt än skönhetsidealen dikterar. Gäddhäng och andra häng. Livet har satt spår. Det får synas. Både i ansiktet och på kroppen.










fredag 11 september 2015

Underbart kaos

Trafikstockning. Superlånga köer. Paket efter paket med saker. Och mitt i högarna stod vi hjälparbetare och sorterade. Naiset alaosat, naiset juhlavaatteet, lapset, sleeping, lastenkengät osv.
Platsen är finska Röda korsets möteslokal på Handelsesplanaden. Stämningen är god och vi anpassar våra sorteringslådor - bär ut fyllda lådor, namnger nya - till rådande situation. Ser inte så mycket av de givmilda - märker bara att det kommer massor med fina saker. Pressen på plats. Efter ett tag blir instruktionen att alla som kommer med saker ska styras till innergården. Stänger nästan in en yngling som mekar med sin cykel mest hela tiden. Lokalen är fylld. Vi fortsätter att sortera. Efter ytterligare en stund blir instruktionen att vi inte kan ta emot mera. Nödfall - typ fulla bilar, kört långt - ska köra till Brändö. Där finns ett insamlingsställe. Och efter ytterligare ett tag blir instruktionen att allt ska köras till Mejerigatans lagringsställe - eller ännu hellre att man ska ta hem sakerna och invänta nya instruktioner. Det var inte trevligt att mota folk. Trots att de flesta förstod. Hade egentligen bara en som reagerade med ilska. Och jag fick känna glädje över mitt språkkunnande - blev ofta den som mötte dem som talade svenska. Inne i sorteringen fann också en duktig tjej som helst kommunicerade på engelska.
På något sätt var jag i denhär situationen så fylld av sorterandet och sedan motandet att jag inte aktivt kunde se det otroliga i folks iver att donera och hjälpa. Det har kommit nu först senare. Minnena av alla paket. En del med prydliga småpaket med angivelser om storlekar. Tvättat och struket. Mjukisdjur och andra leksaker. Nyttiga vinterkläder, sängkläder och husgeråd. Enormt. Men det som jag kände redan då var det enorma gemenskap vi kände. Och jag upplevde också att vi  på ett bra sätt tog instruktioner av dem som var våra ledare. Som i allt bevarade sitt lugn. Helt oförberedda de också.
Som det hela utvecklades blev det klart att lagringsstället på Mejerigatan behövde hjälp och jag och en annan av oss for dit. Möttes av en gårdsplan fylld med påsar och väskor med saker och anställda som konstaterade att det här kommer att bli ute under natten. Nå nej,vi kom ju för att bära in det. Och - inte bara vi utan många av dem som kom med saker blev spontant kvar för att bära. Fantastiskt. Glada kommentarer - svettiga nunor - lämmeltåg in i lokalen och 18.20 typ var allt under tak. För mej fortsatte kvällen med en avkopplande och svalkande tranutfärd till Söderfjärden men jag kan lova att minnena från dagen satt och sitter ännu i huvudet. Människors glädje att ge, människors glädje att hjälpa där det behövdes. Och de enorma mängderna av saker.
Kritik kom - förstås Man borde ha förstått, man borde ha tänkt. Hur kan ni stänga  när ni har lovat. Tja - lätt att vara efterklok. Man kunde förutse trängsel och köer när över 2000 personer hade anmält att de tänker komma med. Men det man inte kunde förutse var hur mycket de skulle komma med. Endel hade bilen full. Jag tror säkert att vi alla inblandade lärde oss något av dagen. Men jag vet inte egentligen hur man skulle göra det på annat sätt. Mera lokaler att samla i kanske. Men var? Och i verkligheten kom det så mycket saker att inte enbart lokalerna är fulla utan också behovet är fyllt för ett tag framöver. Ingen ny insamling i sikte i Vasa alltså. Det var budet idag när jag var inne och kollade.
Fylld av tacksamhet och glädje är jag. Det finns hopp. Och ni som vill göra nåt. Jäitä hattuun och följ med vad som säjs. Det kommer säkert att behövas sorterare. Sen när det säjs. Och eventuellt insamling av något speciellt. Gå gärna med i Fb-gruppen Welcome to Ostrobotnia. Så är ni uppdaterade.
Kunde konstatera att flyktingar redan idag kom in och kvitterade ut saker. Tack alla givare, tror jag de sade i sitt inre. Kanske på ett språk vi inte förstår.
Foto: Vasabladet

Dramatik

Nocknocknock. Hörs det nånstans i huset när jag börjar läsa tidningen 7-tiden. Fågel på fönsterblecket? Pågår för länge för  det. Långa pauser. Utifrån? Verkar inte vara så. Ljud från badrumsrenoveraren i grannlägenheten. Nej han har inte presterat knackljud. Steg i trappan. Unga tjejen på väg på jobb. Inte hört och uppenbart levande. För det är ju i de banorna mina tankar har börjat gå. Nån i nöd som har försökt få hjälp med knackandet. De ensamboende - bör kollas. Morgonpigga damen var på gym - inte hört. Nån på skären - for igår (man vet mycket när man sitter på gården och klipper mattväft). Kontakt med ett par ensamboende i granntrappan. Men inte den sista som har ringklockan bortskruvad och hemligt telefonnumer och inte reagerar på dörrknackning. Rapport om att en annan också har hört ljudet får mej att inse att det faktiskt var ljud. Beslöt att det blir att gå in med gårdskarlshjälp om jag/vi inte får kontakt med den ringklockslösa. Och pust, det får jag efter att ha ropat hens namn. Var vid god vigör. Kramade först och grälade sen. En ensamboende kan inte enligt mej skruva loss ringklockan och ha hemligt telefonnummer.
Skriver detta närmast för att få er/oss ensamboende att förstå hur viktigt det är att ha tänkt till. Vad händer om. Vem reagerar och hur snabbt. Det kan vara grannen.
Mysteriet nocknocknock kvarstår - men jag tror inte jag ställer klocka på ringning 7.14 imorron för att se om det upprepas.




torsdag 10 september 2015

Torgparlamentet

Det finns så sköna soffor på gågatan. Höga säten och lämplig vinkel på ryggstödet. Så där så att man skulle kunna sitta lääänge. Det har nästan blivit rutin att jag sätter mej ner med mina inköp när jag har handlat på Ciytmrket. Litet för att fundera över hur jag ska orka släpa hem allt och litet för att kolla telefonen. Det kan ju ha hänt nåt medan jag var inne och handlade. Bevars.
Nästan alltid upplever jag något intressant medan jag sitter där. En dag satt en man på samma bänk. Han tog till orda och öppnade diskussion. Helt otippat om ungdomars svordomskryddade språk. Vi hade en animerad diskussion på temat. Senast jag satt där diskuterades en bekant till mej bland dem som satt med ryggen mot mej. En läkare "som inte klarar av det där med dator"."Hen är nog ganska gammal också, börjar väl vara 60". De var inte nådiga, de som uttalade sej. Ofta är det upprörda känslor och frustrationer som kommer ut i diskussionerna. Fritt och fräckt. Och det känns gott att det finns ett sådant här torgets parlament. Skulle vara intressant att höra vad som säjs om regeringen.


onsdag 9 september 2015

Ett äventyr

Har en känsla att jag har skrivit om det här förr men hittar det ingenstans.
Det var när jag i min ungdom jobbade på Vasabåt. På informationen. En (säkert tjusig) man stegar fram och säjer att han har en grej som skulle passa för mej. Ok? Ja, följande dag när jag var ledig skulle han plocka upp mej på Handelsesplanaden. Ok? (Helt klart i min ungdom för jag köpte det utan att riktigt veta vart jag var på väg och varför). Hoppade in i bilen på utsatt tid och vi körde till Rantasipi eller Waskia - vad det nu hette då. Där fanns en del andra som också skulle passa för uppdraget. Vi blev bjudna på mat i ett kabinett.
Och så - uppdraget - vad var det? Jo, vi skulle bli värvade till Holiday Magic. Det troligen första pyramidförsäljningsföretag som kom till Finland. Som jag nog kände igen men absolut inte var intresserad av. Inte heller av de fruktdoftande produkterna. Så jag satte mej på tvären. Gick inte på deras bönemötesliknande taktik och var allmänt besvärlig - men saklig. Jag var så besvärlig att jag (och minns jag rätt en till av oss) fick kvarsittning - vi blev ensamma kvar för att ännu övertygas. Av det blev dock intet och så småningom kom jag mej hem. Minnet sviker mej men månne det inte var den tjusiga som körde hem mej också.
Men huhu - hur ungdomligt oförståndig fick man vara! Och hur sjukt system - detta Holiday. Nån som minns det? Stor grej. Då. På 70-talet. Nu finns det många andra företag som kör med samma princip.


måndag 7 september 2015

Samla, donera och bjud

Sipilä bjuder ut sitt hus. Folket städar källare och vindar. Folket berättar på Fb vad de gör. Insamlingslokaler fylls.
Och kritiken kommer. Sipilä - klart han kan ge av sitt överflöd. Sipilä - bra taktik av en politiker. Folket - varför skryta på Fb? Blir kaos i insamlingslokalerna. Inte kan vi rädda flyktingar med att tänka i termer av privat boende.
Sånt har man läst men naturligtvis har det också framkommit en stor glädje över folks givmildhet. Det skulle vara intressant att veta hur mycket som samlades in i kollekt i våra kyrkor igår.
Sipliä ja. Av sitt överflöd. Men är vi nu inte lika goda kålsupare allihopa. Åtminstone jag. Inte packade jag just ner min sista vinterjacka. Och inte de sista vinterskorna heller. Det jag packade ner var de där som var för stora, de där som inte användes förra säsongen - heller. De där som jag hade tänkt bjuda ut till nån bekant. Stora massorna förde jag nyligen till Röda kors-loppiset. Och ändå blev det en hel del att packa in nu också.
Och mera Sipilä. Jo - för att synas. Nåmenvisst - det är väl bra. Har ju till och med väckt uppmärksamhet utomlands.
Inte kan vi bygga på privata inkvarteringar. Nävisst - inte enbart. Men en eller ett par familjer som får inkvartering på det sättet - det är hemåt.
Det som slår mig ännu i insamlingssvängen är vilket enormt överflöd vi verkar leva i. Och hur mycket det tycks finnas att skära. Företag donerar, folket donerar, Sipliä donerar - och nettot är att det kommer till nytta.
Bara vi nu håller huvudet kallt och lyssnar på insamlarna. Lyssnar på vad som behövs. Lyssnar när de säjer stopp - nu ryms inte mera i våra lager. Och anlitar kanaler som fungerar.
Den privatperson som startat en insamling i Vasa har sitt hem fyllt nu. Och på torsdag och fredag samlar hon in i samarbete med finska Röda korset i lokalen nära mej. Dit för jag av mitt överflöd och hoppas det kommer till nytta. 2000 har meddelat att de deltar i eventet som det heter. Undrar om de behöver hjälp att ta emot och sortera allt.



Jorden skall brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans.
Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder.

Det är inte av ditt goda du ger åt den fattige.
Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.
Citat från biskop Ambrosius, 300-talet




söndag 6 september 2015

Magkänsla

Jag upplever att jag får värja mej för att inte bli för engagerad. Som nybliven pensionär. Föreningar försöker ragga mej som medlem (undrar varför - en förening går man ju med i av egen fri vilja), organisationer vill litet mer. Lovar jag nåt vill de ta hela handen. Och visst - jag är säkert attraktiv. Inte så gammal, flerspråkig, datorkunnig, uppträder inför publik helt ohämmat. Och skulle de dessutom veta hur idog och samvetsgrann jag är skulle det bli fart. Det vet de inte men det vet jag och vet också att jag med min natur lätt drunknar i uppgifter om jag tar dem på mej.
Och sen finns det saker jag inte är så bra på. Och skulle i sådana fall jobba mej fördärvad för att leva upp till nåns förväntningar.
Men jag är rustad. Jag känner i mej vad jag ska åta mej och vad jag inte ska åta mej. Och då tvingar jag mej att vara rak. Och det känns så gott. Verkar säkert ovillig men jag måste. Har redan åtagit mej flera nya saker och det kan komma ännu mera. Nöjd tills vidare. Jag ska inte vara bokad alla dagar - långt därifrån.


lördag 5 september 2015

Pensionärskläder

Jag trodde att det här med att tänka på kläder inte skulle vara aktuellt för en pensionär. Och på ett sätt är det ju så - jag behöver inte tänka på kläder för varje dag. Ibland är det hemmadag och ibland är det torpdag. Och så är det förstås motion som kräver sina egna kläder. Men på något sätt blir de där situationerna när man går ut sådana att klädseln planeras. I sommar har det varit konserter av olika slag och så är det möten. Trevligt att litet "klä upp sej" i kontrast till morgonklänningen som har en tendens att vara dagens plagg tills man går ut. Och - ja - att gå ut på stan och handla blir också litet mer än att handla eftersom man har tid att fingå litet också.
Men nog vet jag att de stunder kommer att komma när jag drar kurabyxorna på mysbyxorna och drar iväg för att köpa nån mjölkliter.
Men just nu är behovet av "rippankläder" stort. (Det säjer man i Malax om gåbortkläder). Och det har varit riktigt trevligt att öka lagret av kläder. Nu dags att byta säsong snart och jag tror att det mesta kommer att finnas i den garderob som noggrant ska granskas endera dan. Man har ju också tid att fundera ut trevliga kombinationer. Och där kommer det också att hittas sånt som ska ges till insamlingen för nyanlända flyktingar.
En sak som jag har sluppit är att skaffa direkta festkläder. Det som var sånt problem för med varje vår. Nu finns de där - kläderna som köptes en gång och som kan återanvändas.
Glada kläddagar!


fredag 4 september 2015

Sex som betalmedel

Och nu menar jag inte prostituerade som har sex som födkrok. Det är en annan mässa.
Nu talar jag om två fenomen som har varit på tapeten de senaste dagarna.
Det första som rapporteras från Sverige. Studerande i de stora universitetsstäderna erbjuds bostad gratis/billigt mot att de ställer upp på att ha sex med hyresvärden. Städer där studentbostadsbristen är skriande. Undersökningen som SVT gjort visade att två av tre studerande fått ett sådant erbjudande. Tjejen som intervjuades tyckte det var läskigt och nappade inte på men anmälde inte heller för det är ju sånt som händer som hon sa. Men så ska det ju inte vara! Studentbostäder borde finnas och all sån här verksamhet borde anmälas.
Det andra var ett inlägg på svenska Yle som handlar om unga (studerande) som dejtar för pengar. För att finansiera sina studier till exempel. Via en namngiven dejtingsajt.
Skriver inte mera om det utan länkar till min fd studerande Jenny Vilén som i ett blogginlägg skriver så bra på det här temat.
Vad är det som händer? Är vårt samhälle så hårt och styrt av pengar att ungdomar känner sej tvungna att ge ut något av det finaste de har - sin kropp - för att klara sina liv. Eller har vår sexfixerade tid gjort att tänkesättet är så uppluckrat att man inte tycker det gör något?
Dags att säja stopp. Vem gör det? Dags att sätta fast hyresvärdar. Gör det! Se upp vem ni skriver hyreskontrakt med ni unga människor där ute. Och var rädda om er - ni är värdefulla.




onsdag 2 september 2015

Under skinnet

Det börjar krypa in under skinnet nu - flyktingproblemet. Nog har vi sett kantrade båtar och hört om drunkningsolyckor förr också men så här massivt har det väl ändå inte varit. Och det kommer så nära. Man får väl skämmas över att man reagerar starkare då. Polis på järnvägsstationen i Munchen. Gränser som stängs. En hel last med flyktingar döda i Österrike - kvävda till döds. I tryggheten. I Åbo efterlyser man vinterkläder för människor i de fyllda flyktingförläggningarna. Privatpersoner vill bjuda ut boende (det klarar byråkratin inte av). O nej. De är så många. De är så desperata. De har varit med om så mycket. De har betalat så mycket för sina transporter. Och en del får betala ännu mer - med sina liv. Skrupellösa typer utsätter dem för fara efter att ha fått deras pengar. Men många - otaliga - kommer fram till trygga Europa. Och blir hejdade. Och blir satta att vänta.
Då man ser människomassorna som behöver en plats - man kan inte tala om ett hem ens - tycker man det är löjligt med den lilla lilla del som Finland tar emot. Och vem ska ta dem? Det kryper i mej.
Och det är klart - helst skulle vi hjälpa dem i deras eget land men det går inte.
Och - det som man inte ens täcks säja - så har vi en del av Finlands folk som anser att vi inte ska utsätta oss för de problem som det innebär att ta emot flyktingar - och ännu värre - de vill bromsa mångkulturalismen så där i princip. Vill inte ta i såna åsikter med tång ens.
Och fast det känns övermäktigt för Europa med alla som väller in och fast det är löjligt få som når vårt land så gör vi nytta för varje människa vi ger ett drägligt liv i trygghet.

Och som på beställning såg jag driftiga varmhjärtade väninnan Marias blogginlägg Bäddad säng till kvällen


Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
Stig Dagerman 







tisdag 1 september 2015

Early

Det blev tidig stavis idag. Redan halv åtta susade jag iväg. Ska på möte kl 10 och vill ha koll på tiden. Och dessutom såg jag att det låg en trolsk dimma över stan. Den ville jag inte missa. Det var en helt underbar vandring. En blyg hare i buskarna. På något sätt artigare bilister än annars. Flera människor som jag hade pratkontakt med (tror jag ska börja utgå ifrån att man ska hälsa på stavgångare).
Och luften. Fuktig och fin. Blev inte drypande svettvåt om jag brukade. Doften av natur. Och de underbara dimsjoken - speciellt i Arboretum.
När jag kom hem kom solen fram. Efter skön dusch smakade morgongröten gott på balkongen.
En annan dag kanske det blir senare promenad - efter morgonmål och film och soffmys.

Vilket lyxliv man lever som pensionär!