Men just nu tycker jag att jag lever ett lyxliv och jag antar att det finns andra som är i samma sits. Och är förvånad att pensionärer inte tjoar ut sin glädje på ett tydligare sätt. Eller är det så att den eufori jag nu är i kommer att förblekna? Eller håller man tyst för att man vill vara diskret? Inför dem som fortfarande jobbar.
Att få förfoga över sin tid själv - nog är det ju ett underbart tillstånd. Program finns om man vill ha. Och om jag ser till mej själv är det nästan så att jag får tänka bort program för att det inte ska bli för mycket. Jag har också ett nätverk av kontakter. Jag hinner syssla vid min dator. Jag njuter av mitt hem och mitt torp. Jag har tid att motionera. Tid att pyssla.
Och jag märker att jag inte tänker i skoldagar över huvud taget. Noterar inte skoldagens slut eller nåt annat. Men följer med vad som händer. Från sidan. Ska faktiskt få gå på möte med mina studiehandedarkompisar om ett tag och det ser jag fram emot. Men jag är pensionär och det är en status jag vill värna om.
Jag har inget behov av stora saker - vill bara ha en meningsfull vardag - och det tycker jag inte är svårt att få. Så ja - ett lyxliv lever jag.
Det som alltid finns någonstans är tanken på att bli sjuk. Och man får hoppas att man när diagnoserna och krämporna kommer - för det gör de säkert - klarar av att leva ändå.
Men framför allt - det jag vill nu är att leva ett fullödigt liv, att ta vara på dagen och försöka hålla kvar euforin över att jag får ha det så som jag nu har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar