torsdag 30 juli 2015

Immonen

Facebook är starkt. Det fick Olli Immonen erfara efter sitt inlägg om mångkultur. Ett inlägg som man önskar att ingen skulle skriva och ett inlägg som man absolut inte ska skriva om man är riksdagsman och representant för ett regeringsparti vars ordförande är utrikesminister. Den positionen förpliktar. Responsen lät inte vänta på sej. Inom landet men också utomlands.
Facebook är starkt. Immonens uttalande fick spridning och motreaktionen kom bums. Meillä on unelma - Vi har en dröm. Ett upprop till en manifestation för ett mångkulturellt samhälle. Ett upprop som samlade 15.000 i Helsingfors. Ett upprop som kommer att samla folket också i Vasa. I skrivande stund - 477 anmälda till evenemanget. Du kommer väl?
Vad skrev Immonen då?


 "I'm dreaming of a strong, brave nation that will defeat this nightmare called multiculturalism. This ugly bubble that our enemies live in, will soon enough burst into a million little pieces. Our lives are entwined in a very harsh times. These are the days, that will forever leave a mark on our nations future. I have strong belief in my fellow fighters. We will fight until the end for our homeland and one true Finnish nation. The victory will be ours."


Det må tala för sej självt. Kusligt bara att tänka att han inte är ensam om sådana tankar. Jag vill gärna vara med och visa att vi är många som tar avstånd från dem. Vi har en dröm.






onsdag 29 juli 2015

Krogkultur

Bock´s Corner har varit kult ända sen det öppnade. I anrika Bockis bryggeri och dito hörn. Med egna ölsorter och hög mysfaktor. Inne finns tex en flygel och ett bibliotekshörn och ute en inhägnad med två getabockar och några färggranna höns.
Igår besökte jag stället första gången och vi satt ute i den ljumma kvällen och njöt. Med den lilla erfarenheten är jag ingen expert men jag gillar filosofin så mycket att jag vill dela.
Igår hörde jag en del av ägarens planer på utveckling - lunch- söndagsbrunch - trubadurer och så var det nog nåt om mer utrymme, medeltida torg (?), grisar och en del annat.
Han sa också att han är nöjd och har nått sitt mål om det en vanlig kväll är fler kvinnor än män bland gästerna. Då är krogen ett ställe att umgås på - inte nån kaljapaikka. Igår var det barnfamiljer på plats och barnen fick bekantar sej med djuren. En massa cyklar var parkerade utanför - läget är bra för Vasabor.
Det är ju så här jag vill att en krog ska vara. En satsning på umgänge och kom som du är. Inte på effektiv drickaservering med stereotyp musik i bakgrunden. Det här stället verkar så okomplicerat att jag skulle kunna tänka mej att gå och ta en god mörk Bock-öl alldeles ensam. Troligen skulle jag hitta nån bekant där men om inte så skulle jag ändå känna mej bekväm. Och att gå dit med ett gäng på en bit mat - helt perfekt. Och troligen skulle man få sjunga och spela också.
Stället är i vardande ännu - men det som syns visar på nåt fint. En krog som inte är finländsk till stilen.
Det utlovas nåt redan till Konstens natt - så följ med!



tisdag 28 juli 2015

Födelsedags


Sitter med ett fånigt leende på läpparna har jag på känn. Har just för n-te gången idag gått igenom grattishälsningar på Fb. Leendet sitter kvar efter alla möten med mina vänner. Hoppas jag har sett er alla. Hälsningarna var enormt många. Kan inte ens hålla reda på hur många. De kom i min privata profil. min jobbprofil, chatt, telefonsamtal, Skype, mail. Helt otroligt att man kan få sådan uppmärksamhet! Överväldigad! Och bakom det fåniga leendet finns en rörd Sippan.
Rörd över hälsningar och också annars rörd över vad dagen har bjudit på. Tack K för att du har vallat mej från början till slut. Lunch på Strampen, födelsedagskaffe på torpet och en mysig stund på Bock´s Corner (som är värt en egen mässa och dito blogginlägg). Vi vandrade både till och från och kom hem med ett stort fång sötväppling som plockades på vägen. Den underbara doften blandar sej med doften från en bukett luktärter.
Helt perfekt dag - från början till slut. Och vädermässigt en av sommarens finaste dagar. Varmt men friskt. Ska försöka slå mej till ro efter dagen - den minnesvärda.




söndag 26 juli 2015

Pensionärstider hej, hej!

Om knappt en vecka kan jag titulera mej pensionär. Och jag kommer att använda den benämningen. Anser att pensionär är en status (eller vad heter det på svenska?) medan senior är en ålder.
Jag kommer inte att ändra mitt liv efter den 1.8. Annat än att jag kommer att stänga skolmailen och jobb-Facebookprofilen. Och förstås - inte gå till jobbet.
Jag kommer att umgås med samma människor som förr. Både pensionärer och yngre. Och jag kommer inte att glömma hur inspirerande det är att tala med ungdomar - trots att åldersskillnaden till dem kommer att bli större.
Jag känner just nu inte för att gå med i någon pensionärsgrupp. Man har försökt värva mej men jag vill vara vilde ett tag. Får se sedan.
Jag kommer aldrig att överdriva min pensionärsstatus eller skämta om löständer och rollatorer. Det är en sak jag aldrig har förstått mej på. Hjälpmedel kan vi alla behöva - oberoende av ålder.
Och trots att jag inte har något behov av att koppla mej till pensionärsgrupper inser jag att det finns ett behov av att pensionärer har grupper som bevakar deras intressen. Och i den tanktråden fick jag en snilleblixt imorse - jag ska ju förstås starta en Facebookgrupp för pensionärer! En sluten grupp.
En grupp där man kan diskutera praktiska saker som berör dem som inte har någon fackförening mera, och inte heller just nån politiker som engagerar sej.
En grupp där vi kan tipsa varann om allt guld och alla gröna skogar vi får bara vi viftar med vårt fina pensionärskort.
Frågan är bara hur jag ska definiera gruppen geografiskt. Troligen en grupp för österbottningar. På det sättet kan vi mötas  om vi vill. Kanske ett eget Kaljakellunta för pensionärer. Eller min dröm 1: flashmob i Rewell Center eller min dröm 2: carols i nåt gathörn i juletid.Och eftersom tanke och handling är ett hos kvinnan så kommer gruppen att se dagens ljus bara det här blogginlägget blir publicerat. Så håll i er mina Fb-vänner i pensionsålder - ni kommer att bli kallade!
Här en länk till gruppen. Välkommen med. Sluten grupp - öppen för alla som önskar vara med.


fredag 24 juli 2015

Vill inte, vill

Nu kommer den obligatoriska torpjeremiaden. Trots att jag tycker att det jag skrev ifjol ännu håller till största delen. I inlägget Det väntar. Men tydligen behöver det vädras varje år.
Kände så starkt igår då jag var på skördefärd i gråmilt väder. Jag fotograferade både ute och inne. La upp bilderna och fick en massa positiv respons. Och respons på det folk  såg. Ett älskat torp som är allt för mej och där jag stortrivs. Och ja - visst är bilden på många sätt rätt. Men ändå - jag vill att jag skulle vilja vara där mera. Bo där. Vakna där. Äta där. Sova där. Men jag får inte till det. Vill vara kvar - vill fara hem när jag har gjort det jag ska. Vet inte hur man gör och vad man gör när man inte har ett jobb, ett projekt.
Vet inte riktigt varför. Har väl aldrig lärt mej. Och sen är det nog så att det är där som saknaden oftast kommer över mej. Igår var det skogsduvornas ljud som triggade den. Och så är det ensamt där. Ibland kan det gå en hel dag utan att jag ser nån människa. Tack och lov att jag har telefon med nätkoppling med mej. Min kontakt utåt.
I sommar har jag faktiskt ett par gånger känt att det är fem före att jag inte skulle sticka till stan utan att jag skulle bli där och slå mej till ro. Känslan har varat några sekunder. Men tydligen är det fem före. Bara att vänta och se. Och njuta av att kunna ha en kolonilott med ett stort hus. Så nära.





torsdag 23 juli 2015

Räta på ryggen!

Såg väldigt många kutryggiga människor igår på stan. Företrädesvis kvinnor. Jag noterar sådant sedan jag fick min osteoporosdiagnos. Det kommer antagligen att vara mitt öde - att vara kutryggig. Är väl redan på väg men motar det vilt. Sträcker på mej varje gång jag ser någon som går med kutrygg. Försöker tänka på rörelser som är bra.
Jag har svårt att tro att alla de jag såg och ser har osteoporos eller någon annan sjukdom som gör dem krokiga. Och till dem som kan räta på ryggen  säjer jag - skärp er och gå rakt! Tänk på det, dra axlarna bakåt, jumpa för att stärka kroppen. Och det här säjer jag inte enbart till de äldre för vi vet att vi som sitter vid våra datorer och plattor - vi sitter ofta så galet att vi med nödvändighet blir krokiga. Också unga flickor och gossar. Och har ni tänkt på hur mycket mer en stackars ryggrad ska bära om vi går krokigt - dvs om huvudets tyngdpunkt ligger fel.Och då är vi verkligen inne i en ond cirkel - sånt orkar inte ryggraden med.
Alltså - upp till kamp för en bra hållning - medan tid ännu är! Är tacksam för att jag fick min diagnos så jag vet vad som gäller.





onsdag 22 juli 2015

Sommarns dörr

Ända sedan jag var sju år har augusti månad stängt sommarns dörr (eller åtminstone sommarlovets dörr). Undantaget var mitt alterneringsledighetsår. Man har med skräckblandad förtjusning - om man har anlag för dramatik - redan i slutet på juli börjat se den där dörren i fjärran. För fast man har gillat både skola, studier och jobb så är det ju nog en viss begränsning av sommarens frihet när det hela drar igång. En begränsning som man kanske själv i viss utsträckning skapade. För nog finns det både frihet och sommar kvar efter jobbstarten. När jag blev deltidare upplevde jag nog att sommarns dörr stod på glänt efter skolstarten. Och det kände så gott. Hösten är min årstid nummer 1. Det blir anständigt mörkt på kvällar och nätter, det kanske ännu är varmt, skörden mognar - och ja, så kommer det aktiva livet igång. Och det har då inkluderat jobbet - i lämpliga portioner. Fint.
Och nu då? Nu står sommarns dörr vidöppen. Så öppen att man kan se ända in i hösten och förbi den in i det vintervita. Bländande? Kanske men samtidigt en så underbar känsla av frihet att man vill skrika högt. Men fortfarande - första gången sen jag var sju år (undantag - alterneringsåret) - som jag inte får ett schema i hand.
Hoppas jag ska kunna njuta av att sommarns dörr inte stängs och ta vara på den nyvunna friheten. Det känns så nu. Vi får återkomma till det här.



tisdag 21 juli 2015

Sparat

Oj vad jag har sparat mycket pengar på rea i år. Genom att inte köpa. Inte den där sjuttonde vita skjortan fast den var fin. Inte den blå tröjan som inte egentligen var nåt annat än just blå. Inga nya kläder till skolstarten. Inte... Det är ju faktiskt så att jag har massor med kläder. Och passade dessutom på att komplettera garderoben litet före reastarten. Med sånt som tydligen var väldigt lyckade köp.
Men - note to self. Glöm inte klädglädjen trots att garderoben är full Och trots att du inte behöver köpa jobbkläder. För är det ju något speciellt med nya kläder. Glädje! Och sen kan det ju i hösthandeln komma sånt som verkligen behövs - lodenkappa, näbbstövlar, veckad kjol, blå yllekofta, svarta promenadskor med snören. För att nämna några exempel. Kanske risken för att snöa in sej i gammal garderob inte är så stor i alla fall.



måndag 20 juli 2015

Pornografiskt

Vi har under året upprepade gånger sett att Fb-vänners konton har utsatts för angrepp. En klickbar pornografisk bild - ofta med djur inblandade - i statusen. Vet inte vad som skulle hända om man skulle klicka men förmodligen något gruvligt. Det har skrivits om det också så det måste ha varit varit nåt större angrepp de senaste månaderna. Varje gång jag ser sådant anmäler jag till Fb. Oftast har jag fått svaret att den drabbade själv har tagit bort inlägget. Så det tycks gå att göra så. Men igår skrev en vän att hen är drabbad men inte ser inlägget själv. Jag gjorde som jag brukade - anmälde som stötande. Fick meddelande från Fb imorse att de tagit bort inlägget och meddelat den som var upphov till utskicket. Förmodligen var hen också oskyldig. Läbbigt att sånt händer men bra att Fb reagerar - och snabbt. Inget pornografiskt bildbevis i blogginlägget - nej.




söndag 19 juli 2015

Oro

Jag undrar om jag är speciellt orosfixerad. Tycker att jag hela mitt liv har oroat mej - för min egen räkning och för andras. Och den oron kommer fram speciellt när det finns rum för den - när ingenting annat upptar tankarna. Ofta nog är det oro för sjukdom. Andras och egen. Verklig och påhittad. Och man kan ju lugnt säja att jag haft en hel del verklig sjukdom att oroa mej över. Andras i första hand.
Jag misstänker att oron kommer att tränga sej på nu när jag inte kommer att ha jobb som fyller hjärnan.
Därför kom ett ord så lämpligt för mej - bild nedan. För nu ska omotiverad oro motas. Lektion 1 - sjas, sjas!






lördag 18 juli 2015

Döden förenar

Rubriken låter bisarr. Eller som namnet på en deckare. Men det jag avser är något mycket djupt och starkt. Idag har jag varit på begravning. Min studentkamrat Rabbe. Som jag själv egentligen lärde känna på riktigt först vid våra studentjubileer. Det var den första skolkamratbegravning jag har varit på.
Det kändes starkt att vara där med andra från studentklassen. Och riktigt starkt - att veta att också de som inte kunde vara på plats var med i anden. Idag och dagarna före. Vi har haft mailkontakt och jag kunde bara känna gemenskapen mellan oss. En gemenskap som säkert finns där hela tiden men som vi verbaliserade när vi insåg att (ännu) en av oss är borta. Rabbe. Han kommer inte att vara med och planera följande klassträff men jag kan lova att han kommer att vara med på den. Och jag kan lova att det ska bli en klassträff. Snart.


fredag 17 juli 2015

Tre år

Idag den 17 juli är det tre år sedan B dog. Sitter med mitt sorgeljus på balkongen och tänker.Tänker på att den 17 juli förmodligen inte var den svåraste dagen i hela sjukdoms- och sorgeprocessen. Det fanns dagar under sjukdomstiden som var så fyllda av ångest och oro. Det fanns dagar efter hans död när sorgvärken bara var så stark. Dödsdagen - eller ska vi säja kvällstimmarna innan han dog - innehöll så mycken närhet och faktiskt också frid. Men det blev ju så definitivt. Och nog var det ju extremt. Att säja åt den som är en närmast att han får gå - vi klarar oss. Att efter att han hade dött säja att jag aldrig kommer att se honom mera. Att komma hem från sjukhuset och meddela släkt och vänner att  han är död. Och samtidigt - att få vila i att vi - M och jag - fick vara med honom och nära honom de sista timmarna i livet. Och att det blev så fina timmar.
Nu är det den tredje gången jag upplever den 17 juli efter B:s död och det är klart - mycket känns mildare nu. Den vassa sorgen är borta. Och jag har ett liv. Livet var också den här gången starkare än sorgen. Saknaden finns kvar - och den tror jag kommer att finnas kvar resten av mitt liv. Saknaden och minnena. Och på något sätt smälter de samman till en mild melankoli. Jag märker att jag ofta lyfter upp minnen och talar om dem. Ibland ansätts jag av de helt meningslösa varför-frågorna men för det mesta upplever jag att jag har funnit mej tillrätta i det faktum att han är död. Och han finns ju ändå..


torsdag 16 juli 2015

Evighetsjobb

Jag tror på fullt allvar att jag varje dag skulle kunna syssla med att städa och sanera mina små utrymmen. Det tar bara aldrig slut. Och det ena ger det andra. Idag började jag i källarskrubben. Det enda som kommer att försvinna är en kappa. En viss besvikelse men så var det bara. Borde ha varit många fler. Nån som behöver resttapeter?
Men i skrubben hittade jag rester av mitt köksgolv så fortsättningen blev en sanering av sopskåpet. Köksgolvsbitar inpassades på ett mera ändamålsenligt sätt än tidigare - utrensning och putsning. Och vips var det feng shui i sopskåpet. Vid utrensningen blev det att lämpa av ett lass till kylkällaren. Den kunde ha blivit en fortsättning på städandet men har man sommarlov så har man. Det blev läsning i balkongsoffan istället. Men många utrymmen återstår. Och när man har varvat igenom allt är det att börja från början.




tisdag 14 juli 2015

Mera tid - mera kontakt

Upplever redan ett pensionärsbeteende hos mej själv. Jag tar mej mera tid att tala med folk. Typ gamla elever. Men också andra. Säjer inte bara hej och vandrar vidare när vi ses på stan. Jag har inte bråttom någonstans. Och på nåt sätt samlar jag på dem - människorna och deras berättelser. Vet inte, men det känns annorlunda.
Och att köa - det är ju rena rama festen. Alltid finns det nån att kommunicera med. Kanske är det också så att jag tillåter mej att vara ohämmat social "nu när jag nästan är pensionär". De är väl såna.
Jag har en känsla av att jag kommer att bli som en mig närstående väninna som går ut för att handla litet smått och kommer hem flera timmar senare tack vare människor hon mött. Just love it!


måndag 13 juli 2015

Så gulliga men not!

Jag måste erkänna att jag tyckte det var litet charmigt ifjol när familjen Rådjur tassade över min gård på torpet. De är ju så gulliga. Sen märkte jag att de hade ätit upp min potatisblast. Och i våras hade de ätit jordgubbsblad - i ett helt annat område av tomten. Försökte styra deras vandring genom att blockera det ställe där de alldeles tydligt kommer in till mej. Mycket för att de inte skulle få för sej att äta mina buskblåbär som råkade hamna på deras infart. Blockerat med ett blått föremål - de ska inte gilla sånt. Idag märkte jag att de nog minsann kommer in på tomten fortfarande. Såg att de hade varit ihop med en vinbärsbuske och så såg jag spillning.
Det som gör att jag så gärna vill att de ska ha sina stigar utanför tomten är det faktum att de är farliga. Som värddjur för fästingen kan de ställa till med mycket när de stryker sin besudlade päls mot mina växter. Och fästingarna faller väl dessutom av - de ska ju ut och hitta andra typer att suga på. Mej tex. Det jag nu försöker göra är att gallra och klippa. Inga ställen där buskar och träd smeker mej när jag går på mina stigar. Kläder på. Undersökning av kroppen när jag kommer hem. Inget att leka med det här med fästingar.


söndag 12 juli 2015

På missionshuset

Ett gammalt bönehus som inte har använts på ett tag. Missionshuset. Nu nymålat med hjälp av frivilligkrafter. Blombuketter. Daggkåpor stilfullt bundna på bänkarnas ryggstöd. Ljus i kandelaber på den gamla tramporgeln. Folket strömmar till i sådan utsträckning att salen inte räcker till, man öppnar mot serveringsrummet. Prästen ger oss en fin andlig upplevelse. Vendelörten i vasen på altaret sprider en nästan bedövande doft. Kantorn spelar på orgeln och de vackra sommarpsalmerna fyller det lilla trähuset. "Alla" sjunger ju. Dam, 90+ läser en psalm med klar och fin röst. Amazing Graze på saxofon. Solen kommer äntligen fram. Efteråt dukar Marthorna upp till kyrkkaffe med troligen mer än sju sorters dopp. Allmänt mingel ute på gården.
Var har detta hänt? Jo, i Voitby, en av Älvbyarna i östra Korsholm. Inte för intet blev Älvbyarna utnämnda till Årets by. En god sammanhållning och ett stort intresse att utveckla byagemenskapen. Hur skulle man annars fylla ett missionshus till brädden med både folk och sång en söndagkväll kl 18.

Daggkåpa på bänkarnas ryggstöd

fredag 10 juli 2015

Ingefära

Har hela året med välbehag snusat in doften av riven ingefära i hett vatten. Jobbkollegan har den goda vanan att dricka ingefärste vid morgonfikat. För lederna säjer hon. Jag har så velat få ingefärste i mina rutiner själv men det blev bara inte. Hittade torra eller smått mögliga klimpar av ingefära i kylskåpet. Fast jag tycker det är gott. Så kladdigt att riva. Så lätt att glömma.
Men nu. Nu har jag - hela sommaren tror jag - lagt in en mugg hett ingefärste före läggdagset. Upplevde genast att magen blev lugn. Kanske en orsak att jag sover bättre. Och så är det ju så rogivande med muggen i nån bra meditationshörna - balkongen eller länstolen eller soffan.
Men imorse kom jag att notera att jag inte är så stel i lederna som jag brukar när jag stiger upp efter natten. Jippii! Ingefära är bra för mina leder också. Och tydligen för mycket annat också. Mera ingefära åt folket!
Jag är själv så ivrig nu att jag försöker odla själv. Fick av väninnan en bit med utväxter och nu väntar jag med spänning. Tycket det har hänt nåt.


torsdag 9 juli 2015

På skattebyrån

Gick till skattebyrån för att höja min skatt inför pensioneringen. Gick inte så bra för jag hade inte alla uppgifter med mej. Kan eventuellt fixas på nätet trots att tjänstekvinnan sa att det inte går.
Men åtminstone kan det inte fixas med att jag går på nytt idag. Kommer inte att få tid. Väntrummet var överfullt. En massa unga vuxna som talade ett främmande tungomål. Försökte kommunicera men tyvärr var det inte just någon som talade engelska. Så mycket lyckades vi i alla fall reda ut att de talade ukrainska. Och det var alltså massor med folk. Som alla skulle ha nåt uträttat på skattebyrån.Tack och lov hade de varandra - man skulle nog känna sej ganska ensam i ett land där man inte behärskar språk som talas och inte heller engelska. Hoppas de blev vänligt behandlade. Åtminstone jag försökte visa att finländare kan vara vänliga. Lycka till, utländska vänner.



Böcker, böcker

Vi har för många böcker. Jag har för många böcker. Och i nuläget också för många olästa böcker trots att jag är på G med läsandet. Högen på mitt nattygsbord är farligt hög. Och igår kom två till. Och i bokhyllan finns många böcker. Så många att jag inte har koll. Sökte en speciell bok igår utan att hitta den. Minns inte riktigt hur den ser ut. Hittade däremot två andra. Det här tyder på att jag har för många böcker i bokhyllanockså. Eller att jag inte hanterar dem på rätt sätt. Så att jag har koll.
Men omkring oss tycks det finnas för många böcker. Antikvariaten tar inte emot. Bibbans bytesbord är mäktigt. Bokloppisarna på Fb översvämmas av böcker som folk vill sälja.
Det jag borde göra nu är (förutom att läsa mera) botanisera i min egen värdefulla bokhylla. För bland mina många böcker finns det massor med värdefullt som borde läsas på nytt. Men först - farligt höga högen ska läsas bort.
Och vad sökte jag då? Jo, Kulla-Gulla i övergångsåldern. Undrar om den är utlånad... Letandet fortsätter. 





tisdag 7 juli 2015

Jag - en ivrig sopsorterare

Texten nedan är ett beställningsarbete. Av skoltidningen KGB (Korsholms GymnasieBlad). Kan inte påminna mej exakt när den skrevs men det är länge sedan. mycket är annorlunda idag.


"Jag – en sopsorterare


Ska jag avslöja den här sidan hos mig själv offentligt bör det ske nu. Gör jag det om några år kommer någon Vän Av Ordning att förklara mig otillräknelig och försöka vidta åtgärder. Det är ju så här i vårt samhälle att man får ha fnatt så länge man är pigg och arg och vågar stå på sig. Tänk på det!
Till avslöjandet. Det hela handlar om min vurm för sopsortering och återanvändning.
Helt klart är att jag sorterar det som sopbolaget föreskriver; papper, glas , grovavfall och köksavfall i därför avsedda kärl – det gör ju alla. Men utöver det vanliga har jag några specialiteter.
Det var en glädjens dag när vi fick kärl för metallavfall och jag fick bidra med alla mina samlade metallkorkar (de var många och skramlade i kvällstystnaden i kvarteret). Efter det diskas alla burklock, konservburkar, leverlådsaskar mm.
Gamla batterier samlas i ett speciellt kärl i källaren för att jag höst och vår skall få glädjen att dra iväg till Ekobilen. Ifjol var det speciellt häftigt när vi besökte Ekobilen på Öjberget- där fick vi köa tillsammans med  cirka hundra likasinnade!
Mitt köksavfall är minimalt för dels tvättar jag alla mjölkburkar och tar dem till återanvändning och dels (och framför allt) komposterar jag naturligtvis allt organiskt avfall. Jag lyckades få igenom i mitt höghusbolag att vi skaffade en stor kompostor; en tvådelad variant som är vinterisolerad (?)
Där slåss jag med flugor, kladdigt avfall och okunnighet – vid senaste tömning hittades en fullstor tomflaska bland det förmultnade! Men doften när man kommer in på gården en höstkväll när luften börjar svalna! Obeskrivlig! Lika är det med känslan när man får sprida ut det som varit potatisskal och gamla korvar i rabatterna.
Textilavfall ser inte heller Stormossen något av. I väntan på att någon klok instans skall börja samla in lump tar jag allt mitt textilavfall (det som inte går till klädinsamlingar) till mitt sommartorp i Sundom, där vindsvåningen får ta emot detsamma för mellanlagring. Mannen i mitt liv håller på att bli desperat när han kolliderar med allehanda upphängda avfallspåsar då han söker virke och annat. Men textil är inte allt som finns på Sundomvinden. Där finns nämligen också mitt paradnummer – mitt plastavfall. I mer än 10 år har all ren (läs diskad) plast - schampoflaskor, yoghurtburkar, styroxunderlag o.dyl. – transporterats till Sundom i väntan på att någon skall ta emot det för återanvändning. Min plast är för värdefull för att brännas! Den skall bli ny plast och jag är beredd att dela upp den i olika plastsorter - och den dagen lovar jag er att TV och tidningspressen är med! ”Har du köpt ett torp för att få samla avfall?!”, kommenterade en flicka i en kemigrupp medan en gosse aktiv i frivilliga brandkåren konstaterade att det huset skulle brinna bra!
Mina åländska vänner kunde rapportera att de numera kan lämna in plastavfall för återanvändning. Men att de skulle sträcka sig så långt  som att de skulle ta med sig min plast till Mariehamn kom inte på fråga.
Man får bara hoppas att något händer på plast- och lumpfronten under min livstid så att mina efterlevande inte blir tvungna att avsäga sig arvet.
Återanvändningen är minst lika omfattande – ljusstumpar, smöraskar, blomkrukor, knappar, vackra flaskor och burkar, band, plastpåsar, barnmatsburkar av glas osv. osv. Men det  sparar vi tills KGB ber mig skriva nästa artikel."'

Det som har ändrats är tex sorterandet på gården. Vi har numera ett bioavfallskärl och ett för brännbart. Älskar speciellt tanken på att bioavfallet direkt kan komposteras. Samlar själv i en stor bunke och paketerar i dagstidningar. Vi har ett kärl för batterier.
Det här betyder att vi inte mer samlar batterier i källaren. Och kompostorn är borta. Den rev jag redan tidigare eftersom den blev bo och hemvist för en råttfamilj. Som hade ett torrt utrymme i passiva delen och ett utrymme där det kom mat regelbundet i den aktiva. Så kan man inte har det! Men trädgårdsavfall komposterar vi fortfarande på gården.
Textilavfallet användes i ett skede till täckodling på torpet men numera lagras det och då och då tar jag en kasse till H&M som påstår att de tar tillvara lump och tillverkar nytt av det.
Plasten blev jag tvungen att ge upp med - ingen som vill ta emot det. Så min enorma samling från torpvinden kördes en vacker sommardag till Stormossen. Men inte i tysthet. Hade radion med. Blev ett trevligt inslag. Det andra radioinslaget om min plast.
Det var förändringarna. I övrigt sorterar och samlar jag som förr. Ja, kanske samlar litet mera - det behövs ju mer pysselmaterial när man får mera tid.
Och det är så enkelt att sortera! Och ändå får vi rapporter om felsortering i den utsträckning att man kommer att börja göra stickprov för att få bättring till stånd. Grannen hittade tex en glashylla i bioavfallskärlet. Sic!






lördag 4 juli 2015

Vaddå Jane?

Det tycks storma kring Vesa Keskinen. Det mesta han gör syns i kvällspressen. (Är han den nya Matti Nykänen?). Det senaste är nu att han tycks ha gift sej kyrkligt och följande morgon "håxat" att han inte hör till kyrkan. Det får han nu reda upp själv men det som jag tänkte ventilera här är Jane. Hans fru. Eller åtminstone den han har kyrkgift sej med. Inte i något enda inlägg (som jag nu tycks ha läst ett antal av) har kvinnan nåt efternamn. Vesa Keskinen ska gifta sej/har gift sej med sin Jane. Vad är det för diskriminering? Vaddå Jane? En människa har både för- och efternamn och ska få figurera som hel person - med båda namnen. (Hittade faktiskt hennes hela namn vid googling).
Ett annat sammanhang där jag brukar störa mej på samma sak är när man berättar nåt om utvecklingshämmade personer - de nämns ofta enbart med förnamn. Diskriminering även här!


Ta ansvar!

Har ni dem också i er närhet? De där som säjer - jag gör det, jag beställer, jag sköter det. De där som verkar bussiga och handlingskraftiga. Och så händer inget. Jag har dem omkring mej. Och jag har tagit en ny attityd. Jag befattar mej inte med det om det nu inte påverkar mej alldeles förfärligt.
I jobbet har jag jagat och påmint till höger och vänster. Kanske blivit litet skadad av det. Nu jobbar jag inte mer så nu är det slut på det.
Nu är jag privatperson. Och nu tar jag inte ansvar för andra människors slarv. Hänvisar till den som har lovat istället för att ta ansvaret på mej och jaga och påminna. Man lär sej.



torsdag 2 juli 2015

Slut?

på mina svarta vinbärsbuskar. Vet att jag har haft gallkvalster (och då har man väl det för evigt) men i våras såg jag typ en "bubbla" och tänkte att det inte finns mer. Riklig blomning. Igår såg jag att det på ett väldigt stort antal buskar kommer typ 10 bär. Helt renrakade klasar. Men bladen helt fina. Har hört rapporter om liknande som inte förklarats med kvalster men för säkerhets skull vill jag ha nya buskar. De svarta bären är min viktigaste C-vitaminkälla. Men för säkerhets skull måste jag utgå från kvalster som orsak så de nya ska planteras långt från de gamla. Hur ska detta ske på min steniga tomt? Får fundera. Åtminstone ska pionen flyttas. Den har aldrig blommat där den står.
Och när jag är i farten på Blomtorget ska jag kolla riktig vindruvranka till balkongen. Då får den vilda flytta till Sundom. Drar ihop sej till en planteringsdag.