Den sista

jobbdagen kom idag. Det bara blev så att vi blev klara. Och ändå hann vi med att äta ute och besöka B. Mysig gemenskap. Som det ju brukar vara när vi "sommarjobbar".
Och nu sitter jag hemma i soffan och funderar hur det känns och framför allt kändes att vara sista dagen på jobbet.
Att lämna ifrån sej nycklarna var helt odramatiskt. Att stänga datorn sista gången likaså. Och också att stänga rumsdörren sista gången. Sånt där man kanske har funderat på.
Men att skiljas från de bästa och närmaste kollegerna och vännerna - det var inte lika lätt. Då kom en liten tår...
Det har gått bra med avskeden tidigare efter alla avtackningar men nu var det definitivt och nu var det kärntroppen som var kvar. Och det är ju gott att det känns så - betyder att det har varit bra.
Jag kommer att träffa folket - både lärare och studerande i framtiden - och det kommer att kännas fint. Men vi kommer aldrig att dela det fina vardagsslitet mer.
Jag kommer att komma till skolan men nästa gång jag gör det är jag gäst. Och det kommer också att kännas bra men annorlunda.
På Facebook tjoas det och grattas och skålas och ja - visst är det det som är det yttersta och det innersta - en glädje över att få egen tid. Sommarlov först och sen pensionärsdagar. Och det milda vemod jag känner nu är bara en fin krydda i den skålen. Nya tider randas. Tack till er alla som gått med mej under min jobbtid!