tisdag 30 juni 2015

Köksvärme

Köket är hemmets hjärta brukar det säjas. Visst men bara om man pysslar och använder det får man hjärtat att bulta på riktigt. När man som jag lagar mat åt en person nästan jämt blir det inte så mycket köksvärme. Men idag - vid semlebaket kände jag det. Ugnen värmer, man vistas i köket, det börjar dofta bröd. Så vill jag att det ska vara i mitt kök. Matlaboratoriet som B kallade sitt kök. hoppas jag skulle komma in i den goda brödbakarrutinen nu. Har varit en tids paus. Ska leta efter en extra degskål till min gamla Philips. Loppis på eftermiddagen om det nu inte blir torpsol. Men först - semlesmakande.


lördag 27 juni 2015

En god natt

Eller faktiskt flera har jag fått den här veckan. Betyder att jag har sovit 6, ja tom 7 timmar i sträck. Och om jag har vaknat på natten har jag halat fram spikmattan och efter en stund på den har jag somnat om. Vilken lycka. En lycka som goda sovare inte förstår sej på - de tar den för given.
Har försökt tänka vad orsaken kan vara. Skulle ju vila ha mer av den varan. För det första är jag ju ledig. Inga jobbsaker att fundera på. Och så har nätterna varit svala. Tack till den regniga och kalla sommarstarten. Det enda jag kan komma på som har ändrats i min mathållning är mitt ingefärate på kvällen. Känner att mage blir lugn av det. Och så hade jag ju min maskrosreningskur. Hoppas jag skulle vara inne i en god sovcirkel. Ser fram emot natten.






fredag 26 juni 2015

Avvikelse från receptet

Igår då jag stod och bakade drömtårta kom jag ihåg när jag senast bjöd på drömtårta på jobbet och vi satt och mumsade på den till kaffet. Kloka kollegan sa att hon brukar röra ihop mera smörkräm än receptet säjer - för det är ju det som är så gott. Just det - när vi har att göra med det som är gott behöver vi inte följa receptet. När vi vill göra varandra gott får vi bryta mot konventionerna. Så är det ju! Kakbak och liv - det är samma sak. Vi får kramas trots att konventionen säjer något annat. Vi får le mot varann när vi möts - också fast vi inte känner varann. Vi vågar tilltala varandra tex i kassakön. Vi får se varandra och se på varandra. Vi får stå upp för det goda trots att vi bryter mot regler - inte följer receptet.
Och jo - det blev extra mycket smörkräm i drömtårtan. Den blev så god att den sprack.






torsdag 25 juni 2015

Seurat

Suviseurat 2015. Gammellaestadianernas sommarmöte. Fyller Söderfjärden med typ 75000 deltagare.  Fyller tidningarna med funderingar om laestadianismen. Fyller Sundomgruppen på Fb med diskussioner om vattenbrist, trafikproblem och annat praktiskt.
En omstridd väckelserörelse som på senare tid har synts i pressen med negativa förtecken - pedofilskandaler, problem för människor som tagit sej ur rörelsen, stränga hårda regler för medlemmarna. Det skrivs det om. Jag tyckte Anders Eklund på Vbl skrev klokt igår när han konstaterade att det skriver man om eftersom det är det enda man vet. Det är en rörelse som inte berättar så mycket om sej själv.
Jag vet att om jag själv skulle ta en djupare religiös diskussion med en från rörelsen skulle vi komma på kollisionskurs rätt snabbt. Och ja, den behöver inte vara speciellt djup för att olikheter  i åsikter ska komma fram.
Jag har själv mycket nära vänner inom rörelsen och ser dem och deras bekanta som verkligt fina människor. Varmt troende. Omhändertagande, samhällsdugliga, fördragsamma. Inte på något sätt annorlunda än mina andra vänner. Och vi vet att våra åsikter går isär men väljer att mötas på andra områden. Det kallas respekt.
När det gäller själva Seurat och min lust att besöka tillställningen och någon förrättning där måste jag nog litet rannsaka mej själv och fundera varför. Är jag nyfiken? Helt säkert. Har aldrig bevistat något sådant. Och nyfiken på hur det ser ut när 75000 personer samlas på Söderfjärden. Är jag ute efter att söka sensationer och sånt som jag reser mej mot? Nej, kan inte känna det. Räknar jag med andlig spis? Ja troligen - de hör ju till samma kyrka som jag själv. Kommer förmodligen att gå på något finskt eftersom det mesta är sådant så det kommer att vara annorlunda.
Kommer enligt planerna att ta bil till mitt torp och cykla därifrån. Bara min tå ger tillstånd till cykling och regnet inte ändrar planerna.
Summa summarum vill jag säja att jag lyfter på hatten för samfundsmedlemmar som i nutid med nästan uteslutande talkoarbete får till stånd något sådant. Välkomna. Berätta om er själva så att vi inte bara behöver läsa om er när det händer något negativt. Och fina dagar önskar jag er.


 Foto: Arash Matin - Vbl



onsdag 24 juni 2015

Ei törkeä

Ja huhuh. Vad ger man för signaler när man för våldtäkten i Mosabacka i mars konstaterar att den inte var grov (törkeä). 5 män (4 av dem under 18 år) förgrep sej på en ung kvinna. Höll fast henne och kränkte henne. Låt vara att det inte genomfördes ett samlag. Hon var fasthållen och utsattes för intim beröring (svårt att uttrycka). Ett par av gossarna friades helt och resten fick korta villkorliga domar. En motivering för kort straff var också den publicitet målet fått. Låter konstigt om sådana saker kan styra ett domslut. Vet inte vad praxis är med domar i sådana här mål. Men det som jag tycker är upprörande är att man kan säja att kränkandet inte var grovt. Som sagt - vad ger det för signaler åt machoman-frön. Jo - kör hårt! Kvinnor kan man hantera som man vill. Och hur känns det för den unga kvinnan när hon får uppleva att det nu inte just var något att tala om. Jag förstod att man skulle överklaga. Följer med intresse med och hoppas det kommer en ny dom som är mera värdig ett samhälle som vill kalla sej jämställt mellan könen.


Fotoyra

Har just avslutat mitt fotosorterande. Med skolfoton. Nu finns de prydligt upplimmade årsvis. Och minatyrer av mej på ett särskilt ställe. Intressant att se årsringarna. Eller kanske - hur fotokonsten har utvecklats - hi.
Men hela fotosorterandet startade nog i egna privata foton. Alla "lösnummer" blev inplacerade i album. (Tack K för det). Många intressanta upplevelser. B var en ivrig och skicklig fotograf redan före digitiden och därför finns det en massa fina fotografier - speciellt av mej - från vår första tid tillsammans. Också fina bilder av oss tillsammans. Underbart men också vemodigt att se på dem. Minnen.
Jag har i min ägo föräldrarnas fotoalbum och jag tycker det är viktigt att de hålls intakt. Fanns en del lösa bilder där också.
Ja och sedan tackkorten. Studenterna, de nygifta och några därtill. Ut ur de påkostade omslagen och in i mitt album - med namn.
Känns så gott att det här blev gjort. Och det känns klart. Det kommer inte mer pappersbilder. Utom eventuella tackkort då. Jag har inte tagit ut en enda digibild på papper. Använder dem helst i dator.
Den största insikten under sorterandet var att fotografier inte är heliga. Jag har på nåt sätt tyckt det. Säkert utifrån de gamla svartvita med svarta fästor i hörnen. De som finns i föräldra-albumen. Att förstöra ett foto - å nej. Men så tänkte jag på alla digibilder jag ratar. Varför skulle jag uppta albumplats med suddiga naturbilder och bilder där folk har konstiga miner. Nej det behöver jag inte. Befriande tanke. Och handling följde. Igår brände jag en bunt i kakelugnen i Sundom.

Som avslutning alla miniatyrer jag har fått av mej själv under skolåren.



måndag 22 juni 2015

Födelsedag

Idag den 22 juni skulle min mamma ha fyllt 90 år om hon hade levat. Hon dog hösten 2004, 79 år gammal. Och det är den ålder hon har när jag tänker på henne. Äldre blir hon inte. Underligt att tänka att hon snart har varit borta i 11 år. Jag minns ju som igår sommaren då hon var sjuk. Oron, vårdansvaret. avskedstagandet. Det gör inte så ont mera men saknaden finns förstås. Dörren har slutat slå i minnets rum och det är lugnt och rofyllt därinne. För det mesta.
Dagen passade bra för mitt projekt - sortera, städa och ordna fotografier. Där kom många mammabilder fram fast hon inte tyckte om att vara med på bild. Också ungdomsbilder kom fram - jag har i min bokhylla båda föräldrarnas album. Det är alltid känslosamt för mej att se bilder från förr. Minnena kommer starkt fram. Och fast det ofta är känslor av vemod som väcks känns det fint. Har man minnen har man upplevt. Tack för det.
Jag brukar inte  lägga ut bilder av personer men gör ett undantag idag och illustrerar bloggen med en bild av den 21-åriga Ruth Anna Marita, min mamma.









fredag 19 juni 2015

Underbara trolska dag

Jag firar midsommarafton alldeles "själv" i stan. Har valt att ha det så. Tredje gången nu. På något sätt vill jag suga på midsommarkaramellen och släppa fram allt det jag kopplar till den här dagen. Melankoli, mjukhet, minnen, musik, sorgmod och mycket därtill. Minnen av midsomrar från förr - med B på villan. Från den sista midsommaren tillsammans för tre år sedan - på balkongen. Jag bara behöver vara ensam. Dessutom tycker jag om tanken på midsommarafton som en trolsk och litet melankolisk högtid. Litet med älvor och John Bauer och så. Och jag har det bra. Det är inte alls besvärliga saker jag processar.
Och jag lever i en vacker helhet med god mat och dryck, naturen utanför. Och staden tystnar när nästan alla andra drar iväg till landet. Jag ska gräva fram sångböcker och sätta mej till orgeln och spela och sjunga. Jag är finklädd. Jag ska tända ljus. Ska lösa korsord och läsa och se nån smarrig film. Och så förstås - hålla kontakt med folk därute. Kan inte räkna de chattar jag har deltagit i redan idag.
Jag hoppas att alla får fira vår fantastiska sommarhögtid som det passar dem bäst. Det får jag.








tisdag 16 juni 2015

Minnen

Undrar om det betyder något då man börjar frossa i minnen. Det började med breven som jag fortfarande läser och begrundar. Men med upp från källaren kom också en låda där det stod kort. Föranledde mej att sortera och njuta av allehanda kort som fanns på olika ställen i hemmet. Gratulationskort, inbjudningar, tackkort, mors- och farsdagskort, vykort och säkert ännu en del. På väg tillbaka ner i källaren - förutom en mindre hög benämnd Vackra kort som fick plats i bokhyllan.
Och vänta bara - nu har jag sladdlampan i stan - nu kommer jag åt de innersta skrymslena i min källarskrubb. Undrar vad jag ska begrunda där. Upplever att det på något sett handlar om en förädling när jag går i minnenas trädgård. En kontakt med mina rötter och mitt liv. Och en lycka över att ha tid att göra det. Nu till brevhögarna igen!


måndag 15 juni 2015

Utan tidning

Det där med en dag utan prasslande tidning är trist. Ogillar det att Vbl inte kommer ut på måndagar. En stor tröst är då plattan och det digitala material jag hittar där. Läser annars ofta också artiklar på plattan men på måndagar blir det nästan en ersättning för prasslet. Jag får fram en del nytt på Vbl online och så kollar jag det jag får fram på Pohjalainen, som ofta bussigt uppdaterar. Yles Uutisvahti ger det senaste inhemska (det som jag själv väljer att betona) - så till den milda grad att jag ofta hör och ser gamla nyheter via radio och tv. Sen Twitter förstås där jag har valt att prenumerera på ett antal tidningar/nyhetsleverantörer (och egentligen ingenting annat). Där får jag Dagens nyheter,Husis, Taloussanomat, Expressen, Aftonbladet, Yle Österbotten, Yle Tiede. Kollar just - den nyaste tweeten är inlagd för 1 minut sedan. Plattnyheterna är en god ersättning för måndagsbladet men ersätter inte prasslet.

Färska nyheter

lördag 13 juni 2015

Vi räknar med hälsa

Vi (läs: åtminstone jag) räknar med att kroppen är yngre än åldern visar. Det kniper till nånstans, det värker nånstans. Det går över! Och det brukar det ju. Men tänk om det inte gör det. Tänk om knipet blir permanent - orsakat av nånting som gör att kroppen inte mera är vad den varit. Eller ännu värre - det kniper inte men det finns ändå nånting som gör att kroppen inte är vad den varit. Att jag blir sjuk.
Kom att tänka på det igår då jag skadade mej hela två gånger. Först när jag slarvigt lyfte en korg med våta kläder och det rev till så infernaliskt i korsryggen att jag måste vila innan jag reste mej. Det går över bara jag får vila. Och det gjorde det. Men tänk om jag skulle ha skadat min osteoporosrygg och fått ett men som skulle ha begränsat min rörlighet. Det blev inte så. senare på dagen slog jag min sandalklädda fot med enorm kraft i köpkärrans hjul. Gjorde så ont att jag ropade. Nu antar foten olika färger och det värker men det ser ut att gå mot det bättre. Det går  över.Men tänk om det inte gör det och jag berövas den bästa motionsform ja vet - promenerandet. Inget är givet. Men inget behöver tas ut på förhand. Det handlar väl om att leva ett så gott liv som möjligt - oberoende av vad som händer.
Jag säjer som Mark :

 "Jag hoppas att jag gradvis kommer att finna mej i att Herren tar - på samma sätt som jag glatt tog emot när Herren gav"  - om åldrandet.






fredag 12 juni 2015

Breven

Städade en del av källarskrubben härom dagen. Kom upp med bl.a. mina gamla brev. Prydligt buntade enligt avsändare. Det intressanta är hur många män jag har haft korrespondens med. Några pojkvänner och partners men också flera manliga kompisar. Och förstås väninnor. Och familjen. Och övriga. Några saker var så intressanta att jag måste skriva om dem. Noterade trots att jag egentligen inte läste breven.
Övriga - där vet jag att det finns brev från kusinen och väninnan i Kållby - brev som behövdes när min familj flyttade till Vasa och kontakten bröts. Och telefon fanns inte. Barnsliga rapporter om det som hade hänt. Efter att ha läst litet i högen vet jag mera. Kusin- och väninnebrev från tidig ungdomstid. Men också en massa brev från studiekamrater - skrivna efter studietiden. Inga telefoner tydligen. Eller så var det bara tradition att skriva. Och faktiskt - en hel del brev av elever som gått ut skolan. Fint.
I bunten Familjen råkade jag läsa ett brev från mamma - med bilagor från syskonen - skrivet till mej under studietiden. ... Väntade med att skriva till S kom från scoutlägret - kanske han har något att berätta. Och det hade han - detaljerad rapport från scoutlägret - skrivet med spretig pojkstil. Och syster rapporterade också - hon skulle skriva studentexamen. Vardagliga saker. Men vad det ska ha varit gott att läsa. Hela familjen (pappa var redan död) skrev till dottern i Åbo. Rörande.
En tjock bunt av B. Litet konstigt eftersom vi ju inte var borta från varann. Bodde ju i samma stad. Men han tycks ha använt brev som vi nu chattar. Lösa maskinskrivna A4-ark. Som han förmodligen kastade in genom genom postluckan. Klarar nog inte av att öppna den bunten nu men kom att läsa ett "chattbrev". Fantastiskt språk som alltid, djupa analyser och kärleksfulla ord.Men också praktiskt vardagligt. Slutade med - Jag älskar dej. Amen! Nångång hoppas jag att jag klarar av att läsa dem alla.
En bunt var speciellt intressant. En man och jag som kommunicerar på ett mycket djupt och fint sätt. Terapeutiska  brev helt klart. Om våra respektive relationer och annat personligt. Vi var inte ett par men hade nog en djup vänskapsrelation. Det konstigaste är att jag inte får någon bild av hur mannen ser ut. Minns namn och situation men inte utseende. Och nej - jag tänker inte efterlysa honom här.
Sen fanns det en som gör mej nyfiken - Diverse karlar. Troligen sådana där det inte har skrivits så många brev. Tror jag ska undersöka den bunten endera dagen.
Och så väninnans brev - tjock bunt. Blir intressant att se mitt unga vuxenliv genom de breven.
Tänk att vi skrev brev så här ivrigt. Och att de finns kvar. Eventuellt finns mina brev kvar nånstans också. Kanske familjebreven finns i källaren i lådan med mamma-och-pappa-minnen. Kanske mina brev till B finns i en låda i hans skrivbord. Och vem vet - kanske nån diverse karl pantar på något brev av mej.
Och vad ska man göra med brev? Efter att ha nosat på mina högar vet jag att jag inte ska göra mej av med dem. Trots att jag inte vill att nån annan ska läsa dem. Så jag vill att breven ska brännas vid min död. Har jag bestämt och har jag skrivit på lådan.
Men projektet brev från förr är nog så intressant att Hamsterboxen de bor i inte på ett tag ännu kommer att tas tillbaka till källaren.
(Vem minns för övrigt Hamsterboxen?)





torsdag 11 juni 2015

En del av det hela

Jag har kanske skrivit på det här temat förr men måste bara upprepa. För att klara av att inte bli stressad på att jag inte hinner ha alla 2800 kvadrat i skick väljer jag ut en bit per gång och "leker" att min tomt bara är så stor. Idag var biten det som är bakom huset. Som faktiskt är så stor att den skulle räcka till för mej. Gräs klipptes, rabatter fixades - ja allt finlir gjordes också. Till och med Lupinkullen blev rensad.Fikat intogs där och det var min trädgård för dagen. Då klarade jag av att se - eller låta bli att se - hur maskrosorna kravlar sej upp på framsidan av huset och hur det är orensat i Kyrkparken och allt möjligt annat. Jag klarar av att njuta av det lilla i det stora. Nja - en liten sak fuskade jag med. Jag bara måste gå lös på Hallonurskogen där Myrorna bor. Lyckades på nåt sätt binda upp de långa skranglen och rensa så man ser gränsen mellan vinbärsbusken och hallon. Allt medan det luktade myrsyra omkring mej.
Men i det stora hela lyckades jag hålla mej till det lilla i det stora. Och vädret var toppen.






onsdag 10 juni 2015

À la Mark

Programmet Himlaliv kan bara vara så bra. Ni vet det där som är filmat olika årstider med samma Replotbro i bakgrunden. Det enda man ser i förgrunden är en person som talar om existentiella ting. I måndags var det Mark Levengood som satt i stolen och han bjöd på ett av de mest intressanta Himlaliv jag sett. Han uttryckte sej på ett så annorlunda sätt i många frågor rörande tro och Gud att jag bara bestämde att jag måste fånga upp dem och skriva ner dem. Såg programmet en gång till på Arenan (vet inte hur länge det finns kvar). Sevärt.

Nu till Mark-citaten (som ju förstås blir litet ryckta ur sitt sammanhang.

"Gud har ingen slutgiltig form"

"Gud måste vara större än vad våra föreställningar om honom är"

"Jag tror inte Gud gör misstag" - om homosexualitet

"Jag tror att Gud har individuella planer med vårt liv"

"Det bor en skärva av Gud i varje människa" - om att ställa upp och hjälpa

"Gud uppstår i kärleken som strömmar fram och tillbaka i mötet mellan människor"

En berättelse. En finsk krigsveteran berättade att han när han vårdade en sårad rysk soldat mött Gud - den enda gången i livet. Aha, i den ryska soldaten? Nå nej - vet du inte att Gud är ett verb"

Om att det är handlingen - inte tanken som räknas. Så som hos Frälsningsarmén som kokar soppa och bjuder på mat först och sedan bjuder de på andlig spis.

"Ödmjukhet är nyckeln om man ska söka Gud"

Om döden : " Ramarna kring hjärnan lyfts bort och man ser helheten - man förstår"

" Guds plan är alltid större än vår egen"

"Jag hoppas att jag gradvis kommer att finna mej i att Herren tar - på samma sätt som jag glatt tog emot när Herren gav"  - om åldrandet.

"Jag kan inte tänka mej en tillvaro där Gud inte finns"


Så långt Mark. Tycker att det är en hel del att smaka på. Litet drastiska uttryck - litet kullerbyttor.
Sen är ju hans sätt att tala så behagligt och han ser så mjuk och mysig ut. Se gärna programmet medan det finns på Arena.





tisdag 9 juni 2015

En sång

Igår på förmiddagen. På väg norrut längs riksåttan. Ensam i bilen. På väg till gravarna. Alltid en litet känslosam färd. Helen Sjöholm-cd på. Och då kommer den. Sången. Gabriellas sång.

"Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv"

Vet inte om det var sinnesstämningen, tiden, platsen eller något annat men den här gången gick den rakt in i mej. Måste ta den om igen. Och jag bara kände att när jag nästa gång  känner mej förtvivlad - i sorg över något - ska jag ta fram den här.  
Och försöka att med samma styrka som Helen Sjöholm kavar sej fram genom sången mot crescendot på slutet säja - Jag vill känna att jag levt mitt liv!
När det hela förstärktes av ett svanpar som flög över mej från Oravaisfjärden - då kom tårarna och jag körde med dimmig blick genom Oravais. Ja det var en predikan som hette duga!




söndag 7 juni 2015

Dambjudning

Det har blivit tradition att ha dambjudning på torpet en gång per sommar. Samma damer varje år - två goda vänner. Och vi brukar koppla bjudningen till någon söndag när det är mässa i Sundom kyrka. Känns så fint att tassa uppför backen när kyrkklockorna ringer så det låter som ute i Europa. Berget ger resonans. Idag var vi dock redan inne i kyrkan när det hände. Det var nämligen så att vi skulle uppträda med stämsång. Med skräckblandad förtjusning går jag med på det - det har hänt förr också. Jag är ju ingen sångare på det sättet. Men det gjorde vi i alla fall och sjöng "Nu är det ljuvlig sommar"  - tre personer. Och högmässan var varm och fin.
Sommarskål i rabarbersaft nere på torpgården, kyrkkaffe, mat. Och då hade ytterligare en dam sällat sej till gänget. Glatt umgänge och en hel del uppdateringar.
Tillställningen avslutades med ett hejvilt sjungande vid kakelugnsbrasan. Det var Taube och annat svenskt somrigt, det var gamla finska slagdängor och det var garanterat bra att ingen hörde. Det var mera inlevelse och schwung än stil har jag på känn. Underbart!
Huset och trädgården höll måttet och bjöd på vacker inramning och en fantastisk blomsterprakt trots att det mesta inte har slagit ut ännu.
Slogs av tanken att så här kunde det alltid vara. Att huset skulle dofta hem där det har ätits mat o vistats istället för att lukta gammalt hus. Suck.
Dagen var fantastisk och jag är glad över vänskapen och att jag har ett torp att bjuda på - ett torp som åtminstone någon gång får blomma upp. Tack till er som var med.



lördag 6 juni 2015

Mera sånt

I dagens Vasablad fanns en artikel om Wärtsiläs nya motor som lär vara en sensation. Tänker inte skriva om den utan om det trevliga sätt artikeln var skriven på. Bland de driftiga unga killarna bakom projektet fanns flera av mina fd studerande. Det gladde. Och ännu mer gladde det mej att killarnas utbildningsbakgrund nämndes. Yrkeshögskola/universitet och tom inriktning. Och dessutom i något fall det gymnasium där de tagit studentexamen. Så ska slipstenen dras.
Nyttigt för ungdomar som (eventuellt) läser artikeln och också för (oss) studiehandledare.
Men framför allt ska vi på alla utbildningsnivåer få känna att vi bidragit till det som händer i samhället - på alla områden. Vi ska få känna stolthet över att vi var med när det startade. Kanske i bästa fall sådde nåt frö som sedan ledde till ett intresse som i sin tur nu bär frukt i det företag ungdomarna har som sin arbetsplats. Mera sånt!



fredag 5 juni 2015

Maskroskuren

Är på reningskur. Fick tips av väninnan på jobbet. Jag kommer att rena min lever, förbättra matsmältningen och bli pigg. Många artiklar vittnar om maskrosens förträfflighet. Här ett exempel.
Det finns flera sorter av maskros och de är mer eller mindre beska i smaken. Det är de rundflikiga som gäller. Och det verkar som om de inte är de dominerande. Kändes litet lustigt att tassa runt på tomten och leta maskrosblad... Och verkligen leta - efter klippning och trimning. Men nu har jag ett antal i kylskåpet. För kuren går ut på att man börjar med ett blad och trappar upp dag för dag till nio och sedan tillbaka ner till ett. Det är den konstigaste grejen - verkar litet huuhaa. Men ok - hur skulle jag annars göra. Är nu uppe i fyra blad. Smakar helt ok på smörgås med annat pålägg.
Och när det gäller mina känslor för maskrosorna i gräsmattan så kan jag ju tänka så här också - If you can´t beat them - eat  Themsen.

onsdag 3 juni 2015

Den sista

jobbdagen kom idag. Det bara blev så att vi blev klara. Och ändå hann vi med att äta ute och besöka B. Mysig gemenskap. Som det ju brukar vara när vi "sommarjobbar".
Och nu sitter jag hemma i soffan och funderar hur det känns och framför allt kändes att vara sista dagen på jobbet.
Att lämna ifrån sej nycklarna var helt odramatiskt. Att stänga datorn sista gången likaså. Och också att stänga rumsdörren sista gången. Sånt där man kanske har funderat på.
Men att skiljas från de bästa och närmaste kollegerna och vännerna - det var inte lika lätt. Då kom en liten tår...
Det har gått bra med avskeden tidigare efter alla avtackningar men nu var det definitivt och nu var det kärntroppen som var kvar. Och det är ju gott att det känns så - betyder att det har varit bra.
Jag kommer att träffa folket - både lärare och studerande i framtiden - och det kommer att kännas fint. Men vi kommer aldrig att dela det fina vardagsslitet mer.
Jag kommer att komma till skolan men nästa gång jag gör det är jag gäst. Och det kommer också att kännas bra men annorlunda.
På Facebook tjoas det och grattas och skålas och ja - visst är det det som är det yttersta och det innersta - en glädje över att få egen tid. Sommarlov först och sen pensionärsdagar. Och det milda vemod jag känner nu är bara en fin krydda i den skålen. Nya tider randas. Tack till er alla som gått med mej under min jobbtid!