tisdag 12 maj 2015

Mape

Eller Markku Mäntymaa har det skrivits mycket om de senaste dagarna. Vasapolitikern som dog efter en tids sjukdom. Cancer. Jag kände inte Mape men har hört honom föreläsa (han var polis) och sett honom i politiken och också i gatubilden - på senare tid märkt av sin sjukdom.
Hans död berör mej. Kommer i mina tankar om och om igen. Det blir väl så när man själv har varit med om liknande. En sjukdom som i något skede blir en dödsdom. En situation där man gläds över en dag, en stund som är litet normalare. Stunden när han inte finns mera. Dagarna efter med alla praktiska arrangemang. Tiden efter när det gör fysiskt ont. Livet efter som aldrig blir vad det varit.
Som sagt jag kände inte Mape och vet inget om hans närmaste men jag kan föreställa mej att mönstret är ungefär så här.
Det här händer hela tiden runt omkring oss - ibland kommer det närmare oss - ibland vet vi inte om det. Och ibland kommer det så nära att det är vi själva som upplever sorgevärken.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar