Ge mej schlagern åter

Schlagerfestivalen i min ungdom och European Song Contest - finns det likheter? Det borde ju finnas eftersom det är samma grej. Men jag vill nog mena att festivalen har ändrats massor. För mej musikkonservativa medelålders typ -till det sämre. Och nu ska ni få höra varför det var bättre förr. Förr sjöngs det schlager - dvs slagdängor - dvs sånt som var trallvänligt och som man kom ihåg efteråt. Då stod artisterna rätt upp och ner och sjöng utan dess större åthävor. Då hade man levande orkester (med Ossi Runne som kapellmästare - visst). Och det där med röstandet var säkert också mera rättvist eftersom det var bättre förr. Sen minns jag inte - men visst var det så att man i större utsträckning sjöng på eget språk.

Nu då - en massa effekter och bakgrundsdansare och utstyrslar som inte är av denna världen. Mycket varierande låtar - många väldigt fina - och tom sådana som blir kvar också dagen efter. Men också många som bara verkar finnas till för att väcka uppmärksamhet. Och många snälla vackra ballader som faller i glömska efter ett dygn.

Nu förstår ni säkert att jag karrikerar och driver litet med min egen konservatism. Och på riktigt skulle det väl vara fint med en festival där man för fram budskap - politiska och andra. Eller en festival med etnisk musik.  Men då ska det vara en festival som är till för det - nu föreställer det ju något som bara ska vara underhållande och där platsar slagdängan. Inte punken, inte hårdrocken, inte budskapet. 

Och ändå är jag bara så stolt över att Finland skickade iväg Nimipäivät-gänget. Det var att våga. Och jag tror att många rätar på ryggen tack vare det. Men att de inte har nån plats i vinnarlaget - det är helt klart. Fel festival. Men det trodde jag ju om Lordi också.

Nu får man bänka sej i lugn och ro på lördag utan att behöva hetsa upp sej över klantig poängsättning av Finlands bidrag. Och så hoppas jag - som inte har hör en enda låt (förutom Finlands) att någon vill ge mej schlagern åter i år.

Här en länk till Monica Aspelunds Lapponia (1977)