Först är jag så glad att det görs program om bejakar 60-plussares behov av närhet, av en hjärtevän. Ett program som bejakar att man också som äldre behöver någon man kan kalla sin. Att känslorna inte försvann med åren. Att att det inte alla gånger är gott att vara ensam.
Sedan är jag så imponerad av människorna som finns med i programmen. De blottar sej och sina känslor på ett så ärligt och äkta sätt. Och de går med på att träffa en främmande människa med kameran surrande. Och vet att det kommer att visas på tv.
Men allra mest imponerad är jag av programledaren Magnus. Den underbara rikssvensken som ärligt och uppriktigt vill nå djupet i alla de inblandade. Som med sina frågor får den mest stela finländare - man som kvinna - att plocka fram det där fina, ärliga, självanalyserande som finns i oss alla. Men som många har svårt att nå och verbalisera. Han får dem att tala om relationer som tog slut, partners som dog, barndomen. Om sorg, ensamhet och längtan. Utan att det blir kletigt.
En sån där Magnus borde vi alla - unga och gamla - ha omkring oss. En som skulle få oss att verbalisera svåra viktiga saker. Viktigt program.
Litet onaturlig verkar nog "träffen" - att sitta och tala över en måltid och försöka komma underfund med varandra medan kameran går. Jag tror jag skulle be om "jatkot" med kameran stängd. Eller att få gå på date med Magnus. Hi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar