Puberteten revisited?

Jag känner mej som i puberteten. Gråter i filmer där känslor svallar. Känner lust till känslosamma dikter. Kommer på mej själv med att sjunga sirapssliskiga sånger - typ kramgoa låtar. Om hjärta och smärta. Och känner mej över lag labil.
Undrar om det är det nya liv som väntar efter pensioneringen som kräver en egen pubertet.  Eller är det ett av sorgens många ansikten? För det där med filmgråten är nog alltid kopplat till något upplevt - sjukdom, död, avsked.
Eller är det helt enkelt bara våren. För som vi vet gör det ont...