lördag 31 januari 2015

Öppna frågor - lösa trådar

Jag brukar inte blogga om jobbsaker. Dels är jag konsensus-typ och dels brukar jag diskutera proffssaker med proffs - inte vädra dem offentligt. Men nu är läget sådant att det inte finns svar på mina frågor. Frågor som rör mina studerandes framtid. Därför vill jag vädra dem här och hoppas ni som läser reagerar. Kanske nåt är fel i mitt resonemang, kanske någon vet mera än jag.
Dessutom vill jag räta ut min egna tankar och sätta dem till pappers. Tar det punktvis.
1) Kvoter för nybörjare. Enligt ett förslag godkänt av statsrådet ska det vara obligatoriskt för högskolor att ha kvoter för förstagångssökande resp. gamla sökande (sådana som har en examen/har tagit emot en studieplats) från 2016. "Väntas träda i kraft" 1.1 2015 . Inget hört. Och ingen vet hur stora de respektive kvoterna är. En bestämmelse som troligen inte spelar så stor roll - men det kan finnas områden där hopen gamla sökande är stor. Och osäkerheten - både rörande hur kvoter kommer att fungera och huruvida det blir stadfäst - gör nog att mången studerande funderar om den ska ta emot en studieplats som kanske fanns på tredje plats.
2) Rätt att vara frånvarande under studietiden skärps. Men samma situation har vi här - väntas träda i kraft från 1.8 2015 (med omedelbar verkan). Innehåller en bestämmelse om att man inte får frånvaroanmäla sig det första läsåret om man inte har militärtjänst, graviditet eller sjukdom som orsak. Och - rycker man in i januari får man inte frånvaroanmäla sej på hösten. Måste alltså börja studera. Och inget fel med att börja studera. Men det är så många som drömmer om ett mellanår - milikillarna vill jobba, känns konstigt att bryta studierna mitt i. Men om milikillarna inte tar emot eller inte ens söker nu - när ska det göra det - under nästa sök är de i armén och då läser man nog inga stora tjocka böcker. Dessutom vill en hel del av dem gå prepkurs. Men det allra värsta är ju att vi inte vet. Ingen vet. Och hur ska man med det kunna planera sitt liv? Nåt som en ung människa också ska ha rätt till.
3) Studiestödet kommer att påverkas om man byter inriktning. Och surprise, surprise - inte heller där är det fastslaget. Och ingen tycks vilja reda ut det för oss som ska berätta för de studerande. När det än träder i kraft så berör det dem som söker nu. I verkligheten lär en del av försämringarna redan ha trätt i kraft men det har jag inte kunnat informera om - jag hittar det inte på det ställe på FpA:s sidor där information om studiestöd finns. Detta medan ansökningsvideon hurtigt talar om hur man kan byta inriktning efter det man har börjat.
4) Myten om skyldighet att söka två ställen anser jag att vi har tagit död på efter ett svar svart på vitt från TE-byrån. Trots att deras anvisningar talar om hur viktigt det är att uppfylla sökskyldigheten. Undrar om jag är den enda nulevande studiehandledare som har levt upp till det och försökt förklara det som jag har anat har varit fake. Och som vi har rett ut -är abi sökskyldig fån första gången, räknas utlandsstudier - ännu i fjol jagade vi folk för att få svar på sådana frågor. Men - man är inte i nån annan situation om man söker och inte får studieplats jämfört med om man inte har sökt. Det handlar alltså om arbetsmarknadsstöd här. Har börjat tala om studieskyldighet. Om man är under 25 och saknar yrkesutbildning får man inte arbetsmarknadsstöd utan motprestation.Eventuellt har jag hävt ur mej färdigt nu.
Ännu en sak - de olika myndigheternas regler tycks gå i kors utan att det bekymrar dem det minsta.
Vad kan vi göra? Kollegan norröver har kontaktat en riksdagsledamot. Annan kollega kontaktar expert på FpA-saker. Vi har vissa tankar på att kontakta pressen. Men vi känner oss  frustrerade över att inte kunna informera våra studerande om saker som kommer mot dem - både nu och senare.

fredag 30 januari 2015

Och den ljusnande...

Var på universitets/yrkeshögskoldag med en massa gymnasister idag. Närmare bestämt var det 630 anmälda. Vår skolas tvåor  (och några abi) var med. Upplevde så starkt stämningen i Bruun-auditoriet där det var proppfullt med folk. Seriöst och intresserat tog de del av informationen. Det som kom för mej var tanken på hur viktiga saker det var för dem. Det handlade om deras framtid. Fräscha unga människor som drömde om studier som skulle ge dem drömyrket. Och duktigt folk som på ett sakligt sätt berättade om hur det är att studera till ekonom och hur man kommer in. Luften var fylld av positivism. Och nog är det ju en underbar tid (fast den kan vara tuff också) - att få fundera på studier, att vara i början av livet, på väg att fatta stora beslut. Första gången välja egentligen. Nästan så jag minns hur det kändes - då för väldigt länge sedan. Kan bara konstatera att allt har sin tid och säja lycka till du unga seriösa människa med stora framtidsdrömmar!



onsdag 28 januari 2015

Vilken pensionärsdag!

Oj vilken lugn pensionärsdag jag har haft. Inget bokat annat än kören ikväll. Jobbat med abinas (och min) sista lektion, med föräldramötet som är imorgon. Städat. Nystat garn inför nästa handarbetsprojekt. Röjt och möblerat i garderoben. Övat Mozart. Och mekat med datorer. Nu är tre av fyra experimentdatorer i skick. Och allt det här har skett i maklig takt. Det är ju så här det ska vara ibland. Har inte ens varit ute. Sportade så mycket igår och förrgår. Jag kan nog jag också ta pensionärsdagar. Bussigt!




tisdag 27 januari 2015

Bårtäcket

Jag blev snuvad på ett ärende jag hade tänkt ta upp i församlingsrådet. Och det på grund av att det jag hade tänkt önska redan fanns.
Det handlar om begravningar. Där jag kan tycka att det är både ekonomiskt och ekologiskt oförsvarbart att vi använder påkostade kistor. Och jag har tidigare redan bloggat om att en församling kunde ha ett "kistskal" som skulle kunna lånas/hyras under förrättningen. Alternativt ett kläde att lägga över kistan - bårtäcke verkar det heta.
I diskussion med pastorskansliet framkom att vi redan har dylika bårtäcken i församlingen. Betyder att mitt ärende - kistskal och bårtäcke får läggas åt sidan.
Att vi sedan borde får ut information om de existerande bårtäckena är en annan sak. Jag hade ingen aning och jag tror att många andra säjer detsamma.
Att använda bårtäcke på en enkel kista (faner eller papp (?)) är för mej symboliskt så fint - inför döden är vi alla lika. Och ekonomiskt lika - ingen kistjämförelse där. Och speciellt vid kremering - varför en påkostad kista som ska brännas upp. Tom vid kistbegravningar ser jag en vacker symbolik med täcket som tas bort vid graven - vi "kläs av" innan vi läggs i jorden.
Men som sagt - sprid information om möjligheten att använda en enkel kista under ett vackert bårtäcke. Som redan finns i Vasa svenska församling. Jag är inte säker på att begravningsbyrån tänker på det.


Vasa

lördag 24 januari 2015

Kungen är död

Saudiarabiens kung är död. Typ 90 år. Han efterträds av sin halvbror. Typ 80 år. Kungen (eller hans familj) har all makt. Sjukt. Men så talar vi om ett land där kvinnor inte får köra bil.
Osökt går tankarna till monarkier nära oss. Monarkier där kungar/drottningar inte just alls har någon makt. Också det är enligt mitt förmenande sjukt. Varför ska nån som på sin höjd är en pr-person tära på en massa skattepengar - apanage kallas det visst. Och att det ska vara förbehållet en viss släkt.
Jag kan inte förstå att det ska vara så bra. Och är lycklig över att Finland är republik.






tisdag 20 januari 2015

Den viktiga papperstidningen

Det slog mej härom dagen hur mycket som ändå är korrekt skrivet i min dagstidning. Hur korrekt och bra språk det är i de flesta artiklar. Fast vi (ja, jag också) klagar och hittar fel.
Själv är jag litet skadad av mina Fb-grupper. Dels språkpolisgrupperna där vi frossar i fel vi ser omkring oss och dels mina andra grupper där språket ofta är så undermåligt att man har svårt att förstå att de som skriver där har gått ut grundskolan.
I min dagstidning - som jag läser med min språkskadade hjärna - väntar jag mej vissa fel. Men oftast är mitt kära modersmål helt korrekt behandlat. Journalisten har skött sej och gett  oss läsare goda språkmallar.
När jag kommit så här långt i mina tankar funderade jag vidare att (och nu är det här mina funderingar, vet inte att det finns något vetenskapligt belägg för dem) läsandet av en papperstidning ger mera än läsandet av en digital version. Språkligt nämligen. Åtminstone själv har jag en känsla att jag läser mera ytligt i en dataskärm än om jag läser nåt på papper. Har märkt samma när jag läser e-böcker också. Jag reagerar inte lika mycket på de språkliga nyanserna då jag läser något på skärmen. Får alltså inte de viktiga modellerna lika bra.
Slutsats - tack språkduktiga journalister och tack för att vi ännu har vår papperstidning.






söndag 18 januari 2015

I huvudet på Wallander

Jag ser med behållning på deckaren Wallander. De senaste avsnittena har gett speciellt mycket. På den privata tråden. Den har varit så stark att man nästan har glömt deckartråden.
Det är så här att Wallander har fått en Alzheimerdiagnos. Jag har och har hört om bekanta som har fått demensdiagnoser men aldrig upplevt det nära inpå mej. Och på något sätt blev skildringen av Wallander och hans situation sådan att den kröp under skinnet på mej. Och det har väl att göra med att min livssituation är ganska lika den som Wallander är i. Bor ensam (eller själv då), är ungefär i min ålder, är kvar i arbetslivet. Antagligen är en demenssjukdom något som jag - och förmodligen många med mej - fruktar med tanke på ålderdomen. Att långsamt försvinna - åtminstone skrämmer det mej.
Wallander försöker dölja, försöker tro på forskningen, berättar inte för någon. Han skriver lappar för att påminna sej själv om att ta av sej ytterrocken. Den mekaniserade kunskapen försvinner - han kan inte knyta sina skosnören. Mycket medveten om att det är farligt att lämna på spisplattan - svårt att ha koll på det. Uppfattar inte var han är för en kort stund. "Mitt namn är Kurt Wallander - var är jag?" Och mellan de suddiga stunderna en klarhet om hur det ligger till. En klarhet som är lika smärtsam som de suddiga stunderna. I något skede tar spelfilmen över - Wallander sittande i sin soffa med sitt tjänstevapen i munnen - färdig att begå självmord. Nåväl - det gör han inte. Men annars så är skildringen realistisk och klok. Avsnittet jag såg idag slutar med att han säjer upp sej. Håller ett starkt tal till kollegerna. Och tårarna rinner för mej.
Hoppas att det finns någon som ser min situation om jag hamnar i något liknande. Och att det finns någon som vågar gå en bit med mej. Wallander hade sådana omkring sej - men skildrades nog ändå som ensam på sin vandring - längs en havsstrand. Men han har ju hunden Jussi.
Tänk att en deckare kan beröra så! Antar att det var slutet på serien det här.

fredag 16 januari 2015

Kommer att sakna

Nu antar jag att mina lärarkolleger kommer att tro att jag inte är sann.  Jag påstår nämligen att jag kommer att sakna fortbildningsdagar - då sedan då jag/om jag är pensionär. De dagarna eller kvällarna brukar ju nog vara ett störande inslag. Som nu imorgon - en lördag när man annars skulle vara ledig. Och kanske jag pga min deltidssituation är litet jävig. Jag orkar - men det gör inte alla. Sedan är jag  ju också i en speciell situation som studiehandledare - fortbildningsdagar är de enda tillfällena jag har att träffa mina kolleger. Och imorron är temat speciellt intressant. Så ring, väckarklocka , ring! Och ursäkta ni som är betungade. Hoppas ändå att alla får en bra dag!






onsdag 14 januari 2015

Till heders

När jag inte hittar kläder i butiken blir det att gå ner i källaren och rota i gamla lager. Sådana finns nämligen i källaren. Det handlar (fortfarande) om ytterplagg. Ytterplagg som inte är slimmade, insydda där inte jag är. Det är nämligen sådana som finns i butikerna nu. I källaren finn de stora fina (och gamla). Dunjacka och polyesterpäls kom fram redan före julen. Och nu ska en gammal kappjacka som har både bredd och längd tas fram. Det är ju också så att man inte får tag i kappor med längd nu just. I vårt kalla klimat ska vi tydligen gå i korta kappor. Mera lodenkappor åt folket! Och heja källaren!




söndag 11 januari 2015

Gillar gruppen

Jag brukar påstå att den trevligaste Fb-grupp jag är medlem i är korsordshjälpen. Den nyttigaste gruppen är gruppen Studiehandledare. Där finns ett stort antal studiehandledare och därmed jämförbara från alla utbildningsstadier - grundutbildningen, andra stadiet, yrkeshögskolor och universitet. Och vilken expertis! Tänk att få diskutera små och stora saker med folk som kan eller är beredda att ta reda på. Och många kan delta eller ta del - utan att behöva ringa/maila kors och tvärs. Och åtminstone jag är nog ganska så ocensurerad  i gruppen - ställer vilka frågor som helst.
Kom att tänka på gruppen idag eftersom jag är involverad i en diskussion som i huvudsak fördes mellan en universitetsrepresentant i södra Finland och ett antal studiehandledare i Österbotten. Toppen!
Och så kom jag att tänka på nästa år då jag förmodligen är pensionär och helt bortkopplad från aktivt studiehandlederi. Jag vill ju vara med i gruppen fortfarande. Och (gnuggar illmarigt händerna) - det kan ingen hindra mej från. Det är jag som har startat gruppen och jag tror att jag är den enda administratören - hehe.




fredag 9 januari 2015

Att bli sedd

Jag tror jag är privilegierad. Som i min ålder får nya vänner. Jag har berättat om mina "systrar i sorgen". Nu vill jag  mena att jag har en ny vän till. En person som jag mötte i en grupp och där jag märkte att det synkade. Vi har chattat smått och igår var vi på "pratpromenad". Min vana trogen - kanske med ålderns rätt också började jag med att intervjua - och lyssna. Om vem hen var och hur livet var just nu. Och förstås poppade studiehandledaren också upp. Vi promenerade in i mörkaste Vasklot och pratade på. Hade en tidsram för vår vandring. I något skede talade jag om att vi skulle vända. Nä, sa hen , vi har ju bara talat om mej ännu - nu ska jag fråga om dej. Vilken härlig känsla. Denna unga människa tog sej an mej. Det kändes fantastiskt. Att bli sedd av en ny person - en person var intresserad av mitt liv. Jag upplevde att vandringen gav mersmak och jag hoppas det blir fler pratpromenader. Tack.




måndag 5 januari 2015

Prr prr

Jag tycker om när telefonen inte ringer. Och det betyder inte att ni inte får ringa till mej. Men bättre vägar till kontakt finns om jag får välja. Förstås om man vill småprata länge är ju ett telefonsamtal det bästa.
Men jag tycks vara skadad nånstans djupt därinne när det gäller telefonsignaler. Så till den milda grad att när jag hör en telefonsignal i en film träffas stressnerven direkt och hjärtat börjar bulta. Vet inte riktigt varför. Rädsla för telefonsamtal när mamma var sjuk? Telefonsamtal under B:s sjukdomstid?  Jobbsamtal från den tid när telefonen ännu ringde på jobbet? Stress av telefoner som ringde när jag var trött efter jobbet? Nåt annat? Vet inte men det känns obehagligt.
Tänk, jag som ändå inte har ägt telefon så stor del av mitt liv. Och i mitt barndomshem fanns ingen telefon. Mitt telefonliv är alltså ganska kort. Men ändå - så förstörd.




söndag 4 januari 2015

Vill inte

ta farväl av julen.Varje år samma visa. Jag vill vara kvar i det varma mörka myset. Hemmet är så vackert. Livet är så vilsamt. Ju närmare trettondagen vi kommer desto mer märks det. Vill vara hemma mer och mer för att riktigt suga i mej. Men jag vet att det går över. När jag har fått ut pynten känner jag efter ett tag att nu - nu är det dags för luft och ljus! Och nu är det dags att längta till våren.Och då plötsligt är man rumsren. Här har  man många medlängtare. Det har man däremot inte i oktober när man älskar mörker och slask och längtar till julen.
Men nu - suga på det sista av julen. Äta lutfisk. Känna hyacintdoften. Tassa runt i halvmörkret på natten. Tända julbelysningen och sucka av välbehag. Och inse att allt har sin tid.



lördag 3 januari 2015

Pluppskorna

Härom året köpte jag (faktiskt via nätbutik) skor som har pluppar. Zonterapiskor ska de säkert kallas. Det finns pluppar för olika organ - nån plupp påverkar mjälten, nån njurarna osv. Vet inget om det men jag vet att de påverkar min rygg och mina fötter. Efter det att jag fick osteoporosdiagnosen upplever jag det viktigt att sträcka på ryggen. Och det gör jag med pluppskorna på. Jag kan inte annat. Så nu finns de parkerade i köket och används varje morgon. Rätar ut ryggen efter natten. Och fötterna - ja de blir så mjuka och masserade. Och dessutom så lyckliga när de får ullsockorna på efteråt. Nån annans erfarenhet?